Förlåt, men jag har börjat något utan ha koll på vad det skall bli. Det började så här.

Del 7 (av 100?)

——

Det var länge sen. Typ 1998.

Jag hade en byggfirma och jobbade mycket med fukt- och mögelskador. Vi fick en del jobb via Statens Småhusskadenämnd som ganska generöst hjälpte husägare som utan egen förskyllan råkat få den typen av bekymmer. Fukt och mögel alltså.

Det gick till så att en av Småhusskadenämnden utsedd konsult gjorde en förfrågan till minst tre byggare. Vi räknade på jobbet, lämnade anbud och bidraget till husägaren bestämdes av lägsta anbudet. Oftast så köpte också husägaren det billigaste, lägsta priset.

Just i det här fallet så var det det en villa i Onsala, en bit utanför Göteborg i ett område med relativ hög status och dyra kåkar. Jag fick förfrågan på posten, läste igenom, räknade lite och ringde till husägaren för att bestämma tid för en titt på platsen. För så går det till – vi kollar på plats innan vi lämnar pris.

Just då var jag upptagen med ett jobb på Orust, vilket är typ åt precis andra hållet. Det var kanske femton mil emellan Onsala och platsen vi var på och jobbade så det var inte helt självklart att sticka ifrån och titta på plats.

Anbudet skall vara inne en måndag. Jag ringer husägaren på onsdagen innan – Hallå, hej, tjena och hur är läget – vi pratar lite om vad som skall göras och när jag kan komma dit. Han är tveksam om det är nödvändigt att titta på plats. Jag försäkrar att det faktiskt är ett krav och en skyldighet vi har. Jag föreslår fredag kväll eftersom jag vet att jag släpper av mina gubbar tidigt den dan och att jag gärna kan åka en extra omväg fredag eftermiddag på en tio-tolv mil innan jag själv får sträcka ut mig på soffan (=egenföretagare).

Men se det gick inte – fredagskvällen hade husägaren vikit för fredagssyslor i familjen.

Ok – lördag/söndag då? – jag kunde ju tänka mig en utflykt under helgen för all del. Nej, det gick inte heller. Det skulle bli lite pinsamt om grannarna fick se vad som var på gång, det ville han inte. (han sa det faktiskt så).

Istället frågade han om jag inte kunde komma torsdag kväll – tyvärr, sa jag, då spelar jag innebandy. Ridå.

Det blev inte mycket mer sagt, vi skulle höras igen men dörren var stängd.

Nästa dag ringer konsulten som håller i upphandlingen och berättar att husägaren har ringt till honom och skällt. För att jag inte hade tid att komma dit och att min innebandyträning var viktigare än hans hus.

——

Jag lämnade aldrig något anbud till den kunden och jag tror att han inte fick något från de andra entreprenörerna heller. Jag blev rejält grinig på hans attityd, att han så totalt missade att tänka på vad som funkade för mig, att han inte hade vett på att anstränga sig mer för att få ett bra anbud av mig.

Jag surnade och drog öronen åt mig. Det blev inget jobb hos honom. Han hade straffat ut sig i mina ögon.

——

Jag vet att det ligger på bägge parter att förstå varandras förutsättningar. Jag tyckte själv att jag gjorde mitt bästa här, men det räckte inte. Kanske hade detta blivit ett kanonjobb med en jättenöjd kund om vi bara fått träffas och prata en stund. Kan ske kunden satt och surade precis som jag och fick vatten på sin kvarn – att byggare är opålitliga och dumma. Kanske. Kanske inte. Ingen vet.

(Tänk om det var Berra!)

——