Anledning att välja byggbranschen – del 3

Jag tar mig friheten att bli lite tramsig så här, det är ju lillelördag fast känns som fredag före semestern,  för i byggbranschen slutar man alltid tidigt innan man skall vara långledig:)

En anledning att bli hantverkare är att du blir snygg. Jag vet inte varför det är så men hantverkare kommer alltid högt upp på snyggast-listan, sexigast-listan och förmodligen ganska bra på Fuckability-listan.

Är det så att det bara är snygga killar som blir snickare? Eller är det så att snickarn blir snygg när han drar på sig blåbyxorna, snickarbältet och lite sololja på den bara överkroppen? Fan vet.

Nä, min forskning pekar på att byggbranschen rekryterar enligt en normal fördelningskurva, alltså några riktigt snygga, de flesta helt ok och några som kanske bara får komplimanger från sin mor. Sen inträffar det fantastiska – rent generellt blir alla snyggingar som vrider nackar ur led, får busvisslingar efter sig och rentav skamliga förslag att ta ställning till. Coolt.

Det finns ingen anledning att bli popsångare, tandläkare eller jurist. Ingen alls.

Anledning att välja byggbranschen – del 2

En bra anledning att jobba är i byggbranschen är att man träffar på de mest osannolika och märkliga människor man kan tänka sig. Det gör man förmodöligen i övriga livet också – vad vet jag om det? – men jag vet att vi har gott om dem i branschen. Och jag vet att det kan avar så fantastiskt roligt emellanåt att sitta i en byggbyssja och tramsa sig igenom en rast med tokstollar som borde få betalt för sin humor och briljans.  I mitt allra första blogginlägg någonsin skrev jag om den originellaste jag mött.

Jag kan skriva några till om samme man. Som att han skrev på en bok där inledningen skulle handla om ”min första orgasm”, han sa det med ett långt betonat aaasm. Vet inte varför.

Det första kapitlet skulle heta ”Hur jag förlorade min oskuld i en grusgrop i Skellefteå”. Detta direkt följt av kapitlet ”Hur jag släpade Elsa Svensson ädlaste kroppsdelar mot en grusgrop i Skellefteå”.  Naturligtvis skulle sista kapitlet heta ” Min sista orgaaasm” 

– Men det har jag inte skrivit än! flinade han glatt, gubbtjyven. 

Så kom igenom nu byggbloggare – berätta om människorna som roar och underhåller, som är duktiga och fantastiska.

Upprop – är Mats här? är Erik här? är Byggblasket här? är Viktoria här? är Calle här? är Rörmok här? är Peter här

är Krusbeth här? nähä, var är hon då?

Har vi några nya här? Glasmästarn kanske? Kom fram till podiet och berätta om det som är så roligt kl 6.45 varje dag.

Nån annan?

Anledning att välja byggbranschen – del 1

Svensk Byggtjänst har tillsammans med Universum låtit göra en undersökning om hur unga ser på byggbranschen. Budskapet är att vi måste konkurrera om den kvalificerade arbetskraften framöver. Erik Hellqvist, överste chef på Byggtjänst, förklarar närmare. Svensk Byggtjänst har gett ut en idéskrift som man kan ladda ner och bli inspirerad av. Det är bra.

Min bloggkollega Byggblasket har skrikit sig hes om varumärket Byggbranschen, och radat upp exempel på varför folk har anledning att tycka illa om byggare och fastighetsbolag. De något äldre gubbarna på Byggbrahus hittar pinsamma fel på nybyggda hus. Peter startar ett upprop mot machokulturen.  Rörmok avslöjar att allt är ungefär lika tokigt som vanligt. Byggvärlden och Byggindustrin har ständigt nya artiklar om dumheter i branschen. Syncbloggen kan ju också bli lite grinig ibland. Inte så lockande för någon.

Lite mer positiv anda när var det när Krusbeth gästbloggade på Veckans Affärer, (jag förutsätter att hon fortsätter på en annan adress;)). Hon chefar på ett konsultbolag i Stockholm och var inne på temat med tjejer i byggbranschen, eller snarare bristen på tjejer, kvinnor och systrar. Hon verkar ha lyckats hyfsat väl i sitt företag i konsultbranschen. Jag var själv för inte så länge sen anställd på en större konsultfirma och hade rätt många kvinnliga kollegor, och det var nog den största fördelen med den arbetsplatsen (manliga kollegor kom på en hedrande andra plats). Många tjejer var det, det tyckte jag i alla fall själv, jag räknade inte men det var en stor andel. Som entreprenör hade jag bara haft en kvinnlig kollega och märkligt nog jobbade just hon just där på konsultbolaget när jag började. Världen är liten. Och konsulterna är en liten del av den stora byggbranschen.

Så det är väl dags för lite positiv image – Sync tycker så här

  • Vi måste för oss själva formulera varför det är så roligt att jobba i byggbranschen. Hur skall vi övertyga andra om vi inte själva kan räkna upp fördelarna.
  • Vi får inte glömma att byggbranschen spänner över så mycket. Det behövs för all del spetskompetens och ingenjörer, men det dagliga byggande är ingen elitverksamhet. Skall det bli något byggt så behöver vi snickare, murare och grovisar. Vi måste ha våra rörläggare, elektriker och armerare.
  • Vi måste förklara det fantastiska i att få jobba i ett stort projekt, där något betydelsefullt byggs. Hur det ibland faktiskt står kvar i generationer. Hur det du gjort ibland blir det bästa som hänt någon – privatkunder kan bli oändligt tacksamma över ganska enkla åtgärder.
  • Vi måste ödmjukt be de unga om hjälp att fixa till några bekymmer vi har dragit på oss. Vår bransch drar 40% av energin. Det kan bli mycket mindre, men det krävs lite action också. Vill man göra en bestående insats för miljön så – varsågod sätt igång.
  • Vi måste också berätta att det i byggbranschen finns människor. Många roliga tokiga människor.

Sync Blog startar härmed Positiva Veckan. Syftet är att locka unga och gamla människor till byggbranschen, män och kvinnor, svarta och vita, utvecklingsstörda och normalstörda, skoltrötta ADHD-ungdomar  och toppstudenter. Den byggbloggare som missar chansen att haka på är en fegis.

Dagens rätt kan bli helt fel

I fredags kom jag från ett möte strax före klockan elva. Japp, dags för lunchplanering. Min ordinarie lunchkollega var sjuk och skulle normalt ha planerat var vi skulle äta, med vem vi skulle äta och vart i västra Sverige vi skulle åkt för att hitta stekt fläsk. Nu fick jag klara mig själv, det gick sådär.

Jag ringde en kompis, snackade socialt en stund, telefonen bråkade och fick startas om, och det gick en kvart. Han var upptagen. Jag ringde brorsan, han var i Stockholm – ”men visst, kom du hit” sa han då. Nu var det kokta späcket stekt, jag tappade sugen, och gick mot kontoret och ännu en sallad i ensamhet. Projektet lunch kändes inte kul längre. 

Så jag köpte en sallad av en trevlig flicka, gick till kontoret, upp på översta planet, packade upp salladen, ställde den på bordet, flyttade bordet lite. Det lilla skitbordet rasade. Hela skiten for i golvet, min pastasallad med rökt lax (med lite vitlöksolja på) låg utfläkt och inte lika vacker längre. Suck och stön.

Pastasallad med rökt lax och lite vitlöksolja

Eftersom jag umgåtts en hel del med jurister på sista tiden och bland annat fått lära mig att det är lika bra att stämma alla inblandade, högt och lågt, om vartannat, så var det min första tanke.

Frågan är vem som egentligen har felat här.

  1. Knappast han som var sjuk, men möjligen den som smittade honom. Vi stämmer hela dagiset, alla snoriga barn och deras oansvariga föräldrar.
  2. Knappast kompisen som tyvärr hade en lunchdate bokad redan kl 11.15 på en fredag. Men den som tillverkat skittelefonen som strejkade kan gott få det rätt upp och ner. HTC kan räkna med en delgivning.
  3. Brorsan då? Tveksamt, men den som planerat in en resa till andra sidan just när jag stod där ensam. Sannolikt en stockholmare som är ansvarig. Vi skickar ett brev, hehe.
  4. Hon som sålde salladen kanske inte gjort något ont, men den som konstruerat förpackningen måste inse att ett lunchpaket skall hålla för hårda tag i byggbranschen också. Vi ses i rätten.

Han som flyttade bordet? Nej, jag anser att det saknades handhavandebeskrivning på det rangliga trädgårdsbordet, och räknar kallt med att klara mig åtminstone upp till hovrätten innan det genomskådas. Juridik är så mycket mer än rättvisa.

Kunder fattar inte skoj. Inte alltid.

Min sambo jobbar på ett gruppboende med autister. Det är människor med ett handikapp som yttrar sig på olika sätt. Ett exempel – min kära T säger till sin vårdtagare C:

– Kan inte du stänga av TV´n, C?

Blockeringen kommer direkt och motfrågan lyder:

– Kan jag inte det, T? Kan jag inte stänga av TV´? Varför kan jag inte det, T?

Min sambo är som folk är mest, ibland tänker hon vad hon säger och hur hon säger det, ibland inte. På jobbet har hon fått lära sig att vara tydlig och rak. Hemma så fattar jag ju vad hon menar. Det tycker jag i alla fall jag men nejdå inte alltid, tycker hon.

Vad har det att göra med byggbranschen? Jo, vi måste också bli tydligare, och se till att alla förstår vad vi säger. Skriver man stenhuskänsla i annonsen så får man fanimej bygga ett stenhus också, det borde vara självklart.

Rymdvarelser på besök – fy fan vad pinsamt det kommer att bli

Fick en tanke (igen) – Tänk om det kom rymdvarelser på besök! Skulle det bli som det kan bli i en del hem? Skulle vi få samma panik över Planeten jorden som vi kan få för vardagsstöket med odiskad disk och damm under sängen? Vem har inte gjort en 2-minuters raketstädning, skickat in pizzakartongerna i en garderob, sparkat gårdagens tidning längre in under soffan och ställt soppåsen på balkongen?

Var skall vi på Planeten Jorden i så fall göra av våra dåliga samveten om det kommer främmat? Tänk om det landar ett tefat med coola aliens som kliver ur, håller för näsan lite i smyg och artigt säger – Oh, vad fint ni har det! (sådär lite lagom ansträngt)

Storfrämmat från en annan planet – då vill Planeten Jorden visa sin bästa sida.

Men hur ska vi då förklara att atmosfären är lite paj? Vi vet och skall fixa det, men vi har haft det körigt och mycket sista tiden och det har liksom inte blivit läge. Typ. Det är ju inte så att vi bryr oss men ja vi skall fixa det. Snart.

Tänk om de ser att miljarder människor lever under svältgränsen, vi måste säga att vi har mat så det räcker det har bara varit lite strul med distributionen. Det löser vi på ett kick. Självklart. Egentligen. Bergis. Hedersord.

Skall vi visa upp byggbranschen så verkar det ju naturligt att Sync får guida lite. Sync har god erfarenhet av att förklara egendomliga saker för nykomlingar. Om de frågar om tätskikt i badrum,  enstegstätade fasader eller lösvirkeshus i ösregn? då sitter jag redan på nästa rymdraket på väg härifrån. Promise.

Gratis skruvdragare – för bara 5 000 kr

Alla har sett de löjliga kampanjerna där en mobiltelefon kostar en krona. Alla vet att det är bluff. Alla vet att de får betala för telefonen, förr eller senare. Alla platschefer i byggbranschen vet att skruvdragare kostar pengar, det vet nog nästan alla människor. Många platschefer i byggbranschen har fått gratis skruvdragare, men fått köpa dyra skruv i stället.

Så var det när jag jobbade på det stora byggbolaget för ganska länge sen. Kanske är det så nu med. Vi fick inte köpa maskiner till arbetsplatsen, det skulle hyras från företagets förråd. Eftersom vi samfällt tyckte att det stora byggbolagets förråd var alldeles för dyrt och funkade uselt så köpte vi 10 000 gipsskruv dyrt och fick en Fein-skruvdragare på köpet. Så alla blev nöjda – platschefen som fick nya skruvdragare, förrådet som slappa griniga kunder och säljaren som sålde skamligt dyra skruv, förstås. Hade man riktig tur så gick jobbet på löpande räkning, då kunde man ju dessutom debitera kunden och dunka på ett arvode på 12 %.

Jag har varit inne på det spåret förut – stora organisationer missar fördelen med sin storlek på grund av småaktigheter. Jag minns ett divisionsmöte med alla tjänstemännen i västra Sverige, med andra ord några hundra. Det var en upprörd diskussion om det där djävla förrådet, hur dåligt det funkade och hur dyrt det var. Högsta cheferna försvarade det hela. Jag som ung novis och gediget naiv kunde inte fatta problemet med höga interna kostnader – pengarna stannade ju inom företaget. Jag begrep inte då platschefernas inställning, det gör jag lite mer nu.

Ungefär i den vevan fick jag förflyttning till en arbetsplats där jag skulle arbetsleda ett markjobb på ett större kontorsbygge. När asfaltering skulle börja så instruerade min AC mig på sitt finstämda sätt:

– Du skall ha varenda djävla viktlapp, från varenda djävla asfaltslass. Du får inte släppa in en djävla lastbil här utan att ha koll på vad som ligger på flaket.

– Men är det så farligt? Vi jobbar ju på samma firma? frågar jag då (naiv, som sagt).

– Du, det är de värsta djävla svin man kan ha att göra med!

Jaha. Nu vet man det. Den egna asfaltsavdelningen hamnar längre ner i helvetet än hustrumisshandlare, rasister och fotbollshuliganer. Utrycket ”Interna samarbetsproblem” beskriver bara toppen på ett isberg. Det kan ha blivit bättre, men jag har mina misstankar att det faktiskt är samma djävla skit fortfarande.

Jag har närt en kapitalist vid min barm!

Eller rättare sagt – jag gör det fortfarande. Hon är sju år och betydligt mer intresserad av att utveckla inkomstkällor och vinstoptimering än jag nånsin varit. Hennes yngre bror har i helgen blivit äldre, han fyllde fem, men är fortfarande lika naiv som tidigare. Familjen AB har en tveksam inställning till företagandet som sådant.

Sjuåringen har fått tipset att hon sälja teckningar, och är det något hon kan producera i mängder så är det just teckningar. Hon har i dagarna utvecklat en ny produkt – hon ritar en varelse ganska lik mumintrollet fast med egen fri tolkning. Hon gör detta i konceptuell form, hon upprepar sitt grundtema och varierar bara lite grann. Vi har gemensamt estimerat ett troligt marknadsvärde till 2 kr/st, och nu sitter sjuåringen och räknar på hur många hon måste rita för att få ihop hundra spänn.

– Pappa, måste jag rita femtio stycken för att få hundra kronor?

– Ja, men du kan ju kanske sälja dem dyrare. Om du tar femtio kronor styck så behöver du bara rita två stycken.

– Hm, men då får jag sätta dem i en ram. Då kan jag sälja dem för femtio kronor!

Hon kommer alldeles osökt i på sin farbrors domäner med andra ord – marknadsföring. Hon vill helt skamlöst sälja dyrt med hjälp av en snygg paketering. Som ansvarig för barnets värdegrund ifrågasätter jag resonemanget, jag undrar hur samma teckning kan bli så dyr plötsligt bara på grund av en ram. Hon tänker i två sekunder och säger frågande:

– Ok, men jag kanske kan på tjugo kronor i alla fall?

Aha, en gnutta samvete! Vad glad jag blir. Kampen mellan naiv humanism och kapitalisten inom henne fortsätter trots allt. Men visst är det påtagligt att till och med små barn ser att paketeringen kan vara dyrare än innehållet. Tänk om byggbranschen hade den insikten. Då kanske vi fick ordning på materialkostnaderna, dubbelugnar och människor som köpt grisen i säcken.

”Är du blåvittare?”.

Kanske inte just nu men emellanåt så är jag platschef på en byggarbetsplats. Så jag ställer frågan ibland till folk som kommer okända in på platskontoret – Är du blåvittare?. Gärna ganska överrumplande, så den som förberett sitt ärende kommer av sig lite. Som regel är 70 % blåvita i Göteborg, så det är god chans på en bra start i umgänget. 20 % är gaisare och av tradition är de stolta över att vara i minoritet och sist i tabellen. 5 % är öisare och resten fattar inte frågan.

Man kan lugnt säga att detta ger en mer avspänd start på bekantskapen. Det tar ungefär 10-15 sekunder extra och betalar sig, tror jag, med en bättre relation så länge man fortsätter jobba ihop eller umgås på andra sätt.

Jag har som platschefen haft ambitionen att säga välkommen till alla som kommer nya till bygget, åtminstone de som skall stanna ett tag. Några minuters omtanke och uppmärksamhet – Här klär man om, där står kaffet och det här skall vi bygga. Läs igenom arbetsmiljöplanen och fyll i anhörigblanketten också.

Om du vill att de som jobbar i projektet skall prestera bra, så måste du som chef presentera projektets själ och hjärta, du måste tala om varför projektet finns, vad det skall bli och vem som skall använda det i färdigt skick. Det kostar lite tid och just det är det svåra. En platschef sitter ofta i lång möten instängd i ett konferensrum, för att direkt efter det sätta sig och ringa till dem som lämnat meddelanden på telefonsvararen under mötet. Och när det är klart så är det ett möte till och vips så är klockan 16.15 och bygget är tomt på folk.

Som platschef har jag ofta gått en runda på bygget efter klockan fem, då har jag all tid i världen, lugnet lägger sig och hjärnan registrerar på vad som hänt under dagen. Så dags är jag både kreativ och analytisk. Så varför är det så urbota korkat att jag sitter med stängd dörr när gubbarna finns på plats på bygget och sen står jag där ensam två timmar efter alla har gått hem redo att vara en riktigt bra chef som lyssnar, uppmärksammar och kommunicerar.

Familjedagen

En dag fick jag en idé, och just då hade jag också möjligheten att få genomföra den. Ibland har man flyt. Jag chefade då på ett stort bygge med mycket folk, många sköna människor som ansträngde sig och för att göra ett bra resultat (inte bara avseende pengar). Vi har ju den fördelen i byggbranschen att vi faktiskt kan få bygga saker ibland som blir bestående, vackra att se på och till och med betydelsefulla för människor.

Vi ville göra något för att tacka dem som finns där bakom. De där människorna, stora och små, som får höra om pappas eller mammas jobb hemma men aldrig direkt se det i verkligheten. Så vi skulle ha en familjedag. Det var själva idén.

Vi hade väl i och för sig redan bränt hela festkontot i projektet, så det fick vara en budgetvariant, korv och mos, kaffe och bulle och en rundvandring. En söndag i oktober (i konkurrens med Blåvitts guldmatch, hur dum får man bli?!) så öppnade vi dörrarna. Det var mer än uppskattat, minst sagt. Det var nästan rörande att se hur tuffa byggjobbare tog med sig sin gamla mor för att visa vad de gjorde på dagarna. Våra polska vänner verkade särskilt stolta att visa upp sin arbetsplats, och att få presentera sin käresta för beställaren och platschefen.

För att inte tala om alla glada barn förstås. Barnen sket nog i och för sig i det fina hantverket och de vackra lägenheterna så länge det fanns Festis och kanelbullar, godis och varmkorv. Men vi hade en barnteater som blev till klockren succé.

Jag har inte riktigt koll på vad en HR-chef gör, men kanske är det sånt här. Det skulle kunna kallas personalvård, men vi kallade det bara för en kul grej. Det kostade några tusen för kaffet med tilltugg, men kan också räknas som 0,004% av hela budgeten eller för den skull motsvarande att 80 man sitter 6 minuter för länge med kaffekoppen för att bygget är så trist. Teatern kostade väl några minuter till om jag minns rätt.
Hyfsad payoff-tid på den investeringen!