Etikettarkiv: omtanke

Standard

Publicerat av

Publicerat den

03 maj 2009

Publicerat i

Människor

Kommentarer

Lämna en kommentar

Den blinde, den elake och den dumme – i en och samma person

Varning för lång text. Men det är ju långhelg, så va fan.

Som inhyrd platschef skulle jag bygga ett hus mitt i centrala Göteborg 1999. Projektledaren var en något åldrad man med en ännu äldre inställning till saker och ting. Han fick alla protokoll förstorade till A3, sen läste han dem med hjälp av förstoringsglas.

Det var en delad entreprenad och en markfirma hade pålat och gjutit pålplintar och skyddsbetong, snyggt och prydligt. När arbetsledaren Kenny kommer med ett pålningsprotokoll, inmätta koordinater och avvikelser, så säger gubbdj-ln (flåt, projektledaren): ”Man ju inte se om pålarna står rätt. Jag vill se att de hamnar under väggarna.” Kenny försökte förklara att han pålat enligt den ritning som projektledarens konstruktör upprättat, och fått avvikelser och korrigeringar godkända av densamme. Det slutade med att Kennys gubbar fick bila fram plintarna så att den nästan blinde gubben kunde se att de fanns. Han kunde ju omöjligt avgöra om de stod i närheten av någon bärande vägg, men det tror jag inte han själv begrep.

Lite senare påtalade jag att intilliggande stengrunder inkräktade på den konstruktion vi skulle bygga, och jag ville veta hur vårt jobb skulle utföras (utförandeentreprenad AB92, ljuva tider!). Projektledaren hade anställt en ung tjej som kontrollant, hon var helt ny ute på bygge men skärpt och duktig. Jag jagade henne för att få besked om inkräktandet. Hon återkom och frågade vad vi behövde för besked. Enkelt, sa jag, en ny ritning som tar hänsyn till problemet. Hon återkom igen, denna gång i lågmält förtroende, med en fråga om hur man kunde lösa problemet. Jag föreslog en inmätning och ett mail till konstruktören, sen kan han fixa resten. Enkelt. Ring den killen ni anlitat förut, han fixar inmätningen på några timmar, sa jag.
Detta sved förmodligen i skinnet på den gamle projektledaren, det var ju inte roligt att gå till beställaren med extratimmar på projektering, den hade varit dyr nog ändå. Så kontrollanten ringer till mig: ”L… (gubben) vill att ni sätter upp profiler och snören, så kan vi loda fram måtten.”

Kanske är den stunden den dråpligaste av allt jag upplevt på ett bygge. I novemberdis, 5 meter under gatunivån i ett lerhål, i 15 sekundmeter så skulle det blinda fanskapet stående på en trappstege själv loda ner linjen på stenblocken! Och märka ut samma linje med sprejfärg? Träffsäkerhet inom ±0,5 m, kanske. Samma gubbdj-l som underkänt Kennys pålprokoll, alltså. Kenny och jag tittade på varandra, tittade på skospetsarna, vi tittade upp i himlen och ner i marken. Hade någon av oss flinat det minsta, hade vi skrattat hela vägen till skiljenämnden.

Den här mannen som varit projektledare i närmare hundra år borde ju legat på medelhavsö och njutit av solen, tycker jag. Han var ett gott exempel på när tekniken sprungit ikapp och förbi, han låg 20 år efter. Han använde sin position till att cementera sina gamla  tankebanor och kväsa dem som försökte tänka annorlunda. Han sparade inga pengar till projektet heller.

Egentligen borde berättelsen vara slut här, men…

Dagen efter så kommer en ritning på posten till bygget och med kopia även till projektledaren. Den var från mätfirman som projektledaren anlitat tidigare. Denna gång hade jag anlitat samma kille för att sätta ut linjerna på profilerna. Vi hade passat på att mäta in några stenar när instrumentet ändå stod uppställt, så den kostnad som gubben tänkt sig spara gick ju åt ändå. Stenblocken var nu snyggt inritade med exakta mått på hur mycket de inkräktade på tänkt konstruktion.

Digital seger:)

Standard

Publicerat av

Publicerat den

22 april 2009

Publicerat i

Övrigt och allt annat från Syncs lilla värld

Kommentarer

Lämna en kommentar

En sorglig historia om fukt och mögel

Detta hände sig för många år sen nu.

1998 var jag med och gjorde en besiktning i en villa utanför Göteborg. Besiktningsmannen hade fått sitt uppdrag av Statens Småhusskadenämnd, jag var med för att borra hål och mäta fukt. När vi kom dit så var det först den sociala delen med kaffe och prat om hur fint området var och om närhet till skola och daghem.  Mannen i hushållet kändes forcerad och frun verkade klar att bryta ihop närsomhelst. Förklaringen till det kom efter en stund.

Paret hade köpt huset när priserna var som dyrast 1991. Man hade hoppat över den dyra (?!) överlåtelsebesiktningen som då kostade 4 000 kr. Man hade sen haft 800 000 kr i lån med rörlig ränta när Riksbanken höjde repo till 500 %. De bekymren var dock små jämfört med vad som uppdagats efter inflytning och det som sedan följde.

En tid efter inflyttning upptäcktes fuktproblem, i ett tidigt skede ofta ett luktproblem. När man undersökte saken visade det sig att tidigare ägare hade dolt problem på olika sätt. Om jag minns rätt så var det ägare i två led dessutom. Anticimex hade på uppdrag av en tidigare ägare gjort en åtgärdsplan för skador, men den sattes aldrig i verket. Som lök på laxen anlitade paret en mögelhundtjänst som gjorde sig rejält med pengar på undersökningar och juridisk hjälp utan nytta för sin kund, detta kostade paret mycket onödiga pengar.

Vi mätte och konstaterade att 100 m2 inredd källare var dyngblöt och måste rivas ut. Det visade sig att någon klantskalle hade grävt ut en kryprumsgrund, lagt ut reglar direkt på backen, spacklat och målat fint och toppat detta med en platsbyggd bar i brittisk kolonialstil. Komplett med biljardbord och bruna träpaneler på väggarna. Åtgärderna för ny dränering och att återställa till oinredd källare var ca 300 000 kr, det var alltså kostnaden för att bli av med 100 fina kvadratmeter. Vi offererade men kunden hörde inte av sig. Något år senare återkom husägaren till mig och bad om ett pris på att byta ut även golvbjälklaget, samt att återställa källaren med sovrum, bar, biljardrum. Kostnad minst 800 000 kr. Jag skickade ett mail till honom med kalkylen och en fråga om det verkligen var rätt. Har ni funderat över att riva och bygga nytt? Man kunde köpa ett huspaket för halvmiljonen då.

Jag vet inte hur det gick sen, men den mannen kommer sannolikt ägna resten av livet åt att ångra att han inte köpte en besiktning för 4 000 kr, besiktningsmannens utlåtande och i förlängningen hans försäkring och ansvar kunde räddat familjens privatekonomi de närmast tjugo åren.

Vi som bygger borde nog också fundera på vad vi kan ställa till med, vi har enskiktsfasader och andra dumheter aktuellt just nu, ett felaktigt utfört passivhus kan bli en mardröm om några år. Jag tror inte vi alltid är medvetna om hur slarv i byggprocessen kan skada människor långt senare. Hårt och skoningslöst.

– – – – –

Standard

Publicerat av

Publicerat den

21 april 2009

Publicerat i

Övrigt och allt annat från Syncs lilla värld

Kommentarer

1 kommentar

I slutet på månaden är det fattigt i byggbranschen

Hemma hos oss är det ebb i kassan i god tid innan lönen kommer (Familjen AB har ett likviditetsproblem eller snarare cashflowstörning). Som tur är så hjälper försäkringskassan till med ett litet bidrag den 20 varje månad, så barnen inte skall gå hungriga mer än max en vecka. Detta scenario delar vi med många medelklassfamiljer med god inkomst och dålig budgetstyrning.

Sync envisas ju med att babbla om MåsteBordeVillSkullekunna, en slag definition av nödvändigheten av det du köper i ett projekt. Samma sak gäller i mataffären. En veckohandling direkt efter lön är inget att skoja om, konsumtionssamhället får sig en injektion och både ICA och Anders Borg får klirr på kontot. Goda ostar, ett par DVD-filmer och nya skor till barnen (och till pappa) blandas i kundvagnen med 4 säckar grillkol för 100 kr och en storpack tvättmedel. Några goda köttbitar och påfyllning i konservförrådet hinner man med, och toppar det med några roliga ekologiska såser från den asiatiska hyllan. Tänk att man kan proppa i 3 000 spänn i en kundvagn, på bara 45 minuter. Det finns gott om sakker man vill ha och skulle kunna köpa (och det gör man ju).

Sista dagarna innan lön, när barnbidraget gått åt till blodpudding och till att tanka bilarna, då är handlingen på ICA inte lika rolig. Behovet av mat på bordet och mjölk i kaffet är detsamma, men grönmögelost och soltorkade tomater köps inte de dagarna. Falukorv med 44% vatten blir då ett alternativ igen och billigaste köttfärsen känns dyr i förhållande till färdiga köttbullar. Här får man överväga vad som verkligen måste köpas, BordeVillSkullekunna är nu helt borta i värderingen.

Det är inte svårt att göra jämförelsen med byggbranschen. För bara ett år sen var det fullt blås, projekten stod på kö och det var bara resursbrist som höll tillbaka. Nu står samma projekt startklara och resurserna (arbetskraften i alla fall) finns tillgängliga men det saknas pengar. Bankerna är livrädda för vad som skall hända imorgon, fastighetsägare och projektutvecklare vet att de måste klara sig till nästa lön (högkonjunktur) och har en helt annan inställning nu. Det är slutet på månaden i hela branschen, och nästa löneutbetalning känns inte inom räckhåll.

Standard

Publicerat av

Publicerat den

19 april 2009

Publicerat i

Övrigt och allt annat från Syncs lilla värld

Kommentarer

4 kommentarer

Delad glädje och dubbelt ledarskap

Delad glädje är dubbel glädje. Glädjen att ha två friska och roliga barn delar jag med barnens mor. Vi har det tillsammans. Barnen, huset och bilarna. Sjukdagar och klädhögarna i tvättstugan, solen på altanen och en väldigt mycket för stor tomt att sköta bättre.

Det är som ett litet företag, vi kan kalla det Familjen AB. Verksamhetsbeskrivningen för Familjen AB är ungefär ” Familjen AB har inget långsiktigt vinstkrav, men får inte gå med underskott under längre tid än 3 månader. Syftet med verksamheten är att bedriva barnuppfostran, utveckla individerna i Familjen AB och skapa förutsättningar för välmående och glädje. Familjen AB skall också verka för att förvalta arvet från tidigare generationer, underhålla och förstärka sociala nätverk samt därmed förenlig verksamhet.”.

Rent organisatoriskt så utövar vi delat ledarskap. Precis som miljöpartiet, genus-korrekt med en man och en kvinna, och utåt sett helt demokratiskt. Vi har i och för sig inte blivit valda demokratiskt, det har faktiskt kommit en del kritik i den frågan, men det funkar ändå hyggligt med de anställda (pojke 4 år, flicka 7 år). Jag chefar ju emellanåt i byggbranschen och har praktiserat någon form av delat ledarskap, men alltid med en viss hierarki. I militären kallas det befälsordning. Men inte hemma, nänä, där är det två jämnstarka chefer.

Svagheterna i denna typ av organisation utnyttjas skamlöst av de anställda. Idag när vi handlat mat så hade sjuåringen köpt en paket gräddbullar. För egna pengar. Hon frågade i bilen: ”Pappa, kan vi få äta en gräddbulle i bilen?”

Jag tvekade, övervägde sockerproblemet kontra tjat och gnäll, funderade över verksamhetsbeskrivningen (barnuppfostran?) Jag är en svag människa och jag gav med mig nästan direkt. Tre minuter och en gräddbulle senare börjar hon om: ”Pappa, kan vi få en gräddbulle till?”

Nu är det stopp: ”Nej, det blir inget med det!” säger jag då.

Då utnyttjar hon lömskt svagheterna i ledarskapet i Familjen AB: ”Mamma brukar låta oss äta tre stycken gräddbullar i bilen”. Den för stunden icke närvarande mamman har alltså sanktionerat tre gräddbullar per bilresa, samma mamma är på exakt samma nivå i befälsordningen som jag, så nu är det bekymmer i ledarskapet. Hur löser Miljöpartiet sådana gräddbulle-problem?

Att barn ställer sina föräldrar mot varandra i olika situationer är vanligt och förhoppningsvis ganska lätthanterligt inom respektive familj. Om ett riktigt företag (eller för all del byggprojekt) har en oklar och alltför platt organisation så finns risken att små söta problem på sjuårsnivån växer till riktiga vuxenproblem.

Standard

Publicerat av

Publicerat den

18 april 2009

Publicerat i

MåsteBordeVillSkullekunna

Kommentarer

Lämna en kommentar

MåsteBordeVillSkullekunna – Styrning mot budget

När jag var liten så kunde man lägga tre kronor på disken i tobaksaffären, sen plockade tanten ihop godis för hela summan. Nuförtiden så plockar man själv och man blir märkligt nog lika överraskad varje gång, ett drygt halvkilo på godisvågen och en femtiolapp är förlorad.
Sync har forskat även i detta.

Jag har aldrig tagit politisk ställning. Jag vill gärna tro att jag är humanist och predikar gärna delaktighet och ansvar, och värnar gärna om de svagaste i sammanhanget. Men jag gör undantag i vissa fall. Och om det gäller att styra mot en budget så behövs en envåldshärskare. När jag tar på den mössan blir jag fyrkantig och lite burdus, och en del kunder vänder sig då istället till någon mer säljande (~inställsam) person.
Men så är det – Skall vi styra mot budget så är det budget som gäller.
Livet är hårt ibland,

 sync-diagram-mastebordevillskullekunna2

Cirkeldiagrammet som lanserades häromdagen representerar alltid hela din budget, 100%. Man kan spika budgeten på ett par olika sätt, antingen slår man fast den direkt, pang bom så här mycket pengar får det kosta. Punkt. Ett annat alternativ är att man adderar alla sina ”måste” med sina ”borde” och sätter av lite till ”vill” och ”skulle kunna”.

Som sagt – antingen slår du fast din budget direkt, eller så plockar du det du vill ha och får veta kostnaden sen. Om det nu inte är en godispåse utan ett hus så är det mentalt ganska smärtsamt att få veta vad det skulle kosta att bygga det du ”vill” och ”skulle kunna” först när du står vid kassan. Du kan då hamna i läget att du plockat en påse godis som du inte har råd att köpa, tråkigt.

Så vad gör man istället då? Jo, man ställer upp fyra kolumner och tar alla aktiviteter (t ex olika byggjobb) och värderar i vilken mån de passar in på måste/borde/vill/skullekunna. Det blir väldigt tydligt hur mycket pengar som behövs för att uppfylla allt ”vill” och ”skullekunna”, men också vilka pengar som behövs för att klara av det du ”måste” och det du ”borde”. Om inte pengarna till allt finns i din plånbok så ser du nu var du kan börja skala bort kostnader (i kolumnen skullekunna, som ni förstått nu).

Slutsats – Har man mycket pengar så kan man göra det man vill, har man ännu mer pengar kan man göra ännu mera. Men har man en begränsad budget så måste man prioritera. Det är här man knyter ihop resonemanget. Ett bra projekt med en nöjd kund skall se ut ungefär som cirkeldiagrammet. Ganska mycket måste, en del borde, en hyfsad andel vill och åtminstone lite grann av skulle kunna.

Vi har då täckt in Jantelagen, luterskt självplågeri och lite lyxkonsumtion. Jag tror nästan vi har definierat ordet lagom!

Standard

Publicerat av

Publicerat den

15 april 2009

Publicerat i

LEAN

Kommentarer

4 kommentarer

LEAN i Lönneberga

Man kan ju lätt få för sig att LEAN-tänket är något nytt, men det är det inte. Toyota har det sen 40-talet. Men det vore ju lite förmätet av oss att tro att det uppfanns i modern tid. Jag tror faktiskt varje fattig afrikansk bonde känner igen principen, sen några generationer tillbaka. Han eller hon måste använda sina knappa resurser på ett effektivt sätt. Det funkar inte att administrera bort en stor del av omsättningen, det finns inget kapital att binda i ett lager, det finns inte resurser att slösa med.

Emils pappa Anton var säkert utbildad och aktiv i LEAN-tänket. Han anlitade drängen Anton på lång tid och de lärde känna varandra väl. Jag tror att de hade en givande processutveckling över kaffebordet, vi kallar det erfarenhetsåterföring de stämde av med Bondepratikan. Även Lina och Krösa-Maja fanns med i systemet, nödvändiga för att det skulle fungera. Möjligen var det utåt sett ett hierarkiskt patriarkat, men i praktiken måste det funkat nästan som LEAN. Jag har sett filmerna, det är en platt organisation, jag tycker det är solklart.

Jag var på ett seminarium nyligen där Hans Reich från Chalmers pratade om LEAN. Han droppade en del kul saker omkring sig, till exempel citatet av Gustav Möller ”Varje ineffektivt använd krona är en stöld från de fattiga”. Emils farsa var fattig och han grymtade surt när mor i huset slet ut blyertsstiftet i sin dagbok. En ineffektivt använd krona var för honom skillnaden på att gå hungrig eller äta sig mätt.

Jag tror att LEAN är ett alldeles utmärkt sätt att tänka och jobba. Ingvar Kamprad har ju lyckats med en liknande variant, i Småland precis som Anton Svensson. Men principen med resurssnål produktion föddes inte i Småland eller Japan helt nyligen, den måste rimligtvis vara tusen år gammal. Till och med äldre än Astrid Lindgren.

Standard

Publicerat av

Publicerat den

09 april 2009

Publicerat i

Arbetsmiljö och trivsel

Kommentarer

3 kommentarer

Långhårig och inkvoterad

1989 gick jag ut tekniskt gymnasium och började på stora byggbolaget. Med mitt vanliga flyt i livet så krävdes det ett telefonsamtal och en intervju så var det klart. Min karriärplanering har sen dess alltid liknat vägen en flipperkula tar, helt ostrukturerad och slumpmässig. Den gången så hjälpte förmodligen dåvarande högkonjunktur till, man anställde antagligen alla som just gått ut teknisk linje och råkade slå just det numret. Årskullen efter oss hade kanske en hyfsad chans till jobb, men de som gick ut 1991 och ville jobba i byggbranschen fick nog gå söka-jobb-kurs i fem-sex år först. Förmodligen lika välkomna som de som går ut i år 2009. Olika falla ödets lotter.

Den som läst här förut vet att jag hade en arbetschef (AC) av det mer burdusa slaget, lite okänslig ibland, men han och jag kom bra överens. Jag var förmodligen inte gammal nog att ta illa upp när han på något kalas förklarade varför jag blivit anställd. ”Jag hade ju redan anställt en tjej som platschef, så nu tyckte jag det var lika bra att anställa en långhårig kille också”. Asgarv följde på det.

Förmodligen så hade jag fått jobbet även om jag varit korthårig, men den kommentaren avslöjade lite om likformigheten och synsättet hos arbetschefen. Jag har svårt att tänka mig att homosexuella och människor med utländsk härkomst (bögar och blattar hade vi förmodligen sagt internt) hade haft samma tur med sig vid en intervju.

Jag har knappast tagit skada av att ha blivit inkvoterad. Positiv särbehandling av långhåriga ynglingar är nog ganska harmlöst, men jag kan tänka mig att det känns annorlunda om det sker på grund av kön eller härkomst. Alla vill få sitt jobb på grund av sin egen personlighet och sina egna färdigheter, inte för att man representerar en minoritet i sammanhanget. Det krävs stabila och duktiga chefer som vågar välja rätt person för jobbet, inte för statistiken.

Nu har det gått 20 år sen första mötet med arbetschefen på det stora byggbolaget, jag har väl nått ungefär den position han hade då. Jag undrar om fördomarna har förändrats några millimeter sen dess, eller om hanterar vi dem bara lite annorlunda?

 

Standard

Publicerat av

Publicerat den

03 april 2009

Publicerat i

Människor

Kommentarer

5 kommentarer

Hur utvecklingsstörd är byggbranschen?

Alldeles nyligen var jag på ett inspirationsseminarium. Igen, jag vet, det är många sådana nu och det behövs uppenbarligen för det är populärt. Per Johansson berättar helt lysande bra om resan Glada Hudik-teatern gjort från en trist dagcenterverksamhet till en fantastisk succé på scener i Stockholm och Göteborg. Han beskriver hur de utvecklingsstörda människor som han först var rädd för, visade sig kunna annat än kapa ved och gå på skosnöreknytarkurs i all oändlighet. De kunde spela teater. Först spelade man för de närmast anhöriga, nu spelar man för hundratusentals betalande besökare.

Det är en dråplig berättelse när Per beskriver hur vi normalstörda möter dem som är utvecklingsstörda. Han säger att de utvecklingsstörda är just det vi vill vara, fördomsfria och positiva, obekymrade om pengar, lever för dagen. Ändå är det vi (normalstörda) som är rädda för dem (utvecklingsstörda). Det är ju faktiskt helt koko, det borde ju vara tvärt om tycker jag.

Framgångsrecept enligt Per Johansson? Det måste finnas passion. Man skall göra det man är bra på. Finns det saker du inte kan lära dig – skit i det då, nån annan får lösa den biten. Per Johansson verkar vara en smått tokig ledare, med mycket passion. Han har helt säkert trampat både politiker och kollegor på tårna, men nu är han hjälten hela dagen. Det kunde slutat som vilket annat kommunalt tramsprojekt som helst, men växte till en kommersiell och humanitär succé. Inspirerande.

Här uppstår nu några frågor:

·         Vad kan byggbranschen lära sig av de utvecklingsstörda?

·         Är byggbranschen själv kanske utvecklingsstörd?

·         Har vi (byggbranschen) svårt att förstå värdet av pengar?

·         Har vi svårt att planera saker långt i förväg?

·         Har vi svårt att lära oss vissa saker?

Nu vet jag inte längre om jag är normalstörd eller utvecklingsstörd, det här börjar bli rörigt. Som tur är får alla vara med på scen, hur störd man än är. Tur för mig.

Standard

Publicerat av

Publicerat den

02 april 2009

Publicerat i

Planeten Jorden

Kommentarer

Lämna en kommentar

LEAN – Baja där du bor

Rubriken är ett citat från en fjällsemester där kompisarna i grannlägenheten fick låna ut sitt dass till mig, det var kö till vår WC. Det jag ätit och druckit var förmodligen tillräckligt för att driva en modern miljöbil ganska många mil. Molnet jag lämnade efter mig ledde till en ny regel i vårt gäng – Baja där du bor.

För en tid sen läste jag om ett förslag som gick ut på att bygga rötgasanläggningar som lokalt tog hand om vårt avlopp. Det skulle funka i en mindre stadsdel, och ge en finfin biogas till uppvärmning. Jag vet inte, han som föreslog det kanske yrar helt ur det blå. Eller är det så att vi kört fast i tanken att all skit skall till ett ställe, hanteras där och sen renas eller slutförvaras?

Tanken stämmer väl med LEAN-tänket. En kort förenklad process – du bajar/ bajset förgasas/ gasen värmer ditt hus/ du blir varm/ du äter och dricker/ du älskar/ du blir hungrig igen. Kretslopp. Dessutom så minskar vi behovet av det stora reningsverket som finns i varje stad och ort. Baja där du bor, alltså. And keep it.

Standard

Publicerat av

Publicerat den

01 april 2009

Publicerat i

Nytänkande i byggbranschen

Kommentarer

1 kommentar

Polsk riksdag – helt utan polacker

Jag har glädjen att fått jobba med ett gäng polska byggjobbare under en hyfsat lång tid. De hade sin första anställning i Sverige, efter en tid i den mer gråsvarta sektorn av branschen. Med hjälp av polskt yrkesbevis fick de 130 kr/tim och betald semester dessutom. Fantastiskt för dem, helt normalt för oss svenskar.

Vi har uppenbart en del kulturella skillnader mellan länderna, de polska vännerna har en tydlig respekt för överheten (d.v.s. jag, platschefen då). Man har inte heller någon vana vid att ta egna beslut, eller att ifrågasätta mina. Språkförbistring gör att en diskussion om bästa sättet att lösa ett specifikt problem blir svår. Resultatet blir att man ger enkla order om enkla uppgifter, och jobbet utförs tills man säger stopp.

Fördelen jämfört det svenska resonerande sättet att leda är att jobbet blir gjort, om platschefen säger att det skall göras. Nackdelen för platschefen (definitivt för mig) är att jobbet blir gjort, även när det inte borde bli gjort, mina misstag blir synliga direkt. Den svenska hantverkaren är van att ifrågasätta, och gör sällan något som han anser är fel eller dumt och det skall alla platschefer vara väldigt glada för.

Nackdelen med den svenska modellen är att vi kan få en oklar organisation där alla är chefer, eller möjligen ingen organisation alls beroende på situationen. Vi anstränger oss för att få alla med på tåget, vi har personalmöten och informerar om allt. Ändå finns alltid några som bevakar sina rättigheter, men som inte är lika noga med sina skyldigheter och sitt eget ansvar. Inte sällan hänger det ihop med ackordsjagande eller gammaldags skråtänkande.

Så uttrycket ”Polsk riksdag” som beskrivning på ett rörigt och stökigt möte har förmodligen inget med polska byggarbetare att göra, det låter mer som högst normalt planeringsmöte på en helsvensk arbetsplats med stort inflytande för alla. Det är ingen lätt balans för en platschef att vara kompis, chef och slavdrivare i en samma person. Jag tror det är mycket lättare att vara ett riktigt svin på heltid.