LEAN i Lönneberga

Man kan ju lätt få för sig att LEAN-tänket är något nytt, men det är det inte. Toyota har det sen 40-talet. Men det vore ju lite förmätet av oss att tro att det uppfanns i modern tid. Jag tror faktiskt varje fattig afrikansk bonde känner igen principen, sen några generationer tillbaka. Han eller hon måste använda sina knappa resurser på ett effektivt sätt. Det funkar inte att administrera bort en stor del av omsättningen, det finns inget kapital att binda i ett lager, det finns inte resurser att slösa med.

Emils pappa Anton var säkert utbildad och aktiv i LEAN-tänket. Han anlitade drängen Anton på lång tid och de lärde känna varandra väl. Jag tror att de hade en givande processutveckling över kaffebordet, vi kallar det erfarenhetsåterföring de stämde av med Bondepratikan. Även Lina och Krösa-Maja fanns med i systemet, nödvändiga för att det skulle fungera. Möjligen var det utåt sett ett hierarkiskt patriarkat, men i praktiken måste det funkat nästan som LEAN. Jag har sett filmerna, det är en platt organisation, jag tycker det är solklart.

Jag var på ett seminarium nyligen där Hans Reich från Chalmers pratade om LEAN. Han droppade en del kul saker omkring sig, till exempel citatet av Gustav Möller ”Varje ineffektivt använd krona är en stöld från de fattiga”. Emils farsa var fattig och han grymtade surt när mor i huset slet ut blyertsstiftet i sin dagbok. En ineffektivt använd krona var för honom skillnaden på att gå hungrig eller äta sig mätt.

Jag tror att LEAN är ett alldeles utmärkt sätt att tänka och jobba. Ingvar Kamprad har ju lyckats med en liknande variant, i Småland precis som Anton Svensson. Men principen med resurssnål produktion föddes inte i Småland eller Japan helt nyligen, den måste rimligtvis vara tusen år gammal. Till och med äldre än Astrid Lindgren.

MåsteBordeVillSkullekunna – helt enkelt

Efter lång forskning, mycket skoj och några bedrövelser så kan nu Sync avslöja hur ett projekt skall se ut. På pappret, alltså. Man kan säga att det här är ett försök att bestämma graden av ”nödvändighet” på varje funktion, önskning och idé. Och att ha pengar i projektet som räcker hela vägen.

För i vårt diagram framgår det att vi behöver en budget där 50% täcker det du måste, 25% fyller upp det borde, 15% till sånt du vill göra och ända ha kvar 10% till det där lilla extra som du skulle kunna göra.

Sync diagram - MåsteBordeVillSkullekunna

Sync diagram – MåsteBordeVillSkullekunna

Detta går att applicera på de mesta i livet, men vi håller oss till byggprojekt för bostadsändamål för stunden. De flesta beställare (människor) börjar mentalt sitt projekt med en idé eller möjligtvis ett behov. Direkt hamnar tanken i sektorn ”Vill göra”, i den sektorn kan man få in ett fräckt badrum och stort kök med dubbelugn, kanske en altan i västerläge eller platt-tv’n infälld i väggen. Det är en rolig fas, mäklare och säljare tycker detta är en bra sektor, man börjar spåna och utan att man märker det glider man in i nästa sektor, ”Skulle kunna göra”. Här är det riktigt skoj. Nu kan man planera en altan stor som en hockeyrink, 25 meter swimmingpool i trädgården, en extravåning för barnen eller varför inte ett utekök modell License to grill. Mäklare och säljare följer gärna med hit, och får arkitekten också hänga på kan det bli riktigt livat.

Få människor uppehåller sig särskilt länge i sektorn ”Borde göra”. Här får man fundera på värmepumpar och dränering, tilläggsisolering och fönsterbyten. Inget roligt men sådant som betalar sig med tiden. Miljösamvetet drar en del människor till denna sektor. Mäklaren har dock annat för sig nu.

Ibland finns det saker man ”Måste göra”, laga ett läckande tak eller helt enkelt uppfylla lagar och regler. Bygger du nytt så måste du bygga ett badrum med vissa mått, och du måste bygga ett kök men det måste inte ha dubbelugn. Är det renovering eller ombyggnad så är denna sektor kanske mindre, det beror helt på startläget och din egen värdering av måste. Ett badrum enligt BBR kan väl vara ca 5 m2 som minst med badkar och WC, det är ett måste. I ett badrum borde det finnas en bra förvaring. Många vill ha både dusch och badkar. En del önskar att de skulle kunna få en hel spa-avdelning istället.

Som sagt – Graden av nödvändighet?

——

UPPDATERING: Andra inlägg på samma tema

MåsteBordeVillSkulleKunna – Definitioner och filosofi

MåsteBordeVilleSkullekunna – Styrnining mot budget

Långhårig och inkvoterad

1989 gick jag ut tekniskt gymnasium och började på stora byggbolaget. Med mitt vanliga flyt i livet så krävdes det ett telefonsamtal och en intervju så var det klart. Min karriärplanering har sen dess alltid liknat vägen en flipperkula tar, helt ostrukturerad och slumpmässig. Den gången så hjälpte förmodligen dåvarande högkonjunktur till, man anställde antagligen alla som just gått ut teknisk linje och råkade slå just det numret. Årskullen efter oss hade kanske en hyfsad chans till jobb, men de som gick ut 1991 och ville jobba i byggbranschen fick nog gå söka-jobb-kurs i fem-sex år först. Förmodligen lika välkomna som de som går ut i år 2009. Olika falla ödets lotter.

Den som läst här förut vet att jag hade en arbetschef (AC) av det mer burdusa slaget, lite okänslig ibland, men han och jag kom bra överens. Jag var förmodligen inte gammal nog att ta illa upp när han på något kalas förklarade varför jag blivit anställd. ”Jag hade ju redan anställt en tjej som platschef, så nu tyckte jag det var lika bra att anställa en långhårig kille också”. Asgarv följde på det.

Förmodligen så hade jag fått jobbet även om jag varit korthårig, men den kommentaren avslöjade lite om likformigheten och synsättet hos arbetschefen. Jag har svårt att tänka mig att homosexuella och människor med utländsk härkomst (bögar och blattar hade vi förmodligen sagt internt) hade haft samma tur med sig vid en intervju.

Jag har knappast tagit skada av att ha blivit inkvoterad. Positiv särbehandling av långhåriga ynglingar är nog ganska harmlöst, men jag kan tänka mig att det känns annorlunda om det sker på grund av kön eller härkomst. Alla vill få sitt jobb på grund av sin egen personlighet och sina egna färdigheter, inte för att man representerar en minoritet i sammanhanget. Det krävs stabila och duktiga chefer som vågar välja rätt person för jobbet, inte för statistiken.

Nu har det gått 20 år sen första mötet med arbetschefen på det stora byggbolaget, jag har väl nått ungefär den position han hade då. Jag undrar om fördomarna har förändrats några millimeter sen dess, eller om hanterar vi dem bara lite annorlunda?

 

Finns det någon bra diktator, tro?

 

Rörmok skrev en kommentar igår som jag gick igång på.

Jag brukar roa min omgivning med en åsikt – ”Det är bättre med en väl fungerande diktatur, än en dålig demokrati”. Oftast är bara jag i sällskapet som uppskattar det till fullo.

Det är en lek med ord, diktatur har ju negativ klang, minst sagt, och är svår att tänka sig som ett förstaalternativ. Demokratin däremot ser vi normalt som en självklarhet, att det skulle vara dåligt finns ju inte på kartan. Men om det blir utslätat och ingen varken vågar bestämma eller ta ansvar, då blir det ju en dålig demokrati. Om alla bara hävdar sina rättigheter men missar sina skyldigheter, då funkar inte demokratin och samhället något vidare bra.

Jag tror vi i våra organisationer har blandat ihop medbestämmande med inflytande, det blir lätt en oklar organisation med vilsna chefer. Alla får tycka och delta, det vill vi och det är viktigt, men det måste finnas en som fattar beslutet.

På väggen i produktionschefens rum på korvfabriken hängde en lapp med texten – ”Här fattas viktiga beslut”. En annan ordlek med ironi och lite självinsikt i ljuv förening. Just på det företaget fanns en latjolajban-stämning som var trivsam, men som ibland saknade de hårda nyporna hos en mer okänslig chef.

Planeten Jorden skulle behöva en bra chef närmaste tiden, gärna en diktator. De som gjort sig kända som diktatorer igenom historien har ju tyvärr haft för vana att slå ihjäl en massa folk, så det finns få bra förebilder. Alla är de män dock, så en tuff tjej med mycket hjärta hade kanske funkat. Det finns en del gudar som aspirerar på en rätt så massiv makt, men rent handgripligt så har vi inte sett det ännu, det kanske är dags? Vi får fundera på nomineringarna där.

G20-mötet nyligen skulle kunna vara ett startmöte för ett projekt ”Rädda Planeten Jorden 2050”. Några enkla målsättningar – fixa klimatproblemet, omfördela resurserna så alla människor får en dräglig tillvaro, planera för ytterligare några miljarder människor. Finanskris låter inte som den svåra uppgiften på det mötet!  Frågan är om världens 20 mäktigaste ledare kan jobba mot ett mål, risken är uppenbar att egenintresse och nästa val i hemlandet styr istället för långsiktighet. Det låter som ett normalt byggmöte på en större byggarbetsplats.

Det behövs en djävligt duktig platschef på Planeten Jorden, den saken är tydlig.

Hur utvecklingsstörd är byggbranschen?

Alldeles nyligen var jag på ett inspirationsseminarium. Igen, jag vet, det är många sådana nu och det behövs uppenbarligen för det är populärt. Per Johansson berättar helt lysande bra om resan Glada Hudik-teatern gjort från en trist dagcenterverksamhet till en fantastisk succé på scener i Stockholm och Göteborg. Han beskriver hur de utvecklingsstörda människor som han först var rädd för, visade sig kunna annat än kapa ved och gå på skosnöreknytarkurs i all oändlighet. De kunde spela teater. Först spelade man för de närmast anhöriga, nu spelar man för hundratusentals betalande besökare.

Det är en dråplig berättelse när Per beskriver hur vi normalstörda möter dem som är utvecklingsstörda. Han säger att de utvecklingsstörda är just det vi vill vara, fördomsfria och positiva, obekymrade om pengar, lever för dagen. Ändå är det vi (normalstörda) som är rädda för dem (utvecklingsstörda). Det är ju faktiskt helt koko, det borde ju vara tvärt om tycker jag.

Framgångsrecept enligt Per Johansson? Det måste finnas passion. Man skall göra det man är bra på. Finns det saker du inte kan lära dig – skit i det då, nån annan får lösa den biten. Per Johansson verkar vara en smått tokig ledare, med mycket passion. Han har helt säkert trampat både politiker och kollegor på tårna, men nu är han hjälten hela dagen. Det kunde slutat som vilket annat kommunalt tramsprojekt som helst, men växte till en kommersiell och humanitär succé. Inspirerande.

Här uppstår nu några frågor:

·         Vad kan byggbranschen lära sig av de utvecklingsstörda?

·         Är byggbranschen själv kanske utvecklingsstörd?

·         Har vi (byggbranschen) svårt att förstå värdet av pengar?

·         Har vi svårt att planera saker långt i förväg?

·         Har vi svårt att lära oss vissa saker?

Nu vet jag inte längre om jag är normalstörd eller utvecklingsstörd, det här börjar bli rörigt. Som tur är får alla vara med på scen, hur störd man än är. Tur för mig.

LEAN – Baja där du bor

Rubriken är ett citat från en fjällsemester där kompisarna i grannlägenheten fick låna ut sitt dass till mig, det var kö till vår WC. Det jag ätit och druckit var förmodligen tillräckligt för att driva en modern miljöbil ganska många mil. Molnet jag lämnade efter mig ledde till en ny regel i vårt gäng – Baja där du bor.

För en tid sen läste jag om ett förslag som gick ut på att bygga rötgasanläggningar som lokalt tog hand om vårt avlopp. Det skulle funka i en mindre stadsdel, och ge en finfin biogas till uppvärmning. Jag vet inte, han som föreslog det kanske yrar helt ur det blå. Eller är det så att vi kört fast i tanken att all skit skall till ett ställe, hanteras där och sen renas eller slutförvaras?

Tanken stämmer väl med LEAN-tänket. En kort förenklad process – du bajar/ bajset förgasas/ gasen värmer ditt hus/ du blir varm/ du äter och dricker/ du älskar/ du blir hungrig igen. Kretslopp. Dessutom så minskar vi behovet av det stora reningsverket som finns i varje stad och ort. Baja där du bor, alltså. And keep it.

Face it, byggbranchen! Vi behöver vänner.

Jag fick ett lite överraskande mail häromdagen, min syster ville bli vän med mig. Nu hade vi inga större dispyter sen innan, de första förtio åren har ju gått förhållandevis smärtfritt ändå. Anledningen till hennes förfrågan var att jag öppnat ett Facebookkonto, och där är hon väldigt aktiv, så hon hittade mig. Jag hade bara klåfingrigt kollat lite hur det såg ut, och hur det funkade. Jag hade inte skaffat några vänner. Faktum var att trodde att jag redan var vän med en massa människor, men uppenbarligen på en mer analog nivå.

Kvart i sex i morse så knackade det på dörren hemma hos oss. Det var mina analoga syskon som hade åkt en hyfsad bit hemifrån för att bjuda mig på frukost en helt vanlig tisdag, mitt i livet. De var en rolig överraskning och en trevlig stund. Jag unnar alla människor att få många syskon. Alltså på riktigt då, för på Facebook kan man få jättemånga, men förmodligen är frukost på sängen mer ovanligt i de kretsarna.

Det här blev till ett intressant forskningsprojekt, sponsrat av Försäkringskassans VAB-fond. Två febersjuka barn behövde bara lite uppmärksamhet ibland. Så nu är jag med på Facebook, jag är digital vän med flera av mina syskon och kusiner, möjligen blir jag också vän med en del av mina riktiga vänner (om de svarar på förfrågan). Som bonus fick jag lite koll på gamla vänner som jag inte haft kontakt med på länge. Det var lite skoj faktiskt.

1,9 miljoner svenskar har Facebook, och det är inga problem att köra det som heltidssysselsättning. Problemet är väl att Försäkringskassans bidrag är begränsat (barnen kan ju bli friska!), och det sannolikt är en tveksam nytta att ha Facebook igång när du arbetbar med annat. Men som förströelse sent på kvällen (istället för bloggande) och som lättsamt sätt att upprätthålla sociala kontakter utan att behöva umgås så funkar det bra.

Eftersom den här bloggen handlar om byggbranschen så är min fråga:
– Vem vill vara vän med byggbranschen, om byggbranschen går med i Facebook?

Egenkontroll = Dålig självkontroll

Jag har väl kanske avslöjat en viss skepsis mot egenkontroll tidigare, Den utförs alltför ofta i efterhand och med rymligt samvete, inte så som den skall fungera egentligen. Den skall vara en hjälp för dig att göra rätt saker och undvika att upprepa gamla fel.

Om man tänker sig att vi kör samma regler på hastighetsövervakning så kanske det klarnar för oinvigde. Ring, ring

Operatören hos polisen svarar:
– Polisens hastighetsövervakning.

Du säger:
– Ja, hej. Igår så körde jag lite för fort, det blev lite dumt och jag hade bråttom, och…

Polisen frågar:
– Hur fort körde du?

Du svamlar vidare:
– Ja, alltså det var väl 135 km/tim på 110-väg, det var ju ingen annan där och så, liksom.

Polisen barskt:
– Är du helt säker på att du inte körde över 140 km/tim? Inte någon gång?

Du är nu riktigt skraj:
– Ja, kanske, men det var ingen annan där. Jag lovar.

Polisen konstaterar:
– Då ryker körkortet. Så det så. Du kan skicka in det direkt och får tillbaka det om ett halvår.

Du är desperat:
– Men jag måste ha det, jag kan inte sköta mitt jobb annars!

Polisen säger:
– Det var du som ringde. Idiot.

Nåväl. Jag är ingen vän av storebrorssamhället där du övervakas hela tiden. Men det funkar inte heller alltid att du själv skall rapportera dina fel och brister. Inte förrän du inser att det är för att hjälpa dig till en bättre prestation och för att undvika misstag. Det bygger på att du har ett ömsesidigt förtroende för den du rapporterar till och känner att ni har ett gemensamt mål att leverera en bra slutprodukt.

40-årsgris på Planeten Jorden

Jag fyller 40 år 2009 och har planer på en 40-årskris under våren.

Medellivslängden för min åldersgrupp är 76 år enligt SCB. Med lite flyt så blir jag 80 år 2049. Om jag blir 81 kanske jag är med och ser om prognoserna för 2050 stämmer. FN’s klimatpanel har som mål att Planeten Jordens medeltemperatur inte får stiga mer än 2 grader tills dess. 2009 säger prognoserna 5 grader, de värsta scenariorna närmar sig totalhaveri för mänsklig existens.

I Fokus förra veckan stod det om James Lovelock, en kändis naturvetarbranschen som har en mycket dyster prognos för oss på jorden. Jag har precis börjat läsa boken Sex Grader av Mark Lynas, temat är detsamma och prognosen lika apokalyptisk. Andra vetenskapsmän säger att det är lugnt, växthuseffekten är inte så farligt. De säger att vi kan köra på som vanligt, i stort sett.

Lovelock’s cyniska slutsats är att man skall bosätta oss någonstans där det översvämningar inte tar död på allt liv. Hans råd till 300 miljoner människor i Indonesien är att packa ihop och flytta snarast. Sverige och Storbritannien är några av det relativt få landområden som kan räknas som beboeliga när planeten värmts upp. Hans förslag är att man skall skaffa sig ett bra försvar för det kommer bli trångt vid gränserna när flyktingar söker ny boplats. Boplats Göteborg får en ny och annan innebörd helt klart.

Utan att fördela någon skuld så kan man bara konstatera att byggbranscher och fastigheter förbrukar ca 40% av våra resurser, och det finns gigantiskt mycket att spara in på. Vi kvalar lätt in bland de ledande skurkarna.

2050 är mina barn knappt femtio år gamla, förhoppningsvis har de fått egna barn. Det hade känts bättre om det fanns förutsättningar också för att mina barn skall kunna få barnbarn. Men det verkar som vi för för upptagna med vårt dagliga bröd och en i sammanhanget pytteliten men världsomspännande lågkonjunktur, för att hinna fixa med Planeten också. Prioriteringar, hela tiden, jobbigt, jobbigt.

Människor har väl i alla tider förutspått planeten Jordens undergång, möjligen blir vi de första som faktiskt får rätt. 

Ibland funkar det trots chefen

Jag hade i egen firma nöjet att bygga allt för en fabrikör i livsmedelsbranschen. Det började med inredning av nya lokaler 1994, sen fortsatte det med allt, högt och lågt, stort och smått.

2004 var det aktuellt med ett mycket större projekt på fabriken och jag kände att jag behövde hjälp. Jag vände mig till en projektledare med rutin och pondus. Han kunde lätt uppfattas som tuff, på gränsen till elak, men jag tror han ställde högsta kraven på sig själv.

Fabrikörn är en säregen person, han hade en ledarstil som kanske beskrivas som lekledare/kompis/lustigkurre – Management by lattjolajban. Lite professorsimage, tankspridd och slarvig men helt genialisk säljare och produktutvecklare. Fabrikörns kompanjon hade ordning och reda som sin uppgift, han var ödmjuk och aldrig särskilt elak chef. På deras kontor var det sällan tråkigt. Tramsande och skojande ingick liksom i grundtemat. Avslappnad stämmning kan man säga.

Min projektledarkollega som väl hade en mer militärisk syn på ledarskap frågade mig om de alltid höll på det viset. Jag svarade att jovisst, men företaget är extremt framgångsrikt och lönsamt, så något måste de göra rätt. Då säger han:

– Jo, men ibland fungerar det trots ledarskapet, inte på grund av.

Kanske är det så. Men jag vill tro att ledarskapet var en del i framgången. Även om det här företaget hade fantastiska produkter och goda marginaler, så sålde varorna sig inte själva. Något måste ledarskapet betytt något för framgången. Den energi och den stämning som fanns i företaget kom helt säkert av chefernas sätt att vara. Jag kan inte tänka mig att företaget blivit ens hälften så framgångsrikt om man praktiserat kadaverdisciplin och nollvision på tramskontot.