Platschef sökes – någon som vågar?

Fick ett mail i går om en person som inget hellre önskar än att få jobba, arbetstillståndet är precis klart. Kvalifikationerna är de många arbetsgivare i byggbranschen söker efter.

Utbildning: Business Managenment på universitetsnivå (administration och teknologi)
Arbetslivserfarenhet: 10 år på olika positioner (t ex som urklippet nedan från en anställning)

– – – – – –

Den här personen pratar inte svenska, men – hey – vad spelar det för roll? Vi kan ju engelska, eller hur?

Någon som vågar sig på en anställningsintervju?

– – – – – –

Mer om Platschef sökes på Sync Blog

– – – – – –

Annonser

What goes around comes around

Detta inlägg är fortsättningen till inlägget Unga, otåliga chefer i byggbranschen och deras beteende.

—–

På Sync är vi ju omåttligt malliga för vårt kontaktnät, jag har 913 kontakter in min telefonbok. Några som jag ringer dagligen, några som jag säkert behöver max en gång per år, vissa kanske vi bara hade kontakt med en endaste gång för flera år sen men de finns där ändå. En del av dem vill jag helst slippa prata med igen.

Rätt många kontakter vi har är sådana som vi i regel inte pratar så mycket själva men som vi förmedlar till andra, det är en del av det roliga – att kunna hjälpa någon som behöver hjälp att få kontakt med någon annan som faktiskt kan hjälpa till.

—–

På medelstora byggfirman fick jag lära mig att man aldrig kan be någon fara åt helvete hur välförtjänt det än kan vara för man vet aldrig var han dyker upp igen. Han kan sitta som beställare, besiktningsman eller jobba med inkasso och åka Harley Davidsson iklädd skinnväst nästa gång ni träffas.

Jag fick ett ryck en kväll hemma i soffan och en tanke formades. Orsaken till tänkandet var just det faktum att vi i byggbranschen rör oss runt bland olika firmor. Det är precis som Fredrik fick klart för sig häromdagen, att många inte vill sitta still på ett och samma ställe.

Jag fick en tanke att skriva ner en associationstråd som beskriver hur folk känner varandra, som ett sociogram fast på ett långt snöre. Det var för att beskriva att allt går runt och kommer tillbaka. Detta med utgångspunkt i mitt eget nätverk.

Jag skrev en enda lång mening som täckte en och en halv A4-sida. Det gick tvärs genom mina tjugo år, studsade på de företag jag jobbat på och de ställendär  mina kontakter och vänner jobbade just då. Det går ju egentligen inte att beskriva det linjärt, det går i cirklar och spiraler, hoppar fram och tillbaka i tid och kopplingarna mellan människor kan vara släktskap eller en gemensam arbetsgivare eller att man råkat lära känna varann på ett bygge nångång.

Min poäng är att ingen (eller väldigt få) försvinner, de flesta finns kvar i systemet fast med nytt visitkort och lite högre lön, finare bil eller roligare chef. Nätverket alltså.

Lite som Facebook fast på riktigt.

—–

Unga, otåliga chefer i byggbranschen

Fredrik på Byggvärlden har pratat allvar med unga talanger som skall bli morgondagens chefer. Diskussionen rörde sig runt temat om hur byggföretagen skall behålla och stimulera sina unga blivande chefer och samtidigt attrahera nya talanger som kan fylla på.

Han hänvisar vänligt till min kommentar i frågan och skriver:

” ”Fråga hur man skall få dem att stanna, utvecklas och trivas. Är dagens unga chefer kvar, nöjda och stimulerade så är ju det en attraktiv arbetsplats för dem som kommer ut som nya i arbetslivet.”

Så skrev Sync och det var precis vad jag hade tänkt fråga dem. Svaret var däremot inte vad jag väntat. Min summering av denna del i diskussionen: De yngre kommer inte att stanna tills guldklockan delas ut. De är inte lika trogna sina arbetsgivare utan byter då och då. För arbetsgivarna är det bara att acceptera detta och i stället hitta nya att ersätta dem med.”

Det borde det inte vara en överraskning. Det har länge talats om att unga människor idag är mindre intresserade av ett livstidskontrakt med ett anonymt bolag. Det har blivit en sanning att man numera är mer projektorienterad och vill röra på sig i arbetslivet. Jag vet inte om det stämmer så generellt som vissa vill få det till, men gäller definitivt dem som skall vara chefer i byggbranschen.

Sync har funderat på detta ganska nyligen. Det var när diskussionen fördes med ett företag som vill utbilda sina bästa talanger lite extra. Invändningen är naturligtvis att företaget inte kan veta hur länge de stannar och att att en ambitiös internutbildning alltså ibland blir ett snabbt steg uppåt i karriären för påläggskalven som snabbt byter företag och cashar in en högre lön.

Nu inser flesta chefer och företag att det är en risk man måste ta. Att avstå från utveckling, utbildning och kompetenshöjning bara för att behålla sina anställda i båset är ju trots allt genomkorkat. Alltså måste man attrahera sina anställda hela tiden, det måste vara roligare att jobba kvar än att byta till annan firma.

Sen gäller ju regeln – What goes around comes around.
(om alla utbildar, utvecklar och förbättrar så får också alla nytta av det i någon form)

—–

Rekrytering i lönndom

Min dotter har ju här väldigt tydligt markerat att hon inte vill jobba i byggbranschen när hon blir stor. Trots de uppenbart nyttiga egenskaper hon besitter. Hon är ekonomiskt smart, både ärlig och slug och kan förhandla på ett listigt sätt. Hon har ett visst patos, gillar att strukturera och hon kan göra en tidplan. Med andra ord – en byggprojektledare.

Men hon vill alltså inte. Ännu.

Nu har jag kanske hittat en genväg ändå. Reflexvästar med firmatryck verkar vara poppis. Så jag liksom smyger in in lite känsla av att pappas jobb är lite bra ändå. Kanske, kanske.

Om klockan, kalendern, karriären och kroppen?

Jag jobbar ganska mycket, det är ett faktum.
Jag försöker ändå vara duktig på att utbilda mig, gå på seminarier, läsa byggmedia och sånt.
Det går sådär oftast.

Idag tänkte jag försöka mig på att bevista en massa skojiga seminarier när Ledarna ordnar Kunskapsdagar.

Bland annat:

Tid: 13:25-14:15
Titel: TimeOut – Om klockan, kalendern, karriären och kroppen
Föreläsare: Görhan Hellström

—–

Det slutar alltså 14:15 och om jag lubbar ganska snabbt så hinner jag till byggmötet 14:30.

Enligt Google tar det 14 minuter, så om jag sitter närmast dörren med jackan i famnen, skiter i att mingla med alla jag känner och träffar på och i stället drar direkt så har jag nästan en minut till godo.
( det måste gå)

—–

Är det så konstigt att folk blir gamla egentligen?

Läser i Byggindustrin om hur många som slutar i branschen inom kort. Eller rättare sagt – inom femton år.

Jag vet inte – jag kanske tänker fel – men om ett yrkesliv är ca förtio-förtiofem år så är det väl helt jävla statistiskt att en tredjedel slutar inom femton år?

Ibland låter det som jorden/byggbranschen skall gå under i samband med alternativt på grund av pensioneringen av förtiotalisterna. Nu verkar det som prognosmakarna säger att även femtiotalisterna skall åka Harley Davidsson och spela golf på heltid, fast tio år efter -40.

No shit.

Det är lika bra jag släpper bomben direkt. Jag representerar sextiotalisterna och jag tänker fan inte sitta på kontoret på söndagarna från år 2034 och framåt. Då har jag lagt av.  Så sätt igång och planera för det.

—–

Sync blir oroande snabbt äldre

Typ tio år äldre på bara ett telefonsamtal.

Jag pratade i telefon med vår styrelseordförande/mentor/moraliska kompass.
Vi pratade nog om erfarenhet och komptens och han sa:

– Du har ju hållit på i snart trettio år nu.

WTF!! Trettio år?
När jag startade bloggen skrev jag att jag snart hade jobbat i tjugo år. Det var i december 2008
Hur kunde det gå så fort från tjugo till trettio?

—–

Men kanske ändå. Jag var tolv år 1981 när vi började tilläggsisolera sommarhuset. Farsan var med på första gaveln, sen tror jag jag och min bror fick lösa resten i stort sett själva. Jag hann bli fjorton innan vi slog på de sista locken på andra gaveln.

Så trettio år som byggare, visst – om jag började som tolvåring, så ok.

—–

Så man börja fundera.

Jag var tjugo år gammal 1989 när jag började på stora byggbolaget, ett par år senare rasade branschen ihop. Jag var en av få som fick vara kvar och under mer än tio år kunde jag vara den unga killen. Det fyllde inte på med nya rookies på ett långt tag så jag behövde inte bli vuxen förrän ungefär vid trettiotre, tror jag. Det blev en utdragen uppenbarelse för min del.

I nutid har jag känt av det mer tydligt. När chalmeristerna var på besök och intervjuade mig om KA-jobbet så var det tjugo långa år och en ocean av erfarenhet som skilde oss åt.

Ibland känns det som livet tar ett skutt, åldrandet går uppenbarligen inte linjärt.

—–