Etikettarkiv: omtanke

Standard

Publicerat av

Publicerat den

24 februari 2009

Publicerat i

Arbetsmiljö och trivsel

Kommentarer

6 kommentarer

Hundra pannkakor i en norsk container

Under en av de sällsynta perioder (2001?) när jag handgripligen har jobbat som byggnadsarbetare själv, då låg vi i en container. Eller två containrar egentligen, men vi möblerade om och ställde alla fyra sängarna i den ena och så åt vi tillsammans i den andra. Fyra unga män på tveksamt äventyr i Osloområdet. De var inte vår normala omgivning, det var helt klart.

Sammanfattning rent generellt. Sorglig sunkmiljö, dyr folköl och dålig mat, uselt boende och mögel i duschen, norsk TV och griniga gamla gubbar som legat borta på jobb alldeles för lång tid i sitt liv. Feta traktamenten i lönekuvertet, men ändå, hyfsat deprimerande.

Vi lämnade Göteborg kl 3 på måndag morgon och åkte hem i raketfart på torsdagseftermiddagen (skynda innan köerna!). Vi jobbade tre långa dagar och en kort, sen drog vi. Första gången vi kom upp så hade ingen fixat något boende alls till oss, så vi fick ta in på ett härbärge i Oslo som förmodligen fakturerade socialtjänsten för de flesta av sina sängar. Vi bar in alla verktyg och maskiner och la under våningsängarna den natten.

Sen fick vi ändå ett någorlunda ok boende, två bostadscontainrar med två sängar, ett bord och ett kylskåp i varje. Vi möblerade om som sagt, men mysfaktorn låg ändå strax under noll. Det som värmde var sällskapet och lillbrorsans pannkakor. Vi hade gjort upp om att ta med middag till varsin dag mån-tis-ons och så skulle brodern fixa mellanmål. Han stod hemma hos morsan och stekte hundra pannkakor på söndan innan första resan. Det är väldigt många pannkakor. (Notera att det var långt innan GI-snacket slagit igenom!)

Vi har nostalgisnackat om detta många gånger, så förmodligen hade vi ganska trevligt i vår container. Jag undrar om de griniga gamla gubbarna hade det lika skoj som vi. Helt säkert är den deprimerande miljön i boendet och hela situationen gick stick i stäv med min bild av att skapa arbetsglädje och bra prestationer genom att skapa så bra sociala förutsättning som möjligt.

Jag undrar om någon stekte hundra pannkakor till dem, nånsin. 

Standard

Publicerat av

Publicerat den

23 februari 2009

Publicerat i

Nytänkande i byggbranschen

Kommentarer

Lämna en kommentar

Vi var kungar i Warszawa – på olika sätt

På ett bygge så tog vi in ett par polska murare. De hade bra referenser, men hade väl inte funnits med i en officiell svensk lönelista ännu, om man säger så. Vi ordnade så att de fick anställning i ett svenskt företag med kollektivavtal och polsktalande löneadministratör. De var med oss i 18 månader på det projektet, nästan från start till mål. Killarna fick plötsligt 130 kr/tim och tog ett stort kliv in i samhället. Åtminstone på pappret. De kunde inte prata svenska och min polska är inte mycket bättre, men vi använde teckenspråk och, så småningom, en svensktalande polack som tolkade.

Att våra polska vänner inte kunde delta i snacket i matrummet eller ute på bygget gjorde tyvärr att det var en viss distans mellan dem och oss. När vi skulle ordna en liten studieresa efter en lyckad etapp på bygget så tänkte jag slå två flugor på smällen. Jag tänkte att vi kunde vända på steken, att vi åkte till deras hemmaplan där vi blir utlänningar och de blir de infödda.

Vi bokade in en helg i Warszawa, flyget dit är ju faktiskt nästan gratis. Totalt 25 personer var vi (byggnadsarbetare, beställaren, mäklarna, arkitekten, antikvarien) 23 svenskar och 2 polacker. Två nätter på hotell och några bra studiebesök blev det. Vi fick en rejäl påminnelse om att andra världskriget faktiskt hände på riktigt och att vi svenskar historiskt har våldsfört oss på Polen många gånger om. Min plan funkade ganska bra – den att våra polska vänner skulle ta kommandot, men lite blygsel och respekt för överheten bromsade fortfarande.

Den andra kvällen i stan fick vi en middag med fem rätter som var och en täckte dagsbehovet av kalorier och fett för en mindre armé. Ihop med en gedigen tömning av vinkällaren så tog det knäcken på halva (det då blivande) Sync. Dock inte mig eller min bror. Nejdå, vi skulle på lokal också.

En av de polska murarna Janne (pseudonym) uppnådde på nattklubben det jag tänkt mig. Han blev kung i baren. Han hade med sig kanske 15 svenskar, han var den enda som kunde polska och han var vår ledare just då. Jag hoppas att det kändes lika bra för honom som för oss.

Janne (fortfarande pseudonym) hade ju också fått en rejäl middag i magen, och tog upp en grej som han startade kvällen innan – han hetsade till vodka-race. Ett klassiskt scenario – chefen skall supas under bordet. Fast denna gång lite mer raffinerat, i Polen med en polack mot en svensk och vodka i floder. Omdöme, självbevarelsedrift och ansvarskänsla borde naturligtvis hindrat mig att anta utmaningen, tyvärr var de egenskaperna kvar på hotellet. Men märkligt nog så stod jag distansen ut. Janne kroknade efter en 7-8 vodkashots, och jag blev vodkakung i Warszawa.

Helt säkert är att middagen på 7 000 kalorier, tjockt med stekflott på smörgåsen och att jag vägde 40 kg mer än Janne påverkade utgången till min fördel. Den egentlige kungen den kvällen, Janne (som ju heter något annat), hade förhoppningsvis ett par fantastiska dagar hemma i Polen med sina nya svenska kompisar. Vi hade i alla fall skoj.

Standard

Publicerat av

Publicerat den

22 februari 2009

Publicerat i

LEAN

Kommentarer

6 kommentarer

LEAN Rock´n roll

1987 så var jag på en konsert med en grupp som heter Toto. Ett gäng grymt duktiga studiomusiker som lyckats med några egna hits, piano-introt till Hold The line är genialt och klassiskt. Men Toto betraktades nog som lite tråkiga, perfektionister och opersonliga. Lite för välproducerat och organiserat.

Jag hade läst recensionerna från tidigare konserter på turnén, man körde samma setlist och avslutade sina två största hits, improvisation lika med noll. Mitt minne av konserten är att recensionerna stämde ganska bra. Man körde rutinartat igenom låtarna, vers-vers-refr-vers-solo-refr, väldigt ospännande. Men efter andra extra-numret (Rosanna) i Scandinavium så hände det något. Bandet kom tillbaka ut en gång till på publikens rutinmässiga begäran. Någon i bandet gick fram till mikrofonen och sa ungefär:

– We usually don’t do this, but tonight we do it anyway!

Och sen, djälvlar i taket, så rockade Toto skiten ur oss i publiken. Om taket i Scandinavium rasat då hade det var befogat i den stunden. Jag minns inte vilken låt de spelade, men det var inte deras egen. All slentrian var borta, spelglädjen sprutade fram och några av världens bästa musiker släppte loss allt de hade.

I LEAN-tänket så nämner man åtta olika sorters slöseri – outnyttjad kreativitet är en av dem. Kanske är det så att vi på en del byggprojekt kan släppa fram spelglädjen och utnyttja all den skicklighet som finns i huvudet och i händerna på alla våra artister (byggnadsarbetare)?

Kan vi prestera på våra byggen såsom Toto presterade på sitt extra extranummer – ja då kommer publiken (beställarna) att stå upp och jubla, och de kommer köpa biljett till nästa konsert (förlåt, bygge), sen startar de fan-clubs (årsavtal) och talar om för andra hur bra vi är. Då blir det mer rock’n roll, det är bra.

Standard

Publicerat av

Publicerat den

21 februari 2009

Publicerat i

Övrigt och allt annat från Syncs lilla värld

Kommentarer

3 kommentarer

Min svåger kan spela gitarr – det kan inte jag

Jag har en svåger som är gitarrist. Han äger perverst många gitarrer och stränginstrument, han kan spela på allt. Han har en studio där han spelar in musik olika artister, han ingår i en massa olika band. Han har spelat in och kompat Daniel Lemma, Sofia Karlsson och Freddie Wadling (ni fattar, respekt).

Själv är jag projektledare i byggbranschen. Kul. Jättekul.

För ett par år sen så satt vi och åt lunch, svågern H, hans kompis K och jag. En bit in på lunchen, jag minns inte i vilket sammanhang, sa svågern att det är så skönt med folk som gör riktiga saker (han menade mig, då). Bygga hus och sånt är i detta fallet riktiga saker. Han tyckte att han själv och hans omgivning var pseudo-människor. OBS – Han sa detta med ett skratt. Hans omgivning består till stor del av musiker och artister, teaterfolk och konstnärer. Människor som bara producerar musik, historier och konstverk för att de roar dem, och som emellanåt kan vara en försörjning. De bygger ju inga hus förvisso, åtminstone inte så ofta.

Jag fick protestera, för jag i min tur avundas deras värld. Jag avundas den som kan spela ett instrument så bra som H. Snabbkommandon på en laptop blir liksom aldrig lika fräckt som ett gitarrsolo. Tyvärr. Jag charmas av dem som vågar leva det livet där inte avkastningskravet 10% på investerat belopp bestämmer motivet på tavlan du målar, du målar det motivet för att känner att du vill måla just det.

Jag kan emellanåt vara väldigt bra på det jag gör, men jag målar inte tavlor och jag spelar inte gitarr. Jag skriver protokoll och attesterar fakturor. Jag sitter vid kortändan på mötesbordet och frågar efter brandskyddsdokumentationen och arbetsmiljöplanen, för femtioelfte gången. Det närmaste jag kommer att spela teater, det är när vi i förväg bestämmer vem som skall vara goodguy/badguy i en förhandling.

Visst är det både märkligt och trösterikt att man uppskattar varandras sätt att leva. Man dissar sin egen vardag och ser fördelarna hos andras. När det blir tvärtom, det är väl då det blir problem i världen. Sync lovar nu att bli lite mer pseudo-konsult hädanefter, måla fler tavlor, ordna mer kalas, åka till Ghana och hälsa på Eddie och kanske rädda Planeten Jorden också.

Standard

Publicerat av

Publicerat den

16 februari 2009

Publicerat i

Övrigt och allt annat från Syncs lilla värld

Kommentarer

3 kommentarer

Konversation – 7-åring vs 4-åring

Sjuårig storasyster frågar:
– Ludde, vem byggde Eiffeltornet? (Tonfall som en redig skolfröken)

Fyraårig bror svarar:
– HM, Gustav… (paus för fundering)… kanske, jag vet inte.

Systern:
– Gustav var rätt. Gustav Eiffel heter han. Eiffeltornet! (fortfarande lika redig)

Hon fortsätter: – I vilket land står Eiffeltornet?

Gissning nr 1: – Sverige!

Fel, gissning nr 2: – Alingsås!

Fel igen, gissning nr 3: – Legoland!

Fyraåringen hade nu täckt hela världen så som han ser den. Sjuåringen som vet mer utropar:
– Det ligger i Disneyland! I Paris.

Hennes uppfattning om Paris är alltså att där ligger Disneyland, och förmodligen inget annat tillräckligt intressant värt att nämna. Då måste ju rimligen tornet finnas i Disneyland, logiskt.

Som överkurs så frågar nu sjuåringen sin bror:
– Vet du vad Disney är?

Nej det vet han inte. Hon förklarar:
– Disney är alla filmer med Kalle Anka, Nalle Puh och sånt. Filmerna görs där – i Disneyland!

Nu skall jag inte förstöra den söta historien med sensmoral. Men jag har ofta den rollen som sjuåringen tog i detta fallet. Det vill säga – man vet bäst i egenskap av ålder, erfarenhet eller bara störst käft och ego. Så tro för den skull inte att jag vet vad jag pratar om. Inte alltid.

Standard

Publicerat av

Publicerat den

10 februari 2009

Publicerat i

Planeten Jorden

Kommentarer

Lämna en kommentar

Solen lyser även på litet svartbygge (och grannen)

I gårdagens GP står det om en familj som byggt solfångare på garagetaket, och som nu tvingas ta ner densamma. Familjen har handlat i god tro, men råkat illa ut, man trodde att solfångaren inte var bygglovspliktig. En anonym person har tjallat till Stadsbyggnadskontoret (SBK), och SBK kräver nu att solfångaren tas bort. Puh.

Jag har varit inne på det förut , det blir lite skevt när miljötänkandet skall vägas mot stela byggregler och griniga grannar. Tjänstemännen på SBK gör säkert formellt rätt, men jag tycker våra politiker måste ge nya direktiv till SBK. Direktiv som är tydliga att miljöåtgärder prioriteras.

Tyvärr kan vi inte prioritera bort den griniga grannen, men han/hon kanske kan fundera lite på Planeten Jorden eller om livet och andra viktiga saker. Som Nalle Puh:

”Om man tänker efter en stund kan det hända att man kommer fram till ett mycket viktigt beslut.”

Standard

Publicerat av

Publicerat den

03 februari 2009

Publicerat i

Arbetsmiljö och trivsel

Kommentarer

4 kommentarer

Koka soppa på en spik

På ett projekt Sync ledde hade vi en tävling i soppkokning. Det gick till så att alla entreprenörer och konsulter som ville fick koka soppa till övriga på bygget. Man fick lägga max 800 kr, då skulle det räcka till soppa, bröd, smör och ost.

Målarfirman gjorde en fantastiskt god linssoppa, de slog dessutom budget med marginal, under 10 kr/portion. Den ene murarns fisksoppa vann, lite över budget, mycket god. Den andra murarn överskred budget med 400 %, frångick kravet på soppa. Han grillade femtio skivor fläskkarré, hade gjort poatissallad och köpt två lock riktig öl. Grillfest på taket dagen innan midsommar. Han blev diskad men uppskattad, kan man säga.

Vi kallade det tävling men var en enkel och billig aktivitet som blev mycket uppskattad på bygget. När någon skall koka soppa en fredagsförmiddag i lunch rummet blir det plötsligt en annan miljö i rummet. Det luktar gott och alla är nyfikna på vad det skall bli. Tråkningar och ifrågasättande hör till spelet. Belöningen kommer när 40 pers slickar tallrikarna, frågar efter mer och erkänner att de aldrig kunde tänka sig att du kunde laga något så gott.

Enkelt och gott.

Standard

Publicerat av

Publicerat den

02 februari 2009

Publicerat i

Människor

Kommentarer

Lämna en kommentar

Hur gammal var gubben?

2004 hade jag egen firma och jobbade som inlånad platschef på om ombyggnad i Göteborg. Ett gammalt hus som varit kontor skulle återställas till bostäder. I butiksplanet låg en fin lokal som så småningom skulle bli restaurang, den hade tidigare varit apotek. Apoteket stängde mitten sjuttiotalet, jag tror det var 1974.

En dag mitt på bygget så klev det in en liten, liten gubbe. Han gick runt i den blivande restaurangen och kikade. Jag hade platskontoret intill så jag såg honom gå omkring. Jag gick fram och frågade vem han söket. Det visade sig att han för länge sen jobbat på apoteket. Vi pratade en stund och han berättade att han jobbat på apoteket i 35 år.

På detta projektet hade antikvarien i vanlig ordning gjort en djupdykning i arkiven, husets historia var dokumenterad så långt det gick. CSI Miami hade knappast kunnat hitta mer information. Det fanns bland annat en del fotografier från apoteksverksamheten som pågått länge i huset. Apotekspersonal från början av seklet som poserade bland glasburkar och karaffer. Nu hade jag en man framför mig som jobbat där, och hur gammal var han? Om han jobbat i 35 år, apoteket stängde 1974, så måste han börjat där ungefär i samband med andra världskrigets utbrott. 65 år senare så står han och jag och pratar och jag, snabbtänkt som få, tar inte reda på telefonnummer, jag tar inte reda på hans namn.

Så om du, gamle man, mot förmodan surfar runt och läser Sync Blog nu så kan du väl höra av dig. Jag vill höra din historia, ordentligt.

Standard

Publicerat av

Publicerat den

01 februari 2009

Publicerat i

Människor

Kommentarer

Lämna en kommentar

– Du vet väl inte hur lite pengar jag har?

2004 hade jag egen firma och jobbade som inlånad platschef på om ombyggnad i Göteborg. Ett gammalt hus som varit kontor skulle återställas till bostäder. Vi hade platskontor och matsal i markplanet i en restauranglokal. En dag när vi satt ett gäng med kaffemuggarna, så kom det in en man. Mannen var alldeles uppenbart lite vid sidan om samhället, han hade en stor hund vid sin sida. Uteliggare och missbrukare var första intrycket. Men ändå inte, han såg ut som en vildmarksman, högrest och sävlig, en cool man.

Han frågade: – Kan man få köpa en rulle najtråd?


Som platschef och självutnämnd lustigkurre så svarade jag:
– Köpa najtråd? Så lite pengar finns väl inte?


Då får jag svaret: – Du vet väl inte hur lite pengar jag har?


Den kommentaren sitter borrad in i hjärnbarken. Han var glasklar och skojade inte, men inte heller förebrående. Han förklarade i en enda mening att jag faktiskt inte hade det minsta koll på hans verklighet.

Standard

Publicerat av

Publicerat den

31 januari 2009

Publicerat i

LEAN, Nytänkande i byggbranschen

Kommentarer

1 kommentar

LEAN Uppföljning

Vi gjorde något efter senaste projektet som borde vara självklart i all sin enkelhet. Vi bjöd in ett par olika grupper för uppföljning. I mer formella kvalitetssystem kallas det för ”erfarenhetsåterföring”, vi kallade det för lunch.

Vi hade en grupp med köksleverantören, badrumsleverantören och de som hanterat kundanpassningar av lägenheterna vi byggde. Vi hade en grupp med projektörer och entreprenörer. Vi träffades över en längre lunch på Sync-kontoret, vi åt hemlagad soppa med bröd. Mycket anspråkslöst, men väldigt gott.

En grupp bestod av byggmaterialleverantören, järnhandlarn, maskinuthyrarna (konkurrenter!), firman som kört lastbilar och containrar, beställare och arbetsledningen. Där fanns erfarna män med 30 år i branschen, och några ynglingar med kanske bara 15-20 års introduktion. De flesta av dessa personerna har jag känt länge, och köper frekvent tjänster och varor av dem. Nu frågade jag, efter två års byggtid, – Vad gjorde vi bra? Vad kunde vi gjort bättre? Vad tycker ni?

Låter det märkligt? Nej, det borde det inte vara, men det är det. Ingen har någonsin bjudit in dessa personer till diskussion om vad man kunde gjort bättre. Ingen har frågat dem på 30 år om vad de tycker. Självklart så har de använt sina erfarenheter och åsikter i sitt arbete och blivit framgångsrika i sitt yrke. Men poängen är att ingen frågat dem, de som uppenbarligen sitter på en hel massa erfarenhet de kan dela med sig av. Gratis dessutom, det enda som behövs är lite hemlagad soppa!