Jag har närt en kapitalist vid min barm!

Eller rättare sagt – jag gör det fortfarande. Hon är sju år och betydligt mer intresserad av att utveckla inkomstkällor och vinstoptimering än jag nånsin varit. Hennes yngre bror har i helgen blivit äldre, han fyllde fem, men är fortfarande lika naiv som tidigare. Familjen AB har en tveksam inställning till företagandet som sådant.

Sjuåringen har fått tipset att hon sälja teckningar, och är det något hon kan producera i mängder så är det just teckningar. Hon har i dagarna utvecklat en ny produkt – hon ritar en varelse ganska lik mumintrollet fast med egen fri tolkning. Hon gör detta i konceptuell form, hon upprepar sitt grundtema och varierar bara lite grann. Vi har gemensamt estimerat ett troligt marknadsvärde till 2 kr/st, och nu sitter sjuåringen och räknar på hur många hon måste rita för att få ihop hundra spänn.

– Pappa, måste jag rita femtio stycken för att få hundra kronor?

– Ja, men du kan ju kanske sälja dem dyrare. Om du tar femtio kronor styck så behöver du bara rita två stycken.

– Hm, men då får jag sätta dem i en ram. Då kan jag sälja dem för femtio kronor!

Hon kommer alldeles osökt i på sin farbrors domäner med andra ord – marknadsföring. Hon vill helt skamlöst sälja dyrt med hjälp av en snygg paketering. Som ansvarig för barnets värdegrund ifrågasätter jag resonemanget, jag undrar hur samma teckning kan bli så dyr plötsligt bara på grund av en ram. Hon tänker i två sekunder och säger frågande:

– Ok, men jag kanske kan på tjugo kronor i alla fall?

Aha, en gnutta samvete! Vad glad jag blir. Kampen mellan naiv humanism och kapitalisten inom henne fortsätter trots allt. Men visst är det påtagligt att till och med små barn ser att paketeringen kan vara dyrare än innehållet. Tänk om byggbranschen hade den insikten. Då kanske vi fick ordning på materialkostnaderna, dubbelugnar och människor som köpt grisen i säcken.

Familjedagen

En dag fick jag en idé, och just då hade jag också möjligheten att få genomföra den. Ibland har man flyt. Jag chefade då på ett stort bygge med mycket folk, många sköna människor som ansträngde sig och för att göra ett bra resultat (inte bara avseende pengar). Vi har ju den fördelen i byggbranschen att vi faktiskt kan få bygga saker ibland som blir bestående, vackra att se på och till och med betydelsefulla för människor.

Vi ville göra något för att tacka dem som finns där bakom. De där människorna, stora och små, som får höra om pappas eller mammas jobb hemma men aldrig direkt se det i verkligheten. Så vi skulle ha en familjedag. Det var själva idén.

Vi hade väl i och för sig redan bränt hela festkontot i projektet, så det fick vara en budgetvariant, korv och mos, kaffe och bulle och en rundvandring. En söndag i oktober (i konkurrens med Blåvitts guldmatch, hur dum får man bli?!) så öppnade vi dörrarna. Det var mer än uppskattat, minst sagt. Det var nästan rörande att se hur tuffa byggjobbare tog med sig sin gamla mor för att visa vad de gjorde på dagarna. Våra polska vänner verkade särskilt stolta att visa upp sin arbetsplats, och att få presentera sin käresta för beställaren och platschefen.

För att inte tala om alla glada barn förstås. Barnen sket nog i och för sig i det fina hantverket och de vackra lägenheterna så länge det fanns Festis och kanelbullar, godis och varmkorv. Men vi hade en barnteater som blev till klockren succé.

Jag har inte riktigt koll på vad en HR-chef gör, men kanske är det sånt här. Det skulle kunna kallas personalvård, men vi kallade det bara för en kul grej. Det kostade några tusen för kaffet med tilltugg, men kan också räknas som 0,004% av hela budgeten eller för den skull motsvarande att 80 man sitter 6 minuter för länge med kaffekoppen för att bygget är så trist. Teatern kostade väl några minuter till om jag minns rätt.
Hyfsad payoff-tid på den investeringen!

Arslet ur vagnen

Som jag ser det är det klart att vi skall bygga lågenergihus, nollenergihus, passivhus, miljötänkwhatever hädanefter. På nybyggen så blir det enda rimliga standarden, det är snart vardag. Ingen säger emot, och NCC har till och med lovat försöka sänka byggkostnaderna (!) så alla förutsättningar finns.

Men nybyggnationer av bostäder var ca 1 % av det totala beståndet, åtminstone för den stora kraschen (Minns ni Hösten 2008? Ojojoj!). Nu när de flådiga mäklarna har slagit igen (lappen på dörren säger: ”Åter 2011”) och alla bostadsbyggare skall sysselsättas i infrastrukturprojekt (köra grävmaskin:), så kan det vara läge att fundera på att starta de där åtgärderna som alla vet behövs. Miljonprogrammet behöver en uppfräschning, en bedömning jag läst är att det kan kosta en sisådär 300 miljarder. Som hittat! Sync tror iofs att det kostar 500 miljarder, lite strul blir det ju alltid.

Startar planprocess och planering nu och utförs den vanliga frenesin (OBS OBS – ironi!), så är det igång lagom med byggstart till nästa konjunkturuppgång, 2011 sådär. Känn ingen stress beslutsfattare, nej det här måste naturligtvis funderas igenom, klimathotet är ju nästan helt nytt dessutom, och inte helt utrett ännu.

Så om vi skall rädda Planeten Jorden, så rekommenderas:
”Arslet ur vagnen”
Producerat:   Regeringen
Regi:             Boverket
Starring:      100 000 byggjobbare som annars skall leva på A-kassa och svartjobb

Avdelningsmöte 72 000 kr/st

För en tid sen så jobbade jag på stora konsultfirman, där fanns några som tyckte vi kunde bli mer konstruktiva när det gällde fakturering. T ex tyckte de att vi gott kunde ta betalt för tiden man reser från ett uppdrag, samtidigt som man debiterar den kund man är på väg till. Skitbra, man kan dubbelfakturera en timme när man sitter i bilen och ändå snacka med en tredje kund i telefon. Trots min bakgrund som byggentreprenör hade jag svårt för detta.

Ett annat knep som vi uppmanades att börja med, var att debitera tiden för vårt interna avdelningsmöte på kunden. Två timmar i månaden hade vi för allmän genomgång, fika och skvaller. I mitt tycke var det en viktig stund för sammanhållning och väsentlig om man skall agera någorlunda samstämmigt. Dessutom gillar jag både fika och skvaller.

Men jag gillar inte tanken på att debitera en kund för att jag mysa med mina kollegor och pimpla kaffe och lyssna på alla andras småbekymmer och stordåd. Min kund vill, om han betalar tiden, att jag jobbar med hans projekt. Om jag fått förtroendet att hålla i hundra miljoner i ett projekt – skall jag klå beställaren på tvåtusen extra i månaden då? Det jag skall granska hos entreprenörerna är bl a att beställaren betalar den tid som är nedlagd på plats – skall jag själv bluffa med min tid då?

Jag gjorde parallellen att om alla på det bygget jag hade för stunden skulle göra samma sak. Jämförelsen blir intressant, 80 man åker in till firman för att gå på internt möte, sen kommer de tillbaka och vill ändå ha betalt för tiden. Kostnad ~72 000 kr (per tillfälle!).

– Någon beställare som vill pynta för det, tror du?
Det kunde ingen av dem inte svara på.

Som vanligt alltså, ett litet vardagsbedrägeri för din egen vinning låter inte så farligt. Men när du förstorar det blir det otänkbart.

Mer byggbloggning på gång

Veckans Affärer har fått en ny bloggare aktiv i byggbranschen. Krusbeth Kristensson är VD i ett projektledarföretag och tydligen en av landets mäktigaste kvinnor. Start idag.

Vi får hoppas hon vågar ta ut svängarna lite och köra hårt med de konservativa bromklossar och mentala blockeringar som hindrar byggbranschen från att vara kul, sexig och attraktiv för unga rekyter. Hon kanske kan ta grabbarna i örat när de fortsätter bygga lösvirke i ösregn, vem vet?

Vi får se, läs själv, det kan bli bra:)

Ny på jobbet? Är det så det känns?

Jag promenerar varje dag till och från tåget genom Göteborgs centralaste köpcentrum Femman. På grund av en efterhängsen arbetsskada så är jag ofta på väg till kontoret kvart över sex på morgonen, ofta helt i onödan för alla som jobbar på kontor vet att det inte rör på sig där förrän efter niotiden. Jag kanske blir riktig konsult med åldern, vad vet jag.

Nollfemtrettio låser vakterna upp Femman, de första som kliver in i värmen har inget bättre alternativ, inget hem och ingen säng. Strax efter dem så alltså jag. Skillnaden är att jag har ett hem och en säng och ett jobb, dessutom passerar jag Femman så fort jag kan. Jag är alltid på väg mot jobbet eller hemmet.

Eftersom som jag kombinerar tidiga morgonvanor med en genetiskt betingad vana att hänga kvar på jobbet ganska sent och blir effektiv först frampå kvällen så passerar jag också Femman sent på kvällen ganska ofta. Är det fortfarande butikstid och kommers så är det tjockt med folk, och man ser egentligen ingen, men när butikerna stängt då är det lugnare. I trappan vid gångtunneln sitter i och för sig ett gäng emo-kids. Svartmålade i ansiktet och med clownkläder. Om deras image skall vara att de är deppiga och coola så misslyckas de plenty, de är ju lättroade som en dagisklass på Liseberg. Ledsamt nog så sitter där tyvärr också samma bleka människor där som var först in i Femman på morgonen.

För någon eller några månader sen så satt det en kille där som jag inte sett förut. Han var inte sliten men såg djupt olycklig ut, han hade en sportbag på bänken jämte sig. Det var tydligt att han inte var van i rollen som hemlös, han var skamsen och ovan. Lite som vi andra är när vi kommer till ett nytt jobb där vi inte känner någon, där vi inte vet hur det funkar och självförtroendet sviktar.

Jag har sett honom flera gånger sen dess. Hade det varit läge för ordvitsar kunde man sagt att han blivit mer varm i kläderna nu, men det funkar inte. Han ser mer frusen ut, men skammen verkar ha gått över, han hur nu samma uppgivna blick som de övriga i hans läge. Han har kvar samma sportväska, men nu är den uppfläkt och skiten, hans kläder är sunkigare och häromdagen såg jag att han hade en plastpåse på foten när han trampade av sig skon. Snart är lika självklart i sin roll som Faktumsäljaren utanför klädbutiken.

Varför denna gråtmilda text med gamla nyheter? Jo, jag jobbar bland annat med att bygga bostäder. Öh, eller jobbade med att bygga bostäder kanske jag får säga, för det är stopp i maskineriet och det är frustrerande. Riktigt så naiv är jag inte att jag tror att jag kan fixa bostadslöshet och missbruksproblem på direkten, men kopplingen finns där. Om jag får bygga nya bostäder som någon köper då rullar det pengar runt i systemet, skatteunderlaget ökar och en bostad någon annanstans blir ledig i flyttkedjan. Men byggmarknaden funkar inte, industrin har krampkänning, samhällets gemensamma resurser stryps och istället så får jag se nykomlingarna i Femman som tar sina första staplande steg i hemlöshet och uppgivenhet. 

Trevlig valborg.

Konsumera mindre kök – laga riktig mat istället

En arkitekt sa något klokt (!) för ett tag sen: – Vi kan sluta prata om teknisk livslängd på vissa saker, t ex kök. Nu konsumerar vi kök istället. Det är inte slitage som avgör när köket skall bytas, det är mode och trender.

Och det stämmer ju naturligtvis. Den villaägare som inte bygger ett kök i vardagsrummet, med slaktarbänk och dubbelugn är en snåljåp och tråkmåns. En ensam diskbänk räcker väl knappast (minst två) och köksblandaren skall helst ha inbyggd kolsyrepatron så man får Ramlösa direkt ur kranen. Rostfritt är sannolikt det mest korkade material man kan tänka sig i kombination med kladdiga barnhänder, men – skit i det.

– Pappas drömfabrik, sa annan arkitekt att det köket har kallats. Träffande.

På ett bygge jag hade så sålde köksfirman in ett kylskåp till en kund, det kostade hyfsat mer än min bil. Jag frågade förundrat: – Vad är det som så speciellt med det kylskåpet? Blir maten extra god, eller nåt?

Kökssäljaren svara. – Nej, men det har väldigt fräck belysning!

Så om du anser att det är viktigt att den där skrumpna ostbiten, mjölkpaketen och morötterna skall belysas på ett attraktivt sätt, och det ligger en femtitusenlapp och skräpar hemma, så finns det kylskåpet för dig. Det här blir lagom ironi när man konstaterar att ett svenskt hushåll ägnar en kvart om dagen åt matlagning, snart tar det mer tid att sopsortera emballaget från all hämtmat som köps hem. Jag själv älskar matlagning, framförallt på helger och stora kalas när kompisar och familj kommer och äter. Vårt kök är dimensionerat för stora kalas och flera kan jobba där samtidigt, men kylskåpet kostade femtusen och håller maten kall. (Hade det legat stålar hemma i överflöd så hade jag gjort roligare saker än köpt kylskåp.)

Vi har en del i-landsproblem att fundera över här på Planeten Jorden, avdelning Sverige. Att det är dyrt att bygga nya bostäder beror delvis på vad vi själva bedömmer som viktigt, t ex vilken belysning vi vill ha i kylskåpet.

”Att leverera en enrummare där det fattas en vägg och två dörrar? Lite över gränsen, va?”

(Citat från en före detta kollega)

Vi byggde exklusiva bostadsrätter i ett gammalt hus, och vi hade en leverantör(?), upphandlad direkt av beställaren, som skulle ordna all inredning, kök och badrum. I lägenheten ifråga skulle byggas en skiljevägg med två inbyggda skjutdörrar av glas. Konstigt nog kom aldrig de exklusiva dörrarna från Italien, och väggen stod där halvbyggd långt efter inflyttning. En ändlös rad av bortförklaringar, undanglidningar och lögner följde från vår leverantör. Damen som köpt lägenheten och flyttat in, klagade försynt men betalade snällt. Hon fick vänta några månader på en dräglig boendemiljö.

Som platschef, och jourhavande medmänniska, var jag upprörd, och fick till slut lov av beställaren att beställa dörrarna på annat håll. ”Ojdå, vi kan inte fixa det förrän nästa vecka” sa den lokala inredningsfirman. So what, vi hade väntat i månader.

Så enkelt det kan vara, och så svårt det kan bli.

En sorglig historia om fukt och mögel

Detta hände sig för många år sen nu.

1998 var jag med och gjorde en besiktning i en villa utanför Göteborg. Besiktningsmannen hade fått sitt uppdrag av Statens Småhusskadenämnd, jag var med för att borra hål och mäta fukt. När vi kom dit så var det först den sociala delen med kaffe och prat om hur fint området var och om närhet till skola och daghem.  Mannen i hushållet kändes forcerad och frun verkade klar att bryta ihop närsomhelst. Förklaringen till det kom efter en stund.

Paret hade köpt huset när priserna var som dyrast 1991. Man hade hoppat över den dyra (?!) överlåtelsebesiktningen som då kostade 4 000 kr. Man hade sen haft 800 000 kr i lån med rörlig ränta när Riksbanken höjde repo till 500 %. De bekymren var dock små jämfört med vad som uppdagats efter inflytning och det som sedan följde.

En tid efter inflyttning upptäcktes fuktproblem, i ett tidigt skede ofta ett luktproblem. När man undersökte saken visade det sig att tidigare ägare hade dolt problem på olika sätt. Om jag minns rätt så var det ägare i två led dessutom. Anticimex hade på uppdrag av en tidigare ägare gjort en åtgärdsplan för skador, men den sattes aldrig i verket. Som lök på laxen anlitade paret en mögelhundtjänst som gjorde sig rejält med pengar på undersökningar och juridisk hjälp utan nytta för sin kund, detta kostade paret mycket onödiga pengar.

Vi mätte och konstaterade att 100 m2 inredd källare var dyngblöt och måste rivas ut. Det visade sig att någon klantskalle hade grävt ut en kryprumsgrund, lagt ut reglar direkt på backen, spacklat och målat fint och toppat detta med en platsbyggd bar i brittisk kolonialstil. Komplett med biljardbord och bruna träpaneler på väggarna. Åtgärderna för ny dränering och att återställa till oinredd källare var ca 300 000 kr, det var alltså kostnaden för att bli av med 100 fina kvadratmeter. Vi offererade men kunden hörde inte av sig. Något år senare återkom husägaren till mig och bad om ett pris på att byta ut även golvbjälklaget, samt att återställa källaren med sovrum, bar, biljardrum. Kostnad minst 800 000 kr. Jag skickade ett mail till honom med kalkylen och en fråga om det verkligen var rätt. Har ni funderat över att riva och bygga nytt? Man kunde köpa ett huspaket för halvmiljonen då.

Jag vet inte hur det gick sen, men den mannen kommer sannolikt ägna resten av livet åt att ångra att han inte köpte en besiktning för 4 000 kr, besiktningsmannens utlåtande och i förlängningen hans försäkring och ansvar kunde räddat familjens privatekonomi de närmast tjugo åren.

Vi som bygger borde nog också fundera på vad vi kan ställa till med, vi har enskiktsfasader och andra dumheter aktuellt just nu, ett felaktigt utfört passivhus kan bli en mardröm om några år. Jag tror inte vi alltid är medvetna om hur slarv i byggprocessen kan skada människor långt senare. Hårt och skoningslöst.

– – – – –

Mina barns uppfattning om pengar

(Jag vill varna känsliga läsare att det här inlägget tyvärr inte innehåller någon sensmoral, inte heller några fåniga jämförelser med byggbranschen, inte ens ett förslag till eventuell räddning av Planeten Jorden. Läs gärna vidare ändå)

Vi har en sjuåring hemma som tappar sina tänder lite sent i livet. Hon tycker i alla fall själv att det tar lite mycket tid för vissa av gaddarna att lossna. Det här handlar om en lite gnutta fåfänga (det snyggt med glugg i första klass), men framförallt handlar det om pengar.

Frågar man banken om man får låna pengar så kollar de upp din inkomstkälla (lön och anställning). För sjuåringen är tänderna en inkomstkälla av viss betydelse. Vi har en tandfé som kommer på natten efter det att en tand lossnat. Första tanden som sjuåringen tappade gav en guldpeng i glaset. Den guldpengen var extra viktig för den skulle användas att betala bussresan hem till sjuåringens fästman/pojkvän Axel. Förhållande var då stabilt och vi helt naturligt Axel som en framtida svärson.

Traumat som kunde blivit resultatet av den bussresan hade kunnat bli livslångt. Kommunen hade höjt avgiften på skolbussen till 12,50 kr! Nu fick sjuåringen åka med ändå, busschauffören var en man med glatthumör, och förhoppningsvis sätter det inga spår hos henne. Det blev värre för tandfén som numera får pröjsa 12,50 varje gång minsta flisa lossar i gapet på ungarna.

I lördags tappade sjuåringen en tand och igår ytterligare en. Den där tandfén hade inte hunnit med i svängarna och det låg nu två tänder i glaset. Sjuåringen var lite gramse om detta i morse och sa att tandfén nu var skyldig tjufem spänn, och om hon inte betalde snabbt så skulle hon minsann få betala femti spänn.

– Jaha, varför då, sa jag?
– Hon får betala ränta, säger ungen då!

Jag vet inte hur hon har utvecklat sin kapitalistiska kunskap, men jag hyser blandade känslor när hon kör hårt med tandfén på det viset. Det är tuffare krav än det flesta SMS-lån, och likviditetsproblemen kan vara riktigt stygga för alla i dessa dagar. Jag tror däremot att sjuåringens lillebror kommer vara en naiv världsförbättrar-wannbee utan krav på egen vinning. Han vill i och för sig och tappa tänderna och dra in kulor, men verkar inte så brydd om stålarnas värde eller eventuell förmåga till investeringar som t ex bussresor.

Fyraåringen och jag hade en sån där fantastisk konversation vid nattningen häromkvällen. Storasystern hade ju lagt en tand i glaset och väntade på betalning. Lillebrodern sa till mig att han ville tappa alla sina tänder och att han då skulle få jättemycket pengar. Kanske skulle glaset bli fullt (med mynt) och lite till.

– Kanske kan jag få några lappar också, sa han i sitt önsketänkande?

I sonens världsuppfattning så är en näve mynt visserligen fräckt att ha, men en sedel är fräckare. Och nu snackar vi tjugo-lappar! Inget annat. Han fortsatte övertygande.

– Tandfén finns faktiskt! Det gör hon!
– Jaha, sa jag, är det så?
– Jo, hon måste finnas för hon lägger ju pengar i glaset, och det är ju inga vuxna som ger bort sina pengar, säger han förtroligt till sin far.

Som den unge mannens försörjare så skulle jag ju kunnat ta illa upp av detta, men vi somnade gott på den kommentaren. Vi är ju bägge lika naiva, det är bara trettiofem års erfarenhets som skiljer.