Den här bloggen är ju inte till för väderrapportering direkt. Och det borde välknappast undgå någon att det snöar. Det roar väl ganska få av oss. Om nu inte någon nånstans i norraste Norrland sitter och myser och tycker att sörlänningarna gott kan ha det. 🙂
Min sambo skulle jobba idag. Hon tillhör den trägna, pliktskyldiga typen som mår fysiskt dåligt och får gå i terapi om hon kommer en kvart försent till jobbet. Så i morse så skulle det skottas en väg för att hon skulle kunna styra volvon mot staden och jobbet. Höhö.
Jag trampade ut 6.45, konstaterade ca 20 nya cm snö sen jag skottade sist (igår kväll vid niotiden). Jag kunde väl ha fixat det, vår uppfart är ju bara 100 meter lång, men vägen från oss och till bebodda trakter var inte skottad och i drivorna en bit bort mätte jag 60 cm djup. Dags att köpa bandvagn.
Att åka bil var i alla fall inte att tänka på.
Jag ringde den gode grannen som kör snöröjningen. Det hördes genom luren hur han flinade gott åt frågan om hur det går. Han sa att det vanliga snöbladet inte funkade idag, då skulle man inte bli av med snön. Nu är det snöslunga som gäller.
Min sambo vill fortfarande åka till jobbet.
Lustigt hur insnöad man kan bli. Rent mentalt alltså. Hon ser inte det orimliga att hon skall rulla iväg på småvägarna här på landsbygden samtidigt som tåg, bussar och resten av världen står still och hämtar andan. Att det dessutom fortfarande snöar verkar inte heller få henne på andra tankar. Hon skall ju jobba, gubevars.
——
Jag var också insnöad en gång.
Den 17 november 1995. Då snöade det också.
Jag jobbade sent kvällen innan, när jag kom ut vid tiotiden så var det snöstorm och det var nog mer tur än vinterdäck som hjälpte mig hem från Sisjön till Redbergsvägen.
Den natten snöstormade det som värsta Astrid Lindgren-filmen. Jag vaknade flera gånger och stod och tittade ut, jag visste ju att jag lovat min chef att hämta honom på morgonen och köra honom till Mölnlycke. Han skulle åka på en bussresa till Skåne med grabbarna.
Lustigt nog så var det helt omvända roller då. Samma sambo låg och sov, hon stönade när jag vankade omkring
– Det fattar du väl att du inte kan åka ut när det ser ut så här!
Nej, märkligt nog fattade jag inte det. Jag var helt inställd på att åka hemifrån till Frölunda och sen vidare till Mölnlycke. Detta för att Hasse skulle åka buss till Skåne. Att det låg meterhöga drivar på gatan utanför och inte en vare sig bil, buss eller spårvagn rörde sig, nej det var inget som var märkligt. Jag skulle ju hämta chefen, gubevars.
Det blev inte så.
——
Jag skottade fram bilen och lyckades ta mig ungefär 200 meter upp på Redbergsvägen, sen fick jag backa tillbaka och till slut kapitulera.
Istället blev det en fantastisk dag i Olskroken. Inte ett motorfordon störde tystnaden. Stormen var slut och stan låg inbäddad i snö. Alla vi som inte kommit iväg till jobbet eller skolan eller vad det kan ha varit för viktigt i vuxenvärlden – alla verkade ha insett att det inte var någon idé att stressa eller ens gnälla. Det var bara att gilla läget.
Gillade läget gjorde vi, det var löksoppa, levande ljus och vuxenmys hemma hos oss. Möjligen även alkohol. ICA-handlarn som normalt var en ganska dyster butik hade fått lite lanthandelskänsla, det var begränsat med personal och det hade inte kommit in några varor, men ändå var det glatt och mysigt. Ute på Redbergsvägen gick folk i en helt annan takt än normalt, det var ingen som riktigt var på väg någon speciell stans. Man strosade omkring, pratade med främlingar, skrattade åt det hopplösa och övermäktiga och att det kanske inte var så farligt i alla fall.
Vi bodde länge i Olskroken, det är mina hemtrakter. Aldrig, vare sig förr eller senare, har jag känt den känslan av idyllisk småstad anno 1900.
Så. Nu har snöat igen och mer är på gång.
Gilla läget.
——
(det är märkligt många som envisas med att ge sig ut ändå)
Gilla detta:
Gilla Laddar in …
Grannen skällde lite på sambon för att hon skottat för smalt, så därför tyckte vi att det var på sion plats att förtydliga lite…
——
Sync Blog 