Författararkiv: Author

Standard

Publicerat av

Publicerat den

09 februari 2009

Publicerat i

Byggbranschens hantering av pengar (och människor)

Kommentarer

Lämna en kommentar

Ackord – dur eller moll?

För snart 20 år sen började jag på stora byggbolaget. Jag jobbade på ganska stora byggen, och det var konjunktur med viss höjdsjuka (jmf 2007). På firman så praktiserades ackordslönesystemet. Det innebär att man mäter prestationen hos gubbarna och sen sätt lönen efter mätning och förhandling. Systemet är i princip detsamma idag, tror jag. Så långt inga konstigheter, matematik bara.

Innan varje bygge gick igång så skulle det finnas ett underlag som var ett slags ”fast pris” där antalet arbetstimmar i jobbet räknats fram. Det byggde på enhetstider tagna ur kalkylböcker och gemensamma erfarenheter. Inga konstigheter det heller. Så här många timmar finns det, punkt slut.

Var tolfte vecka var det mätning. Då kom fackets representant som bisittare till lagbasen, och företagets löneingenjör som stöd till platschefen. En heldag på platskontoret där man gick igenom nedlagd tid, och stämde av mot underlaget. Hade jobbet gått fort, blev lönen bättre. Om jobbet gått sämre blev det däremot problem, för var ofta någon annans fel. Konstigt. Och aldrig att något lag kunda acceptera att ligga unde snittet.

Under en period var jag arbetsledare på ett bygge där jag hade hand om markarbetena. Inne på bygget rådde ett kaos med dubbelt så många gubbar som planerat, och en havererad tidplan. Jag fick ett gott gäng ärrade gubbar till min lilla del utomhus. En av dem hade varit lagbas på sitt förra bygge och åkte iväg för sista förhandlingen. Han kom tillbaka med beskedet att man fått 95 kr/tim, ganska ordinär timpeng då. Han hade förväntat sig mer, bygget hade gått bra, blivit klart i tid och timmarna i underlaget räckte och blev över. Men platschefen där var stenhård, han hade ingen ambition att vara kompis med någon, trots de goda tiderna. Dagen efter var det mätning på katastrofbygget hos oss. Otroligt nog så gav det 96 kr/tim, en krona mer än det bygget som bevisligen gått bra. När ”min” lagbas frågade företagets löneingenjör om orsaken, så fick han svaret: – Lagbasen här gnällde så mycket.

Nu hör det till saken att platschefen på katastrofbygget var ganska svag, han orkade inte stå emot. Och så är det, tror jag, att den som skriker högst vinner. I goda tider är det enkelt för platschefen att släppa till lite i förhandlingen, och på det sättet höja lönen för gubbarna. I lågkonjunktur drar man åt svångremmen och ackordet går ner, trots att man skruvar gips precis lika fort.

Ackordsystemet som jag känner det premierar bara din egen framfart, inte ditt bidrag det slutliga resultatet. En högljudd lagbas och en svag platschef i högkonjunktur betyder hög lön. En mer lågmäld lagbas och en stentuff platschef blir lägre lön, i lågkonjunktur riktigt låg. Rättvist?

Standard

Publicerat av

Publicerat den

08 februari 2009

Publicerat i

Nytänkande i byggbranschen

Kommentarer

Lämna en kommentar

Kylskåp som inte behövs

 

Detta utspelades sig runt 1995, jag var platschef på medelstora byggfirman. Vi byggde om ett daghem i Göteborg, vi rev ut varje avdelning och bytte golv, sen återställde vi befintligt.

På en avdelning fick vi inte igång kylskåpet efter återmonteringen. Vi försökte på alla sätt men skåpet var 20 år gammalt och kompressorn ville bara inte funka mer. Föreståndaren jagade mig för att få det åtgärdat. Jag menade att vi inte ansvarade för funktion på ett så gammalt kylskåp. Jag vände mig till kommunens ansvarige, han var på semester men hans chef tog beslutet, han bad oss fixa ett nytt. Sagt och gjort. När jag fakturerat så ringde han som egentligen skulle tagit beslutet och förhörde sig om fakturan. Jag förklarade läget, han blev nöjd, vi la på luren. Det tog nog inte mer än en kvart, så ringer dagisförståndaren och säger upprört att nu får hon betala kylskåpet, och så sa hon det som är själva budskapet idag:

– Om jag hade vetat att jag skulle få betala kylskåpet, då hade jag inte beställt det. Så mycket behöver vi det inte.

Så vad säger detta egentligen. Jag tycker det är utryck för att man inte ser helheten, dagisföreståndaren hade bara sin lilla enhet i tanke, med mycket begränsad budget förvisso. Jag har jobbat på stora byggbolaget och stora konsultbolaget, det är samma snack överallt. Misstro, gnäll och dåligt samarbete inom företaget för att man inte ser helheten. Man slarvar bort samordningsfördelarna som skulle bli med en stor organisation. Konstigt va?

Standard

Publicerat av

Publicerat den

06 februari 2009

Publicerat i

Planeten Jorden

Kommentarer

Lämna en kommentar

Gör vi fel nu, så exploderar skiten!

Ett hus kan man likna vid en maskin som skall fungera utan provkörning och hanteras av en som inte kört något liknande förut. I industrin pratar man om prototyp, det är väl ungefär vad vi levererar som färdig produkt.

Jmf replik ur filmen Armageddon, när hjältarna sitter i raketen strax före take-off
“Grabbar, vi sitter i en maskin med 750 000 rörliga delar och 650 ton flygbränsle, byggd av den som bjöd lägst!”
(inte ordagrant, men va fan…)

Så i värsta lågkonjunkturen kan man nu klämma skiten ur konsulterna och entreprenörerna som skall rita och bygga fuktskyddsprojekterade, torra nollenerigihus på ingen tid alls, och det med en minimal budget. Vi är för övrigt ungefär samma gäng som har hittat på enskiktsfasaderna, borrat igenom halva Hallandsåsen och byggt miljonprogrammet på sjuttiotalet.

Grattis Planeten Jorden.

Standard

Publicerat av

Publicerat den

06 februari 2009

Publicerat i

Byggbranschens hantering av pengar (och människor)

Kommentarer

Lämna en kommentar

”Övertid? – Jag river den nu”

När jag jobbade på stora byggbolaget så jobbade vi ibland över. Så är det, ibland får man för mycket att göra. En kollega på avdelningen jobbade mycket över under en period, de körde dygnet runt på en arbetsplats. Obekväm arbetstid och en del övertid. Han hittade en blankett att fylla i som kunde skickas med löneredovisningen, den var sällan använd.

Detta gjordes inte ostraffat. Arbetschefen AC ringde till kollegan och frågade vad det här pappret gällde, han hade inte sett ett sånt förut. Kollegan förklarade att han ville ha betalt för OB och övertid. ”Jag river den nu”, var AC’s lösning på problemet. Kollegan kunde glömma OB och övertidsersättning, åtminstone i lönekuvertet.

För så var det, vi fick lösa reglering av övertiden själva. Arbetsledare och platschefer tog inte ut övertidsersättning. Antingen med kompledigt eller med att ta ut grejor från någon leverantör. På den tiden hade järnhandlarn ett bredare sortiment, cyklar och båtmotorer gick lite oftare om man säger så. Jag vet inte hur lång preskriptionstid det är på denna typ av bedrägeri men min sambos cykel var betalning för några av mina timmar någon sen kväll 1991.

Stora byggbolaget sparade några kronor, kostnaderna doldes i den stora mängden fakturor på bygget och vi tog ut det vi tyckte var skäligt. Sannolikt var några mer försiktiga än andra. Ingen skada skedd, typ, lite mindre pengar till statskassan bara. Jag vet inte hur det funkar 2009, men jag har mina aningar.

Jag tycker var och en får ha sin skattemoral, det är inte min poäng. Däremot att arbetsledare och platschefer inte erkändes bättre, att man fick dölja sin övertid, att man inte fick vara korrekt ens om man ville. Det är märkligt och tänkvärt, nu när byggbolagen slår sig för bröstet om kampanjar ID06 som ett sätt att slå ut svartarbetet.

Standard

Publicerat av

Publicerat den

04 februari 2009

Publicerat i

LEAN, Nytänkande i byggbranschen

Kommentarer

1 kommentar

LEAN Blyertspenna

Det finns en skröna, som möjligen är sann, att USA la några hundra miljoner på att utveckla en bläckpenna som kunde skriva i tyngdlöshet, ute i rymden. Ryssarna tog med sig en blyertspenna.

Nuförtiden så vill alla ha ett mini-spa hemma. Det skall helst vara natursten på väggar och golv, och ett vattenfall som kommer direkt ur taket. Vi betalar gärna extra för att slippa se rör utanpå väggen, och WC-stolen måste numera vara vägghängd. En golvstående variant är tillåten men hopplöst omodern.

Byggbranschen lägger enorma resurser och pengar på att hitta en teknisk lösning för att kunna bygga badrum som inte läcker. Problemet är att tätskikt på lätta gipsväggar inte funkar bra. Problemen runt golvbrunnar skall vi bara inte tala om, hopplöst. När man dessutom skall bygga in alla rör och blandare i väggen förstärker man problemen. Och om Du som boende envisas med att faktiskt duscha frekvent i ditt fina badrum så är det statistiskt sett stor risk att Du skapar en framtida vattenskada.

Så min lösning är, om vi nu enas om att man överhuvudtaget skall duscha och bada inomhus, plastmatta på golv och vägg, alla rör synliga och Du duschar i en duschkabin. Och förbjud WC inomhus, utedass funkar bäst.

Nytänkande? Inte jag.

Nej, jag vill inte heller frysa arslet av mig när det trycker på, och ja, jag vet att utedass i centrala tätbefolkade stadsdelar blir sanitärt krisområde. Utedass är nog inte ett alternativ ändå. Men innan vi uppfinner nya hjul, så kan vi väl fundera på om de verkligen behövs? LEAN-tänket handlar mycket om att definiera det som är värdeskapande, resten skalas bort.

Standard

Publicerat av

Publicerat den

04 februari 2009

Publicerat i

Arbetsmiljö och trivsel

Kommentarer

1 kommentar

Var i hela världen…?

Sync har haft många idéer som inte genomförts. Det är förmodligen bra i vissa fall, men en av dem borde sjösatts när den föddes. Vi hade en stor arbetsplats och tänkte att vi skulle ha en världskarta på väggen i matsalen så att alla som jobbade på bygget kunde få markera var de kom ifrån.

Vi hade på det projektet fått en del nålar i Polen, en på Irland, en i Australien. Några nålar hade suttit i Kroatien och runt det området. Jag tror vi hade fått några i Sydamerika också. Vi hade naturligtvis haft ett bra gäng nålar i Göteborg och en märkligt stor mängd i Hällingsjö. En nål hade stolt stått där ensam i Skåne.

Vad hade vi nu haft för nytta av det här? Jag tror att det gett en skön känsla till dem som har sitt ursprung långt bort. Om man inte kan språket och prata med kompisarna på bygget, så kan man ju alltid peka på kartan. Och vi hade fått en tankeställare om spridningen på jordklotet om så bara bland oss 100 personer.

Sync’s baktankar är dessutom genomskinliga, vi hade naturligtvis krävt att få smaka på en god soppa från allas respektive hemtrakt. 

Standard

Publicerat av

Publicerat den

03 februari 2009

Publicerat i

Arbetsmiljö och trivsel

Kommentarer

4 kommentarer

Koka soppa på en spik

På ett projekt Sync ledde hade vi en tävling i soppkokning. Det gick till så att alla entreprenörer och konsulter som ville fick koka soppa till övriga på bygget. Man fick lägga max 800 kr, då skulle det räcka till soppa, bröd, smör och ost.

Målarfirman gjorde en fantastiskt god linssoppa, de slog dessutom budget med marginal, under 10 kr/portion. Den ene murarns fisksoppa vann, lite över budget, mycket god. Den andra murarn överskred budget med 400 %, frångick kravet på soppa. Han grillade femtio skivor fläskkarré, hade gjort poatissallad och köpt två lock riktig öl. Grillfest på taket dagen innan midsommar. Han blev diskad men uppskattad, kan man säga.

Vi kallade det tävling men var en enkel och billig aktivitet som blev mycket uppskattad på bygget. När någon skall koka soppa en fredagsförmiddag i lunch rummet blir det plötsligt en annan miljö i rummet. Det luktar gott och alla är nyfikna på vad det skall bli. Tråkningar och ifrågasättande hör till spelet. Belöningen kommer när 40 pers slickar tallrikarna, frågar efter mer och erkänner att de aldrig kunde tänka sig att du kunde laga något så gott.

Enkelt och gott.

Standard

Publicerat av

Publicerat den

02 februari 2009

Publicerat i

Människor

Kommentarer

Lämna en kommentar

Hur gammal var gubben?

2004 hade jag egen firma och jobbade som inlånad platschef på om ombyggnad i Göteborg. Ett gammalt hus som varit kontor skulle återställas till bostäder. I butiksplanet låg en fin lokal som så småningom skulle bli restaurang, den hade tidigare varit apotek. Apoteket stängde mitten sjuttiotalet, jag tror det var 1974.

En dag mitt på bygget så klev det in en liten, liten gubbe. Han gick runt i den blivande restaurangen och kikade. Jag hade platskontoret intill så jag såg honom gå omkring. Jag gick fram och frågade vem han söket. Det visade sig att han för länge sen jobbat på apoteket. Vi pratade en stund och han berättade att han jobbat på apoteket i 35 år.

På detta projektet hade antikvarien i vanlig ordning gjort en djupdykning i arkiven, husets historia var dokumenterad så långt det gick. CSI Miami hade knappast kunnat hitta mer information. Det fanns bland annat en del fotografier från apoteksverksamheten som pågått länge i huset. Apotekspersonal från början av seklet som poserade bland glasburkar och karaffer. Nu hade jag en man framför mig som jobbat där, och hur gammal var han? Om han jobbat i 35 år, apoteket stängde 1974, så måste han börjat där ungefär i samband med andra världskrigets utbrott. 65 år senare så står han och jag och pratar och jag, snabbtänkt som få, tar inte reda på telefonnummer, jag tar inte reda på hans namn.

Så om du, gamle man, mot förmodan surfar runt och läser Sync Blog nu så kan du väl höra av dig. Jag vill höra din historia, ordentligt.

Standard

Publicerat av

Publicerat den

01 februari 2009

Publicerat i

Människor

Kommentarer

Lämna en kommentar

– Du vet väl inte hur lite pengar jag har?

2004 hade jag egen firma och jobbade som inlånad platschef på om ombyggnad i Göteborg. Ett gammalt hus som varit kontor skulle återställas till bostäder. Vi hade platskontor och matsal i markplanet i en restauranglokal. En dag när vi satt ett gäng med kaffemuggarna, så kom det in en man. Mannen var alldeles uppenbart lite vid sidan om samhället, han hade en stor hund vid sin sida. Uteliggare och missbrukare var första intrycket. Men ändå inte, han såg ut som en vildmarksman, högrest och sävlig, en cool man.

Han frågade: – Kan man få köpa en rulle najtråd?


Som platschef och självutnämnd lustigkurre så svarade jag:
– Köpa najtråd? Så lite pengar finns väl inte?


Då får jag svaret: – Du vet väl inte hur lite pengar jag har?


Den kommentaren sitter borrad in i hjärnbarken. Han var glasklar och skojade inte, men inte heller förebrående. Han förklarade i en enda mening att jag faktiskt inte hade det minsta koll på hans verklighet.

Standard

Publicerat av

Publicerat den

31 januari 2009

Publicerat i

LEAN, Nytänkande i byggbranschen

Kommentarer

1 kommentar

LEAN Uppföljning

Vi gjorde något efter senaste projektet som borde vara självklart i all sin enkelhet. Vi bjöd in ett par olika grupper för uppföljning. I mer formella kvalitetssystem kallas det för ”erfarenhetsåterföring”, vi kallade det för lunch.

Vi hade en grupp med köksleverantören, badrumsleverantören och de som hanterat kundanpassningar av lägenheterna vi byggde. Vi hade en grupp med projektörer och entreprenörer. Vi träffades över en längre lunch på Sync-kontoret, vi åt hemlagad soppa med bröd. Mycket anspråkslöst, men väldigt gott.

En grupp bestod av byggmaterialleverantören, järnhandlarn, maskinuthyrarna (konkurrenter!), firman som kört lastbilar och containrar, beställare och arbetsledningen. Där fanns erfarna män med 30 år i branschen, och några ynglingar med kanske bara 15-20 års introduktion. De flesta av dessa personerna har jag känt länge, och köper frekvent tjänster och varor av dem. Nu frågade jag, efter två års byggtid, – Vad gjorde vi bra? Vad kunde vi gjort bättre? Vad tycker ni?

Låter det märkligt? Nej, det borde det inte vara, men det är det. Ingen har någonsin bjudit in dessa personer till diskussion om vad man kunde gjort bättre. Ingen har frågat dem på 30 år om vad de tycker. Självklart så har de använt sina erfarenheter och åsikter i sitt arbete och blivit framgångsrika i sitt yrke. Men poängen är att ingen frågat dem, de som uppenbarligen sitter på en hel massa erfarenhet de kan dela med sig av. Gratis dessutom, det enda som behövs är lite hemlagad soppa!