Etikettarkiv: byggbranschen

Standard

Publicerat av

Publicerat den

24 februari 2009

Publicerat i

Arbetsmiljö och trivsel

Kommentarer

6 kommentarer

Hundra pannkakor i en norsk container

Under en av de sällsynta perioder (2001?) när jag handgripligen har jobbat som byggnadsarbetare själv, då låg vi i en container. Eller två containrar egentligen, men vi möblerade om och ställde alla fyra sängarna i den ena och så åt vi tillsammans i den andra. Fyra unga män på tveksamt äventyr i Osloområdet. De var inte vår normala omgivning, det var helt klart.

Sammanfattning rent generellt. Sorglig sunkmiljö, dyr folköl och dålig mat, uselt boende och mögel i duschen, norsk TV och griniga gamla gubbar som legat borta på jobb alldeles för lång tid i sitt liv. Feta traktamenten i lönekuvertet, men ändå, hyfsat deprimerande.

Vi lämnade Göteborg kl 3 på måndag morgon och åkte hem i raketfart på torsdagseftermiddagen (skynda innan köerna!). Vi jobbade tre långa dagar och en kort, sen drog vi. Första gången vi kom upp så hade ingen fixat något boende alls till oss, så vi fick ta in på ett härbärge i Oslo som förmodligen fakturerade socialtjänsten för de flesta av sina sängar. Vi bar in alla verktyg och maskiner och la under våningsängarna den natten.

Sen fick vi ändå ett någorlunda ok boende, två bostadscontainrar med två sängar, ett bord och ett kylskåp i varje. Vi möblerade om som sagt, men mysfaktorn låg ändå strax under noll. Det som värmde var sällskapet och lillbrorsans pannkakor. Vi hade gjort upp om att ta med middag till varsin dag mån-tis-ons och så skulle brodern fixa mellanmål. Han stod hemma hos morsan och stekte hundra pannkakor på söndan innan första resan. Det är väldigt många pannkakor. (Notera att det var långt innan GI-snacket slagit igenom!)

Vi har nostalgisnackat om detta många gånger, så förmodligen hade vi ganska trevligt i vår container. Jag undrar om de griniga gamla gubbarna hade det lika skoj som vi. Helt säkert är den deprimerande miljön i boendet och hela situationen gick stick i stäv med min bild av att skapa arbetsglädje och bra prestationer genom att skapa så bra sociala förutsättning som möjligt.

Jag undrar om någon stekte hundra pannkakor till dem, nånsin. 

Standard

Publicerat av

Publicerat den

23 februari 2009

Publicerat i

Nytänkande i byggbranschen

Kommentarer

6 kommentarer

Kontrollplan – en ren skitsak

I alla kvalitetssystem som jag har sett så ingår det en slags egenkontroll. Ofta innebär det att du skall fylla i en checklista när du gjort en viss given del av din arbetsuppgift. Alla har säkert sett listan på väggen i en del offentliga toaletter. Det står vem som senast städade och när hon (för det är fortfarande oftast en hon) städade sist. Har du sett en sån lista så vet du också att det inte är någon garanti för att toaletten är fräsch, besökaren innan dig kan ha ställt till det ganska ordentligt. Men heller inte att den är nödvändig, det finns ju fräscha toaletter utan lista på väggen också.

I byggbranschen har vi många kontrollplaner. Mig veterligen har det inte hjälpt upp kvalitén i någon större utsträckning, men det håller igång en hel del konsulter, det är helt säkert. Någon gång när jag har behövt förklara för en novis hur en kontrollplan fungerar så har jag använt toaletten som hjälp. Eller rättare sagt – toalettbesöket, det man själv gör, för sig själv. Alla kan det momentet, och det underlättar.

För att kvalitetssäkra det hela måste man upprätta sin checklista med de punkter som är kvalitetskritiska. I detta fall kan det vara:

1.      låsa dörren
2.      kolla att det finns papper
3.      sitta ner
4.      använda pappret
5.      använda toaborsten
6.      tvätta händerna.

Checklistan hjälper dig att lösa detta, du missar inget och du gör det i rätt ordning. Rent teoretiskt är det så.

Om man utvecklar sitt kvalitetssystem lite så kan man ha instruktioner för hur man skall agera om något gått snett. T ex om man kissat på golvet – då står det förmodligen ”Torka upp efter dig, din gris!”. Eller om man kanske haft lite för bråttom, sprungit in och lättat ett halvkilo, och sen insett att det saknas dasspapper. Då kanske det i din checklista finns förslag på alternativa lösningar, t ex dagens Metro, en bättre begagnad pappershandduk eller dina strumpor. Hursomhelst är det viktigt med erfarenhetsåterföring och eliminering av upprepade fel, för det här är inget kul när det händer.

Det vore ju egentligen ett rimligt krav att inte bara städaren utan även vi som toalettanvändare kunde kvalitetssäkras. Om alla hade en sån checklista och följde den så skulle det underlätta för den som har det som jobb att hålla fräscht mellan våra besök på toa. Det vore väl bra!

Standard

Publicerat av

Publicerat den

23 februari 2009

Publicerat i

Nytänkande i byggbranschen

Kommentarer

Lämna en kommentar

Vi var kungar i Warszawa – på olika sätt

På ett bygge så tog vi in ett par polska murare. De hade bra referenser, men hade väl inte funnits med i en officiell svensk lönelista ännu, om man säger så. Vi ordnade så att de fick anställning i ett svenskt företag med kollektivavtal och polsktalande löneadministratör. De var med oss i 18 månader på det projektet, nästan från start till mål. Killarna fick plötsligt 130 kr/tim och tog ett stort kliv in i samhället. Åtminstone på pappret. De kunde inte prata svenska och min polska är inte mycket bättre, men vi använde teckenspråk och, så småningom, en svensktalande polack som tolkade.

Att våra polska vänner inte kunde delta i snacket i matrummet eller ute på bygget gjorde tyvärr att det var en viss distans mellan dem och oss. När vi skulle ordna en liten studieresa efter en lyckad etapp på bygget så tänkte jag slå två flugor på smällen. Jag tänkte att vi kunde vända på steken, att vi åkte till deras hemmaplan där vi blir utlänningar och de blir de infödda.

Vi bokade in en helg i Warszawa, flyget dit är ju faktiskt nästan gratis. Totalt 25 personer var vi (byggnadsarbetare, beställaren, mäklarna, arkitekten, antikvarien) 23 svenskar och 2 polacker. Två nätter på hotell och några bra studiebesök blev det. Vi fick en rejäl påminnelse om att andra världskriget faktiskt hände på riktigt och att vi svenskar historiskt har våldsfört oss på Polen många gånger om. Min plan funkade ganska bra – den att våra polska vänner skulle ta kommandot, men lite blygsel och respekt för överheten bromsade fortfarande.

Den andra kvällen i stan fick vi en middag med fem rätter som var och en täckte dagsbehovet av kalorier och fett för en mindre armé. Ihop med en gedigen tömning av vinkällaren så tog det knäcken på halva (det då blivande) Sync. Dock inte mig eller min bror. Nejdå, vi skulle på lokal också.

En av de polska murarna Janne (pseudonym) uppnådde på nattklubben det jag tänkt mig. Han blev kung i baren. Han hade med sig kanske 15 svenskar, han var den enda som kunde polska och han var vår ledare just då. Jag hoppas att det kändes lika bra för honom som för oss.

Janne (fortfarande pseudonym) hade ju också fått en rejäl middag i magen, och tog upp en grej som han startade kvällen innan – han hetsade till vodka-race. Ett klassiskt scenario – chefen skall supas under bordet. Fast denna gång lite mer raffinerat, i Polen med en polack mot en svensk och vodka i floder. Omdöme, självbevarelsedrift och ansvarskänsla borde naturligtvis hindrat mig att anta utmaningen, tyvärr var de egenskaperna kvar på hotellet. Men märkligt nog så stod jag distansen ut. Janne kroknade efter en 7-8 vodkashots, och jag blev vodkakung i Warszawa.

Helt säkert är att middagen på 7 000 kalorier, tjockt med stekflott på smörgåsen och att jag vägde 40 kg mer än Janne påverkade utgången till min fördel. Den egentlige kungen den kvällen, Janne (som ju heter något annat), hade förhoppningsvis ett par fantastiska dagar hemma i Polen med sina nya svenska kompisar. Vi hade i alla fall skoj.

Standard

Publicerat av

Publicerat den

22 februari 2009

Publicerat i

LEAN

Kommentarer

6 kommentarer

LEAN Rock´n roll

1987 så var jag på en konsert med en grupp som heter Toto. Ett gäng grymt duktiga studiomusiker som lyckats med några egna hits, piano-introt till Hold The line är genialt och klassiskt. Men Toto betraktades nog som lite tråkiga, perfektionister och opersonliga. Lite för välproducerat och organiserat.

Jag hade läst recensionerna från tidigare konserter på turnén, man körde samma setlist och avslutade sina två största hits, improvisation lika med noll. Mitt minne av konserten är att recensionerna stämde ganska bra. Man körde rutinartat igenom låtarna, vers-vers-refr-vers-solo-refr, väldigt ospännande. Men efter andra extra-numret (Rosanna) i Scandinavium så hände det något. Bandet kom tillbaka ut en gång till på publikens rutinmässiga begäran. Någon i bandet gick fram till mikrofonen och sa ungefär:

– We usually don’t do this, but tonight we do it anyway!

Och sen, djälvlar i taket, så rockade Toto skiten ur oss i publiken. Om taket i Scandinavium rasat då hade det var befogat i den stunden. Jag minns inte vilken låt de spelade, men det var inte deras egen. All slentrian var borta, spelglädjen sprutade fram och några av världens bästa musiker släppte loss allt de hade.

I LEAN-tänket så nämner man åtta olika sorters slöseri – outnyttjad kreativitet är en av dem. Kanske är det så att vi på en del byggprojekt kan släppa fram spelglädjen och utnyttja all den skicklighet som finns i huvudet och i händerna på alla våra artister (byggnadsarbetare)?

Kan vi prestera på våra byggen såsom Toto presterade på sitt extra extranummer – ja då kommer publiken (beställarna) att stå upp och jubla, och de kommer köpa biljett till nästa konsert (förlåt, bygge), sen startar de fan-clubs (årsavtal) och talar om för andra hur bra vi är. Då blir det mer rock’n roll, det är bra.

Standard

Publicerat av

Publicerat den

21 februari 2009

Publicerat i

Övrigt och allt annat från Syncs lilla värld

Kommentarer

3 kommentarer

Min svåger kan spela gitarr – det kan inte jag

Jag har en svåger som är gitarrist. Han äger perverst många gitarrer och stränginstrument, han kan spela på allt. Han har en studio där han spelar in musik olika artister, han ingår i en massa olika band. Han har spelat in och kompat Daniel Lemma, Sofia Karlsson och Freddie Wadling (ni fattar, respekt).

Själv är jag projektledare i byggbranschen. Kul. Jättekul.

För ett par år sen så satt vi och åt lunch, svågern H, hans kompis K och jag. En bit in på lunchen, jag minns inte i vilket sammanhang, sa svågern att det är så skönt med folk som gör riktiga saker (han menade mig, då). Bygga hus och sånt är i detta fallet riktiga saker. Han tyckte att han själv och hans omgivning var pseudo-människor. OBS – Han sa detta med ett skratt. Hans omgivning består till stor del av musiker och artister, teaterfolk och konstnärer. Människor som bara producerar musik, historier och konstverk för att de roar dem, och som emellanåt kan vara en försörjning. De bygger ju inga hus förvisso, åtminstone inte så ofta.

Jag fick protestera, för jag i min tur avundas deras värld. Jag avundas den som kan spela ett instrument så bra som H. Snabbkommandon på en laptop blir liksom aldrig lika fräckt som ett gitarrsolo. Tyvärr. Jag charmas av dem som vågar leva det livet där inte avkastningskravet 10% på investerat belopp bestämmer motivet på tavlan du målar, du målar det motivet för att känner att du vill måla just det.

Jag kan emellanåt vara väldigt bra på det jag gör, men jag målar inte tavlor och jag spelar inte gitarr. Jag skriver protokoll och attesterar fakturor. Jag sitter vid kortändan på mötesbordet och frågar efter brandskyddsdokumentationen och arbetsmiljöplanen, för femtioelfte gången. Det närmaste jag kommer att spela teater, det är när vi i förväg bestämmer vem som skall vara goodguy/badguy i en förhandling.

Visst är det både märkligt och trösterikt att man uppskattar varandras sätt att leva. Man dissar sin egen vardag och ser fördelarna hos andras. När det blir tvärtom, det är väl då det blir problem i världen. Sync lovar nu att bli lite mer pseudo-konsult hädanefter, måla fler tavlor, ordna mer kalas, åka till Ghana och hälsa på Eddie och kanske rädda Planeten Jorden också.

Standard

Publicerat av

Publicerat den

21 februari 2009

Publicerat i

Nytänkande i byggbranschen

Kommentarer

7 kommentarer

Blåvitt var bäst i Europa 1982

IFK Göteborg vann UEFA-cupen 1982. Svennis var ung super-tränare, men stjärnan hette Torbjörn Nilsson. Hade han haft mer av Zlatans ego och självförtroende, så hade han också varit kung i Italien. Kung på Ullevi är i och för sig lika stort, men vi är tyvärr få som begriper det fullt ut.

Blåvitt, som varit rejält på dekis på sjuttiotalet, dominerade svensk fotboll under många år efter första cupsegern. En rad SM-segrar, ny UEFA-cup -87, 10 gubbar i landslaget samtidigt, glory days. Grovjobbare och artister i ljuv förening. Det som Blåvitt levde på var spelsystemet, en grundidé om disciplin och en ordning och reda som inte funnits tidigare. Rak backlinje, zonspel och, framförallt, samarbete.

Själv har jag spelat korpfotboll på absolut lägsta nivå. Det har ingen som helst likhet med Blåvitt -82.

Nu händer det tyvärr allt som oftast att vi i byggbranschen bygger som ett korplag spelar. Ett korplag som är ihopsamlat i sista minuten. Spelarna är inte uttagna för sina fina egenskaper (~referenser) som bollspelare (~entreprenörer) utan för att de var tillgängliga (~lägsta pris). Spelsystemet jobbas fram av coachen (~platschefen) under en symbolisk uppvärmning som ingen tar på allvar (~startmöte). Motståndarna är i detta läget okända, ingen har kollat upp vad som väntar på andra sidan (~planeringsmöte). Domaren kommer sist av alla och har nollkoll på vem som skall spela, vilken serie det är och vem som borde ha boll med sig (~beställarens ombud). När matchen väl är igång så vill alla vinna men man spara sig gärna till strax före slutsignalen (~slutbesiktningen). Känner man att man inte grejar det så kan man alltid filma sig till en frispark eller straff (~ÄTA-rapport om tidsförlängning). Efter matchen så finns det ingen ände på orsakerna till att det gick som det gick (~efterbesiktning).

Jag stod på läktaren när Blåvitt slog Barcelona och Manchester United. Då var den självklara drömmen att själv få vara stjärna på planen. Nu är jag mer intresserad av tränarrollen, eller snarare coachjobbet. Jag har nästan coachat ett ”Real Madrid” på ett bygge, vi hade enorma resurser, grovjobbare och artister. Vi presterade och fick beröm, men de kostade också därefter. Elefantsjuka.

Jag önskar att vi kunde prestera som Blåvitt gjorde 1987 – med små resurser, smartare än alla andra, med samarbete och lagkänsla. Vi tränar för det nu, men var är Torbjörn Nilsson?

Standard

Publicerat av

Publicerat den

20 februari 2009

Publicerat i

Nytänkande i byggbranschen

Kommentarer

6 kommentarer

Ny regel – En skall bort

Den vanliga kunden har tre önskningar när han/hon beställer ett jobb:

1.      Det skall gå fort
2.      Det skall bli väldigt bra
3.      Det skall bli billigt

Nu har jag lärt mig en regel som skall råda framöver. En skall bort. Det är ju så själklart. Testa kombinationerna och se själv!

1.      Vi kan bygga snabbt och bra, men då kanske vi måste använda enorma resurser. Det kostar fläsk.

2.      Vi kan bygga fort och billigt, men sannolikt blir det fel och håller inte så länge.

3.      Vi kan bygga bra och billigt, om man tar sig tid att tänka igenom sina metoder, om man håller sig till det är värdeskapande, om kunden anpassar sig till möjlig teknik och inväntar de rätta entreprenörerna.

Vi kan fortfarande att bygga långsamt, dåligt och dyrt. Där får vi med alla tre i samma projekt, inga problem.

Standard

Publicerat av

Publicerat den

19 februari 2009

Publicerat i

Övrigt och allt annat från Syncs lilla värld

Kommentarer

3 kommentarer

Vad en sjuåring kan räkna ut?

– Jag önskar att jag jobbade i affär, då blev jag rik, sa sonen (4 år).

– Hur menar du, frågar jag?

– Dom får ju massa pengar, så dom blir ju rika.

Så i sonens värld så är kassörskan på ICA Maxi rikast, för hon (det är oftast en hon) får ju massa pengar. Logiskt. Som ansvarig för uppfostran försöker jag förklara att kassörskan inte får alla pengarna, chefen tar alltihop. Sonens första inblick i kapitalismens principer förbryllade lite, och jag fortsatte:

– Chefen måste ju köpa in det som säljs, leksaker och sånt. Kassörskan får lite lön av chefen också förstås. Affären måste betala lastbilen som kommer med mjölken, och han måste ju betala bonden som levererat mjölken, sen måste han köpa mat till sina barn.

Så här dags är sjuåringen intresserad, och frågar:

– Men vem ger bonden pengar till då?

– Han måste ju köpa kraftfoder till djuren och tanka traktorn och så, och mat till sig själv, säger jag.

– Men då går det ju bara runt med samma pengar, det måste komma in något nytt också, säger dottern då.

Så enkelt är det att en sjuåring kan räkna ut det. För att systemet skall fungera måste det in något nytt, man kan inte bara putta runt pengar mellan sig. Vi måste förbruka resurser av något slag, det har vi alltid gjort och det gör vi fortfarande hela tiden.

Snart måste jag förklara för henne att vi redan har använt de resurser som fanns, och att vi gjort det på ett sånt sätt att hennes barn och barnbarn kanske inte får en lika fin planet att bo på. Jag väntar med det tills hon fyllt åtta.

Standard

Publicerat av

Publicerat den

17 februari 2009

Publicerat i

Övrigt och allt annat från Syncs lilla värld

Kommentarer

3 kommentarer

Svartjobb, men bara lite

 

ROT-avdraget kan bli riktigt bra tror jag. För de byggare som försörjer sig på privatkunder så blir vardagen lite enklare. Med väldigt få undantag så vill privatkunder ha en del svart när man utför jobb hemma hos dem. Detta är ingen hemlighet, men inget man gärna säger högt. Möjligen ser man nu att det inte är någon idé att köpa svartjobb, när jobb med kvitto kostar samma.

Jag tror alla ställer upp på att skatter behövs till vård, skola och omsorg. Jag tror att alla tycker att det skall skötas rätt av rättviseskäl. Men jag har träffat ytterst få människor som är konsekvent korrekta hemma hos sig själva. Jag vill inte gärna fejka någon högtstående moral för egen del, men tycker frågeställningen är intressant.

Om det nu handlar om moral – vem är omoralisk? Snickarn som tar ett kuvert som delbetalning eller kunden som fyller kuvertet med femhundralappar direkt från bankomaten? Eller kanske är det vi allihop som tycker svartarbete är helt fel, men ändå lite ok  men bara hemma hos oss själva? Omoral kanske är fel utryckt, hyckleri kanske är en bättre beskrivning i så fall.

Är det en moralisk skillnad på svartarbetet som en person gör åt en annan person, jämfört med om en firma tar svart betalt och betalar sina anställda svart lön? Om någon frågar mig, så säger jag – Ja, det är det. Det är en gråzon, och möjligen ett svagt resonemang, men jag vill gärna tro att det jobb som köps svart har två arter. Den ena är den som annars inte skulle utförts som köpt tjänst, t ex gräsklippning eller måla kompisens hus. Det andra är när svartjobbaren bedriver en verksamhet och konkurrerar ut företag som jobbar vitt. Det ena är rätt ok. Eller?

Standard

Publicerat av

Publicerat den

16 februari 2009

Publicerat i

Övrigt och allt annat från Syncs lilla värld

Kommentarer

3 kommentarer

Konversation – 7-åring vs 4-åring

Sjuårig storasyster frågar:
– Ludde, vem byggde Eiffeltornet? (Tonfall som en redig skolfröken)

Fyraårig bror svarar:
– HM, Gustav… (paus för fundering)… kanske, jag vet inte.

Systern:
– Gustav var rätt. Gustav Eiffel heter han. Eiffeltornet! (fortfarande lika redig)

Hon fortsätter: – I vilket land står Eiffeltornet?

Gissning nr 1: – Sverige!

Fel, gissning nr 2: – Alingsås!

Fel igen, gissning nr 3: – Legoland!

Fyraåringen hade nu täckt hela världen så som han ser den. Sjuåringen som vet mer utropar:
– Det ligger i Disneyland! I Paris.

Hennes uppfattning om Paris är alltså att där ligger Disneyland, och förmodligen inget annat tillräckligt intressant värt att nämna. Då måste ju rimligen tornet finnas i Disneyland, logiskt.

Som överkurs så frågar nu sjuåringen sin bror:
– Vet du vad Disney är?

Nej det vet han inte. Hon förklarar:
– Disney är alla filmer med Kalle Anka, Nalle Puh och sånt. Filmerna görs där – i Disneyland!

Nu skall jag inte förstöra den söta historien med sensmoral. Men jag har ofta den rollen som sjuåringen tog i detta fallet. Det vill säga – man vet bäst i egenskap av ålder, erfarenhet eller bara störst käft och ego. Så tro för den skull inte att jag vet vad jag pratar om. Inte alltid.