Etikettarkiv: kvalitet

Standard

Publicerat av

Publicerat den

11 maj 2009

Publicerat i

Byggbranschens hantering av pengar (och människor)

Kommentarer

Lämna en kommentar

Gratis skruvdragare – för bara 5 000 kr

Alla har sett de löjliga kampanjerna där en mobiltelefon kostar en krona. Alla vet att det är bluff. Alla vet att de får betala för telefonen, förr eller senare. Alla platschefer i byggbranschen vet att skruvdragare kostar pengar, det vet nog nästan alla människor. Många platschefer i byggbranschen har fått gratis skruvdragare, men fått köpa dyra skruv i stället.

Så var det när jag jobbade på det stora byggbolaget för ganska länge sen. Kanske är det så nu med. Vi fick inte köpa maskiner till arbetsplatsen, det skulle hyras från företagets förråd. Eftersom vi samfällt tyckte att det stora byggbolagets förråd var alldeles för dyrt och funkade uselt så köpte vi 10 000 gipsskruv dyrt och fick en Fein-skruvdragare på köpet. Så alla blev nöjda – platschefen som fick nya skruvdragare, förrådet som slappa griniga kunder och säljaren som sålde skamligt dyra skruv, förstås. Hade man riktig tur så gick jobbet på löpande räkning, då kunde man ju dessutom debitera kunden och dunka på ett arvode på 12 %.

Jag har varit inne på det spåret förut – stora organisationer missar fördelen med sin storlek på grund av småaktigheter. Jag minns ett divisionsmöte med alla tjänstemännen i västra Sverige, med andra ord några hundra. Det var en upprörd diskussion om det där djävla förrådet, hur dåligt det funkade och hur dyrt det var. Högsta cheferna försvarade det hela. Jag som ung novis och gediget naiv kunde inte fatta problemet med höga interna kostnader – pengarna stannade ju inom företaget. Jag begrep inte då platschefernas inställning, det gör jag lite mer nu.

Ungefär i den vevan fick jag förflyttning till en arbetsplats där jag skulle arbetsleda ett markjobb på ett större kontorsbygge. När asfaltering skulle börja så instruerade min AC mig på sitt finstämda sätt:

– Du skall ha varenda djävla viktlapp, från varenda djävla asfaltslass. Du får inte släppa in en djävla lastbil här utan att ha koll på vad som ligger på flaket.

– Men är det så farligt? Vi jobbar ju på samma firma? frågar jag då (naiv, som sagt).

– Du, det är de värsta djävla svin man kan ha att göra med!

Jaha. Nu vet man det. Den egna asfaltsavdelningen hamnar längre ner i helvetet än hustrumisshandlare, rasister och fotbollshuliganer. Utrycket ”Interna samarbetsproblem” beskriver bara toppen på ett isberg. Det kan ha blivit bättre, men jag har mina misstankar att det faktiskt är samma djävla skit fortfarande.

Standard

Publicerat av

Publicerat den

10 maj 2009

Publicerat i

Övrigt och allt annat från Syncs lilla värld

Kommentarer

3 kommentarer

Jag har närt en kapitalist vid min barm!

Eller rättare sagt – jag gör det fortfarande. Hon är sju år och betydligt mer intresserad av att utveckla inkomstkällor och vinstoptimering än jag nånsin varit. Hennes yngre bror har i helgen blivit äldre, han fyllde fem, men är fortfarande lika naiv som tidigare. Familjen AB har en tveksam inställning till företagandet som sådant.

Sjuåringen har fått tipset att hon sälja teckningar, och är det något hon kan producera i mängder så är det just teckningar. Hon har i dagarna utvecklat en ny produkt – hon ritar en varelse ganska lik mumintrollet fast med egen fri tolkning. Hon gör detta i konceptuell form, hon upprepar sitt grundtema och varierar bara lite grann. Vi har gemensamt estimerat ett troligt marknadsvärde till 2 kr/st, och nu sitter sjuåringen och räknar på hur många hon måste rita för att få ihop hundra spänn.

– Pappa, måste jag rita femtio stycken för att få hundra kronor?

– Ja, men du kan ju kanske sälja dem dyrare. Om du tar femtio kronor styck så behöver du bara rita två stycken.

– Hm, men då får jag sätta dem i en ram. Då kan jag sälja dem för femtio kronor!

Hon kommer alldeles osökt i på sin farbrors domäner med andra ord – marknadsföring. Hon vill helt skamlöst sälja dyrt med hjälp av en snygg paketering. Som ansvarig för barnets värdegrund ifrågasätter jag resonemanget, jag undrar hur samma teckning kan bli så dyr plötsligt bara på grund av en ram. Hon tänker i två sekunder och säger frågande:

– Ok, men jag kanske kan på tjugo kronor i alla fall?

Aha, en gnutta samvete! Vad glad jag blir. Kampen mellan naiv humanism och kapitalisten inom henne fortsätter trots allt. Men visst är det påtagligt att till och med små barn ser att paketeringen kan vara dyrare än innehållet. Tänk om byggbranschen hade den insikten. Då kanske vi fick ordning på materialkostnaderna, dubbelugnar och människor som köpt grisen i säcken.

Standard

Publicerat av

Publicerat den

08 maj 2009

Publicerat i

Övrigt och allt annat från Syncs lilla värld, Sync´s musikval

Kommentarer

1 kommentar

och när vi ändå är inne på rock’n roll…

Fick lite inspiration av mitt eget inlägg tidigare idag. Det har varit dåligt med rock ett tag här nu. Peters Blogg skrivs av en kollega i byggbranschen. Han lämnar gärna tips om musik och länkar till låtar som han gillar. Sync tänker inte tillfället gå oss förbi. Faktiskt så ingår det i uppdraget Rädda Planeten Jorden att just sprida bättre musik.

Melissa Etheridge kallades för Tjej-Springsteen av min bror, ett ärofyllt epitet. Här är ett klipp från en Janis Joplin–hyllning ihop med annan pärla, Joss Stone. 

Och i en duett med bossen själv i Thunder Road skickar Springsteen en vänlig passning till den homofoba avdelningen i sin fanclub och det stora blir mäktigt när den homosexuella sångerskan sjunger raden i slutet på det amerikanska nationaleposet.
”… so Mary climb in, It’s a town full of losers, we’re pulling outta here to win”

Standard

Publicerat av

Publicerat den

06 maj 2009

Publicerat i

Arbetsmiljö och trivsel

Kommentarer

Lämna en kommentar

”Är det inte det det här bygget handlar om – La Familia?”

Scenen var en byggarbetsplats i ett gammalt hus med kulturhistoria och atmosfär inbyggt i väggarna. Vi skulle bygga bostadsrätter de luxe, och hade dragit ihop en osannolik samling karaktärer, entreprenörer och konstnärer till bygget. Arbetsledningen satt i möte på tisdagskvällen, beställaren var med. Rundvandring och notering av återstående aktiviteter var avklarad. Oro för tidspressen, frustration för att målaren inte kunde måla, för mycket folk på bygget, ständiga överraskningar (=dålig planering?) var temat för kvällen.
(Big fucking surprice)

Då sitter vi, 4-5 män i 30-50årsåldern, och pratar om blöjbyten och relationer, matlagning och resor, människor och roliga händelser. Vi känner varandra väl och är riktigt goda vänner, vi vet hur det är ställt hemma hos var och en. Vi ömmar för kollegan som enligt egen utsago är utsatt för svårartad PMS, men konstaterar att det sannolikt finns andra orsaker än hennes hormoner som gör att han får skäll emellanåt;)

Efter en stund skruvar jag på mig, som ansvarig känner jag att vi behöver koncentrera oss på annat. Jag säger att nu har vi snackat bort en och en halv timme på familjeterapi och skvaller.

Då säger vår kloke beställare: – ”Är det inte det det här bygget handlar om – La Familia?”

Det löste ju inga som helst problem, men kändes ändå lite bättre. Just då i alla fall.

Standard

Publicerat av

Publicerat den

27 april 2009

Publicerat i

Nytänkande i byggbranschen

Kommentarer

Lämna en kommentar

1000 m2 Steni-plattor – så jävla dumt

2001 hade jag med min dåvarande egna firma ett jobb åt en av stans största byggare. Vi skulle montera stomme och vindskydd på ytterväggar på en industribyggnad. Jag var anlitad som arbetsledare för min aktivitet, men kunde inte låta bli att lägga mig annat också.

På en av fasaderna skulle det monteras Steni-skivor, ca 1 000 m2. Det var en eftergift till stadsarkitekten som inte ville ha så mycket plåtfasader. Han kan numera glädja sig åt en slät vit kassettfasad riktad mot en skogsdunge, där ingen någonsin har ett ärende.  Hursomhelst, vi blev inblandade därför att vi skulle läkta våra väggar och frågade snällt om mått och instruktioner. Tyvärr kunde ingen på bygget svara. Så jag grävde och det visade sig att en orutinerad arbetsledare fått på sitt bord att avropa dessa Steni-skivor, köpet var sannolikt avklarat högre upp i hierarkin.

Materialet var beställt – i standardmått!  Någon skulle alltså få ställa sig och kapa Steni-skivor, jag räknade till över 400 lm sågsnitt. Det hör till saken att Steni-skivor är tillverkad av polyester och sten, de är mycket hårda och, i detta fall, högblanka. Chansen att man skall lyckas med ett snyggt sågsnitt utan flisor är lägre än reporäntan.

Jag satt med på stora byggfirmans interna arbetsledarmöte, och tog upp frågan om konfektionering av skivorna. Jag sa att det blir fiasko om någon ens skall försöka börja såga dem på plats. Jag hade kollat med leverantören och kapning i mått kostade inte ens extra, det ingick i deras normala rutiner. Då frågar den ene projektchefen rakt ut i luften:

– Klarar vi det då?

Jag vet inte exakt vad han menade, men jag tolkade det som att han inte trodde att platsledningen mäktade med att gå ut och mäta, göra en specifikation och sen beställa skivorna i rätt mått. Ridå.

Så på grund av resursbrist på platskontoret kör man på som vanligt. Man köper in halvfärdigt material som drar med sig problem ut till arbetsplatsen som någon skall lösa senare. Det blir mer timmar ute på bygget, förseningar och sämre resultat. Det blir dessutom dyrare.

PS

Skivorna beställdes i rätt mått, levererades i snygga paket och passade alldeles utmärkt. Tyvärr så måste allt plockas ner på grund av ett konstruktionsfel och monteras upp igen i mindre bitar, men det är en annan historia:)

Standard

Publicerat av

Publicerat den

02 april 2009

Publicerat i

Nytänkande i byggbranschen

Kommentarer

3 kommentarer

Delaktighet och ansvar – för skojs skull

För mig är det i teorin enkelt – delaktighet och ansvar. Om alla inblandade i ett byggprojekt förstår sin roll, om alla förstår att de påverkar och bidrar till det färdiga resultatet, så tror jag att byggprocessen blir bättre. Om alla påverkas, både positivt och negativt, av slutresultatet, av förnöjsamheten hos kundens kund, då är man också intresserad av hur det ser ut när kundens kund flyttar in och tar det man byggt i bruk.

Projektägaren måste ta ett större grepp om hela processen, inte göra en taskig rambeskrivning, handla upp till lägsta pris, pressa tidplanen och gömma sig bakom ABT06. Projektägaren skall synas på bygget, gubbarna skall veta vem han/hon är, det skall vara en människa, inte en organisation.

Alltför ofta så gör man en fragmentarisk insats i ett projekt, du vet inte vad du bygger, inte för vem du bygger, inte vad det skall bli. För att lyckas behöver vi ha en kärntrupp, en linje med människor som finns med från start till mål. En grupp hantverkare, konsulter och ekonomer som är med i startskedet, som sen bygger och som står på rad med mössan i hand den dagen kunden skall flytta in. Sen, för att uppnå upprepningseffekt, skall samma gäng köra nästa projekt, och nästa, osv…

Koppla projektets ekonomiska resultat till gruppens gemensamma förtjänst, skapa ett långsiktigt förhållande, var noga med att alla förstår vaddet  handlar om – pengar. Men så det måste det vara kul också, glöm inte det!

(Jag tror faktiskt jag just beskrivit ett gammalt hederligt byggmästarföretag, som rår om sina trotjänare och bygger hus till sig själv! Så mycket för det nytänkandet!)

Standard

Publicerat av

Publicerat den

28 mars 2009

Publicerat i

Arbetsmiljö och trivsel

Kommentarer

1 kommentar

Arbetsmiljöinspektören tog ett fint kort

Arbetsmiljöinspektören tog ett fint kort när yngsta brorsan hängde krok i arm över gavelspetsen för att fånga en fladdrande presenning. Han klev in på platskontoret och presenterade sig artigt, och vi hade en bra diskussion där vi bägge var överens om att jag hängde löst, att fängelse var en tänkbar påföljd för dylika brott och att jag i största allmänhet hade agerat idiotiskt. Vi saknade arbetsberedning, arbetsmiljöplan och framförallt omdöme. Det var skönt att få det utrett en gång för alla!       

Det går inte en vecka utan att byggtidningarna har en artikel om skurkaktiga byggentreprenörer som slarvar med säkerheten. Förmodligen är ren och skär tur orsaken att byggbranschen inte tar livet av fler än den gör. Vid tillfället hade jag haft egen firma igång något år och hade en entreprenad för min tidigare arbetsgivare. Efter 10 års platschefande var det inte orutin som gjorde att jag lät människor sväva i livsfara. Jag hade bara lite mycket att göra. Eller…?

Nej, orsaken var nog snarare nonchalans och felprioritering från min sida. Men också att beställaren (kommunalt bolag) och min uppdragsgivare (mellanstor byggare) inte la någon vikt vid arbetsmiljöfrågor. Jag hade som platschef både utförande och kontroll på min lott och det funkar inte. Inte alltid. Kanske ibland, med lite tur. 

Standard

Publicerat av

Publicerat den

22 mars 2009

Publicerat i

Nytänkande i byggbranschen

Kommentarer

1 kommentar

Himmel och helvete – det är bara att välja

Jag var platschef på medelstora byggfirman. Projektledaren startade mötet innan slutbesiktning med en rolig historia.

Det var så att Gud och Djävulen kom överrens att de skulle bygga en bro mellan himlen och helvetet. Sagt och gjort, projektet startade på bägge sidor. Efter ett tag så började brofästet synas på helvetets sida, men än syntes inget vid himlen. Tiden gick och Djävulens brohalva blev nästan klar, men det syntes fortfarande ingenting. Snart var fan lös, och djävulen lite förbannad, så han ringde upp till Gud och gormade:

– Vad fan, det händer ju inget där uppe! Varför bygger ni inte?

Gud svarade lite besvärat:
– Jo, vi vet hur den skall se ut, och vi vet nog hur man gör, men (….besvärad paus) ni har ju alla entreprenörerna hos er.

Stort asgarv bland besiktningsmännen, beställaren och oss entreprenörer. Visst var det med glimten i ögat, men föreställningen om att byggaren är en skurk sitter djupt rotad hos många mer än man tror. En byggkonsult är på något sätt mer hederlig, märkligt nog.

Våra allmänna bestämmelser för i stort alla avtal vi tecknar i byggbranschen, AB04 och ABT06, är självklara för oss. Men förklara för mig varför det i ABK96, som jag använder som konsult, skall vara annorlunda än de övriga. Har ni koll på skillnaden?

Jo, i ABK96 så står det i ingressen att parterna (jag och beställaren) skall  föra en dialog före och under uppdragets genomförande, och visa varandra förtroende och öppenhet i övrigt. Puh! Skönt att man slapp bära det oket när man vara entreprenör (Obs – ironi!)

Jag var på ett seminarium där Joakim Ohlén, som är ordförande i BQR, påpekade att hela avtalsstrukturen mellan beställarna och byggentreprenörerna bygger på misstroende och att man inte är överrens. Och det är klart att om alla projektledare så småningom kommer till himlen och entreprenörerna blir kvar i helvetet så behöver man ha djävligt tydliga avtal.

Jag tror inte detta är en byggjuridisk fråga, man kan inte avtala bort oförstånd och fördomar. Om man skall få ett lyckat projekt så måste man faktiskt ”visa varandra förtroende och öppenhet i övrigt”, skall beställaren trivas bra med sin entreprenör så måste de ”en samstämmig uppfattning om uppdragets syfte, omfattning och kvalitetsnivå” och skall bygget fungera krävs det ”en dialog före och under uppdragets genomförande”.

Standard

Publicerat av

Publicerat den

19 mars 2009

Publicerat i

Nytänkande i byggbranschen

Kommentarer

Lämna en kommentar

Klockan på mikron skall gå rätt!

Man kan säga att jag ibland sitter mitt emellan två världar. Å ena sidan beställarens avtal och förhållande till byggentreprenören, å andra sidan projektets relation till kunden som köper och skall flytta in.

I första fallet är det en normal entreprenadjuridisk match som slutar med slutbesiktning och en del åtgärder. Helt enligt boken. I det andra fallet är det människor som gör sitt livs investering, en nystart med stora förväntningar.

När vi bygger bostäder kan det vara jätteproblem om försäljningsmaterialet från mäklarna inte är detsamma som entreprenadhandlingarna.Det låter möjligen självklart, men att få glättiga mäklarbroschyrer att synca med entreprenadhandlingar är inte helt enkelt.  Projektägaren måste göra läxan innan projektets startas, lära känna kunden och tänka sig in kundens situation. Man måste ta reda på vem som kan tänkas köpa. Därmed kan man ju inte utestänga alla andra, men en bra gissning krävs det i alla fall. Bygglobloggarn skrev om detta för ett par dar sen.

Alla som jobbar i ett byggprojekt måste ha inställningen att kunden (som flyttar in) skall bli nöjd. Slutbesiktning av entreprenaden är bara ett internt delmål. Det ögonblick när kunden får nyckeln, låser upp sin dörr och kliver in i bostaden är vår leverans. Det skall vara rent, färdigt och klockan på mikron skall gå rätt! Jag försöker att banka in detta i huvudet på dem vi jobbar med.

Mer kortfattat – beställaren får sina stålar när en nöjd kund betalar, då kan han dela ut till oss andra. Väldigt enkelt.

Standard

Publicerat av

Publicerat den

17 mars 2009

Publicerat i

Nytänkande i byggbranschen

Kommentarer

5 kommentarer

Face it, byggbranchen! Vi behöver vänner.

Jag fick ett lite överraskande mail häromdagen, min syster ville bli vän med mig. Nu hade vi inga större dispyter sen innan, de första förtio åren har ju gått förhållandevis smärtfritt ändå. Anledningen till hennes förfrågan var att jag öppnat ett Facebookkonto, och där är hon väldigt aktiv, så hon hittade mig. Jag hade bara klåfingrigt kollat lite hur det såg ut, och hur det funkade. Jag hade inte skaffat några vänner. Faktum var att trodde att jag redan var vän med en massa människor, men uppenbarligen på en mer analog nivå.

Kvart i sex i morse så knackade det på dörren hemma hos oss. Det var mina analoga syskon som hade åkt en hyfsad bit hemifrån för att bjuda mig på frukost en helt vanlig tisdag, mitt i livet. De var en rolig överraskning och en trevlig stund. Jag unnar alla människor att få många syskon. Alltså på riktigt då, för på Facebook kan man få jättemånga, men förmodligen är frukost på sängen mer ovanligt i de kretsarna.

Det här blev till ett intressant forskningsprojekt, sponsrat av Försäkringskassans VAB-fond. Två febersjuka barn behövde bara lite uppmärksamhet ibland. Så nu är jag med på Facebook, jag är digital vän med flera av mina syskon och kusiner, möjligen blir jag också vän med en del av mina riktiga vänner (om de svarar på förfrågan). Som bonus fick jag lite koll på gamla vänner som jag inte haft kontakt med på länge. Det var lite skoj faktiskt.

1,9 miljoner svenskar har Facebook, och det är inga problem att köra det som heltidssysselsättning. Problemet är väl att Försäkringskassans bidrag är begränsat (barnen kan ju bli friska!), och det sannolikt är en tveksam nytta att ha Facebook igång när du arbetbar med annat. Men som förströelse sent på kvällen (istället för bloggande) och som lättsamt sätt att upprätthålla sociala kontakter utan att behöva umgås så funkar det bra.

Eftersom den här bloggen handlar om byggbranschen så är min fråga:
– Vem vill vara vän med byggbranschen, om byggbranschen går med i Facebook?