Etikettarkiv: nytänkande

Standard

Publicerat av

Publicerat den

03 mars 2009

Publicerat i

Övrigt och allt annat från Syncs lilla värld

Kommentarer

Lämna en kommentar

Peter, vad gör du om femton år? Har du tagit över firman då?

Frågan var knivskarp och Peter blev ännu blekare än bakfyllan egentligen motiverade. Uppenbarligen var detta inte det han funderade på innan han somnade på kvällen. Snickarn T fick en klump i halsen när det var hans tur, så han fick respit med sitt svar, dock max tre veckor. Vi satt runt ett bord på en öde restaurang i Hemsedal.

Den som ställde frågan är en förebild för mig. Snickare som blev lagbas och egen företagare, vidare till fastighetsägare och projektutvecklare. Han har lärt sig hur man tjänar pengar, och han delar generöst med sig av visdom och tänkvärdheter. Han kallas vidare för Beställaren, men på denna resan var han en i gänget av betalande polare. Han ställde frågan över en ganska slö eftermiddagsöl, vi var nog åtta man runt bordet. Man kan säga att skärpan ökade några hundra procent när frågan ställdes till första man till vänster. Beställaren har en viss respekt med sig och han skojade inte, så det var upp till bevis.

Peter jobbar som hantverkare på en firma som hans pappa startat och byggt upp under många år. Det är ju inte svårt att gissa att firman kan gå i arv. Men Peter svamlade, stakade sig och hade inte någon klar bild om vad han ville. Åtminstone inte sådär uttalat officiellt.

Övriga klarade sig mer eller mindre dåligt. Jag tror att Peters kollega ville bli sjökapten, han visste vad som krävdes men hade inte tagit de nödvändiga besluten ännu. Själv satt jag sist i varvet, och fick väl på grund av väloljat munläder  ihop en hyfsad målbild som blev knappt godkänd. Tre veckor senare så fick vi ett mail från snickaren T som klockrent redovisade sin framtid. Han hade använt tiden väl, och kunde presentera en ambitiös och fullt möjlig utveckling för honom och en del i hans omgivning.

Leckne lockade fram denna tanken tidigare idag. Den att vi, definitivt jag, är dåliga på att ha en positiv vision och målbild. Min egen slumpmässiga karriärplanering och flyktighet skulle imponera på en flipperkula. Jag har åkt på räkmacka, halkat på bananskal och haft ett iblan oförtjänt flyt med att träffa rätt människor. 

Kanske är det det som tydligast skiljer mig från en mer framgångsrik affärsman, en klar och tydlig målbild. Drömmar och fantasier har jag gott om, men målbilden saknas. Återkommer om den en annan dag.

Standard

Publicerat av

Publicerat den

02 mars 2009

Publicerat i

Arbetsmiljö och trivsel

Kommentarer

4 kommentarer

Enkät till byggjobbare – Vad kan du, egentligen?

 

Tackar Calle för inspirationen till detta, häromdagen beskrev han ju vad han gör – egentligen.

På ett projekt där vi samlat en osannolik blandning personligheter fick jag tanken att jag skulle ta reda på vad folk kunde – egentligen.

Vi hade en finsnickare som egentligen var poet och författare, en tandläkare som mycket hellre marmorerade, en gitarrbyggare som fick snickra ihop en trappa, en murarbas som egentligen var lastbilsmekaniker. Vi hade dessutom rätt många kockar och minst en konditor, när vi började undersöka.

Jag gjorde en naturligtvis medarbetarenkät som tyvärr aldrig gick ut på bygget.
( jag skall lista ut ett sätt att göra den som webformulär i fullversion, så alla kan fylla i sina egna svar)

Nedan följer de frågor som är själva huvudtemat:

  1. Tidigare har jag jobbat som…
    (t ex poet, psykiater eller andra konstiga yrken)
  2. …men egentligen är jag…
    (t ex poet, psykiater eller andra konstiga yrken)
  3. …fast jag skulle helst jobba som….
    (t ex poet, läkare eller andra konstiga yrken)
  4. …och, om jag bara kunde, skulle jag jobba som….
    (t ex rörläggare, cirkusartist eller en kombination av just de två)

Jag tycker vi skall vara glada för att vi har så mycket löst folk omkring oss, människor med en historia i bagaget och som kan g något extra till kafferasterna. Om vi bara kan blanda upp med lite helt vanliga snickare också så är saken klar.

Standard

Publicerat av

Publicerat den

02 mars 2009

Publicerat i

LEAN

Kommentarer

Lämna en kommentar

LEAN Säljtavla – eller att överarbeta en tavla?

 

När jag jobbade på stora konsultbolaget så infördes en ny grej i koncernen, säljtavlan. Lanseringen och internutbildningen för detta måste kostat miljoner, 2 000 ingenjörer bara i Sverige som skulle lära sig sälja bättre. Vi fick till och med gå inspirationsföreläsning med supersäljaren Per Lange. Han är typ megakändis som säljcoach och som underhållning är han verkligen värd att lyssna på. Standup-comedy, fast på riktigt.

Säljtavlan var ett relativt enkelt schema som man ställer upp med tänkbara nya jobb. De delas in i kolumner med procentsatser på chansen att du skall få uppdraget. Systemet är likformigt för alla så att man kan lägga ihop flera tavlor och se en trend avdelningsvis eller ännu större.

Som motvalls kärring och allmän pessimistkonsult så tyckte jag detta var ett fiasko. Ytterligare ett system som sysselsätter folk med onödiga arbetsuppgifter. Det måste gå mängder med tid att fixa sin lilla säljtavla och sen vårda den – du måste ju flytta runt dina tänkbara jobb lite så det märks att du jobbar. Om tavlan faktiskt hjälper dig att dra in mer jobb är underordnat själva administrationen av tavlan. Dessutom har varje byggfirma med minsta självbevarelsedrift, liten eller stor, redan en lista på vilka jobb som är på gång. Varje firma funderar på vilka jobb de skall räkna på, vilka de absolut vill ha och de som inte är så noga. Att det lanseras som en nyhet 2007 på stora konsultfirman är genant.

I LEAN är Överarbete definierat som det femte slöseriet. Jag tror det är väldigt vanligt i stora organisationer att någon långt upp i hierarkin hittar på ett system som teoretiskt funkar bra, men som blir en belastning totalt sett. Det naturligtvis skitbra om man på koncernnivå kan addera tusen säljtavlor och se en trend. Jag kan ha fel, men om 2 000 konsulter sitter och lägger tid på ett system som inte ökar försäljningen, då blir resultatet i stora konsultbolaget sämre. Även om säljtavlorna blir väldigt fina att se på.

Standard

Publicerat av

Publicerat den

02 mars 2009

Publicerat i

Nytänkande i byggbranschen

Kommentarer

9 kommentarer

Anbuden kostar pengar – och beställaren måste betala

Jag var häromdagen inne på att jag räknat på jobb och lämnat in anbud som entreprenör. Det var ett tag sen, numera sitter jag mest på andra sidan bordet. I förra veckan fick jag som projektledare in anbud på en entreprenad. Vi gjorde ett försök att få in anbud hösten 2008, men det gick inget vidare.

Hösten 2008 var det ett märkligt vakuum i byggbranschen. Konstigt nog så var det svårt att få in anbud under hösten, trots annalkande kris. Jag tolkar det mer som en chockskada än krisbearbetning. Nu har det mentalt stabiliserat sig och alla har nog fattat läget. Min känsla är dock att de flesta har lika mycket att göra på dagarna som förut, men framförhållningen är kort och osäker. Kort och osäker framförhållning är inte skoj för en arbetsgivare, har man anställda så måste det finnas jobb i några månader, det gör det inte nu.

Sync är projektledare för ett mindre bostadsprojekt i Göteborg, en vindsombyggnad i ett anrikt hus i bra läge. Försäljningen som skulle startat i oktober sköts upp till februari 2009. Det blev en fullträff, alla tre lägenheterna såldes på en månad. Glädjande nog är inte bostadsmarknaden död. Så nu har beställaren kunder som vill betala och vi har en hög med anbud på bordet. Det är roligt.

För få fram kunderna så betalar beställaren mäklaren en del pengar. Men för anbuden betalar vi ingenting, jo egentligen betalar beställaren mig en del timmar för upphandlingen. Den entreprenör som inte får jobbet, han får inte heller några pengar. Så funkar det.

I Chalmers forskning om slöserierna i byggbranschen så kom man fram till att det kostade 3-4% att i anbudsskedet få fram en entreprenör. Tror fan det. Jag undrar om det räcker ens med 5%.

Som entreprenör för bara några år sen så gjorde jag en del kalkyler, och vi började alltid på samma sätt, vi beställde utskrifter och kopior på ritningar. Vi gjorde några ritningsomgångar och skickade ut till våra underentreprenörer. Det kunde bli rätt mycket om vi frågade fem elfirmor, fem rörfirmor, fem ventfirmor, fem golvfirmor, fem alltmöjligtfirmor. Det är en blygsam bedömning att vi la ner minst 30 000 kr på ett normalt anbud. Sen mailen började bli gängse har det blivit enklare, men knappast billigare.

 Så om vi hade fyra konkurrenter och de i sin tur bara frågade andra firmor (vi jobbar i en liten ankdam, så det blir en del samma ändå), då har vi väl satt en 150 st kalkylatorer i arbete. Mer eller mindre. Om vi nu är fem entreprenörer som räknar så får vi teoretiskt var femte jobb. Alltså skall vi betala fem kalkyler med varje erhållen entreprenad. Logiskt.

Vilken klok beställare som helst inser då också att det kostar mer i längden om du har tjugo entreprenörer som räknar på ditt jobb. De drabbar inte det projektet du just skall köpa men det drabbar branschen i stort.

Jag satt en gång som entreprenör och pratade med en beställare, han var anställd på en kommunal förvaltning. Han kunde inte första varför vi skulle ha arvode på material och underentreprenörer. Jag försökte ta detta som exempel, jag försökte förklara att han på varje jobb han köpte måste betala för fem anbud. Han reaktion var att han inte vill betala det. Min enkla fråga är i så fall – Vem skall annars betala?

Jag har ingen patentlösning på det här. Om det skall kallas slöseri eller inte är tveksamt, vi behöver ett sätt att sålla ut en lämplig entreprenör, och vi behöver köpa till rätt pris. Så entreprenörerna får snällt fortsätta jobba gratis för att få ihop sina anbud. Men ingen kan säga något annat än att beställaren är den som betalar i sista änden. Alltid.

Standard

Publicerat av

Publicerat den

01 mars 2009

Publicerat i

Nytänkande i byggbranschen, Planeten Jorden

Kommentarer

3 kommentarer

En lastbil om dagen – mer behövs inte

Byggindustrin skriver att Byggtransporter är en bortglömd miljöfråga – det stämmer inte. Vi har inte glömt bort det, men vi har inte gjort någonting åt problemet heller. Vi har en konservativ tradition att bara tänka på ekonomin för det enskilda projektet, där finns inte omtanke om Planeten Jorden med i kalkylen.

Jag har någon gång tyckt att en del lastbilschaufförer är idioter, men minst en chaufför har noterat att vi på byggena kan ligga nära samma betyg. Urban Wallin på Bygglogistik körde material till byggena för en del år sen, och han såg eländet. Nu driver han en nytänkande verksamhet som säljer just logistik av byggvaror. I deras nytänkande ligger bland annt ett koncept med Terminalisering, man samlar helt enkelt in materialet till ett projekt på en terminal. Sen levereras det in på bygget i rätt mängd, i rätt tid och på rätt plats. Det är bra för bygget, men det fina för miljön är att det blir mindre transporter på Planeten Jorden.

Sync planerar just nu ett bostadsprojekt i centrala Göteborg. Ett mål som vi formulerat i projektet är – En lastbil om dagen, mer behövs inte!

Grunden till det ligger just i det stora antalet små transporter till ett i sammanhanget litet projekt, mitt i stan. Jag har inte räknat, men kan gissa att det kommer åtminstone 10 transporter om dagen med bara småprylar. Rörläggarn får ett par stycken ventiler, elektrikern skall ha lite mer VP-rör och ventplåtslagaren har slut på skruv, för att inte tala om byggarn som måste få nya handskar och mer kaffe. Allt detta levereras gärna med kranbil som väger 15 ton eller så. Riktiga logistiker pratar om fyllnadsgrad – paus för asgarv – det gör inte vi. Leveransen ingår ju, så då kostar den inget, eller?

Vi har ett system i byggbranschen där vi kan ringa före klockan 16 ena dagen, på morgonen efter kommer allt du vill ha åkande på en för ändamålet ofta helt olämplig bil. För en tid sen så satt jag om pratade med ett par säljare på en järnhandlare här i stan. Vi kom in på detta fenomen och de berättade om en platschef som för några år sen ringde två gånger om dagen och beställde till nästa turbil. Han var alltid ute i sista sekunden, dessutom ringde han en järnhandlare till, som hade annat schema på sin turbil. Han menade att han inte klarade sig utan tre transporter om dagen. Det tyckte han ända tills han fick ett jobb långt ut på landet, då kom turbilen två gånger i veckan. Det gick att bygga ändå. Konstigt, va?

Det blir en utmaning till alla entreprenörer, att planera mer än en dag i förväg. Jag vet att det är tufft och kanske omöjligt men vi vill prova. Vi kan ju låtsas att vi bygger ute på landet. Nära naturen rent mentalt, så att säga.

 

Tillägg 2009-03-03:
PEAB har tydligen samma tanke. PEAB kör med Powerpoint och pressrelease, jag bloggar och kom först, det är skillnaden.

Standard

Publicerat av

Publicerat den

28 februari 2009

Publicerat i

Nytänkande i byggbranschen

Kommentarer

3 kommentarer

Att starta på nytt – och göra samma misstag

Rörmok har fått en ny arbetsplats och vandrar runt som ett frågetecken, igen. Eller rättare sagt med en massa frågor som känns igen från andra arbetsplatser. Som vanligt kommer det som en överraskning för platsledningen att det måste finnas plats att klä om och sitta ner och äta för alla på bygget.

Det är intressant att se detta ur ett UE-perspektiv. Som platschef har jag ju tagit emot både rörläggare och annat löst folk till mina arbetsplatser, nästan alltid har de kommit in lite för sent och lite för dåligt förberedda. Lagbasen har oftast kommit från annan arbetsplats, är inte riktigt klar med den, och han måste mentalt vara kvar där ytterligare en tid. Möjligheten att påverka byggets ”infrastruktur” är liten i det läget. Jag önskar mig att man träffades mycket tidigare och gick igenom upplägget, där alla fick ge sina synpunkter och önskemål. Det borde bli bättre i längden, men också skapa förståelse för att allt inte går att förutse.

Jag förstår att man som UE undrar exakt hur korkad man måste vara för att kvalificera sig som platschef eller verkare. Som part i målet kan jag inte uttala mig om just det, men det finns en struktur man kan fundera över. Kalkylator och planeringsingenjörer lämnar anbud och tecknar avtal, sen tar platschefen över och startar upp bygget. Allteftersom tiden går kommer fler personer in i processen, i mitt tycke då, lite för sent.

Det kostar ganska lite att träffas innan bygget startar upp, men det krävs en klok beställare som lägger tid för detta i tidplanen och driver på byggaren att genomföra detta. Information om arbetsplatsen, information om slutkunden och information om projektets syften och mål skall vara tydlig och lättillgänglig. Hemlagad soppa är en oslagbar ingrediens för såna möte och träffar.  Men det krävs kloka beställare, och rörläggare som kan koka soppa.

Standard

Publicerat av

Publicerat den

23 februari 2009

Publicerat i

Nytänkande i byggbranschen

Kommentarer

6 kommentarer

Kontrollplan – en ren skitsak

I alla kvalitetssystem som jag har sett så ingår det en slags egenkontroll. Ofta innebär det att du skall fylla i en checklista när du gjort en viss given del av din arbetsuppgift. Alla har säkert sett listan på väggen i en del offentliga toaletter. Det står vem som senast städade och när hon (för det är fortfarande oftast en hon) städade sist. Har du sett en sån lista så vet du också att det inte är någon garanti för att toaletten är fräsch, besökaren innan dig kan ha ställt till det ganska ordentligt. Men heller inte att den är nödvändig, det finns ju fräscha toaletter utan lista på väggen också.

I byggbranschen har vi många kontrollplaner. Mig veterligen har det inte hjälpt upp kvalitén i någon större utsträckning, men det håller igång en hel del konsulter, det är helt säkert. Någon gång när jag har behövt förklara för en novis hur en kontrollplan fungerar så har jag använt toaletten som hjälp. Eller rättare sagt – toalettbesöket, det man själv gör, för sig själv. Alla kan det momentet, och det underlättar.

För att kvalitetssäkra det hela måste man upprätta sin checklista med de punkter som är kvalitetskritiska. I detta fall kan det vara:

1.      låsa dörren
2.      kolla att det finns papper
3.      sitta ner
4.      använda pappret
5.      använda toaborsten
6.      tvätta händerna.

Checklistan hjälper dig att lösa detta, du missar inget och du gör det i rätt ordning. Rent teoretiskt är det så.

Om man utvecklar sitt kvalitetssystem lite så kan man ha instruktioner för hur man skall agera om något gått snett. T ex om man kissat på golvet – då står det förmodligen ”Torka upp efter dig, din gris!”. Eller om man kanske haft lite för bråttom, sprungit in och lättat ett halvkilo, och sen insett att det saknas dasspapper. Då kanske det i din checklista finns förslag på alternativa lösningar, t ex dagens Metro, en bättre begagnad pappershandduk eller dina strumpor. Hursomhelst är det viktigt med erfarenhetsåterföring och eliminering av upprepade fel, för det här är inget kul när det händer.

Det vore ju egentligen ett rimligt krav att inte bara städaren utan även vi som toalettanvändare kunde kvalitetssäkras. Om alla hade en sån checklista och följde den så skulle det underlätta för den som har det som jobb att hålla fräscht mellan våra besök på toa. Det vore väl bra!

Standard

Publicerat av

Publicerat den

23 februari 2009

Publicerat i

Nytänkande i byggbranschen

Kommentarer

Lämna en kommentar

Vi var kungar i Warszawa – på olika sätt

På ett bygge så tog vi in ett par polska murare. De hade bra referenser, men hade väl inte funnits med i en officiell svensk lönelista ännu, om man säger så. Vi ordnade så att de fick anställning i ett svenskt företag med kollektivavtal och polsktalande löneadministratör. De var med oss i 18 månader på det projektet, nästan från start till mål. Killarna fick plötsligt 130 kr/tim och tog ett stort kliv in i samhället. Åtminstone på pappret. De kunde inte prata svenska och min polska är inte mycket bättre, men vi använde teckenspråk och, så småningom, en svensktalande polack som tolkade.

Att våra polska vänner inte kunde delta i snacket i matrummet eller ute på bygget gjorde tyvärr att det var en viss distans mellan dem och oss. När vi skulle ordna en liten studieresa efter en lyckad etapp på bygget så tänkte jag slå två flugor på smällen. Jag tänkte att vi kunde vända på steken, att vi åkte till deras hemmaplan där vi blir utlänningar och de blir de infödda.

Vi bokade in en helg i Warszawa, flyget dit är ju faktiskt nästan gratis. Totalt 25 personer var vi (byggnadsarbetare, beställaren, mäklarna, arkitekten, antikvarien) 23 svenskar och 2 polacker. Två nätter på hotell och några bra studiebesök blev det. Vi fick en rejäl påminnelse om att andra världskriget faktiskt hände på riktigt och att vi svenskar historiskt har våldsfört oss på Polen många gånger om. Min plan funkade ganska bra – den att våra polska vänner skulle ta kommandot, men lite blygsel och respekt för överheten bromsade fortfarande.

Den andra kvällen i stan fick vi en middag med fem rätter som var och en täckte dagsbehovet av kalorier och fett för en mindre armé. Ihop med en gedigen tömning av vinkällaren så tog det knäcken på halva (det då blivande) Sync. Dock inte mig eller min bror. Nejdå, vi skulle på lokal också.

En av de polska murarna Janne (pseudonym) uppnådde på nattklubben det jag tänkt mig. Han blev kung i baren. Han hade med sig kanske 15 svenskar, han var den enda som kunde polska och han var vår ledare just då. Jag hoppas att det kändes lika bra för honom som för oss.

Janne (fortfarande pseudonym) hade ju också fått en rejäl middag i magen, och tog upp en grej som han startade kvällen innan – han hetsade till vodka-race. Ett klassiskt scenario – chefen skall supas under bordet. Fast denna gång lite mer raffinerat, i Polen med en polack mot en svensk och vodka i floder. Omdöme, självbevarelsedrift och ansvarskänsla borde naturligtvis hindrat mig att anta utmaningen, tyvärr var de egenskaperna kvar på hotellet. Men märkligt nog så stod jag distansen ut. Janne kroknade efter en 7-8 vodkashots, och jag blev vodkakung i Warszawa.

Helt säkert är att middagen på 7 000 kalorier, tjockt med stekflott på smörgåsen och att jag vägde 40 kg mer än Janne påverkade utgången till min fördel. Den egentlige kungen den kvällen, Janne (som ju heter något annat), hade förhoppningsvis ett par fantastiska dagar hemma i Polen med sina nya svenska kompisar. Vi hade i alla fall skoj.

Standard

Publicerat av

Publicerat den

17 februari 2009

Publicerat i

Övrigt och allt annat från Syncs lilla värld

Kommentarer

3 kommentarer

Svartjobb, men bara lite

 

ROT-avdraget kan bli riktigt bra tror jag. För de byggare som försörjer sig på privatkunder så blir vardagen lite enklare. Med väldigt få undantag så vill privatkunder ha en del svart när man utför jobb hemma hos dem. Detta är ingen hemlighet, men inget man gärna säger högt. Möjligen ser man nu att det inte är någon idé att köpa svartjobb, när jobb med kvitto kostar samma.

Jag tror alla ställer upp på att skatter behövs till vård, skola och omsorg. Jag tror att alla tycker att det skall skötas rätt av rättviseskäl. Men jag har träffat ytterst få människor som är konsekvent korrekta hemma hos sig själva. Jag vill inte gärna fejka någon högtstående moral för egen del, men tycker frågeställningen är intressant.

Om det nu handlar om moral – vem är omoralisk? Snickarn som tar ett kuvert som delbetalning eller kunden som fyller kuvertet med femhundralappar direkt från bankomaten? Eller kanske är det vi allihop som tycker svartarbete är helt fel, men ändå lite ok  men bara hemma hos oss själva? Omoral kanske är fel utryckt, hyckleri kanske är en bättre beskrivning i så fall.

Är det en moralisk skillnad på svartarbetet som en person gör åt en annan person, jämfört med om en firma tar svart betalt och betalar sina anställda svart lön? Om någon frågar mig, så säger jag – Ja, det är det. Det är en gråzon, och möjligen ett svagt resonemang, men jag vill gärna tro att det jobb som köps svart har två arter. Den ena är den som annars inte skulle utförts som köpt tjänst, t ex gräsklippning eller måla kompisens hus. Det andra är när svartjobbaren bedriver en verksamhet och konkurrerar ut företag som jobbar vitt. Det ena är rätt ok. Eller?

Standard

Publicerat av

Publicerat den

15 februari 2009

Publicerat i

Övrigt och allt annat från Syncs lilla värld

Kommentarer

2 kommentarer

Filmen Bygget – en sorglustig historia

 

Den bästa filmen i världshistorien är nog Pulp Fiction, tror jag. Fantastiska skådespelare och en lysande story. Men bäst är berättandet. Det hoppar fram och tillbaka på tidsaxeln, man får ha koll för att fatta i vilken ordning saker och ting egentligen skett. – Genialt, Tarantino!

Vi i byggbranschen är normalt sett halvdana skådespelare, men att röra till en tidplan – det kan vi. Att göra saker i fel ordning är nästintill inbyggt i systemet. Att göra fel saker i ordning funkar däremot bra för oss, ibland. Kanske är det läge för en Bygget-film?

Det skulle gå att göra en springa-i-dörrar-fars. Vem som sagt vad till vem i vilket läge, och vad han egentligen menade, men som missförstods, avsiktligt eller inte, kan bli en intressant röra till slut. Dålig kommunikation kostar branschen sisådär 23 miljarder om året.

En film måste ha visst driv. Hade man spelat upp ett byggprojekt i en biograf så hade de flesta somnat redan under detaljplaneprocessen. De som orkar hålla sig vakna till byggstart har förmodligen diagnos för någon slags bokstavssjukdom.

Filmen skulle förmodligen bli barntillåten, det lär inte bli något sex. Det gängas inte så mycket på byggena, könsfördelningen och vårt heteronormativa beteende sätter oftast stopp för sex på jobbet. HBT-vinkeln blir svår, öppet homosexuella byggkillar saknas fortfarande. Övriga verkar lösa sexlivet på fritiden. Märkligt nog ligger ändå hantverkare i topp på någon sexigast-lista. Om vi kör en scen från en byggbysscha kl 15.45 när gubbarna klär om och vaskar av sig, släpper väder och sprider sina fördomar om det andra könet, då halkar nog hantverkaren ner från den förstaplatsen.

Våld blir också en bristvara. Förr i tiden så hände det på gärna på takstolskalset att någon fulltankad grovis skulle spöa verkar´n (arbetsledaren). Nuförtiden är det mer kramigt på något sätt, vi blir lika fulla fast mindre aggressiva. Vet inte varför, men det är väl bra. Dock inget som drar folk till biograferna.

Kanske kan man få till en snyftare, om man hittar nån stackars byggare som råkat illa ut. Det kan bli svårt för vi har det alldeles för bra jämfört med de flesta i samhället. Vi har höga löner och lagom tungt jobb, vad Byggnads än säger om det.

Återstår att göra en komedi. Den skånske rörläggar´n kunde blivit stjärna, och det många goa gubbar på ett bygge. Frågan är om det håller inför publik, humorn är oftast vänligt elak och slagfärdig, men gränsar ibland till det smaklösa. Det kan bli genant i offentligheten (När det blir sådär äppelkäckt som i Roomservice på TV, då orkar man bara fem minuter, så håller inte heller)

Det var ingen bra idé att göra film om ett bygge. Jag släpper det nu.