Etikettarkiv: Ledarskap

Standard

Publicerat av

Publicerat den

19 mars 2009

Publicerat i

Nytänkande i byggbranschen

Kommentarer

Lämna en kommentar

Klockan på mikron skall gå rätt!

Man kan säga att jag ibland sitter mitt emellan två världar. Å ena sidan beställarens avtal och förhållande till byggentreprenören, å andra sidan projektets relation till kunden som köper och skall flytta in.

I första fallet är det en normal entreprenadjuridisk match som slutar med slutbesiktning och en del åtgärder. Helt enligt boken. I det andra fallet är det människor som gör sitt livs investering, en nystart med stora förväntningar.

När vi bygger bostäder kan det vara jätteproblem om försäljningsmaterialet från mäklarna inte är detsamma som entreprenadhandlingarna.Det låter möjligen självklart, men att få glättiga mäklarbroschyrer att synca med entreprenadhandlingar är inte helt enkelt.  Projektägaren måste göra läxan innan projektets startas, lära känna kunden och tänka sig in kundens situation. Man måste ta reda på vem som kan tänkas köpa. Därmed kan man ju inte utestänga alla andra, men en bra gissning krävs det i alla fall. Bygglobloggarn skrev om detta för ett par dar sen.

Alla som jobbar i ett byggprojekt måste ha inställningen att kunden (som flyttar in) skall bli nöjd. Slutbesiktning av entreprenaden är bara ett internt delmål. Det ögonblick när kunden får nyckeln, låser upp sin dörr och kliver in i bostaden är vår leverans. Det skall vara rent, färdigt och klockan på mikron skall gå rätt! Jag försöker att banka in detta i huvudet på dem vi jobbar med.

Mer kortfattat – beställaren får sina stålar när en nöjd kund betalar, då kan han dela ut till oss andra. Väldigt enkelt.

Standard

Publicerat av

Publicerat den

15 mars 2009

Publicerat i

Nytänkande i byggbranschen, Planeten Jorden

Kommentarer

Lämna en kommentar

Köttbullar – nötfärs, salt, peppar, smör (inget annat)

Hemma hos oss köper vi köttfärs och steker köttbullar i mjölkfritt margarin, med salt och peppar som kryddning. Det går snabbt, barnen älskar det och man blir lite kladdig om händerna när man rullar bullarna.

Man kan köpa Mamma Scans köttbullar för 43 kr/kg. Man kan köpa nötfärs för 39 kr/kg, inte alltid men ibland. Jag vågar påstå att vi får bättre kvalitet till samma pris, men det tar en stund extra.
(En gammal nyhet på Sync Blog).

Boken Den Hemlige Kocken fick en enorm uppmärksamhet för några år sen. Författaren Mats-Eric Nilsson har följ upp med boken Äkta Vara. Han har på köpet startat en folkrörelse i matbutikerna. Många fler vrider och vänder numera på paketen för att hitta ingredienserna i köttbullarna. I snart sagt all industriproducerad mat så ingår det konstiga grejer och kemikalier som ingen normalt funtad människa begriper något om. Om man inte läst nämnda bok vill säga, har man det så läser man på paketen.

I byggbranschen pågår ständigt en utveckling mot billigare(?), bättre(??) och mer industrialiserat byggande(???). Framgången är varierande. Vi har enstegstätade fasader i närminnet. Vi har byggt in PCB och asbest som vi nu sanerar bort för miljarder. Vi anser att kryprumgrunder är en riskkonstruktion, det var den normala grundläggningsmetoden för bara 20 år sen, vissa bygger den fortfarande. För några år sen hade vi fortfarande produkter med svinpiss som ingrediens (flytspackel). För förtio år sen så stadsplanerade man stolt miljonprogrammet och byggde det snabbt och billigt(?), nu kostar det 300 miljarder att renovera. Det finns ju en del på samvetet. Observera att detta inte var byggfusk, utan okunskap om konsekvenserna av vårt handlande.

En bok som den ovan nämnda som istället granskade byggbranschen på samma sätt skulle bli en höjdare. Läs gärna kapitlet om bröd, där beskrivs hur jäsningen måste ske på orimligt kort tid, och de metoder man måste ta till för att lyckas med detta. Uttorkning av betong ligger inom räckhåll, rent tankemässigt.

Det finns ganska ambitiösa system för att hitta miljövänliga byggprodukter, t ex hos Folksam. Men jag tycker att vi ägnar för mycket tid åt att uppfinna lösningar på fel som vi kanske inte behöver ha. Tätskikt i badrum är ett aktuellt ämne. Numera kostar det mer att få ett godkänt tätskikt bakom kaklet än att kakla väggen. Nästan alla nya kemikalier lanseras som miljövänliga. Sure, vi ses väl om tjugo år, då vet vi bättre om vilken nytta(?) dessa produkter tillfört till Planeten Jorden.

Jag tror inte att alla skall börja bygga hus som jag steker köttbullar, men kanske skall vi börja studera ingredienserna som byggs in i våra hus, och fundera på vad som skall bort. 

Standard

Publicerat av

Publicerat den

15 mars 2009

Publicerat i

Nytänkande i byggbranschen

Kommentarer

4 kommentarer

Egenkontroll = Dålig självkontroll

Jag har väl kanske avslöjat en viss skepsis mot egenkontroll tidigare, Den utförs alltför ofta i efterhand och med rymligt samvete, inte så som den skall fungera egentligen. Den skall vara en hjälp för dig att göra rätt saker och undvika att upprepa gamla fel.

Om man tänker sig att vi kör samma regler på hastighetsövervakning så kanske det klarnar för oinvigde. Ring, ring

Operatören hos polisen svarar:
– Polisens hastighetsövervakning.

Du säger:
– Ja, hej. Igår så körde jag lite för fort, det blev lite dumt och jag hade bråttom, och…

Polisen frågar:
– Hur fort körde du?

Du svamlar vidare:
– Ja, alltså det var väl 135 km/tim på 110-väg, det var ju ingen annan där och så, liksom.

Polisen barskt:
– Är du helt säker på att du inte körde över 140 km/tim? Inte någon gång?

Du är nu riktigt skraj:
– Ja, kanske, men det var ingen annan där. Jag lovar.

Polisen konstaterar:
– Då ryker körkortet. Så det så. Du kan skicka in det direkt och får tillbaka det om ett halvår.

Du är desperat:
– Men jag måste ha det, jag kan inte sköta mitt jobb annars!

Polisen säger:
– Det var du som ringde. Idiot.

Nåväl. Jag är ingen vän av storebrorssamhället där du övervakas hela tiden. Men det funkar inte heller alltid att du själv skall rapportera dina fel och brister. Inte förrän du inser att det är för att hjälpa dig till en bättre prestation och för att undvika misstag. Det bygger på att du har ett ömsesidigt förtroende för den du rapporterar till och känner att ni har ett gemensamt mål att leverera en bra slutprodukt.

Standard

Publicerat av

Publicerat den

14 mars 2009

Publicerat i

Planeten Jorden

Kommentarer

1 kommentar

40-årsgris på Planeten Jorden

Jag fyller 40 år 2009 och har planer på en 40-årskris under våren.

Medellivslängden för min åldersgrupp är 76 år enligt SCB. Med lite flyt så blir jag 80 år 2049. Om jag blir 81 kanske jag är med och ser om prognoserna för 2050 stämmer. FN’s klimatpanel har som mål att Planeten Jordens medeltemperatur inte får stiga mer än 2 grader tills dess. 2009 säger prognoserna 5 grader, de värsta scenariorna närmar sig totalhaveri för mänsklig existens.

I Fokus förra veckan stod det om James Lovelock, en kändis naturvetarbranschen som har en mycket dyster prognos för oss på jorden. Jag har precis börjat läsa boken Sex Grader av Mark Lynas, temat är detsamma och prognosen lika apokalyptisk. Andra vetenskapsmän säger att det är lugnt, växthuseffekten är inte så farligt. De säger att vi kan köra på som vanligt, i stort sett.

Lovelock’s cyniska slutsats är att man skall bosätta oss någonstans där det översvämningar inte tar död på allt liv. Hans råd till 300 miljoner människor i Indonesien är att packa ihop och flytta snarast. Sverige och Storbritannien är några av det relativt få landområden som kan räknas som beboeliga när planeten värmts upp. Hans förslag är att man skall skaffa sig ett bra försvar för det kommer bli trångt vid gränserna när flyktingar söker ny boplats. Boplats Göteborg får en ny och annan innebörd helt klart.

Utan att fördela någon skuld så kan man bara konstatera att byggbranscher och fastigheter förbrukar ca 40% av våra resurser, och det finns gigantiskt mycket att spara in på. Vi kvalar lätt in bland de ledande skurkarna.

2050 är mina barn knappt femtio år gamla, förhoppningsvis har de fått egna barn. Det hade känts bättre om det fanns förutsättningar också för att mina barn skall kunna få barnbarn. Men det verkar som vi för för upptagna med vårt dagliga bröd och en i sammanhanget pytteliten men världsomspännande lågkonjunktur, för att hinna fixa med Planeten också. Prioriteringar, hela tiden, jobbigt, jobbigt.

Människor har väl i alla tider förutspått planeten Jordens undergång, möjligen blir vi de första som faktiskt får rätt. 

Standard

Publicerat av

Publicerat den

13 mars 2009

Publicerat i

Människor

Kommentarer

Lämna en kommentar

Ibland funkar det trots chefen

Jag hade i egen firma nöjet att bygga allt för en fabrikör i livsmedelsbranschen. Det började med inredning av nya lokaler 1994, sen fortsatte det med allt, högt och lågt, stort och smått.

2004 var det aktuellt med ett mycket större projekt på fabriken och jag kände att jag behövde hjälp. Jag vände mig till en projektledare med rutin och pondus. Han kunde lätt uppfattas som tuff, på gränsen till elak, men jag tror han ställde högsta kraven på sig själv.

Fabrikörn är en säregen person, han hade en ledarstil som kanske beskrivas som lekledare/kompis/lustigkurre – Management by lattjolajban. Lite professorsimage, tankspridd och slarvig men helt genialisk säljare och produktutvecklare. Fabrikörns kompanjon hade ordning och reda som sin uppgift, han var ödmjuk och aldrig särskilt elak chef. På deras kontor var det sällan tråkigt. Tramsande och skojande ingick liksom i grundtemat. Avslappnad stämmning kan man säga.

Min projektledarkollega som väl hade en mer militärisk syn på ledarskap frågade mig om de alltid höll på det viset. Jag svarade att jovisst, men företaget är extremt framgångsrikt och lönsamt, så något måste de göra rätt. Då säger han:

– Jo, men ibland fungerar det trots ledarskapet, inte på grund av.

Kanske är det så. Men jag vill tro att ledarskapet var en del i framgången. Även om det här företaget hade fantastiska produkter och goda marginaler, så sålde varorna sig inte själva. Något måste ledarskapet betytt något för framgången. Den energi och den stämning som fanns i företaget kom helt säkert av chefernas sätt att vara. Jag kan inte tänka mig att företaget blivit ens hälften så framgångsrikt om man praktiserat kadaverdisciplin och nollvision på tramskontot.

Standard

Publicerat av

Publicerat den

11 mars 2009

Publicerat i

Nytänkande i byggbranschen, Planeten Jorden

Kommentarer

1 kommentar

Ny teknik, igen?

Är det inte otroligt? För en liten tid sen så läste jag om en chef på Veidekke som berättade att han numera övergått till att bara bygga med murade/putsade väggar. Inga enskiktsfasader här inte! Tänk att hus med massiva tegelväggar kan betraktas som en nyhet 2008.

Häromdagen var det en artikel om nya ”stenhus” i betong med cellplastkulor som isolering. Ett prefabsystem utan (!) skarvar, enligt artikeln. Uttorkningen tar ingen tid, så från beställning till inflyttning räknar man tre månader. Det kan bli bra, men man börjar ana oråd. Man kan fråga sig om journalisten gör annat än plankar pressreleaser. Kritiska frågor är på sin plats. (OBS understatement grandissimo)

Jag väljer ändå att vara optimist, snart kommer nog en doktorsavhandling från Skanska, NCC eller JM som säger att lösvirkesbyggen som utsätts för regn kan bli fuktiga. Möjligen kommer man fram till att det även i fortsättningen sannolikt kommer att regna, och att man måste planera in det i sitt byggande. Om vi bara forskar riktigt ordentligt så kommer vi fram till kunskaper som varit självklara i några tusen år.

Så, om gud är god och branschen vågar, så kanske uttorkning av betong och flytspackel blir avgörande för byggtiden på något enstaka projekt. Kanske man lyfter detta från en plågad själ. Jag tänker nu på Platschefens dilemma – ”Vad är viktigast, inflyttningsdatum eller uttorkning?”

Va sa du? Stoltheten över att vara del av byggbranschen?
Hm, på en skala – Svagt till måttligt.

Planeten Jorden behöver mer hjälp än så här.

Standard

Publicerat av

Publicerat den

10 mars 2009

Publicerat i

Övrigt och allt annat från Syncs lilla värld

Kommentarer

7 kommentarer

Flytta = logistikövning

För inte så länge sedan blev jag vittne till något otäckt. Jag hjälpte kompisen A med en sak i hans hus, just den dagen då han flyttade in. Han hade byggt nytt hus, och flyttade från en väl inbodd lägenhet.

Jag hade snackat med A på morgonen, de hade försovit sig hemma i lägenheten och var inte klara med packandet. Förmodligen var det en kader människor på väg för att glatt bära saker en lördag. Jag såg en kaosartad scen framför mig där kläder och blomkrukor blandades med finporslinet och köksredskapen.

O jajamän, fram på eftermiddagen kommer 5 (fem!) personbilar med ännu fler människor, följt av en liten skåpbil. Huset fylldes av hundar, ungar och kompisar som utan att tveka bar in allt i en härlig oordning. Husets framtida härskarinna såg blek ut.

Han som nästan byggt klart huset, min vän A, hade i det läget haft svårt att planera ens att göra en ostsmörgås i rätt ordning. Det bekymrade inte mormor och morfar och kompisarna som fixade kaffe, öl och mat och snart var det mer kafferep än flyttbestyr. Trevligt förvisso, men jag väljer för en gång skull att bortse från kärlek, gemenskap och det roliga. Det här är allvarliga grejor. En vuxengrej kan man säga.

Kalla mig gärna logistikfascist, men så här skall det vara:

  • Allt skall packas i flyttlådor, lådorna skall ha samma storlek och väga max 20 kg.
  • Möbler skall vara isärplockade så långt det går, små skruvar och sånt skall ligga i en påse som är tejpad fast i möbeln.
  • Lösa delar från bokhyllor och dyl skall tejpas ihop till hanterbara kollin.
  • Källarförråd och vindsskrubbar skall vara tömda, eller nedpackade, innan flytten börjar.
  • 4 vuxna människor som bär. Inga hundar, inga ungar, inga åskådare.

Inget skoj, bara effektivitet, koncentration på uppgiften.

——

Standard

Publicerat av

Publicerat den

09 mars 2009

Publicerat i

Människor

Kommentarer

2 kommentarer

Du kan ta Stefan

Det var sommaren 1990, jag jobbade som arbetsledare på det stora byggbolaget. Arbetschefsgruppen skulle åka på ”studiebesök” (=sprit och umgås) i Malmö och Köpenhamn. Vi var väl ca 20 st. Precis innan resan hade en av platscheferna blivit befordrad till arbetschef. Så vi hade två AC med oss, vår chef AC1 och en nybliven AC2.

Tåget från Göteborg hade knappt lämnat perrongen kl 10 på morgonen innan första groggen hälldes upp. Framme i Malmö hade alkoholen tunnat ut blodomloppet på cheferna, kan man säga. På lunchen så kivades AC2 lite vänskapligt med AC1, han försökte köpa över en del av oss till hans nya arbetschefsgrupp. Han lockade med högre lön och förmåner, allt med en glimt i ögonvrån. Jag skulle få en tusing mer, inte dåligt. Kollegan B var också attraktiv. Då vaknar AC1 till och säger högröstat:

– B får du inte, M (jag alltså) får du inte, du kan ta Stefan!

Stefan såg ut som han skulle börja gråta. Hade jag fått den kommentaren hade jag grinat, den saken är klar. Stefan var en kollega, drygt tjugo år, som aldrig riktigt kommit in i gänget. Han kunde uppfattas som lite stroppig och dryg, men jag är säker på att det var osäkerhet och dåligt självförtroende som var hans problem. Möjligen passade han inte så bra som arbetsledare i alla fall.

Jag har berättat detta som en skröna många gånger, mest om spriten och den grymt okänsliga kommentaren. Nu hör jag till dem som tror att AC1 innerst inne är en god människa, men burdus emellanåt och vid tillfället rejält packad. När jag nyligen hade gamla chefer på lunch så pratade jag och kollegan B om detta. Vi skrattade åt gamla minnen, men tyckte synd om Stefan för den grymma sågningen även nu 18 år senare. Då sa kollegan B:
– Men det var väl inte det värsta? Det värsta var ju att ingen av oss andra sa något.

Och visst är det så. Där satt vi 20 personer, den med högst rang smädade en längst ner i hierarkin, och vi andra satt tysta och såg på. Jag kanske kunde skylla på min ringa ålder, kollegan B var relativt ny platschef, några kanske inte uppfattade vad som sades, alla har en ursäkt. Så där satt vi hela gänget, och ingen räddade Stefan.

Så om du, Stefan, läser detta så ber jag om ursäkt nu, jag borde sagt ifrån. Då.

Standard

Publicerat av

Publicerat den

08 mars 2009

Publicerat i

Människor

Kommentarer

2 kommentarer

F-skattare är den nya tidens kommunister

Scenen är från 1994. Jag hade gjort en pytteliten del av grundläggningen på Handelshögskolan, men hade tydligen kvalificerat mig för en inbjudan till taklagsfest. Det var säkert 200 man, minns inte riktigt men kanske någon enstaka kvinna också på Valands festvåning. Middagen var slut och det blev lite rörelse runt borden. Jag satt kvar och en för mig okänd man sätter sig vid vårt bord. Vi skålar och hälsar. Efter en stund klämmer han en kommentar som startade en märklig diskussion.

Han sa:
– Bra att det byggs något, synd att det är helt i onödan.
(OBS att byggbranschen stängde igen 1992, ett par år tidigare, och vid detta tillfälle var knappt något annat än arbetsmarknadsåtgärder (?!) som lönade sig)
Jag sa:
– Hur menar du?
Han:
 – De som skall utbildas här (civilekonomer, alltså), de är ju onödiga. De gör ju ingenting.
I detta läge började jag fatta, jag hade träffat på ett sällsynt exemplar av kommunist som fortfarande tror på ideologin. Ok, så jag frågade:
 – Vilka är det som behövs då?
Han igen:
 – Vi som producerar saker, (han var själv snickare). Folk som gör något, något riktigt alltså.
Jag fortsätter:
­- Arkitekten som ritar då, är han ok? Konstruktören som beräknar hållfasthet, gör han nytta?
Han igen, nu lite mer motvilligt.
– Jo, arkitekten gör ju ritningar, och konstruktören är väl nödvändig för att inte huset skall rasa.
Arbetsledare (typ jag) var nu också nödvändiga (fjäsk?), och jag fiskade på en liten stund fram ett antal yrkesroller som faktiskt kunde vara till nytta på ett bygge. Men jag kunde inte släppa de stackars ekonomerna. Så jag frågade:
– Så du menar att de kanske 1 000 ekonomer och administratörer som jobbar på vårt företag inte behövs. Så om de som betalar ut din lön, och sköter företagets fakturor och bokföring är onödiga. Om de inte finns – Vem skall då göra deras jobb?
Svaret var ju givet, han svarade:
– Jag själv.

Jag tror jag frågade vem som isåfall skulle göra hans jobb när han administrerade sin egen lön. Sannolikt var svaret att någon arbetslös snickare kunde få byggjobbet istället. Vi kom aldrig fram till problemet med att alla administratörer och ekonomer nu skulle bli arbetslösa och behöva omskolning till en nyttig syssla, typ snickare.

Då fattade jag inte det jag inser nu, 15 år senare. Nämligen att F-skattarna är vår tids kommunister. De som arbetar med sina händer på dagarna, betalar ut sin lön själv om det finns pengar på kontot, räknar på jobb, ritar och skissar det som skall byggas. De som broderligt hjälper varandra när någon har det svårt. De som inte besvärar det finansiella systemet med vare sig lånebehov eller ett överflöd av sparande. F-skattaren belastar inte samhället med krav anställningstrygghet och fallskärmar. F-skattaren sköter sig själv, liksom.

PS
Jag tycker för övrigt att både löneadministration och bokföring är ett hederligt och helt nödvändigt arbete. Det kan gärna skötas av en f-skattande person med kontoret hemma i garderoben, bara det sköts rätt. 

Standard

Publicerat av

Publicerat den

07 mars 2009

Publicerat i

Nytänkande i byggbranschen

Kommentarer

3 kommentarer

Entreprenadformer – Hur svårt kan det vara?

Det är inte helt ovanligt att det blir lite rörigt när vi byggbranschen börjar snacka om entreprenadformer och sånt, det är knappt att vi själva kan begreppen.

Man skulle kunna tro att en totalentreprenad innefattar allting, att allt ingår, eller att en totalentreprenör gör allt. Fel, fel, fel. Ordet ”total-” skall bytas mot funktions-, det är alltså en funktionsentreprenad. Är man inte bekant med byggbranschen och spelreglerna så är den förklaringen lika med noll, pedagogiskt har jag här än så länge uppnått ungefär ingenting tror jag.

Ofta kan man se att ett projekt drivs som generalentreprenad, och det är lättare att förstå kanske, men det framgår inte att detta då är en utförandeentreprenad. Detta till skillnad från totalentreprenaden som ju egentligen är en funktionsentreprenad, vilket är en viss skillnad. Jag är lite osäker här, men magkänslan säger mig att jag inte lyckats förtydliga någonting ännu. Jag gör ett försök till.

Funktionsentreprenad – Bilreparation
Jag är aktivt ointresserad av bilar, och definitivt av reparationer och service, men tyvärr fast i ett behov av bil. Det får till följd att bilen ibland går sönder och får köras/bärgas till verkstaden. Där talar jag om vad som inte fungerar och att det skall funka efter reparationen. Jag kan ha önskemål om pris och hur länge den kan vara på verkstaden, men om mekanikern vill diskutera lösningar och teknik så är mitt mest sannolika svar:
– Jag skiter i hur du löser det, bara den funkar sen!
Jag har köpt en funktionsentreprenad, det som i byggjuridiken kallas för totalentreprenad. Bilreparatören har blivit totalentreprenör.

Utförandeentreprenad – Sockerkaka
Det händer hemma hos oss att sjuåringen bakar. Ibland beställer vi scones, ibland sockerkaka. Hon löser det mesta, det luktar gott i huset och köket ser ut som en krigszon (pappas flicka). Hon tar också hjälp av sin yngre bror för vissa moment. Hon läser receptet, och frågar ibland hur hon skall göra, vi förklarar och övervakar.
Vi har nu köpt en utförandeentreprenad, dessutom med ett visst samordningsansvar (lillebror), alltså är det en generalentreprenad. Dottern har blivit generalentreprenör redan i unga år.

Nu fattar väl alla?

 (för hjälp att välja entreprenadform – läs här)

PS

Sjuåringen har startat en del jobb på egen hand sista tiden, utan att få beställning. Oftast småkakor som går snabbt och enkelt och som blir väldigt gröna av karamellfärgen. Det kan liknas vid spekulationsprojekt i egen regi. Dock med extern finansiär som inte alltid är tillfrågad, och inte alltid får ta del av själva resultatet. Den egna vinningen är i detta fall överordnad.

En liknelse med en styrelse i ett börsbolag hade blivit tacksam här, men det ingår inte i Sync’s mission om att utreda begreppen i byggbranschen.