Nått nytt på Scanbygg? Nej! Tyvärr, inte denna gången heller.

Byggmässan är sällan speciellt intressant men vi hakade på ett evenemang i anslutning till det. Det var festen på torsdagskvällen (alltså igår – ajajaj). Det har en lite dämpande effekt på Sync idag kan man säga.

Middan var helt ok. Fläskfile med bea och potatismos är aldrig fel, en klassiker.

Men men men. Fest vill ju gå på och speciellt när man träffar massa gamla bekanta. Jag träffade en kompis från förr, vi spelade innebandy i början på nittiotalet, han sålde flytspackel på den tiden men fick vara med oss i NCC´s korplag ändå. Jag fick en kram av en betongborrare som jag blev kompis med för länge sen men som jag inte sett på många år, det var roligt. Och – förstås – ömsesidig kärleksförklaring och en lång kram med brorsans svåger, min kompis, det största hjärtat i byggbranschen, allas vår Mangan (som dessutom är Facebookvän med Anton Hysén härligt stolta farsa)

Polare från tjugo år tillbaka i tiden, mat med stadshotellnostalgi, en byggmässa som kopierar sig själv i decennier. Tryggt, mysigt och i centrum av komfortzonen. Nytt och fräscht?

Svar: Nej.

Så man skulle ju kunna hoppas att underhållningen skulle hjälpa oss släppa taget om nittonhundratalet och ta steget in i det nya (?) årtusendet.

Men fy fan så……….det blev. Rydell o Quick!

—–

Rydell o Quick är ett coverband bestående av en styck kille och en styck tjej, numera förstärkta att två (!) trummisar och enbasist.

Rydell ser ut som Lars Winnerbäck fast lite gubbigare (ni fattar!). Han är tveksamt bra på hårdrocksgitarr och sjöng förmodligen bäst på fritidsgården 1987. Quick ser ut som en botoxbrud i svart fodral och med en saxofon. Dessutom – saxofonen sprutar eld!

Det är hårdrocksretro så det svämmar över. Märk väl att det är min musiksmak, min uppväxt och låtar som jag kört 110dB i mina hörlurar (som jag nu får betala med tinnitus – det var det värt). Märk väl att jag gillar coverband och älskar livemusik.

Ändå är det bara ett stort neeeej!

Det är Bon Jovi, Metallica, AC/DC och Kiss i rullande schema typ. Det är det där klivet upp på podiet och bredbenta gitarrsolon. Det är inövade poser och pekfinger-lillfingerteknet och långt hår och headbanging i takt.

I publiken står 98,7% medelålders, vita, tunnhåriga gubbar i kavaj som gör samma tecken. Byggbranschen.

Förnyelse? Anton Hysén någon?

Nej. Sen när sista numret tar slut och publiken inte  klappar fram ett extranummer så tar Rydell oblygt själv upp ämnet och kör Ebba Gröns 800 grader. Då brister det för mig. Jag känner mig kränkt på Ebba Gröns vägnar. Thåströms och alla rebellers, förnyares och ungdomars också.

Och jag inser att jag, Rydell och Quick har det gemensamt att vi snart är den nya fräscha jättenproppen Orvar.

——