Etikettarkiv: Fastighetsägare

Standard

Publicerat av

Publicerat den

12 maj 2009

Publicerat i

Nytänkande i byggbranschen

Kommentarer

Lämna en kommentar

Kunder fattar inte skoj. Inte alltid.

Min sambo jobbar på ett gruppboende med autister. Det är människor med ett handikapp som yttrar sig på olika sätt. Ett exempel – min kära T säger till sin vårdtagare C:

– Kan inte du stänga av TV´n, C?

Blockeringen kommer direkt och motfrågan lyder:

– Kan jag inte det, T? Kan jag inte stänga av TV´? Varför kan jag inte det, T?

Min sambo är som folk är mest, ibland tänker hon vad hon säger och hur hon säger det, ibland inte. På jobbet har hon fått lära sig att vara tydlig och rak. Hemma så fattar jag ju vad hon menar. Det tycker jag i alla fall jag men nejdå inte alltid, tycker hon.

Vad har det att göra med byggbranschen? Jo, vi måste också bli tydligare, och se till att alla förstår vad vi säger. Skriver man stenhuskänsla i annonsen så får man fanimej bygga ett stenhus också, det borde vara självklart.

Standard

Publicerat av

Publicerat den

06 maj 2009

Publicerat i

Arbetsmiljö och trivsel

Kommentarer

Lämna en kommentar

”Är det inte det det här bygget handlar om – La Familia?”

Scenen var en byggarbetsplats i ett gammalt hus med kulturhistoria och atmosfär inbyggt i väggarna. Vi skulle bygga bostadsrätter de luxe, och hade dragit ihop en osannolik samling karaktärer, entreprenörer och konstnärer till bygget. Arbetsledningen satt i möte på tisdagskvällen, beställaren var med. Rundvandring och notering av återstående aktiviteter var avklarad. Oro för tidspressen, frustration för att målaren inte kunde måla, för mycket folk på bygget, ständiga överraskningar (=dålig planering?) var temat för kvällen.
(Big fucking surprice)

Då sitter vi, 4-5 män i 30-50årsåldern, och pratar om blöjbyten och relationer, matlagning och resor, människor och roliga händelser. Vi känner varandra väl och är riktigt goda vänner, vi vet hur det är ställt hemma hos var och en. Vi ömmar för kollegan som enligt egen utsago är utsatt för svårartad PMS, men konstaterar att det sannolikt finns andra orsaker än hennes hormoner som gör att han får skäll emellanåt;)

Efter en stund skruvar jag på mig, som ansvarig känner jag att vi behöver koncentrera oss på annat. Jag säger att nu har vi snackat bort en och en halv timme på familjeterapi och skvaller.

Då säger vår kloke beställare: – ”Är det inte det det här bygget handlar om – La Familia?”

Det löste ju inga som helst problem, men kändes ändå lite bättre. Just då i alla fall.

Standard

Publicerat av

Publicerat den

03 maj 2009

Publicerat i

Arbetsmiljö och trivsel

Kommentarer

1 kommentar

Sanning och konke

Sync hade fest i julas, det var skojigt. Det var behövligt för hösten hade varit sorglig på många sätt. Våren har på sätt och vis varit lika bedrövlig men ändå lite ljusare, några har blivit arbetslösa, några har gått omkull, men i stort rullar det ändå. Det var snart ett halvår sedan kalaset, men den festen har uppenbarligen satt sina spår. Jag blev påmind om detta två gånger om i veckan som gick. 

Först var det officiellt besked om kärlek. Betongpumpchefen gick hem från festen tillsammans en mina gamla tjejkompisar, och i veckan så outade de det som några av oss redan visste – de var officiellt ett par. Intressant fenomen att själva kungörelsen sker vi Facebook där man först får veta att det har en relation, för att nästan direkt få ny information att nu minsann också är ett par. Det gör ju oss skvallertanter arbetslösa – jag vet inte om jag gillar Facebook än.

Andra kopplingen till julmyset var när jag träffade målarbasen häromdagen. Det var egentligen inget roligt sammanhang, vi har en gemensam kund med svåra ekonomiska problem, men det stoppade inte den glade mannen från en fin historia. Målarn är väl sextio fyllda och hade nog tänkt lämna över till någon för ett tag sen, men jag tror att han hör till den sortens chef/ägare som ändå känner att han vill åka ner till firman halv sju varje dag. Förmodligen så sitter han där igenom denna lågkonjunkturen också, bara för att se till att det flyter.

Hursomhelst – han berättade att han i taxin hem från julkalaset åkte med en utländsk kvinna i sextioårsåldern, förmodligen driftig och duktig med egen rörelse. De satt och pratade om allt och inget, målarn berättade att han ägde en målarfirma med 40 anställda. Då utbrister hon ett stort grattis. Målarn försöker rätta till – ”Vet du inte att det är lågkonjunktur? Allting går åt helvete just nu”.

Taxichauffören hade svar på tal – ”ROT-bidraget, det är ju fantastiskt! Titta här, det står hus i långa rader!”. Taxin körde just igenom kvarteren hemma hos målarn, och allt han såg var villor och grannar. Taxichauffören så ett ROT-bidrag i varje kåk, åkte man förbi femtio hus så var det bidrag för 5 miljoner. Just waiting to happen, liksom.

Målarn blev så inspirerad av detta att han tryckte upp lite flygblad, och simsalabim, man fick bra med utfall och räddade arbetsbeläggningen över vintern.

Så är inte det fantastiskt – en taxichaffis, en kvinna med utländsk bakgrund och säkerligen inte den som haft det lättast av oss, hon ser det självklara som en rutinerad och klok företagare, svensk vit man, inte kopplar. Målarn fick energi och vi övriga fick något att tänka på.

Sync sätter nu igång planering för nästa fest – vi behöver mer kärlek och schyssta taxichaffisar som talar om hur vi går vidare. Håll utkik här!

Standard

Publicerat av

Publicerat den

03 maj 2009

Publicerat i

Människor

Kommentarer

Lämna en kommentar

Den blinde, den elake och den dumme – i en och samma person

Varning för lång text. Men det är ju långhelg, så va fan.

Som inhyrd platschef skulle jag bygga ett hus mitt i centrala Göteborg 1999. Projektledaren var en något åldrad man med en ännu äldre inställning till saker och ting. Han fick alla protokoll förstorade till A3, sen läste han dem med hjälp av förstoringsglas.

Det var en delad entreprenad och en markfirma hade pålat och gjutit pålplintar och skyddsbetong, snyggt och prydligt. När arbetsledaren Kenny kommer med ett pålningsprotokoll, inmätta koordinater och avvikelser, så säger gubbdj-ln (flåt, projektledaren): ”Man ju inte se om pålarna står rätt. Jag vill se att de hamnar under väggarna.” Kenny försökte förklara att han pålat enligt den ritning som projektledarens konstruktör upprättat, och fått avvikelser och korrigeringar godkända av densamme. Det slutade med att Kennys gubbar fick bila fram plintarna så att den nästan blinde gubben kunde se att de fanns. Han kunde ju omöjligt avgöra om de stod i närheten av någon bärande vägg, men det tror jag inte han själv begrep.

Lite senare påtalade jag att intilliggande stengrunder inkräktade på den konstruktion vi skulle bygga, och jag ville veta hur vårt jobb skulle utföras (utförandeentreprenad AB92, ljuva tider!). Projektledaren hade anställt en ung tjej som kontrollant, hon var helt ny ute på bygge men skärpt och duktig. Jag jagade henne för att få besked om inkräktandet. Hon återkom och frågade vad vi behövde för besked. Enkelt, sa jag, en ny ritning som tar hänsyn till problemet. Hon återkom igen, denna gång i lågmält förtroende, med en fråga om hur man kunde lösa problemet. Jag föreslog en inmätning och ett mail till konstruktören, sen kan han fixa resten. Enkelt. Ring den killen ni anlitat förut, han fixar inmätningen på några timmar, sa jag.
Detta sved förmodligen i skinnet på den gamle projektledaren, det var ju inte roligt att gå till beställaren med extratimmar på projektering, den hade varit dyr nog ändå. Så kontrollanten ringer till mig: ”L… (gubben) vill att ni sätter upp profiler och snören, så kan vi loda fram måtten.”

Kanske är den stunden den dråpligaste av allt jag upplevt på ett bygge. I novemberdis, 5 meter under gatunivån i ett lerhål, i 15 sekundmeter så skulle det blinda fanskapet stående på en trappstege själv loda ner linjen på stenblocken! Och märka ut samma linje med sprejfärg? Träffsäkerhet inom ±0,5 m, kanske. Samma gubbdj-l som underkänt Kennys pålprokoll, alltså. Kenny och jag tittade på varandra, tittade på skospetsarna, vi tittade upp i himlen och ner i marken. Hade någon av oss flinat det minsta, hade vi skrattat hela vägen till skiljenämnden.

Den här mannen som varit projektledare i närmare hundra år borde ju legat på medelhavsö och njutit av solen, tycker jag. Han var ett gott exempel på när tekniken sprungit ikapp och förbi, han låg 20 år efter. Han använde sin position till att cementera sina gamla  tankebanor och kväsa dem som försökte tänka annorlunda. Han sparade inga pengar till projektet heller.

Egentligen borde berättelsen vara slut här, men…

Dagen efter så kommer en ritning på posten till bygget och med kopia även till projektledaren. Den var från mätfirman som projektledaren anlitat tidigare. Denna gång hade jag anlitat samma kille för att sätta ut linjerna på profilerna. Vi hade passat på att mäta in några stenar när instrumentet ändå stod uppställt, så den kostnad som gubben tänkt sig spara gick ju åt ändå. Stenblocken var nu snyggt inritade med exakta mått på hur mycket de inkräktade på tänkt konstruktion.

Digital seger:)

Standard

Publicerat av

Publicerat den

29 april 2009

Publicerat i

Övrigt och allt annat från Syncs lilla värld

Kommentarer

1 kommentar

Ny på jobbet? Är det så det känns?

Jag promenerar varje dag till och från tåget genom Göteborgs centralaste köpcentrum Femman. På grund av en efterhängsen arbetsskada så är jag ofta på väg till kontoret kvart över sex på morgonen, ofta helt i onödan för alla som jobbar på kontor vet att det inte rör på sig där förrän efter niotiden. Jag kanske blir riktig konsult med åldern, vad vet jag.

Nollfemtrettio låser vakterna upp Femman, de första som kliver in i värmen har inget bättre alternativ, inget hem och ingen säng. Strax efter dem så alltså jag. Skillnaden är att jag har ett hem och en säng och ett jobb, dessutom passerar jag Femman så fort jag kan. Jag är alltid på väg mot jobbet eller hemmet.

Eftersom som jag kombinerar tidiga morgonvanor med en genetiskt betingad vana att hänga kvar på jobbet ganska sent och blir effektiv först frampå kvällen så passerar jag också Femman sent på kvällen ganska ofta. Är det fortfarande butikstid och kommers så är det tjockt med folk, och man ser egentligen ingen, men när butikerna stängt då är det lugnare. I trappan vid gångtunneln sitter i och för sig ett gäng emo-kids. Svartmålade i ansiktet och med clownkläder. Om deras image skall vara att de är deppiga och coola så misslyckas de plenty, de är ju lättroade som en dagisklass på Liseberg. Ledsamt nog så sitter där tyvärr också samma bleka människor där som var först in i Femman på morgonen.

För någon eller några månader sen så satt det en kille där som jag inte sett förut. Han var inte sliten men såg djupt olycklig ut, han hade en sportbag på bänken jämte sig. Det var tydligt att han inte var van i rollen som hemlös, han var skamsen och ovan. Lite som vi andra är när vi kommer till ett nytt jobb där vi inte känner någon, där vi inte vet hur det funkar och självförtroendet sviktar.

Jag har sett honom flera gånger sen dess. Hade det varit läge för ordvitsar kunde man sagt att han blivit mer varm i kläderna nu, men det funkar inte. Han ser mer frusen ut, men skammen verkar ha gått över, han hur nu samma uppgivna blick som de övriga i hans läge. Han har kvar samma sportväska, men nu är den uppfläkt och skiten, hans kläder är sunkigare och häromdagen såg jag att han hade en plastpåse på foten när han trampade av sig skon. Snart är lika självklart i sin roll som Faktumsäljaren utanför klädbutiken.

Varför denna gråtmilda text med gamla nyheter? Jo, jag jobbar bland annat med att bygga bostäder. Öh, eller jobbade med att bygga bostäder kanske jag får säga, för det är stopp i maskineriet och det är frustrerande. Riktigt så naiv är jag inte att jag tror att jag kan fixa bostadslöshet och missbruksproblem på direkten, men kopplingen finns där. Om jag får bygga nya bostäder som någon köper då rullar det pengar runt i systemet, skatteunderlaget ökar och en bostad någon annanstans blir ledig i flyttkedjan. Men byggmarknaden funkar inte, industrin har krampkänning, samhällets gemensamma resurser stryps och istället så får jag se nykomlingarna i Femman som tar sina första staplande steg i hemlöshet och uppgivenhet. 

Trevlig valborg.

Standard

Publicerat av

Publicerat den

27 april 2009

Publicerat i

Nytänkande i byggbranschen

Kommentarer

Lämna en kommentar

1000 m2 Steni-plattor – så jävla dumt

2001 hade jag med min dåvarande egna firma ett jobb åt en av stans största byggare. Vi skulle montera stomme och vindskydd på ytterväggar på en industribyggnad. Jag var anlitad som arbetsledare för min aktivitet, men kunde inte låta bli att lägga mig annat också.

På en av fasaderna skulle det monteras Steni-skivor, ca 1 000 m2. Det var en eftergift till stadsarkitekten som inte ville ha så mycket plåtfasader. Han kan numera glädja sig åt en slät vit kassettfasad riktad mot en skogsdunge, där ingen någonsin har ett ärende.  Hursomhelst, vi blev inblandade därför att vi skulle läkta våra väggar och frågade snällt om mått och instruktioner. Tyvärr kunde ingen på bygget svara. Så jag grävde och det visade sig att en orutinerad arbetsledare fått på sitt bord att avropa dessa Steni-skivor, köpet var sannolikt avklarat högre upp i hierarkin.

Materialet var beställt – i standardmått!  Någon skulle alltså få ställa sig och kapa Steni-skivor, jag räknade till över 400 lm sågsnitt. Det hör till saken att Steni-skivor är tillverkad av polyester och sten, de är mycket hårda och, i detta fall, högblanka. Chansen att man skall lyckas med ett snyggt sågsnitt utan flisor är lägre än reporäntan.

Jag satt med på stora byggfirmans interna arbetsledarmöte, och tog upp frågan om konfektionering av skivorna. Jag sa att det blir fiasko om någon ens skall försöka börja såga dem på plats. Jag hade kollat med leverantören och kapning i mått kostade inte ens extra, det ingick i deras normala rutiner. Då frågar den ene projektchefen rakt ut i luften:

– Klarar vi det då?

Jag vet inte exakt vad han menade, men jag tolkade det som att han inte trodde att platsledningen mäktade med att gå ut och mäta, göra en specifikation och sen beställa skivorna i rätt mått. Ridå.

Så på grund av resursbrist på platskontoret kör man på som vanligt. Man köper in halvfärdigt material som drar med sig problem ut till arbetsplatsen som någon skall lösa senare. Det blir mer timmar ute på bygget, förseningar och sämre resultat. Det blir dessutom dyrare.

PS

Skivorna beställdes i rätt mått, levererades i snygga paket och passade alldeles utmärkt. Tyvärr så måste allt plockas ner på grund av ett konstruktionsfel och monteras upp igen i mindre bitar, men det är en annan historia:)

Standard

Publicerat av

Publicerat den

26 april 2009

Publicerat i

Människor

Kommentarer

Lämna en kommentar

Lägenhet ledig i centrala Göteborg

Jag känner en fastighetsägare som har en lägenhet ledig i centrala Göteborg. Nu får vi nog säga att han hade en ledig, det har nog löst sig nu, det brukar lösa sig fort och glädja någon. En bra nyhet normalt sett, men inte så kul egentligen. Det låg en sorglig historia bakom.

Den förre hyresgästen var 87 år, han dog hemma, saknad av ingen. Han låg några veckor innan lukten avslöjade vad som hänt. Det visade sig att hans enda arvinge är en dotter som han inte träffat på över femtio år.

Vad döljer sig bakom en sådan historia? Vilken oförätt eller tillfällighet har fått dem att inte fira femtio jular ihop? Eller åtminstone träffas och fika. En ledig lägenhet är en bra nyhet för det mesta, men denna gången tycker jag det bara var sorgligt.

Standard

Publicerat av

Publicerat den

25 april 2009

Publicerat i

Övrigt och allt annat från Syncs lilla värld

Kommentarer

Lämna en kommentar

”Att leverera en enrummare där det fattas en vägg och två dörrar? Lite över gränsen, va?”

(Citat från en före detta kollega)

Vi byggde exklusiva bostadsrätter i ett gammalt hus, och vi hade en leverantör(?), upphandlad direkt av beställaren, som skulle ordna all inredning, kök och badrum. I lägenheten ifråga skulle byggas en skiljevägg med två inbyggda skjutdörrar av glas. Konstigt nog kom aldrig de exklusiva dörrarna från Italien, och väggen stod där halvbyggd långt efter inflyttning. En ändlös rad av bortförklaringar, undanglidningar och lögner följde från vår leverantör. Damen som köpt lägenheten och flyttat in, klagade försynt men betalade snällt. Hon fick vänta några månader på en dräglig boendemiljö.

Som platschef, och jourhavande medmänniska, var jag upprörd, och fick till slut lov av beställaren att beställa dörrarna på annat håll. ”Ojdå, vi kan inte fixa det förrän nästa vecka” sa den lokala inredningsfirman. So what, vi hade väntat i månader.

Så enkelt det kan vara, och så svårt det kan bli.

Standard

Publicerat av

Publicerat den

23 april 2009

Publicerat i

Byggbranschens hantering av pengar (och människor)

Kommentarer

Lämna en kommentar

Sommarjobb i februari, senast mars

1995 jobbade jag på medelstora byggfirman. Vi räknade på ett jobb för ett kommunalt bolag. Det gällde en verkstadsbyggnad på 1 200 m2, totalentreprenad. Upphandlingen tog i vanlig ordning lång tid. Vi var kallade till förhandling nr 2 fredagen den 14 maj. Byggentreprenörer är normalt inte så glada i att sänka anbudet, men man kan ju alltid få in mer jobb för samma pris, så jag tror att vi lovade att göra lite mer av något. Då fick vi jobbet.

Nu till det som är så korkat. Enligt tidplan startade det här jobbet den 19 maj. Så efter förhandlingen som blev muntlig beställning så hade jag en lördag och en söndag för att förbereda uppstarten på den arbetsplatsen. Det gick naturligtvis inte, och vi tappade ett par veckor direkt. Slutdatum var det mer noga med, det var aldrig tal om att förlänga byggtiden.

Samma sak händer varje år och extra tydligt blir det om man jobbar för offentliga sektorn. I maj och början på juni tokjobbar man för att handla upp ombyggnad av skolor och daghem på sommarlovet. Byggstart efter skolavslutningen och klart den 19 augusti, om och om igen, år efter år. Vad kan den usla timingen bero på? Kan det vara så enkelt att man såsar med projekteringen?

Jag tror kommunen skulle få ett bättre ekonomiskt utfall och bättre kvalitet på sina projekt om de handlade upp sommarjobben i februari. Då är entreprenörerna inte bokade inför sommaren, och arbetena kan förberedas ordentligt. Det enda som behövs är att förfrågningsunderlaget blir klart i tid, ungefär 3 månader tidigare, varje år.

Standard

Publicerat av

Publicerat den

21 april 2009

Publicerat i

Övrigt och allt annat från Syncs lilla värld

Kommentarer

1 kommentar

I slutet på månaden är det fattigt i byggbranschen

Hemma hos oss är det ebb i kassan i god tid innan lönen kommer (Familjen AB har ett likviditetsproblem eller snarare cashflowstörning). Som tur är så hjälper försäkringskassan till med ett litet bidrag den 20 varje månad, så barnen inte skall gå hungriga mer än max en vecka. Detta scenario delar vi med många medelklassfamiljer med god inkomst och dålig budgetstyrning.

Sync envisas ju med att babbla om MåsteBordeVillSkullekunna, en slag definition av nödvändigheten av det du köper i ett projekt. Samma sak gäller i mataffären. En veckohandling direkt efter lön är inget att skoja om, konsumtionssamhället får sig en injektion och både ICA och Anders Borg får klirr på kontot. Goda ostar, ett par DVD-filmer och nya skor till barnen (och till pappa) blandas i kundvagnen med 4 säckar grillkol för 100 kr och en storpack tvättmedel. Några goda köttbitar och påfyllning i konservförrådet hinner man med, och toppar det med några roliga ekologiska såser från den asiatiska hyllan. Tänk att man kan proppa i 3 000 spänn i en kundvagn, på bara 45 minuter. Det finns gott om sakker man vill ha och skulle kunna köpa (och det gör man ju).

Sista dagarna innan lön, när barnbidraget gått åt till blodpudding och till att tanka bilarna, då är handlingen på ICA inte lika rolig. Behovet av mat på bordet och mjölk i kaffet är detsamma, men grönmögelost och soltorkade tomater köps inte de dagarna. Falukorv med 44% vatten blir då ett alternativ igen och billigaste köttfärsen känns dyr i förhållande till färdiga köttbullar. Här får man överväga vad som verkligen måste köpas, BordeVillSkullekunna är nu helt borta i värderingen.

Det är inte svårt att göra jämförelsen med byggbranschen. För bara ett år sen var det fullt blås, projekten stod på kö och det var bara resursbrist som höll tillbaka. Nu står samma projekt startklara och resurserna (arbetskraften i alla fall) finns tillgängliga men det saknas pengar. Bankerna är livrädda för vad som skall hända imorgon, fastighetsägare och projektutvecklare vet att de måste klara sig till nästa lön (högkonjunktur) och har en helt annan inställning nu. Det är slutet på månaden i hela branschen, och nästa löneutbetalning känns inte inom räckhåll.