Dagens rätt kan bli helt fel

I fredags kom jag från ett möte strax före klockan elva. Japp, dags för lunchplanering. Min ordinarie lunchkollega var sjuk och skulle normalt ha planerat var vi skulle äta, med vem vi skulle äta och vart i västra Sverige vi skulle åkt för att hitta stekt fläsk. Nu fick jag klara mig själv, det gick sådär.

Jag ringde en kompis, snackade socialt en stund, telefonen bråkade och fick startas om, och det gick en kvart. Han var upptagen. Jag ringde brorsan, han var i Stockholm – ”men visst, kom du hit” sa han då. Nu var det kokta späcket stekt, jag tappade sugen, och gick mot kontoret och ännu en sallad i ensamhet. Projektet lunch kändes inte kul längre. 

Så jag köpte en sallad av en trevlig flicka, gick till kontoret, upp på översta planet, packade upp salladen, ställde den på bordet, flyttade bordet lite. Det lilla skitbordet rasade. Hela skiten for i golvet, min pastasallad med rökt lax (med lite vitlöksolja på) låg utfläkt och inte lika vacker längre. Suck och stön.

Pastasallad med rökt lax och lite vitlöksolja

Eftersom jag umgåtts en hel del med jurister på sista tiden och bland annat fått lära mig att det är lika bra att stämma alla inblandade, högt och lågt, om vartannat, så var det min första tanke.

Frågan är vem som egentligen har felat här.

  1. Knappast han som var sjuk, men möjligen den som smittade honom. Vi stämmer hela dagiset, alla snoriga barn och deras oansvariga föräldrar.
  2. Knappast kompisen som tyvärr hade en lunchdate bokad redan kl 11.15 på en fredag. Men den som tillverkat skittelefonen som strejkade kan gott få det rätt upp och ner. HTC kan räkna med en delgivning.
  3. Brorsan då? Tveksamt, men den som planerat in en resa till andra sidan just när jag stod där ensam. Sannolikt en stockholmare som är ansvarig. Vi skickar ett brev, hehe.
  4. Hon som sålde salladen kanske inte gjort något ont, men den som konstruerat förpackningen måste inse att ett lunchpaket skall hålla för hårda tag i byggbranschen också. Vi ses i rätten.

Han som flyttade bordet? Nej, jag anser att det saknades handhavandebeskrivning på det rangliga trädgårdsbordet, och räknar kallt med att klara mig åtminstone upp till hovrätten innan det genomskådas. Juridik är så mycket mer än rättvisa.

Sjuåringen går över gränsen

Sjuåringen har ju tidigare avslöjats som en kapitalistisk affärskvinna in spe. Tidigare har det ju varit lite gulligt men det börjar spåra ur. Nu skall hon sälja kakor till sin farmor!

Häromdagen så sa nämligen sjuåringen att hon skulle sälja kakor på sitt kalas om några veckor. Hennes mor protesterade: – Nej men det kan vi väl inte göra, vi bjuder ju alltid på kakor och mat.

Sjuåringen förhandlar snabbtänkt: – De kan få vanliga kakor gratis, och så kan jag sälja lite lyxiga kakor istället.

Lyxiga kakor säljs som extra tillval? Vanliga kakor ingår i priset. Var har jag hört det förut? Just det. I flygbranschen säljer Ryan Air biljetter gratis men tar betalt för uselt kaffe, äckliga smörgåsar och svindyra toalettbesök. Kvällspressen är inte bättre, man säljer en, i mitt tycke bedrövligt dålig produkt, där extrabilagan ständigt marknadsförs som livsavgörande för nästa grillparty/badsäsong/bröllop/whatever.

Men, det förstås. I byggbranschen gör vi ju också så – NCC/Skanska/JM med flera säljer ju lite lagom lyx i glättiga broschyrer och sen kostar allt annat multum. Det sker med en taktik som en sjuåring avslöjar på tre sekunder.

Jaja, hursomhelst. Syftet med det nyss nämnda kalaset är bland annat att vi då skall uppgradera sjuåringen till en sprillans ny åttaåring. Vi har stora förhoppningar den nya modellen, vi är i och för sig väldigt nöjda med dem gamla men nytt är ändå nytt. Kanske. Jag frågade vad hon skall ha pengarna till. Cd’n från High School Musical-filmerna, blev svaret, så hon kan ladda in dem på sin nya MP3 som hon vet att hon skall få på kalaset. Suck.

– Men du har ju redan DVD-filmerna, försöker jag.  Spelar ingen roll enligt henne.

– Men vi kan ju be någon att ladda ner dem och lägga in dem på din MP3. Jag igen.

– Men det får man ju inte. Det har ju du sagt själv! Nu låter hon lite förebrående faktiskt.

Oups – uppmana till lagbrott ingick väl inte in mitt uppdrag som uppfostringsansvarig? Kanske inte så bra? Så nu är vi igång med fildelningsdebatten här hemma. Det är inte svårt att hitta bloggar på det temat, Deepedition är en av dem, jag läser gärna där men det är så många ord. Både jag och sjuåring behöver en enklare förklaring till hela grejen.

Sync-kontoret – Helig mark för muslimer?

I lokalen Sync sitter i har det tidigare varit en moské. Nu är huset tömt och skall bli bostäder. Vi passade på att ha jorden bästa taklagsfest följt av en julfest värd att minnas (flera av oss gör faktiskt det). När jag berättade om lokalens tidigare användning för några besökare så sa Hans B på Arbetsmiljöverket med ett flin: – Från helig till ohelig mark, direkt. 

Moskén stängde i maj 2007 men fortfarande kommer det ibland försynta artiga män som frågar om moskén finns kvar. Några av dem har ödmjukt frågat om de får be inne i lokalen och vi har inte nekat någon. Efter en stund i stillhet så tackar de alltid för vänligheten och försvinner igen.

Det har liksom aldrig blivit läge för att fråga om varför de vill be just i denna lokalen. Är den helig för dem? Är den välsignad på något sätt? För oss är det en något sunkig kontorsmiljö som skall blåsas ur fullständigt så fort vi får klartecken. Var skall dessa män be någonstans då?

Vi får börja med religionskunskap på fikarasterna. Det kan bli roligt.

Tokstollarna kan komma på lösningen närsomhelst

Jag vet inte varför men tokstollar brukar börja prata med mig. Det spelar ingen roll om det är ute på gatan, på bussen eller om jag är på kontoret. De hittar mig ändå. Kaka söker maka? Vem vet?

En gång när jag jobbade på medelstora byggfirman så hade vi kontoret i Frihamnen i Göteborg. Det är inget ställe man råkar gå förbi, man kommer dit i ett ärende, inte annars. En kväll när jag är ensam kvar på kontoret och sitter längst in i datarummet (detta var 1996 och vi hade just skaffat datorer, coolt va?). Jag hör att någon rör sig i korridoren och siste kollegan gick för en stund sen så jag kollar ut. Där kommer en lagom tjock man i sina bästa år med en plastpåse i handen och lurig uppsyn. Han frågade om det var Stena Line’s kontor. Nej, tyvärr.

Han var faktiskt lite större än jag, så lite skraj blev jag också. Det fanns ingen anledning till det, för han var from som ett barn. Frommare faktiskt för barn kan vara ganska jobbiga. Han kom i alla fall in med sin plastpåse och packade upp innehållet. Han hade gjort ett förslag till kösystem för Stena Line som såg både komplicerat och genialt ut. Nu vet jag inte om Stena har behov av en sådan lösning, men visst är det spännande att han hade tänkt ut något.

En annan gång så var vi ute hela familjen. Sjuåringen var då bara tre år och femåringen var bara bebis. Ja, ni fattar, det var fyra år sen. Han kom dragandes på en tomdunk i ett snöre. Han visslade och smackade till dunken och behandlade den ganska likt en hund faktiskt. Intressant minst sagt. Självklart stannade vi för en stunds konversation. Vi klappade dunken och frågade vad den hette, sjuåringen som då var fyra hade redan då humor så det räckte för detta skådespel. Den synbarligen galne manen saknade de flesta av sina tänder och han saknade förmodligen också förmågan att sköta personlig hygien. Men han hade en glasklar blick när han förklarade att barn har en förmåga att ta till sig allt fram till ca tre års ålder. Efter det så grumlas sinnet och man formas av kulturella normer och andra dumheter. Han förklarade detta vältaligt och välformulerat, värdigt en Chalmersprofessor. Kusligt.

Inte mycket senare så träffade vi på ytterligare en snedseglare. Vid Vasaplatsen i Göteborg så börjar han prata med oss, och vi stannar glatt hela familjen. Igen. Denna person hade andra talanger. Han kunde alla namnsdagar, blåvitts spelschema för hela säsongen och möjligtvis så visste han också vad han själv hette. Om jag minns rätt så visste han också vad våra namn betydde. Killen hade koll, i och för sig kanske bara på just det med namn och datum, men han hade koll.

Kanske var dessa människor sjuka, kanske var det superintelligenta hjärnor som gått överstyr. Kanske så går någon av dem omkring med lösningarna på de stora problemen här på Planeten Jorden, det vore ju förjävla dumt om vi missade det bara för vi tror att tokiga människor är korkade.

Sist in – först ut

Det är lågkonjunktur och det måste glesas ut och sparas in, det måste slås stopp och sen komma igång, dra åt svångremmen och anpassa kostymen.

Om man är egenföretagare så är det relativt svårt att sparka sig själv, även om man skulle önska sig just det.

Men man kan ju tänka sig att man förändrar sig lite. Varje person är ju en sammansättning av en massa egenskaper och förmågor, där kan det behövas en rensning ibland.

  • Dåligt självförtroende och uselt morgonhumör kanske kan få sparken?
  • Dålig initiativförmåga och bristande disciplin kan gott varslas med hot om uppsägning.
  • Dubbelmoral och kortsiktighet måste övervägas men nej, bättring.
  • Inskränkthet och tunnelseende – Hej då liksom.

Vi kan läsa om tekniska egenskapskrav i BVL, visst. Men det är väl rimligt med lite egenskapskrav även på oss själva också? Men nu får vi ett problem – vilken egenskap kom till sist?

Sist in, först ut gäller ju alltid. Förslag mottages tacksamt. Förhandlingar inleds inom kort mellan parterna.

Kunder fattar inte skoj. Inte alltid.

Min sambo jobbar på ett gruppboende med autister. Det är människor med ett handikapp som yttrar sig på olika sätt. Ett exempel – min kära T säger till sin vårdtagare C:

– Kan inte du stänga av TV´n, C?

Blockeringen kommer direkt och motfrågan lyder:

– Kan jag inte det, T? Kan jag inte stänga av TV´? Varför kan jag inte det, T?

Min sambo är som folk är mest, ibland tänker hon vad hon säger och hur hon säger det, ibland inte. På jobbet har hon fått lära sig att vara tydlig och rak. Hemma så fattar jag ju vad hon menar. Det tycker jag i alla fall jag men nejdå inte alltid, tycker hon.

Vad har det att göra med byggbranschen? Jo, vi måste också bli tydligare, och se till att alla förstår vad vi säger. Skriver man stenhuskänsla i annonsen så får man fanimej bygga ett stenhus också, det borde vara självklart.

Gratis skruvdragare – för bara 5 000 kr

Alla har sett de löjliga kampanjerna där en mobiltelefon kostar en krona. Alla vet att det är bluff. Alla vet att de får betala för telefonen, förr eller senare. Alla platschefer i byggbranschen vet att skruvdragare kostar pengar, det vet nog nästan alla människor. Många platschefer i byggbranschen har fått gratis skruvdragare, men fått köpa dyra skruv i stället.

Så var det när jag jobbade på det stora byggbolaget för ganska länge sen. Kanske är det så nu med. Vi fick inte köpa maskiner till arbetsplatsen, det skulle hyras från företagets förråd. Eftersom vi samfällt tyckte att det stora byggbolagets förråd var alldeles för dyrt och funkade uselt så köpte vi 10 000 gipsskruv dyrt och fick en Fein-skruvdragare på köpet. Så alla blev nöjda – platschefen som fick nya skruvdragare, förrådet som slappa griniga kunder och säljaren som sålde skamligt dyra skruv, förstås. Hade man riktig tur så gick jobbet på löpande räkning, då kunde man ju dessutom debitera kunden och dunka på ett arvode på 12 %.

Jag har varit inne på det spåret förut – stora organisationer missar fördelen med sin storlek på grund av småaktigheter. Jag minns ett divisionsmöte med alla tjänstemännen i västra Sverige, med andra ord några hundra. Det var en upprörd diskussion om det där djävla förrådet, hur dåligt det funkade och hur dyrt det var. Högsta cheferna försvarade det hela. Jag som ung novis och gediget naiv kunde inte fatta problemet med höga interna kostnader – pengarna stannade ju inom företaget. Jag begrep inte då platschefernas inställning, det gör jag lite mer nu.

Ungefär i den vevan fick jag förflyttning till en arbetsplats där jag skulle arbetsleda ett markjobb på ett större kontorsbygge. När asfaltering skulle börja så instruerade min AC mig på sitt finstämda sätt:

– Du skall ha varenda djävla viktlapp, från varenda djävla asfaltslass. Du får inte släppa in en djävla lastbil här utan att ha koll på vad som ligger på flaket.

– Men är det så farligt? Vi jobbar ju på samma firma? frågar jag då (naiv, som sagt).

– Du, det är de värsta djävla svin man kan ha att göra med!

Jaha. Nu vet man det. Den egna asfaltsavdelningen hamnar längre ner i helvetet än hustrumisshandlare, rasister och fotbollshuliganer. Utrycket ”Interna samarbetsproblem” beskriver bara toppen på ett isberg. Det kan ha blivit bättre, men jag har mina misstankar att det faktiskt är samma djävla skit fortfarande.

Jag har närt en kapitalist vid min barm!

Eller rättare sagt – jag gör det fortfarande. Hon är sju år och betydligt mer intresserad av att utveckla inkomstkällor och vinstoptimering än jag nånsin varit. Hennes yngre bror har i helgen blivit äldre, han fyllde fem, men är fortfarande lika naiv som tidigare. Familjen AB har en tveksam inställning till företagandet som sådant.

Sjuåringen har fått tipset att hon sälja teckningar, och är det något hon kan producera i mängder så är det just teckningar. Hon har i dagarna utvecklat en ny produkt – hon ritar en varelse ganska lik mumintrollet fast med egen fri tolkning. Hon gör detta i konceptuell form, hon upprepar sitt grundtema och varierar bara lite grann. Vi har gemensamt estimerat ett troligt marknadsvärde till 2 kr/st, och nu sitter sjuåringen och räknar på hur många hon måste rita för att få ihop hundra spänn.

– Pappa, måste jag rita femtio stycken för att få hundra kronor?

– Ja, men du kan ju kanske sälja dem dyrare. Om du tar femtio kronor styck så behöver du bara rita två stycken.

– Hm, men då får jag sätta dem i en ram. Då kan jag sälja dem för femtio kronor!

Hon kommer alldeles osökt i på sin farbrors domäner med andra ord – marknadsföring. Hon vill helt skamlöst sälja dyrt med hjälp av en snygg paketering. Som ansvarig för barnets värdegrund ifrågasätter jag resonemanget, jag undrar hur samma teckning kan bli så dyr plötsligt bara på grund av en ram. Hon tänker i två sekunder och säger frågande:

– Ok, men jag kanske kan på tjugo kronor i alla fall?

Aha, en gnutta samvete! Vad glad jag blir. Kampen mellan naiv humanism och kapitalisten inom henne fortsätter trots allt. Men visst är det påtagligt att till och med små barn ser att paketeringen kan vara dyrare än innehållet. Tänk om byggbranschen hade den insikten. Då kanske vi fick ordning på materialkostnaderna, dubbelugnar och människor som köpt grisen i säcken.

”Är du blåvittare?”.

Kanske inte just nu men emellanåt så är jag platschef på en byggarbetsplats. Så jag ställer frågan ibland till folk som kommer okända in på platskontoret – Är du blåvittare?. Gärna ganska överrumplande, så den som förberett sitt ärende kommer av sig lite. Som regel är 70 % blåvita i Göteborg, så det är god chans på en bra start i umgänget. 20 % är gaisare och av tradition är de stolta över att vara i minoritet och sist i tabellen. 5 % är öisare och resten fattar inte frågan.

Man kan lugnt säga att detta ger en mer avspänd start på bekantskapen. Det tar ungefär 10-15 sekunder extra och betalar sig, tror jag, med en bättre relation så länge man fortsätter jobba ihop eller umgås på andra sätt.

Jag har som platschefen haft ambitionen att säga välkommen till alla som kommer nya till bygget, åtminstone de som skall stanna ett tag. Några minuters omtanke och uppmärksamhet – Här klär man om, där står kaffet och det här skall vi bygga. Läs igenom arbetsmiljöplanen och fyll i anhörigblanketten också.

Om du vill att de som jobbar i projektet skall prestera bra, så måste du som chef presentera projektets själ och hjärta, du måste tala om varför projektet finns, vad det skall bli och vem som skall använda det i färdigt skick. Det kostar lite tid och just det är det svåra. En platschef sitter ofta i lång möten instängd i ett konferensrum, för att direkt efter det sätta sig och ringa till dem som lämnat meddelanden på telefonsvararen under mötet. Och när det är klart så är det ett möte till och vips så är klockan 16.15 och bygget är tomt på folk.

Som platschef har jag ofta gått en runda på bygget efter klockan fem, då har jag all tid i världen, lugnet lägger sig och hjärnan registrerar på vad som hänt under dagen. Så dags är jag både kreativ och analytisk. Så varför är det så urbota korkat att jag sitter med stängd dörr när gubbarna finns på plats på bygget och sen står jag där ensam två timmar efter alla har gått hem redo att vara en riktigt bra chef som lyssnar, uppmärksammar och kommunicerar.

Svågern kanske kan fixa lite mer skoj i byggbranschen

Jag har en svåger som är gitarrist. Detta är ju numera officiellt. För ett par år sen så deltog han i någon slags verksamhet där några musiker gick omkring i en skola, gick in i klassrummen och rockade loss en låt. Sen gick man därifrån. Bara sådär.

Tänk om vi fick in lite sånt i byggbranschen. Lite mer Rock’n roll. Inspirationen och arbetsglädjen hos oss är ju emellanåt på nivå med en morgontrött 14-åring som med nöd och näppe kan röra sig fysiskt/mentalt före klockan två en bra dag.

 Tänk vilken bra start på ett 4-timmars byggmöte med hugg och slag. Allt skulle bli så mycket lättare. Och roligare. Jag vet åtminstone en chef på Banverket som blir gråtmild och ung på nytt när han hör en bra Dylan-tolkning. Jag skall kolla detta med svågern.