Jo, om ni undrar ibland vad Sync gör på dagarna, när blogginläggen uteblir och allt är lite tyst och tomt i vårt hörn av internet. Ja då projektleder vi byggprojekt.
Här kan ni se resultatet av ett par års arbete – Klicka, kolla, köp!
—–
Jag tänkte ut rubriken och skulle göra ett sånt där halvfånigt inlägg om en god lunch eller nåt.
??
Det kändes i magen som fredag. Men det är ju onsdag och alla har tagit helg. Snart.
——
Varför informerar man så dåligt om sånt här? Jag vill klaga på någon. Har ingen chef.
——
Min pappa jobbade med trycksaker förr i tiden, alltså på nittonhundratalet.
Där kunde det ibland komma en kund som behövde nya visitkort. Kunden hade en jättefin layout med klar uppfattning om färger och typsnitt och sånt. Men kunden kunde också ganska ofta ha glömt att telefonumret skulle finnas med. Namnet på ett visitkort är möjligen viktigast men telefonnumret är nog själva grunden ändå.
Samma århundrade så gick jag i skolan. Jag hade en, på ytan lätt sadistisk, lärare i skolan som cyniskt hävdade att hans svåraste uppgift var att eleverna att skriva sitt eget namn på rätt ställe när det var prov.
Det borde vara den mest enkla uppgiften och basala informationen. Tycker man.
——
I min dagliga gärning så hjälper jag ibland småbyggare att granska deras avtal och offerter. Jag läser igenom, kommenterar syrligt, gottar mig åt syftningsfel och oavsiktliga tvetydigheter. Byggarnas relation till privatkunder har väl sällan varit mer aktuell än nu. Jag tror ganska mycket av de bekymmer som uppstår kan undvikas om man snackar färdigt innan och skriver ett bra avtal.
Igår hade jag ett projekt på skärmen där det mesta var riktigt bra i ordning. Det rörde sig om en villatillbyggnad i Skåneland. Det fanns ett bra underlag av arkitekten, både beskrivning och ritningarna så fint ut. Min kompis byggarn hade gjort en offert och fått den accepterad. Märkligt nog.
Förmodligen var priset rätt, det kan jag inte bedöma men offerten saknade datum och uppgift vem som skickade den (!). Det fattades dessutom uppgift om vad man faktiskt lämnade pris på att göra och när det kan tänkas utföras.
Kunden köpte det ändå 🙂
——
Så – Sync lanserar därför förkortningen
BIM – Basic Information Moron.
(det betyder ungefär ”Skriv ditt namn på offerten, idiot” på tyska fast är vänligt menat. Tro inget annat.)
——
UPPDATERING:
De kändes som inlägget blev lite rumphugget, det kom till ganska snabbt i flykten i morse. Poängen är att visa ett av många sätt som privatpersoner möter byggbranschen.
—–
Detta är ett av sätten som människor möter byggbranschen. Bloggaren berör normalt inte min branch men jag följer henne ändå för att hon skiver bra.
Inte så smickrande för branschen eller myndighetsdelen av branschen kan man säga men heller inte helt ovanligt. Detaljplaneprocesser och bygglov i innerstadsmiljö kan bli riktigt långdraget, irriterat och ledsamt. Alltid finns det någon som känner att just h-n får det sämre. Ibland är det så jävligt att den klagande klagar för klagandets skull, ogint och elakt. Det finns många som tycker det skall gå annorlunda till. JAg vet om hur det är just i det här fallet, men jag har mina aningar.
En olycklig Veidekkeanställd ångrar för övrigt säkert sitt ordval en tid framöver men sa samtidigt en dagens sanning. Det blir inte mycket byggt i våra innerstadsmiljöer om alla som försvarar sitt revir skall få rätt. Tyvärr.
Tyvärr för att det inte är bra i hur man än gör. Om man utvecklar staden och närmiljön är det någon som blir ledsen eller arg. Om man fortsätter bygga förorter och lägga villamattor med tre mil att bilpendla till och från, ja då blir Planeten Jorden inte så glad. Inte lätt.
——
Själv är jag ju konsekvent tråkig och formaliserad i mitt tänk och beteende. Budgetfascist, kontrollfreak och ständigt redo att sänka roliga idéer onödiga/dyra/dumma. Allt in the name of projektledning. Sån är jag.
Kollegan däremot har en annan ingång. Med minst en halv fot kvar i konstnärsvärlden och ett oförtröttligt barnasinne så vill han göra lite roligt och fint också. Kollegan är djupt insyltad i arbetet med att knyta konstnärer till byggbranschen och har egen nyckel till huset där konstnärerna håller till. Sån är han.
——
Det finns ju några kommuner i landet och faktiskt några företag som tagit ett principbeslut att 1 % av byggkostnaderna skall gå till konstnärlig utsmyckning. Det är mycket pengar det.
Skeptikern i mig säger: – Håhåjaja, vi får väl se.
Det brukar inte finnas pengar över på slutet, så gäller att konstnären får komma in tidigt i spelet i så fall. Att med hopplöst liten budget hitta på något när bygget är klart och färdigt är en ganska otacksam uppgift.
Däremot tror till och med jag som auktoriserad tråkmåns och glädjedödare att det kan funka bra om man tidigt i processen bestämmer sig att detta är viktigt för projektet och att beställaren är väldigt tydlig med detta. Det behöver inte kosta så mycket heller, 1 % är väldigt mycket om man frågar mig.
Så om vi ger plats för en konstnär med kreativa och roliga idéer i projekteringsskedet, har en lyhörd arkitekt och en engagerad och tydlig beställare, om vi får konstnären att stanna i ramarna för vad som funkar ekonomiskt, då kan det bli riktigt bra.
——
Skam och vanära la sig som en våt filt över den här bloggen för ett tag sen. Det stolta pepparkaksslottet som rasade blev en pinsam följetong. Man får nog minst åka till Hammarby Sjöstad eller något annat bygghaveri för att hitta motsvarande fiasko.
Men.
Skam den som ger sig – det gör inte min åttaåring i alla fall. Hon beställde ny deg, nu från annan leverantör. Jag blev entledigad från alla uppdrag utom själva limningen som ju är lite farligt och varmt. Lillebror fick däremot vara med som vanligt. Syndabocken var alltså utsedd.
Bagarn och hennes brorsa.
Hon kör på frihand dessutom, ingen mätande eller trams med ritningar och planering
Noggranna instruktioner – två kortväggar, två långväggar…
…taket skulle vara löst så man kan titta in. Jag fick efter visst motstånd projektera och utföra en förstärkning av takkonstruktionen. På nåder.
Sådärja. Amandas första egna hus.
Med avtagbart tak. Inflyttning skedde direkt. En familj av tomtar, två stora, två små, en docka. Sååå gulligt.
——–
Sync är projektledare i byggbranschen.
I byggbranschen har vi en massa möten, ofta kallat byggmöten av den som inte vet bättre. Så jag gör det också – kallar alla möten för byggmöten. Det är bara i undervisningssyfte. Promise.
I varje projekt i byggbranschen vill man ha ett startmöte. När entreprenaden startar så skall man ha det, det står i AB04/ABT06.
Men det är inte så lätt och självklart som man tror. Ibland händer det att det att någon åker till fel adress, ibland skall det hämtas kaffe ur en långsam apparat, ibland skall någon dra en alldeles för lång och poänglös historia om sin senaste semester. Samla tio konsulter så kostar det mötet tio tusen i timman, då är den första kvartens strul dyr men trevlig. Om inte deltagarna är väl förberedda och införstådda med vad som skall ske på mötet, då har man ju verkligen spenderat sin beställares pengar på sämsta sätt från start.
Så det kan vara varierande bra startmöten. Galenskaparna har visat hur det kan gå till, det är inte byggare i inslaget, men bra jävla nära:
Vi har en del gemensamt med ekonomerna, det är helt klart.
Ojojoj!
Hur kunde det hända?
Varför? Vem har gjort fel?
Det började ju så bra, med pompa och ståt, med stolhet och glädje. Söndagskvällen var det invigning.
Dagen efter så hände takraset, då misstänktes snart entreprenören för vårdslöshet. Inte helt ovanligt.
Men, men, men. Det kom mera. I tisdags kom ett samtal från platsen att två av tornen hade ramlat av. Prinsessan och väktarna hade snabbt fått räddas undan en fallolycka från hög höjd.
Igår onsdag såg det ut så här.
Idag är det torsdag och huset är rivet och jag har utbildat mig i BAS P/U (byggarbetsmiljösamordnare). Om Gud har ett finger med här så är han allt en smula ironisk ändå.
———-
Vad är det som har hänt? Entreprenören kan ju knappast hängas för den första skadan längre. Nej, någonting har gått allvarligt snett med materialet. Prefabelementen har tappat sin hållfasthet, faktiskt så har skiten nästan löst upp sig till en smulig form av pepparkaka. Kanske kan materialnördarna på Byggbloggarna tala om vad som gått snett. Spårbarheten på degen och leverantörens ansvar känns just nu mycket tveksamt.
Ansvarsfrågan kommer att bli jobbig. Eftersom jag är både projektledare, kvalitetsansvarig och bagare så vill jag inte gärna gräva efter den Mänskliga Faktorn här. Hellre då att vi hittar en Syndabock, skyller på Slumpen eller Någon Annan. Om inte det känns trovärdigt är det ju Ingens fel. Igen.
———-
Det sjuka är att barnen verkar inte det minsta ledsna, tvärtom har dramat följts med viss förtjusning. Skitungar.
———-
Näste man som skojat friskt på låtsas. Läs serien från början.
Han dök upp från ingenstans, trevlig svensk man av äldre årsmodell. Enligt egen uppgift var hans största problem att hans båt (skepp?) inte kom in i gästhamnen, den var 90 meter lång och fick stanna utanför Älvsborgsbron. Han behövde i alla fall ett schysst boende för sina tvillingsöner som skulle börja på Chalmers. Vi hade just fått ledigt en lägenhet på 370 m2 för syndigt många miljoner skulle passa som hand i handske.
Mäklarn gjorde sig till och inkvarterade honom på bästa hotellet, den stora båten var ju bara på väg men inte framme än. Arkitekten och jag, som var projektledare, gjorde dyra timmar för anpassningar och justeringar. Allting klaffade perfekt. Men bara nästan.
Just det. Det var för bra för att vara riktigt ok. Vi gick omkring och undrade hur en svensk stenrik miljardär kunde poppa upp helt okänd för oss. Gissningarna blev krystade. Mäklarna började ana oråd, projektägaren som är en luttrad man sov allt sämre. Arkitekten som är seglingsintresserad hade frågat köparen i allmänna ordalag om sånt som seglare snackar om. Gubben hade då blandat ihop Tall Ships Race med Americas Cup. Lite svårt att tro att han höll på med kappsegling på elitnivå då, som han själv sagt sig göra.
Sen – som i reklamen – plötsligt hände det. Flax. Projektägaren är på en rätt fancy restaurang med bekanta och – se på fan – där sitter köparen vid bordet jämte och dinerar i sin ensamhet. De språkas och säger på återseende på måndag. Då skulle miljonerna och lägenheten byta ägare.
Senare på kvällen kommer en servitris diskret till min vän, projektägaren, och frågar försynt om han känner mannen som suttit vid bordet bredvid. Han hade tyvärr missat att betala notan innan han lämnade stället!
—–
Betänk läget – köparen var en (förmodat) mycket betydelsefull kund, han hade kostats på en hel del under några veckor, han skulle betala en ansenlig summa pengar ett par dar senare och projektägaren hade naturligtvis hade redan fjärilar i magen. Vad väljer man i det läget?
—–
Sync jobbar med ett projekt som skall innehålla lite jympa-salar och sånt. Jag vet, träning är inte vårt huvudnummer. men det kanske kommer bli.
Nu kom frågan upp bordet – vad händer om 120 pers hoppar i takt i huset? Rasar det? Gungar marken iväg? (vi har lite problem här i stan med en arena som är nybyggd och där Blåvittklacken gungar igång halva innerstan. Grannar som i störs av klirr i vitrinskåpen och ibland lite sjösjuka. Håhåjaja.
Nåväl. Vårt problem är kanske inte heller att förakta. Bäst att kolla. Sync ringer konstrutören, ställer frågan. Först ett gapskratt till svar, sen lite allvar. Han råkar vara inblandad just i projektet att styva upp den nybyggda arenan. Han skall kolla om det kan bli ett problem – 120 pers låter inte så mycket, men ok. Nu är det en konstruktör i Sync´s smak. Han är inte mycket för att slarva bort mycket pengar på undersökingar om långa möten och sånt. Han är mer praktiskt lagd.
– Nej, om det kan vara ett problem överhuvudtaget, då är det bästa att ta dit 120 pers och hoppa så mäter vi vibrationerna samtidigt. Det blir billigare.
– Det löser jag, sa jag. (För jag säger så utan ha täckning för det – ibland=)
Senare berättar jag detta för arkitekten som en rolig historia. HAn skrattar också och frågar hur jag skall få ihop 120 pers-
– 120 byggkonsulter, det blir ju väldigt dyrt i så fall. 🙂
Tänkte inte på det.
————-
Lite senare på kalkylavdelningen:
120 arkitekter och projektledare som skall åka dit, klä om, jympa, duscha, åka tillbaka till kontoret – jag skulle tippa på att vi klarar det under 300 000 kr. Moms tillkommer.
Sen tillkommer normala konsult-ÄTA, kaffe, kopieringskostnader, avtalsjuridik, uppstartsmöten, mm. 400 000 + moms och då är inte själva mätningen inräknad.
Shit va vi är dyra.
—
(givetvis får hyresgästen fixa det gratis, men som räkneexempel är det intressant på nördnivå III)
Sync Blog 