Etikettarkiv: ansvar

Standard

Publicerat av

Publicerat den

04 april 2009

Publicerat i

Planeten Jorden

Kommentarer

3 kommentarer

Finns det någon bra diktator, tro?

 

Rörmok skrev en kommentar igår som jag gick igång på.

Jag brukar roa min omgivning med en åsikt – ”Det är bättre med en väl fungerande diktatur, än en dålig demokrati”. Oftast är bara jag i sällskapet som uppskattar det till fullo.

Det är en lek med ord, diktatur har ju negativ klang, minst sagt, och är svår att tänka sig som ett förstaalternativ. Demokratin däremot ser vi normalt som en självklarhet, att det skulle vara dåligt finns ju inte på kartan. Men om det blir utslätat och ingen varken vågar bestämma eller ta ansvar, då blir det ju en dålig demokrati. Om alla bara hävdar sina rättigheter men missar sina skyldigheter, då funkar inte demokratin och samhället något vidare bra.

Jag tror vi i våra organisationer har blandat ihop medbestämmande med inflytande, det blir lätt en oklar organisation med vilsna chefer. Alla får tycka och delta, det vill vi och det är viktigt, men det måste finnas en som fattar beslutet.

På väggen i produktionschefens rum på korvfabriken hängde en lapp med texten – ”Här fattas viktiga beslut”. En annan ordlek med ironi och lite självinsikt i ljuv förening. Just på det företaget fanns en latjolajban-stämning som var trivsam, men som ibland saknade de hårda nyporna hos en mer okänslig chef.

Planeten Jorden skulle behöva en bra chef närmaste tiden, gärna en diktator. De som gjort sig kända som diktatorer igenom historien har ju tyvärr haft för vana att slå ihjäl en massa folk, så det finns få bra förebilder. Alla är de män dock, så en tuff tjej med mycket hjärta hade kanske funkat. Det finns en del gudar som aspirerar på en rätt så massiv makt, men rent handgripligt så har vi inte sett det ännu, det kanske är dags? Vi får fundera på nomineringarna där.

G20-mötet nyligen skulle kunna vara ett startmöte för ett projekt ”Rädda Planeten Jorden 2050”. Några enkla målsättningar – fixa klimatproblemet, omfördela resurserna så alla människor får en dräglig tillvaro, planera för ytterligare några miljarder människor. Finanskris låter inte som den svåra uppgiften på det mötet!  Frågan är om världens 20 mäktigaste ledare kan jobba mot ett mål, risken är uppenbar att egenintresse och nästa val i hemlandet styr istället för långsiktighet. Det låter som ett normalt byggmöte på en större byggarbetsplats.

Det behövs en djävligt duktig platschef på Planeten Jorden, den saken är tydlig.

Standard

Publicerat av

Publicerat den

02 april 2009

Publicerat i

Nytänkande i byggbranschen

Kommentarer

3 kommentarer

Delaktighet och ansvar – för skojs skull

För mig är det i teorin enkelt – delaktighet och ansvar. Om alla inblandade i ett byggprojekt förstår sin roll, om alla förstår att de påverkar och bidrar till det färdiga resultatet, så tror jag att byggprocessen blir bättre. Om alla påverkas, både positivt och negativt, av slutresultatet, av förnöjsamheten hos kundens kund, då är man också intresserad av hur det ser ut när kundens kund flyttar in och tar det man byggt i bruk.

Projektägaren måste ta ett större grepp om hela processen, inte göra en taskig rambeskrivning, handla upp till lägsta pris, pressa tidplanen och gömma sig bakom ABT06. Projektägaren skall synas på bygget, gubbarna skall veta vem han/hon är, det skall vara en människa, inte en organisation.

Alltför ofta så gör man en fragmentarisk insats i ett projekt, du vet inte vad du bygger, inte för vem du bygger, inte vad det skall bli. För att lyckas behöver vi ha en kärntrupp, en linje med människor som finns med från start till mål. En grupp hantverkare, konsulter och ekonomer som är med i startskedet, som sen bygger och som står på rad med mössan i hand den dagen kunden skall flytta in. Sen, för att uppnå upprepningseffekt, skall samma gäng köra nästa projekt, och nästa, osv…

Koppla projektets ekonomiska resultat till gruppens gemensamma förtjänst, skapa ett långsiktigt förhållande, var noga med att alla förstår vaddet  handlar om – pengar. Men så det måste det vara kul också, glöm inte det!

(Jag tror faktiskt jag just beskrivit ett gammalt hederligt byggmästarföretag, som rår om sina trotjänare och bygger hus till sig själv! Så mycket för det nytänkandet!)

Standard

Publicerat av

Publicerat den

01 april 2009

Publicerat i

Nytänkande i byggbranschen

Kommentarer

1 kommentar

Polsk riksdag – helt utan polacker

Jag har glädjen att fått jobba med ett gäng polska byggjobbare under en hyfsat lång tid. De hade sin första anställning i Sverige, efter en tid i den mer gråsvarta sektorn av branschen. Med hjälp av polskt yrkesbevis fick de 130 kr/tim och betald semester dessutom. Fantastiskt för dem, helt normalt för oss svenskar.

Vi har uppenbart en del kulturella skillnader mellan länderna, de polska vännerna har en tydlig respekt för överheten (d.v.s. jag, platschefen då). Man har inte heller någon vana vid att ta egna beslut, eller att ifrågasätta mina. Språkförbistring gör att en diskussion om bästa sättet att lösa ett specifikt problem blir svår. Resultatet blir att man ger enkla order om enkla uppgifter, och jobbet utförs tills man säger stopp.

Fördelen jämfört det svenska resonerande sättet att leda är att jobbet blir gjort, om platschefen säger att det skall göras. Nackdelen för platschefen (definitivt för mig) är att jobbet blir gjort, även när det inte borde bli gjort, mina misstag blir synliga direkt. Den svenska hantverkaren är van att ifrågasätta, och gör sällan något som han anser är fel eller dumt och det skall alla platschefer vara väldigt glada för.

Nackdelen med den svenska modellen är att vi kan få en oklar organisation där alla är chefer, eller möjligen ingen organisation alls beroende på situationen. Vi anstränger oss för att få alla med på tåget, vi har personalmöten och informerar om allt. Ändå finns alltid några som bevakar sina rättigheter, men som inte är lika noga med sina skyldigheter och sitt eget ansvar. Inte sällan hänger det ihop med ackordsjagande eller gammaldags skråtänkande.

Så uttrycket ”Polsk riksdag” som beskrivning på ett rörigt och stökigt möte har förmodligen inget med polska byggarbetare att göra, det låter mer som högst normalt planeringsmöte på en helsvensk arbetsplats med stort inflytande för alla. Det är ingen lätt balans för en platschef att vara kompis, chef och slavdrivare i en samma person. Jag tror det är mycket lättare att vara ett riktigt svin på heltid.

Standard

Publicerat av

Publicerat den

29 mars 2009

Publicerat i

Övrigt och allt annat från Syncs lilla värld

Kommentarer

1 kommentar

Lets face it, byggbranschen!

På grund av en tillfällig vistelse på fejsbock för en dag så var min fråga för ett tag sen:

– Vem vill vara vän med byggbranschen, om byggbranschen går med i Facebook?

Vi är förmodligen väl några stycken i världshistorien som har haft anledning att någon gång fundera över vilka som är ens riktiga vänner. Byggbranschen som person är inget undantag. En väldigt kort och intensiv genomgång av möjliga svar gav detta utfall.

Staten?
Tror inte det, det är mer som din farsa, och han hänger inte på Facebook.

Näringslivet?
Lite för suddigt i konturen, passar mer som Facebook-grupp, om staten är din farsa så är näringslivet din mamma.

Statliga bolag?
Jodå, här finns det kompisar med. Banverket, Vägverket och Vattenfall. Det några säkra polare där, gott om pengar och mycket projekt.
Många bra vänner.

Företagen
Jo, tjena alla går på knäna. De vill nog gärna bli vänner men hur länge håller det? Industrin, finansbranschen och alla andra har gott om tid att hänga på Facebook, men tveksamt när de kan betala för några av dina tjänster.
Men visst, vänner.

Försäkringsbolagen?
Förmodligen en rätt så ok kompis. Det finns ett intresse att samarbeta, man småkäbblar lite om ersättningsnivåer och kvalitet på utförande, men göder varandra med inkomster, ibland lite för mycket.
Helt klart vänner.

Skatteverket?
Fogden som hanterar byggbranschen verkar ha högkonjunktur ett tag framöver. En kompis som vill väl, och gärna hjälper dig in i rätt banor och rensa lite i rabatten liksom.
Klockren vän.

Byggmaterialbranschen?
Jo, det är många som skall sälja prylar och annat. Ständigt nya uppfinningar och teknik som vi inte visste att vi behöver. En del framkallar kräkattacker med sina metoder, en del har kanonfina innovationer som hjälper Planeten Jorden till en bättre framtid.

Yimby?
En samling stadsplanerar-wannabee’s med engagemang och gott om tid. Klockrena på Facebook. De får representera vanligt-folk-med-åsikt-och-attityd.
Kan bli en nyttig kontakt med tiden. Vänner.

Bankerna?
I hårda tider så får du veta vilka som är dina riktiga vänner. Banken vill gärna vara kompis när allt går uppåt och solen lyser. Men banken kan vara en grym lekkamrat när det bränns under fötterna.
Vänner, men på ett ansträngt vis.

Privata bostadsägare?
ROT-avdraget kan stimulera, men det är långt till att det blir en vettig sysselsättning för så många fler än tidigare. Timell-kunderna blir inte mer attraktiva som kunder, de blir kunder i brist på annat.
Vänner, visst.

Planeten Jorden?
Ja, alltså, nej kanske eller jag vet inte. Behov av tak över huvudet och rent vatten är ett rimligt krav, men sen kanske vi byggt lite för dyrt och onödigt ibland, vi har bränt för mycket energi och hittat på lite för många korkade byggmaterial.
Men Moder Jord är nog förlåtande så visst – vänner igen!

Standard

Publicerat av

Publicerat den

28 mars 2009

Publicerat i

Arbetsmiljö och trivsel

Kommentarer

1 kommentar

Arbetsmiljöinspektören tog ett fint kort

Arbetsmiljöinspektören tog ett fint kort när yngsta brorsan hängde krok i arm över gavelspetsen för att fånga en fladdrande presenning. Han klev in på platskontoret och presenterade sig artigt, och vi hade en bra diskussion där vi bägge var överens om att jag hängde löst, att fängelse var en tänkbar påföljd för dylika brott och att jag i största allmänhet hade agerat idiotiskt. Vi saknade arbetsberedning, arbetsmiljöplan och framförallt omdöme. Det var skönt att få det utrett en gång för alla!       

Det går inte en vecka utan att byggtidningarna har en artikel om skurkaktiga byggentreprenörer som slarvar med säkerheten. Förmodligen är ren och skär tur orsaken att byggbranschen inte tar livet av fler än den gör. Vid tillfället hade jag haft egen firma igång något år och hade en entreprenad för min tidigare arbetsgivare. Efter 10 års platschefande var det inte orutin som gjorde att jag lät människor sväva i livsfara. Jag hade bara lite mycket att göra. Eller…?

Nej, orsaken var nog snarare nonchalans och felprioritering från min sida. Men också att beställaren (kommunalt bolag) och min uppdragsgivare (mellanstor byggare) inte la någon vikt vid arbetsmiljöfrågor. Jag hade som platschef både utförande och kontroll på min lott och det funkar inte. Inte alltid. Kanske ibland, med lite tur. 

Standard

Publicerat av

Publicerat den

20 mars 2009

Publicerat i

Byggbranschens hantering av pengar (och människor)

Kommentarer

Lämna en kommentar

222 000 kr att krediteras på annat projekt

Efter en storbrand på 90-talet så var jag inlånad som dagkontrollant, uppdragsgivare var ett konsultföretag. När jag kom till platsen så hade saneringen pågått i några dagar och det var redan massor med folk inblandat. Säkert 40 man och det stod två stora mobilkranar med gripklor som plockade ner bråte från den inrasade takvåningen. Man körde tvåskift, från 07 till 22, varje dag. Beställare var ett försäkringsbolag och entreprenören var en av det större i landet.

Arbetet utfördes naturligtvis på löpande räkning, det var ganska naturligt. Avtalet som snabbt förhandlats gav rejäla timpengar och bra arvoden på material- och underentreprenörskostnader. Hundratusenlapparna rullade ganska fort de veckorna kan man säga.

Platschefen bjöd på lunch en dag, och jag hade inga betänkligheter med det. Det blev mer pinsamt för dem än för mig när jag senare i fakturagranskningen fick se ett utlägg på 2 x lunch. Man redovisade alltså ett utlägg i projektet och debiterade dessutom arvodet 12 % på toppen. Jag skickade en blygsam fråga till byggarn om de inte också tyckte att jag skulle debitera mina luncher direkt till vår gemensamma beställare, så sparade ju beställaren 12 % i alla fall. Ett pyttelitet vardagsbedrägeri var det, möjligen oavsiktligt men ändå.

Efter några veckor så stod jag och bläddrade i pärmen för följesedlar, jag sammanställde kostnader veckovis för att rapportera till min uppdragsgivare. I pärmen satt en faxutskrift från kranfirman. Det var en sammanställning över de första veckorna, med kostnader för kranar, gripklor och extragubbar snyggt uppställt och summerat, och dyrt var det. Så långt allt väl. Men längst bak hade någon på kranfirman skrivit för hand innan den gick in i faxen ungefär ”222 000 kr att kreditera på annat projekt”. Någon hade tänkt sno rabatten från beställaren, och låta beställaren betala ett mycket högre pris än han borde. Ett mer rejält bedrägeri måste man ju säga. Jag tog en kopia och åkte hem till kontoret. Jag lämnade den som en trofé till min uppdragsgivare. De bägge cheferna läste igenom, sen en gång till, sen frågade de om jag hade pratat med någon om detta. Svar: nej.

Jag vet inte hur det användes sen, men kan tänka mig att någon på den stora byggfirman fick problem med sin motpart på det ännu större försäkringsbolaget.

Standard

Publicerat av

Publicerat den

15 mars 2009

Publicerat i

Nytänkande i byggbranschen

Kommentarer

4 kommentarer

Egenkontroll = Dålig självkontroll

Jag har väl kanske avslöjat en viss skepsis mot egenkontroll tidigare, Den utförs alltför ofta i efterhand och med rymligt samvete, inte så som den skall fungera egentligen. Den skall vara en hjälp för dig att göra rätt saker och undvika att upprepa gamla fel.

Om man tänker sig att vi kör samma regler på hastighetsövervakning så kanske det klarnar för oinvigde. Ring, ring

Operatören hos polisen svarar:
– Polisens hastighetsövervakning.

Du säger:
– Ja, hej. Igår så körde jag lite för fort, det blev lite dumt och jag hade bråttom, och…

Polisen frågar:
– Hur fort körde du?

Du svamlar vidare:
– Ja, alltså det var väl 135 km/tim på 110-väg, det var ju ingen annan där och så, liksom.

Polisen barskt:
– Är du helt säker på att du inte körde över 140 km/tim? Inte någon gång?

Du är nu riktigt skraj:
– Ja, kanske, men det var ingen annan där. Jag lovar.

Polisen konstaterar:
– Då ryker körkortet. Så det så. Du kan skicka in det direkt och får tillbaka det om ett halvår.

Du är desperat:
– Men jag måste ha det, jag kan inte sköta mitt jobb annars!

Polisen säger:
– Det var du som ringde. Idiot.

Nåväl. Jag är ingen vän av storebrorssamhället där du övervakas hela tiden. Men det funkar inte heller alltid att du själv skall rapportera dina fel och brister. Inte förrän du inser att det är för att hjälpa dig till en bättre prestation och för att undvika misstag. Det bygger på att du har ett ömsesidigt förtroende för den du rapporterar till och känner att ni har ett gemensamt mål att leverera en bra slutprodukt.

Standard

Publicerat av

Publicerat den

08 mars 2009

Publicerat i

Människor

Kommentarer

2 kommentarer

F-skattare är den nya tidens kommunister

Scenen är från 1994. Jag hade gjort en pytteliten del av grundläggningen på Handelshögskolan, men hade tydligen kvalificerat mig för en inbjudan till taklagsfest. Det var säkert 200 man, minns inte riktigt men kanske någon enstaka kvinna också på Valands festvåning. Middagen var slut och det blev lite rörelse runt borden. Jag satt kvar och en för mig okänd man sätter sig vid vårt bord. Vi skålar och hälsar. Efter en stund klämmer han en kommentar som startade en märklig diskussion.

Han sa:
– Bra att det byggs något, synd att det är helt i onödan.
(OBS att byggbranschen stängde igen 1992, ett par år tidigare, och vid detta tillfälle var knappt något annat än arbetsmarknadsåtgärder (?!) som lönade sig)
Jag sa:
– Hur menar du?
Han:
 – De som skall utbildas här (civilekonomer, alltså), de är ju onödiga. De gör ju ingenting.
I detta läge började jag fatta, jag hade träffat på ett sällsynt exemplar av kommunist som fortfarande tror på ideologin. Ok, så jag frågade:
 – Vilka är det som behövs då?
Han igen:
 – Vi som producerar saker, (han var själv snickare). Folk som gör något, något riktigt alltså.
Jag fortsätter:
­- Arkitekten som ritar då, är han ok? Konstruktören som beräknar hållfasthet, gör han nytta?
Han igen, nu lite mer motvilligt.
– Jo, arkitekten gör ju ritningar, och konstruktören är väl nödvändig för att inte huset skall rasa.
Arbetsledare (typ jag) var nu också nödvändiga (fjäsk?), och jag fiskade på en liten stund fram ett antal yrkesroller som faktiskt kunde vara till nytta på ett bygge. Men jag kunde inte släppa de stackars ekonomerna. Så jag frågade:
– Så du menar att de kanske 1 000 ekonomer och administratörer som jobbar på vårt företag inte behövs. Så om de som betalar ut din lön, och sköter företagets fakturor och bokföring är onödiga. Om de inte finns – Vem skall då göra deras jobb?
Svaret var ju givet, han svarade:
– Jag själv.

Jag tror jag frågade vem som isåfall skulle göra hans jobb när han administrerade sin egen lön. Sannolikt var svaret att någon arbetslös snickare kunde få byggjobbet istället. Vi kom aldrig fram till problemet med att alla administratörer och ekonomer nu skulle bli arbetslösa och behöva omskolning till en nyttig syssla, typ snickare.

Då fattade jag inte det jag inser nu, 15 år senare. Nämligen att F-skattarna är vår tids kommunister. De som arbetar med sina händer på dagarna, betalar ut sin lön själv om det finns pengar på kontot, räknar på jobb, ritar och skissar det som skall byggas. De som broderligt hjälper varandra när någon har det svårt. De som inte besvärar det finansiella systemet med vare sig lånebehov eller ett överflöd av sparande. F-skattaren belastar inte samhället med krav anställningstrygghet och fallskärmar. F-skattaren sköter sig själv, liksom.

PS
Jag tycker för övrigt att både löneadministration och bokföring är ett hederligt och helt nödvändigt arbete. Det kan gärna skötas av en f-skattande person med kontoret hemma i garderoben, bara det sköts rätt. 

Standard

Publicerat av

Publicerat den

03 mars 2009

Publicerat i

Övrigt och allt annat från Syncs lilla värld

Kommentarer

Lämna en kommentar

Peter, vad gör du om femton år? Har du tagit över firman då?

Frågan var knivskarp och Peter blev ännu blekare än bakfyllan egentligen motiverade. Uppenbarligen var detta inte det han funderade på innan han somnade på kvällen. Snickarn T fick en klump i halsen när det var hans tur, så han fick respit med sitt svar, dock max tre veckor. Vi satt runt ett bord på en öde restaurang i Hemsedal.

Den som ställde frågan är en förebild för mig. Snickare som blev lagbas och egen företagare, vidare till fastighetsägare och projektutvecklare. Han har lärt sig hur man tjänar pengar, och han delar generöst med sig av visdom och tänkvärdheter. Han kallas vidare för Beställaren, men på denna resan var han en i gänget av betalande polare. Han ställde frågan över en ganska slö eftermiddagsöl, vi var nog åtta man runt bordet. Man kan säga att skärpan ökade några hundra procent när frågan ställdes till första man till vänster. Beställaren har en viss respekt med sig och han skojade inte, så det var upp till bevis.

Peter jobbar som hantverkare på en firma som hans pappa startat och byggt upp under många år. Det är ju inte svårt att gissa att firman kan gå i arv. Men Peter svamlade, stakade sig och hade inte någon klar bild om vad han ville. Åtminstone inte sådär uttalat officiellt.

Övriga klarade sig mer eller mindre dåligt. Jag tror att Peters kollega ville bli sjökapten, han visste vad som krävdes men hade inte tagit de nödvändiga besluten ännu. Själv satt jag sist i varvet, och fick väl på grund av väloljat munläder  ihop en hyfsad målbild som blev knappt godkänd. Tre veckor senare så fick vi ett mail från snickaren T som klockrent redovisade sin framtid. Han hade använt tiden väl, och kunde presentera en ambitiös och fullt möjlig utveckling för honom och en del i hans omgivning.

Leckne lockade fram denna tanken tidigare idag. Den att vi, definitivt jag, är dåliga på att ha en positiv vision och målbild. Min egen slumpmässiga karriärplanering och flyktighet skulle imponera på en flipperkula. Jag har åkt på räkmacka, halkat på bananskal och haft ett iblan oförtjänt flyt med att träffa rätt människor. 

Kanske är det det som tydligast skiljer mig från en mer framgångsrik affärsman, en klar och tydlig målbild. Drömmar och fantasier har jag gott om, men målbilden saknas. Återkommer om den en annan dag.

Standard

Publicerat av

Publicerat den

02 mars 2009

Publicerat i

Nytänkande i byggbranschen

Kommentarer

9 kommentarer

Anbuden kostar pengar – och beställaren måste betala

Jag var häromdagen inne på att jag räknat på jobb och lämnat in anbud som entreprenör. Det var ett tag sen, numera sitter jag mest på andra sidan bordet. I förra veckan fick jag som projektledare in anbud på en entreprenad. Vi gjorde ett försök att få in anbud hösten 2008, men det gick inget vidare.

Hösten 2008 var det ett märkligt vakuum i byggbranschen. Konstigt nog så var det svårt att få in anbud under hösten, trots annalkande kris. Jag tolkar det mer som en chockskada än krisbearbetning. Nu har det mentalt stabiliserat sig och alla har nog fattat läget. Min känsla är dock att de flesta har lika mycket att göra på dagarna som förut, men framförhållningen är kort och osäker. Kort och osäker framförhållning är inte skoj för en arbetsgivare, har man anställda så måste det finnas jobb i några månader, det gör det inte nu.

Sync är projektledare för ett mindre bostadsprojekt i Göteborg, en vindsombyggnad i ett anrikt hus i bra läge. Försäljningen som skulle startat i oktober sköts upp till februari 2009. Det blev en fullträff, alla tre lägenheterna såldes på en månad. Glädjande nog är inte bostadsmarknaden död. Så nu har beställaren kunder som vill betala och vi har en hög med anbud på bordet. Det är roligt.

För få fram kunderna så betalar beställaren mäklaren en del pengar. Men för anbuden betalar vi ingenting, jo egentligen betalar beställaren mig en del timmar för upphandlingen. Den entreprenör som inte får jobbet, han får inte heller några pengar. Så funkar det.

I Chalmers forskning om slöserierna i byggbranschen så kom man fram till att det kostade 3-4% att i anbudsskedet få fram en entreprenör. Tror fan det. Jag undrar om det räcker ens med 5%.

Som entreprenör för bara några år sen så gjorde jag en del kalkyler, och vi började alltid på samma sätt, vi beställde utskrifter och kopior på ritningar. Vi gjorde några ritningsomgångar och skickade ut till våra underentreprenörer. Det kunde bli rätt mycket om vi frågade fem elfirmor, fem rörfirmor, fem ventfirmor, fem golvfirmor, fem alltmöjligtfirmor. Det är en blygsam bedömning att vi la ner minst 30 000 kr på ett normalt anbud. Sen mailen började bli gängse har det blivit enklare, men knappast billigare.

 Så om vi hade fyra konkurrenter och de i sin tur bara frågade andra firmor (vi jobbar i en liten ankdam, så det blir en del samma ändå), då har vi väl satt en 150 st kalkylatorer i arbete. Mer eller mindre. Om vi nu är fem entreprenörer som räknar så får vi teoretiskt var femte jobb. Alltså skall vi betala fem kalkyler med varje erhållen entreprenad. Logiskt.

Vilken klok beställare som helst inser då också att det kostar mer i längden om du har tjugo entreprenörer som räknar på ditt jobb. De drabbar inte det projektet du just skall köpa men det drabbar branschen i stort.

Jag satt en gång som entreprenör och pratade med en beställare, han var anställd på en kommunal förvaltning. Han kunde inte första varför vi skulle ha arvode på material och underentreprenörer. Jag försökte ta detta som exempel, jag försökte förklara att han på varje jobb han köpte måste betala för fem anbud. Han reaktion var att han inte vill betala det. Min enkla fråga är i så fall – Vem skall annars betala?

Jag har ingen patentlösning på det här. Om det skall kallas slöseri eller inte är tveksamt, vi behöver ett sätt att sålla ut en lämplig entreprenör, och vi behöver köpa till rätt pris. Så entreprenörerna får snällt fortsätta jobba gratis för att få ihop sina anbud. Men ingen kan säga något annat än att beställaren är den som betalar i sista änden. Alltid.