LEAN Hjullastare?

Ett exempel på dålig logistik. 2001 hade jag med min dåvarande egna firma ett jobb åt en av stans största byggare. Vi skulle montera stomme och utvändig gips på 6 000 m2 vägg på en industribyggnad. Vi var 10-12 man med våra inlånade, allt som allt på bygget fanns där kanske 200 man. (Japp, samma bygge igen!)

Vi jobbade på löpande räkning, vi hade inte varit med på någon planering eller förberedelse. Vi hyrde ut armar och ben, kan man säga. När vi skulle starta så fick vi en ritning och en lätt skamsen arbetsledare förklarade att materialet hamnat ”lite dumt”. Lite dumt var en underdrift, vi fick hämta våra Z-balkar i en jordig slänt och bära dem 200 meter, in på bygget, en och en. Balkarna var inte märkta eller sorterade. Nåväl, efter ett tag fick vi styr på beställning och leveranser, och balkar kom märkta och i rätt längd och rätt mängd.

När det arbetet började ta slut så fiskade jag efter mer, och väggarna skulle ju kompletteras med isolering och invändig gips. Nu skall man veta att detta var höga och långa väggar med väldigt lite variationer. De lämpade sig ytterligt väl för konfektionerat material, tyckte jag. Jag gjorde en mängdning och en spec på materialet, sen ringde jag Bygglogistik som sålde just tjänsten att kapa gips i rätt längd, och leverera materialet ända in på bygget. Urban Wallin från Bygglogistik var på plats, och vi var rörande överens om hur bra det kunde bli. Priset för att få materialet kapat och inkört var ca 100 000 kr, alltså ca 16 kr/m2 eller motsvarande 0,06 tim/m2 om man så vill. Lätt intjänat tyckte jag, men tji fick jag. Platschefen meddelade att man kör på som brukar

Detta innebar alltså med fabriksleveranser av gips och isolering i standardlängd, mellanförvaring på bygget, och hantering med hjullastare eller truck på arbetsplatsen. Nu rörde det sig om 12 000 m2 gips och 6000 m2 isolering, sannolikt 10 – 12 långtradare.

Jag surade och frågade:
– Om du säger till din hjullastarförare att det kommer 12 lastbilar idag, och han skall lossa allihop, köra ner allt material i källaren. Sen när han är klar så skall han direkt köra upp allt på gården igen. Tror du han gör det då?

I LEAN nämner man åtta slöserier, vi prickade in en hel del här. Lagring, omarbete, förflyttning, väntan passar in här. Den här byggaren jobbar säkert mer med logistikplanering nu än de gjorde 2001. Men jag tror inte att problemet var okunskap, utan resursbrist. På det här bygget fanns 3 arbetsledare och en platschef. Där fanns också 2 projektchefer. Det är en helt omänsklig uppgift att hålla ordning på 200 man och 50 000 m2 bygge på så få personer. Det måste vara orimligt att sätta 500 miljoner i händerna på en sådan liten organisation. Platschefen och arbetsledaren kunde omöjligt ta sig den tiden de behövde för att göra en logistikanalys, man kunde bara en sak – Köra på som vanligt. Går det så går det.

Grävmaskinist – version 2.0.01

För ett tag sen kunde vi läsa om NCC som börjat bygga in teknik i grävmaskiner och anläggningsfordon och på det sättet direkt koppla grävskopan till den digitala projekteringen. Som tekniknörd och utvecklingsintresserad byggare med visst specialintresse för stora maskiner säger jag – Häftigt! Men är det verkligen genomtänkt?

Jag känner en grävmaskinist ganska väl. Han är ”vår” grävare. Om något skall grävas så ringer vi honom och så gräver han. Han har suttit vid spakarna i minst 35 år, och har en helt sanslös skicklighet och känsla för sitt jobb. Han är den sortens maskinist som hoppar ur maskinen och lägger rör och sätter brunnar själv om grovisen är för långsam. Den som skall gå bredvid hans maskin kan inte hänga på skyffeln många sekunder innan grävarn hänger sig på tutan, pekar, viftar och dirigerar. Sync-kollegan var ute på ett bygge en dag helt nyligen och gjorde lite byggledarjobb, dvs snackade skit, ringde andra arbetsplatser och skojade med gubbarna. När ha strosat runt ett tag så morrade grävarn: – Nu går du inte tomhänt en gång till uppför backen! Thats the spirit.

Den nya tekniken är ju fantastisk, i förlängningen är det en robot som gräver, det behövs ingen gubbe i maskinen. Det ställer helt andra krav på den som projekterar. Om vi flyttar över ansvaret för tänkandet till en projektör, då mister vi snart maskinistens yrkesskicklighet och erfarenhet. För att inte tala om hur dyrt det blir om en trettitonnare står stilla för att den fått virus, versionskonflikt eller hårddiskkrasch.

Jag vill verkligen inte vara bakåtsträvare, och jag tycker att vi skall använda tillgänglig teknik och fortsätta hitta på ny. Men det finns en risk att vi uppfinner system som tar död på viktig erfarenhet och kunskap, vi tror att det är utveckling men det blir avveckling. Möjligen är jag färgad av att jobba med de mindre markarbeten som sker runt ett hus. Det är helt klart annorlunda på stora anläggningsprojekt, men även där sitter det en grävmaskinist eller två som har fullt med kunskap innanför pannbenet. Ta vara på det när ni kopplar upp maskinen till Cyberspace!

Tack för kaffet!

För snart tjugo år sen var jag och kollegorna på stora byggbolaget på besök hos järnhandlarn vi dagligen handlade av. Vi gick runt i butiken och på lagret, genom kontoret och säkert vidare till något slags kalas med överflöd av mat och dryck. När vi gick genom butik så berättade säljaren att deras näst största artikel (i pengar räknat) var kaffe. Hoppsan.

Så är det, vi köper kaffe till byggena. Gärna och mycket, för det skall alltid finnas kaffe. I goda tider så bjuder byggaren alla UE också, i snåltider så dras det in. Ibland bjuder inte byggaren på kaffe ens till de egna gubbarna. Det är sannolikt fel sätt att spara pengar, i min mening.

Någon som tror att kaffet är billigt hos järnhandlarn? Nej, precis – helt rätt. Men det är enkelt och snabbt, och leverans ingår! Dessutom är det märkligt att när vi privat står i butiken och gärna värderar priset mot KRAV-märkning, rättvisemärkning och kanske rentav smak innan vi gör vårt val, vi köper glatt bryggmalet-whatever utan att fundera på sånt när vi ringer järnhandlarn. Trots att det kan vara hundra gånger mängden, på bygget jämfört med hemma. Förklara det!

Naturligtvis borde vi teckna avtal med Lidl eller någon annan lågpriskedja, och köpa kaffet till lägsta pris och hantera det med rationell logistik. Det kan gärna vara rättvisemärkt. Så om någon tycker jag var spydig mot Dipart i föregående inlägg, så tänk om. Vi behöver nya, gärna naiva, inköpare som ifrågasätter och skriver oss på näsan när vi kör på i våra gamla spår.

Nyanställd inköpare på löpande räkning?

I en artikel i Byggindustrin så droppar man nyheten(?) att firman Dipart har börjat tänka efter före, och på det sättet sänker man kostnaderna. Bakgrunden till rubriken är att en ny inköpare började ringa runt och fråga vad en klyvsåg kostade – egentligen. Han sänkte slentrianpriset med 23%. Ojojoj.

Dipart verkar vara en reko firma, de har CSR och samvete. Jag har läst tidigare om deras engagemang med glasögon till de mindre bemedlade. Mycket behjärtansvärt. Så antagligen har artikeln blivit lite konstigt utspädd och naivt formulerad? Nej, den är faktiskt plankad rätt av månadens pressrelease.

Men det kan väl inte vara så att en ny inköpare blir den förste på Dipart att ringa och kolla vad en klyvsåg kostar? Det kan väl inte vara så att Dipart först nu börjar teckna avtal med sina leverantörer?

Kan det vara så att ersättning på löpande räkning gjort att man inte haft anledning att bevaka sina kostnader?

Peter, vad gör du om femton år? Har du tagit över firman då?

Frågan var knivskarp och Peter blev ännu blekare än bakfyllan egentligen motiverade. Uppenbarligen var detta inte det han funderade på innan han somnade på kvällen. Snickarn T fick en klump i halsen när det var hans tur, så han fick respit med sitt svar, dock max tre veckor. Vi satt runt ett bord på en öde restaurang i Hemsedal.

Den som ställde frågan är en förebild för mig. Snickare som blev lagbas och egen företagare, vidare till fastighetsägare och projektutvecklare. Han har lärt sig hur man tjänar pengar, och han delar generöst med sig av visdom och tänkvärdheter. Han kallas vidare för Beställaren, men på denna resan var han en i gänget av betalande polare. Han ställde frågan över en ganska slö eftermiddagsöl, vi var nog åtta man runt bordet. Man kan säga att skärpan ökade några hundra procent när frågan ställdes till första man till vänster. Beställaren har en viss respekt med sig och han skojade inte, så det var upp till bevis.

Peter jobbar som hantverkare på en firma som hans pappa startat och byggt upp under många år. Det är ju inte svårt att gissa att firman kan gå i arv. Men Peter svamlade, stakade sig och hade inte någon klar bild om vad han ville. Åtminstone inte sådär uttalat officiellt.

Övriga klarade sig mer eller mindre dåligt. Jag tror att Peters kollega ville bli sjökapten, han visste vad som krävdes men hade inte tagit de nödvändiga besluten ännu. Själv satt jag sist i varvet, och fick väl på grund av väloljat munläder  ihop en hyfsad målbild som blev knappt godkänd. Tre veckor senare så fick vi ett mail från snickaren T som klockrent redovisade sin framtid. Han hade använt tiden väl, och kunde presentera en ambitiös och fullt möjlig utveckling för honom och en del i hans omgivning.

Leckne lockade fram denna tanken tidigare idag. Den att vi, definitivt jag, är dåliga på att ha en positiv vision och målbild. Min egen slumpmässiga karriärplanering och flyktighet skulle imponera på en flipperkula. Jag har åkt på räkmacka, halkat på bananskal och haft ett iblan oförtjänt flyt med att träffa rätt människor. 

Kanske är det det som tydligast skiljer mig från en mer framgångsrik affärsman, en klar och tydlig målbild. Drömmar och fantasier har jag gott om, men målbilden saknas. Återkommer om den en annan dag.

Enkät till byggjobbare – Vad kan du, egentligen?

 

Tackar Calle för inspirationen till detta, häromdagen beskrev han ju vad han gör – egentligen.

På ett projekt där vi samlat en osannolik blandning personligheter fick jag tanken att jag skulle ta reda på vad folk kunde – egentligen.

Vi hade en finsnickare som egentligen var poet och författare, en tandläkare som mycket hellre marmorerade, en gitarrbyggare som fick snickra ihop en trappa, en murarbas som egentligen var lastbilsmekaniker. Vi hade dessutom rätt många kockar och minst en konditor, när vi började undersöka.

Jag gjorde en naturligtvis medarbetarenkät som tyvärr aldrig gick ut på bygget.
( jag skall lista ut ett sätt att göra den som webformulär i fullversion, så alla kan fylla i sina egna svar)

Nedan följer de frågor som är själva huvudtemat:

  1. Tidigare har jag jobbat som…
    (t ex poet, psykiater eller andra konstiga yrken)
  2. …men egentligen är jag…
    (t ex poet, psykiater eller andra konstiga yrken)
  3. …fast jag skulle helst jobba som….
    (t ex poet, läkare eller andra konstiga yrken)
  4. …och, om jag bara kunde, skulle jag jobba som….
    (t ex rörläggare, cirkusartist eller en kombination av just de två)

Jag tycker vi skall vara glada för att vi har så mycket löst folk omkring oss, människor med en historia i bagaget och som kan g något extra till kafferasterna. Om vi bara kan blanda upp med lite helt vanliga snickare också så är saken klar.

LEAN Säljtavla – eller att överarbeta en tavla?

 

När jag jobbade på stora konsultbolaget så infördes en ny grej i koncernen, säljtavlan. Lanseringen och internutbildningen för detta måste kostat miljoner, 2 000 ingenjörer bara i Sverige som skulle lära sig sälja bättre. Vi fick till och med gå inspirationsföreläsning med supersäljaren Per Lange. Han är typ megakändis som säljcoach och som underhållning är han verkligen värd att lyssna på. Standup-comedy, fast på riktigt.

Säljtavlan var ett relativt enkelt schema som man ställer upp med tänkbara nya jobb. De delas in i kolumner med procentsatser på chansen att du skall få uppdraget. Systemet är likformigt för alla så att man kan lägga ihop flera tavlor och se en trend avdelningsvis eller ännu större.

Som motvalls kärring och allmän pessimistkonsult så tyckte jag detta var ett fiasko. Ytterligare ett system som sysselsätter folk med onödiga arbetsuppgifter. Det måste gå mängder med tid att fixa sin lilla säljtavla och sen vårda den – du måste ju flytta runt dina tänkbara jobb lite så det märks att du jobbar. Om tavlan faktiskt hjälper dig att dra in mer jobb är underordnat själva administrationen av tavlan. Dessutom har varje byggfirma med minsta självbevarelsedrift, liten eller stor, redan en lista på vilka jobb som är på gång. Varje firma funderar på vilka jobb de skall räkna på, vilka de absolut vill ha och de som inte är så noga. Att det lanseras som en nyhet 2007 på stora konsultfirman är genant.

I LEAN är Överarbete definierat som det femte slöseriet. Jag tror det är väldigt vanligt i stora organisationer att någon långt upp i hierarkin hittar på ett system som teoretiskt funkar bra, men som blir en belastning totalt sett. Det naturligtvis skitbra om man på koncernnivå kan addera tusen säljtavlor och se en trend. Jag kan ha fel, men om 2 000 konsulter sitter och lägger tid på ett system som inte ökar försäljningen, då blir resultatet i stora konsultbolaget sämre. Även om säljtavlorna blir väldigt fina att se på.

Att starta på nytt – och göra samma misstag

Rörmok har fått en ny arbetsplats och vandrar runt som ett frågetecken, igen. Eller rättare sagt med en massa frågor som känns igen från andra arbetsplatser. Som vanligt kommer det som en överraskning för platsledningen att det måste finnas plats att klä om och sitta ner och äta för alla på bygget.

Det är intressant att se detta ur ett UE-perspektiv. Som platschef har jag ju tagit emot både rörläggare och annat löst folk till mina arbetsplatser, nästan alltid har de kommit in lite för sent och lite för dåligt förberedda. Lagbasen har oftast kommit från annan arbetsplats, är inte riktigt klar med den, och han måste mentalt vara kvar där ytterligare en tid. Möjligheten att påverka byggets ”infrastruktur” är liten i det läget. Jag önskar mig att man träffades mycket tidigare och gick igenom upplägget, där alla fick ge sina synpunkter och önskemål. Det borde bli bättre i längden, men också skapa förståelse för att allt inte går att förutse.

Jag förstår att man som UE undrar exakt hur korkad man måste vara för att kvalificera sig som platschef eller verkare. Som part i målet kan jag inte uttala mig om just det, men det finns en struktur man kan fundera över. Kalkylator och planeringsingenjörer lämnar anbud och tecknar avtal, sen tar platschefen över och startar upp bygget. Allteftersom tiden går kommer fler personer in i processen, i mitt tycke då, lite för sent.

Det kostar ganska lite att träffas innan bygget startar upp, men det krävs en klok beställare som lägger tid för detta i tidplanen och driver på byggaren att genomföra detta. Information om arbetsplatsen, information om slutkunden och information om projektets syften och mål skall vara tydlig och lättillgänglig. Hemlagad soppa är en oslagbar ingrediens för såna möte och träffar.  Men det krävs kloka beställare, och rörläggare som kan koka soppa.

Framtiden kan bli en rolig historia

Det har varit lite allvarligt några dagar nu, så jag känner att jag får lätta upp det hela. Förr i tiden var framtiden lite mer spejsad, nu hör man sällan något om utomjordingar. För ett jag sen läste jag en rolig historia, den utspelas på ett rymdskepp någon annanstans i galaxen.  
Dialog i kontrollrummet:

– Kapten, vi har fått rapporter från Planeten Jorden att de lagt ut en vapensköld i rymden runt planeten.
– Planeten Jorden? Finns det intelligent liv där?
– Vi vet inte, men antagligen inte. Vapnen är riktade mot dem själva!

Det finns ju helt klart en del saker som skadar oss på lång eller kort sikt. Jag har inte diskuterat färdigt med mig själv än, men jag är lite tveksam till saker som kärnkraft, dåliga tätskikt i badrum och melodifestivalen. 

Vi är personligt ansvariga – för varandra

För inte så länge sedan så byggde vi vägg i vägg med de gamla kollegorna på stora byggbolaget. När de skulle ta ner sin tornkran så anlitade de den stora kranfirman som hjälp. Man behövde 2 st 150-tonnare (mobilkranar alltså), så det blev trångt i de centrala kvarteren den dagen kan man säga. Den som sett en kranmontering eller demontering vet att det blir mycket delar och många lastbilar.

Jag hade varit iväg en stund från bygget och kom dit på eftermiddagen, lagom till att rusningstrafiken kommit igång. Kranarbetet hade strulat och mobilkranarna stod kvar och det gjorde tornkranen med. Utanför vårt bygge står två lastbilar och väntar på lastning, men jag kunde ju se att de skulle dröja innan något landade på deras flak. Bägge två stod korkat och trafikfarligt parkerade. De tvingade ut gående runt lastbilarna, ut i körbanan bland bilar och bussar.

Jag ilsknade till och bad dem flytta lastbilarna. De bägge chaufförerna hade ingen större förståelse för problemet, och skyllde på att någon sagt att de skulle stå just där. Idioter var min slutsats. De riskerade livet på mammor med barnvagnar, gamla tanter och andra gående.

Jag fick inte tag i kollegorna på stora byggbolaget så jag ringde stora kranfirman. Efter vissa problem så fick jag prata med någon som var nästan ansvarig. När vi pratat en stund och lagt på, så backade två lastbilar ut och körde iväg.

Syndabockar? Ja, hade en olycka skett så hade beställaren fått problem även om han delegerat neråt. Platschefen är alltid ansvarig, men han hade ju överlåtit jobbet till kranfirman. Kranfirman hade en trafikanordningsplan som inte följdes och säkert var någon ansvarig för arbetena. Arbetsledaren på kranfirman borde fått sig en skopa ovett, men två chaufförer borde få offentligt spöstraff. Bägge två agerade på ett trångsynt och ynkligt sätt.

Att inte utsätta andra människor för fara måste alltid vara ett personligt ansvar.