Författararkiv: Author

Standard

Publicerat av

Publicerat den

20 februari 2009

Publicerat i

Sync´s musikval

Kommentarer

Lämna en kommentar

Girl-power på riktigt

på Peters Byggblogg kan vi få en fredagslåt ibland. Sync vill gärna bidra lite också.

Indigo Girls är girl-power på riktigt, det är två tjejer från USA som gör musik med fantastiska texter, akustiska gitarrer och suveräna röster. I Elton John-covern Mona Lisa and Mad Hatters briljerar de stort men har mängder med bra eget som t ex Come On Home.

Det finns en vers i den låten som är smärtsamt vacker:
“There is fire there is lust
Some will trade it all for someone they could trust
There’s a bag of silver for a box of nails
It’s so simple the betrayal
Though it’s known to change the world and what’s to come”

Lite längre in i låten – nästan ännu bättre (eller sorgligare):
I hear the owl in the night
 I realize that some things never are made right
By some will we string together here
Days to months and months to years
What if everything we have adds up to nothing.

Standard

Publicerat av

Publicerat den

20 februari 2009

Publicerat i

Nytänkande i byggbranschen

Kommentarer

6 kommentarer

Ny regel – En skall bort

Den vanliga kunden har tre önskningar när han/hon beställer ett jobb:

1.      Det skall gå fort
2.      Det skall bli väldigt bra
3.      Det skall bli billigt

Nu har jag lärt mig en regel som skall råda framöver. En skall bort. Det är ju så själklart. Testa kombinationerna och se själv!

1.      Vi kan bygga snabbt och bra, men då kanske vi måste använda enorma resurser. Det kostar fläsk.

2.      Vi kan bygga fort och billigt, men sannolikt blir det fel och håller inte så länge.

3.      Vi kan bygga bra och billigt, om man tar sig tid att tänka igenom sina metoder, om man håller sig till det är värdeskapande, om kunden anpassar sig till möjlig teknik och inväntar de rätta entreprenörerna.

Vi kan fortfarande att bygga långsamt, dåligt och dyrt. Där får vi med alla tre i samma projekt, inga problem.

Standard

Publicerat av

Publicerat den

19 februari 2009

Publicerat i

Övrigt och allt annat från Syncs lilla värld

Kommentarer

3 kommentarer

Vad en sjuåring kan räkna ut?

– Jag önskar att jag jobbade i affär, då blev jag rik, sa sonen (4 år).

– Hur menar du, frågar jag?

– Dom får ju massa pengar, så dom blir ju rika.

Så i sonens värld så är kassörskan på ICA Maxi rikast, för hon (det är oftast en hon) får ju massa pengar. Logiskt. Som ansvarig för uppfostran försöker jag förklara att kassörskan inte får alla pengarna, chefen tar alltihop. Sonens första inblick i kapitalismens principer förbryllade lite, och jag fortsatte:

– Chefen måste ju köpa in det som säljs, leksaker och sånt. Kassörskan får lite lön av chefen också förstås. Affären måste betala lastbilen som kommer med mjölken, och han måste ju betala bonden som levererat mjölken, sen måste han köpa mat till sina barn.

Så här dags är sjuåringen intresserad, och frågar:

– Men vem ger bonden pengar till då?

– Han måste ju köpa kraftfoder till djuren och tanka traktorn och så, och mat till sig själv, säger jag.

– Men då går det ju bara runt med samma pengar, det måste komma in något nytt också, säger dottern då.

Så enkelt är det att en sjuåring kan räkna ut det. För att systemet skall fungera måste det in något nytt, man kan inte bara putta runt pengar mellan sig. Vi måste förbruka resurser av något slag, det har vi alltid gjort och det gör vi fortfarande hela tiden.

Snart måste jag förklara för henne att vi redan har använt de resurser som fanns, och att vi gjort det på ett sånt sätt att hennes barn och barnbarn kanske inte får en lika fin planet att bo på. Jag väntar med det tills hon fyllt åtta.

Standard

Publicerat av

Publicerat den

17 februari 2009

Publicerat i

Övrigt och allt annat från Syncs lilla värld

Kommentarer

3 kommentarer

Svartjobb, men bara lite

 

ROT-avdraget kan bli riktigt bra tror jag. För de byggare som försörjer sig på privatkunder så blir vardagen lite enklare. Med väldigt få undantag så vill privatkunder ha en del svart när man utför jobb hemma hos dem. Detta är ingen hemlighet, men inget man gärna säger högt. Möjligen ser man nu att det inte är någon idé att köpa svartjobb, när jobb med kvitto kostar samma.

Jag tror alla ställer upp på att skatter behövs till vård, skola och omsorg. Jag tror att alla tycker att det skall skötas rätt av rättviseskäl. Men jag har träffat ytterst få människor som är konsekvent korrekta hemma hos sig själva. Jag vill inte gärna fejka någon högtstående moral för egen del, men tycker frågeställningen är intressant.

Om det nu handlar om moral – vem är omoralisk? Snickarn som tar ett kuvert som delbetalning eller kunden som fyller kuvertet med femhundralappar direkt från bankomaten? Eller kanske är det vi allihop som tycker svartarbete är helt fel, men ändå lite ok  men bara hemma hos oss själva? Omoral kanske är fel utryckt, hyckleri kanske är en bättre beskrivning i så fall.

Är det en moralisk skillnad på svartarbetet som en person gör åt en annan person, jämfört med om en firma tar svart betalt och betalar sina anställda svart lön? Om någon frågar mig, så säger jag – Ja, det är det. Det är en gråzon, och möjligen ett svagt resonemang, men jag vill gärna tro att det jobb som köps svart har två arter. Den ena är den som annars inte skulle utförts som köpt tjänst, t ex gräsklippning eller måla kompisens hus. Det andra är när svartjobbaren bedriver en verksamhet och konkurrerar ut företag som jobbar vitt. Det ena är rätt ok. Eller?

Standard

Publicerat av

Publicerat den

16 februari 2009

Publicerat i

Övrigt och allt annat från Syncs lilla värld

Kommentarer

3 kommentarer

Konversation – 7-åring vs 4-åring

Sjuårig storasyster frågar:
– Ludde, vem byggde Eiffeltornet? (Tonfall som en redig skolfröken)

Fyraårig bror svarar:
– HM, Gustav… (paus för fundering)… kanske, jag vet inte.

Systern:
– Gustav var rätt. Gustav Eiffel heter han. Eiffeltornet! (fortfarande lika redig)

Hon fortsätter: – I vilket land står Eiffeltornet?

Gissning nr 1: – Sverige!

Fel, gissning nr 2: – Alingsås!

Fel igen, gissning nr 3: – Legoland!

Fyraåringen hade nu täckt hela världen så som han ser den. Sjuåringen som vet mer utropar:
– Det ligger i Disneyland! I Paris.

Hennes uppfattning om Paris är alltså att där ligger Disneyland, och förmodligen inget annat tillräckligt intressant värt att nämna. Då måste ju rimligen tornet finnas i Disneyland, logiskt.

Som överkurs så frågar nu sjuåringen sin bror:
– Vet du vad Disney är?

Nej det vet han inte. Hon förklarar:
– Disney är alla filmer med Kalle Anka, Nalle Puh och sånt. Filmerna görs där – i Disneyland!

Nu skall jag inte förstöra den söta historien med sensmoral. Men jag har ofta den rollen som sjuåringen tog i detta fallet. Det vill säga – man vet bäst i egenskap av ålder, erfarenhet eller bara störst käft och ego. Så tro för den skull inte att jag vet vad jag pratar om. Inte alltid.

Standard

Publicerat av

Publicerat den

15 februari 2009

Publicerat i

Övrigt och allt annat från Syncs lilla värld

Kommentarer

2 kommentarer

Filmen Bygget – en sorglustig historia

 

Den bästa filmen i världshistorien är nog Pulp Fiction, tror jag. Fantastiska skådespelare och en lysande story. Men bäst är berättandet. Det hoppar fram och tillbaka på tidsaxeln, man får ha koll för att fatta i vilken ordning saker och ting egentligen skett. – Genialt, Tarantino!

Vi i byggbranschen är normalt sett halvdana skådespelare, men att röra till en tidplan – det kan vi. Att göra saker i fel ordning är nästintill inbyggt i systemet. Att göra fel saker i ordning funkar däremot bra för oss, ibland. Kanske är det läge för en Bygget-film?

Det skulle gå att göra en springa-i-dörrar-fars. Vem som sagt vad till vem i vilket läge, och vad han egentligen menade, men som missförstods, avsiktligt eller inte, kan bli en intressant röra till slut. Dålig kommunikation kostar branschen sisådär 23 miljarder om året.

En film måste ha visst driv. Hade man spelat upp ett byggprojekt i en biograf så hade de flesta somnat redan under detaljplaneprocessen. De som orkar hålla sig vakna till byggstart har förmodligen diagnos för någon slags bokstavssjukdom.

Filmen skulle förmodligen bli barntillåten, det lär inte bli något sex. Det gängas inte så mycket på byggena, könsfördelningen och vårt heteronormativa beteende sätter oftast stopp för sex på jobbet. HBT-vinkeln blir svår, öppet homosexuella byggkillar saknas fortfarande. Övriga verkar lösa sexlivet på fritiden. Märkligt nog ligger ändå hantverkare i topp på någon sexigast-lista. Om vi kör en scen från en byggbysscha kl 15.45 när gubbarna klär om och vaskar av sig, släpper väder och sprider sina fördomar om det andra könet, då halkar nog hantverkaren ner från den förstaplatsen.

Våld blir också en bristvara. Förr i tiden så hände det på gärna på takstolskalset att någon fulltankad grovis skulle spöa verkar´n (arbetsledaren). Nuförtiden är det mer kramigt på något sätt, vi blir lika fulla fast mindre aggressiva. Vet inte varför, men det är väl bra. Dock inget som drar folk till biograferna.

Kanske kan man få till en snyftare, om man hittar nån stackars byggare som råkat illa ut. Det kan bli svårt för vi har det alldeles för bra jämfört med de flesta i samhället. Vi har höga löner och lagom tungt jobb, vad Byggnads än säger om det.

Återstår att göra en komedi. Den skånske rörläggar´n kunde blivit stjärna, och det många goa gubbar på ett bygge. Frågan är om det håller inför publik, humorn är oftast vänligt elak och slagfärdig, men gränsar ibland till det smaklösa. Det kan bli genant i offentligheten (När det blir sådär äppelkäckt som i Roomservice på TV, då orkar man bara fem minuter, så håller inte heller)

Det var ingen bra idé att göra film om ett bygge. Jag släpper det nu.

Standard

Publicerat av

Publicerat den

14 februari 2009

Publicerat i

Nytänkande i byggbranschen

Kommentarer

2 kommentarer

Prefab är självklart – För en sjuåring

Mina barn är lego-barn. Den ena bygger hus, den andre bygger bilar och andra fordon. Det gläder en faders hjärta.

Idag ville sjuåriga dottern ha hjälp att bygga upp slott. Hon hade byggt det två gånger dagen innan, men konstruktionen höll inte för förflyttning. Så nu skulle pappa hjälpa till.

Chefstalangerna ligger genetiskt, så ordern var tydlig: – Ta fyra åttor och en fyra (det är ungarnas fackspråk för olika legobitar), och så bygg fyra såna här, säger hon och visar hur jag skall göra. Det visade sig att jag skulle bygga grunden till de fyra tornen. Under tiden började hon att mura upp ytterväggen på slottet. Hon murar i förband med en materialbesparande teknik, eftersom hon har begränsade resurser (när det gäller Lego alltså:)).

Så slutsatsen är att beställaren (sjuåringen själv) har skaffat sig en tydlig bild vad hon faktiskt vill ha, hon har dessutom projekterat fram den möjliga prefabriceringen och en snål byggmetod som effektivt utnyttjar tillgängliga resurser. Mitt bidrag blev att visa henne ett sätt att förflytta konstruktionen till lekrummet med hjälp av en pizzakartong (man är ju logistik-fantast).

Den utveckling som jag har sett i byggbranschen på mina tjugo år är ungefär jämförbar med sjuåringens utveckling fram till tredje varianten av slottet. Skillnaden är att hon går lite snabbare fram bara. (Avstår från genusperspektiv denna gången).

Standard

Publicerat av

Publicerat den

13 februari 2009

Publicerat i

Nytänkande i byggbranschen

Kommentarer

4 kommentarer

Leksakskataloger för barn men också för fastighetsägare

Mina barn är som ungar är mest. Kommer det en leksakskatalog (det gör det!) så läser de den. Om och om igen. De vill ha allting i den, och önskelistan blir lång som ett kassakvitto på ICA.

Innehållet i sån katalog känner de flesta till. Kvalitén på leksakerna i katalogen är usel, det vet alla vuxna, men barnen tycker det ser helfräckt ut. Det är plastiga och färgglada grejor, oftast med batterier i sig. Enligt min forskning är intresset för att köpa såna leksaker betydligt större än intresset att leka med samma leksaker, som då är ganska kortlivat. Faktiskt så kan tiden som leksaken används bli kortare än pappas och mammas slit för att dra in pengar till att köpa föremålet i fråga.

Märkligt nog så visar min forskning en helt annan sak. Om sonen vill ha ett garage så uppskattar han det mer om vi byggt det tillsammans av en skokartong. En sax, en vass kniv och en spritpenna behövs, och en skokartong förstås. Livslängden och lektiden på garaget överstiger alla köpta parkeringshus och bilbanor.

Jag har sett säljmaterial för stora befintliga fastigheter. Det är inte helt olikt en leksakskatalog. Det finns fina färgbilder, och smickrande data, egenskaper som hyresintäkter, andelen höginkomsttagare i närområdet och goda framtidsutsikter. Orkar man läsa hela vägen igenom så kommer också lite tekniska data och andra tråkiga grejor på slutet.

Gäller det ett hus som inte är byggt ännu, så är materialet mer visionärt och mindre tråkigt ändå, kan man säga.

Fastighetsägare (beställare) prioriterar ungefär så här:

1.      Pengar – räntor, direktavkastning, vakansgrad och andra ekonomisiffror.
Pengar rakt av är det i vilket fall.

2.      Miljösamvete och image – ökar de flesta beställares krav på vad de köper.

3.      CSR-program – fina deklarationer där man särskilt tänker på företagets sociala (mänskliga) ansvar.

4.      Några beställare har faktiskt den fingertoppskänslan att de kommer ut på bygget med vetebröd till gubbarna som bygger på deras hus. Det tycker jag är bra.

Sällan kan en beställare ta sig tiden att grotta ner sig i alla detaljer och aspekter i ett projekt, men kanske skall han ägna en stund åt att fundera de verkliga kvaliteterna. Jag tror inte det görs i tillräcklig omfattning. Om en beställare nöjer sig med att läsa i leksakskatalogen, så får han (för det är oftast en han) lägsta möjliga kvalité till högsta möjliga pris. Plastigt och färgglatt.

Standard

Publicerat av

Publicerat den

11 februari 2009

Publicerat i

LEAN

Kommentarer

Lämna en kommentar

LEAN plastfolie – ända in i stenmuren

Jag körde ett LEAN-upplägg med ungarna idag. Målsättningen var att maximera glädjen i pulkabacken fast utan pulka. Den hade pajat. Som rutinerad byggare vet man ju att åldersbeständig plastfolie är det halaste som finns (Undantaget några byggskojare möjligen).

Teamet bestod av en fyraåring och en sjuåring och en trettioniokommanioåring, en stund senare fick vi in en extern sjuåring också. Ungarna fick starta produkttesterna själva medans jag fixade viktig föda, energiintag får inte slarvas med. De fick en bit platsfolie och gick skeptiska mot backen. 20 minuter senare kom rosiga kinder och breda leenden tillbaka till nystekta hamburgare. Sjuåringen frågade sin far:

– Kan inte du följa med ut sen och åka på plasten? Man blir ju varm i hjärtat. Barnen vill att jag skall ha roligt. Inte. Nu hojtar hon:

– Ludde, pappas skall åka med, han är ju jättetung. Det kommer gå skitfort! Så var det, min roll var att lägga 94 kg dökött till nya åkattraktionen. Helt ok ändå.

Men för att få det till ett LEAN-projekt måste utveckling ske, och brister elimineras. I detta fallet var det att man får ont i röva när man åker över grästuvorna under den tunna snön. Eftersom som vi på ägorna praktiserar LEAN Trädgårdskötsel Light så hade vi lämpligt nog en gummibåt som låg under studsmattan. Ni fattar.

Tre ungar i en gummibåt som står på en väldigt hal byggplast. Oj vad det gick undan. Ända in i stenmuren. Tur att deras mamma jobbade kvällen.

Plasten kostar väl en femma per kvadrat, så en tia blir nog. Båten hade vi så att säga avskriven. Målet maximalt skoj (=att krocka med stenmuren) uppnått med liten insats och nytt grepp.

Standard

Publicerat av

Publicerat den

10 februari 2009

Publicerat i

Planeten Jorden

Kommentarer

Lämna en kommentar

Solen lyser även på litet svartbygge (och grannen)

I gårdagens GP står det om en familj som byggt solfångare på garagetaket, och som nu tvingas ta ner densamma. Familjen har handlat i god tro, men råkat illa ut, man trodde att solfångaren inte var bygglovspliktig. En anonym person har tjallat till Stadsbyggnadskontoret (SBK), och SBK kräver nu att solfångaren tas bort. Puh.

Jag har varit inne på det förut , det blir lite skevt när miljötänkandet skall vägas mot stela byggregler och griniga grannar. Tjänstemännen på SBK gör säkert formellt rätt, men jag tycker våra politiker måste ge nya direktiv till SBK. Direktiv som är tydliga att miljöåtgärder prioriteras.

Tyvärr kan vi inte prioritera bort den griniga grannen, men han/hon kanske kan fundera lite på Planeten Jorden eller om livet och andra viktiga saker. Som Nalle Puh:

”Om man tänker efter en stund kan det hända att man kommer fram till ett mycket viktigt beslut.”