Etikettarkiv: omtanke

Standard

Publicerat av

Publicerat den

10 mars 2009

Publicerat i

Övrigt och allt annat från Syncs lilla värld

Kommentarer

7 kommentarer

Flytta = logistikövning

För inte så länge sedan blev jag vittne till något otäckt. Jag hjälpte kompisen A med en sak i hans hus, just den dagen då han flyttade in. Han hade byggt nytt hus, och flyttade från en väl inbodd lägenhet.

Jag hade snackat med A på morgonen, de hade försovit sig hemma i lägenheten och var inte klara med packandet. Förmodligen var det en kader människor på väg för att glatt bära saker en lördag. Jag såg en kaosartad scen framför mig där kläder och blomkrukor blandades med finporslinet och köksredskapen.

O jajamän, fram på eftermiddagen kommer 5 (fem!) personbilar med ännu fler människor, följt av en liten skåpbil. Huset fylldes av hundar, ungar och kompisar som utan att tveka bar in allt i en härlig oordning. Husets framtida härskarinna såg blek ut.

Han som nästan byggt klart huset, min vän A, hade i det läget haft svårt att planera ens att göra en ostsmörgås i rätt ordning. Det bekymrade inte mormor och morfar och kompisarna som fixade kaffe, öl och mat och snart var det mer kafferep än flyttbestyr. Trevligt förvisso, men jag väljer för en gång skull att bortse från kärlek, gemenskap och det roliga. Det här är allvarliga grejor. En vuxengrej kan man säga.

Kalla mig gärna logistikfascist, men så här skall det vara:

  • Allt skall packas i flyttlådor, lådorna skall ha samma storlek och väga max 20 kg.
  • Möbler skall vara isärplockade så långt det går, små skruvar och sånt skall ligga i en påse som är tejpad fast i möbeln.
  • Lösa delar från bokhyllor och dyl skall tejpas ihop till hanterbara kollin.
  • Källarförråd och vindsskrubbar skall vara tömda, eller nedpackade, innan flytten börjar.
  • 4 vuxna människor som bär. Inga hundar, inga ungar, inga åskådare.

Inget skoj, bara effektivitet, koncentration på uppgiften.

——

Standard

Publicerat av

Publicerat den

09 mars 2009

Publicerat i

Människor

Kommentarer

2 kommentarer

Du kan ta Stefan

Det var sommaren 1990, jag jobbade som arbetsledare på det stora byggbolaget. Arbetschefsgruppen skulle åka på ”studiebesök” (=sprit och umgås) i Malmö och Köpenhamn. Vi var väl ca 20 st. Precis innan resan hade en av platscheferna blivit befordrad till arbetschef. Så vi hade två AC med oss, vår chef AC1 och en nybliven AC2.

Tåget från Göteborg hade knappt lämnat perrongen kl 10 på morgonen innan första groggen hälldes upp. Framme i Malmö hade alkoholen tunnat ut blodomloppet på cheferna, kan man säga. På lunchen så kivades AC2 lite vänskapligt med AC1, han försökte köpa över en del av oss till hans nya arbetschefsgrupp. Han lockade med högre lön och förmåner, allt med en glimt i ögonvrån. Jag skulle få en tusing mer, inte dåligt. Kollegan B var också attraktiv. Då vaknar AC1 till och säger högröstat:

– B får du inte, M (jag alltså) får du inte, du kan ta Stefan!

Stefan såg ut som han skulle börja gråta. Hade jag fått den kommentaren hade jag grinat, den saken är klar. Stefan var en kollega, drygt tjugo år, som aldrig riktigt kommit in i gänget. Han kunde uppfattas som lite stroppig och dryg, men jag är säker på att det var osäkerhet och dåligt självförtroende som var hans problem. Möjligen passade han inte så bra som arbetsledare i alla fall.

Jag har berättat detta som en skröna många gånger, mest om spriten och den grymt okänsliga kommentaren. Nu hör jag till dem som tror att AC1 innerst inne är en god människa, men burdus emellanåt och vid tillfället rejält packad. När jag nyligen hade gamla chefer på lunch så pratade jag och kollegan B om detta. Vi skrattade åt gamla minnen, men tyckte synd om Stefan för den grymma sågningen även nu 18 år senare. Då sa kollegan B:
– Men det var väl inte det värsta? Det värsta var ju att ingen av oss andra sa något.

Och visst är det så. Där satt vi 20 personer, den med högst rang smädade en längst ner i hierarkin, och vi andra satt tysta och såg på. Jag kanske kunde skylla på min ringa ålder, kollegan B var relativt ny platschef, några kanske inte uppfattade vad som sades, alla har en ursäkt. Så där satt vi hela gänget, och ingen räddade Stefan.

Så om du, Stefan, läser detta så ber jag om ursäkt nu, jag borde sagt ifrån. Då.

Standard

Publicerat av

Publicerat den

04 mars 2009

Publicerat i

Nytänkande i byggbranschen

Kommentarer

Lämna en kommentar

Grävmaskinist – version 2.0.01

För ett tag sen kunde vi läsa om NCC som börjat bygga in teknik i grävmaskiner och anläggningsfordon och på det sättet direkt koppla grävskopan till den digitala projekteringen. Som tekniknörd och utvecklingsintresserad byggare med visst specialintresse för stora maskiner säger jag – Häftigt! Men är det verkligen genomtänkt?

Jag känner en grävmaskinist ganska väl. Han är ”vår” grävare. Om något skall grävas så ringer vi honom och så gräver han. Han har suttit vid spakarna i minst 35 år, och har en helt sanslös skicklighet och känsla för sitt jobb. Han är den sortens maskinist som hoppar ur maskinen och lägger rör och sätter brunnar själv om grovisen är för långsam. Den som skall gå bredvid hans maskin kan inte hänga på skyffeln många sekunder innan grävarn hänger sig på tutan, pekar, viftar och dirigerar. Sync-kollegan var ute på ett bygge en dag helt nyligen och gjorde lite byggledarjobb, dvs snackade skit, ringde andra arbetsplatser och skojade med gubbarna. När ha strosat runt ett tag så morrade grävarn: – Nu går du inte tomhänt en gång till uppför backen! Thats the spirit.

Den nya tekniken är ju fantastisk, i förlängningen är det en robot som gräver, det behövs ingen gubbe i maskinen. Det ställer helt andra krav på den som projekterar. Om vi flyttar över ansvaret för tänkandet till en projektör, då mister vi snart maskinistens yrkesskicklighet och erfarenhet. För att inte tala om hur dyrt det blir om en trettitonnare står stilla för att den fått virus, versionskonflikt eller hårddiskkrasch.

Jag vill verkligen inte vara bakåtsträvare, och jag tycker att vi skall använda tillgänglig teknik och fortsätta hitta på ny. Men det finns en risk att vi uppfinner system som tar död på viktig erfarenhet och kunskap, vi tror att det är utveckling men det blir avveckling. Möjligen är jag färgad av att jobba med de mindre markarbeten som sker runt ett hus. Det är helt klart annorlunda på stora anläggningsprojekt, men även där sitter det en grävmaskinist eller två som har fullt med kunskap innanför pannbenet. Ta vara på det när ni kopplar upp maskinen till Cyberspace!

Standard

Publicerat av

Publicerat den

03 mars 2009

Publicerat i

Byggbranschens hantering av pengar (och människor)

Kommentarer

7 kommentarer

Vinterkängor för 129 kr funkar väl inte i Norrland?

Jag är inte ekonom, jag är inte ens speciellt ekonomisk. Rent privat är jag snarare oekonomisk. Eller så är det så att mina föräldrar frikostigt har delat med sig av egenskapen att det inte är så noga med en själv, tänk på hur de andra har det först. Vi är åtta syskon så man skulle kunna tro att sådana egenskaper fördelades i lagom dos, men nej då. Farsan är just nu lite bekymrad över att just hans barn måste rädda världen – jo tack – dags att fundera över uppfostran nu, 30 år senare.

Denna uppfostran kan yttra sig bland annat i att jag köper mina nya vinterkängor på ICA Maxi. Jodå, det hände nyligen. Japp, Maxi har allt, och billigt är det också, ibland. Vinterkängor för 129 kr. Vinterkängor för 129 kr? Efter en veckas användning så kändes denna ena kängan lite sned liksom, men man härdar ju ut med sånt, som sagt (uppfostran).

Efter ytterligare några dagars haltande, så kollade jag i kängan, lyfte på sulan och konstaterande felet. Gummit i den yttre sulan var ihålig med små mellanväggar av gummi, dessa bar upp den inre stommen av en kartongsula. Tyvärr höll inte den kartongen mot väta och jag har väl förmodligen fuktat upp den på något sätt. Kort sagt – billig skit. Big surprise. Ikväll skall vi åka upp till Norrland och nu måste jag leta fram ett par riktiga kängor, det funkar inte med kängor från ICA Maxi med kartongsula. I Norrland har de riktiga grejor på fötterna.

Eftersom jag rent professionellt är inblandad i köp/sälj av byggarbeten och allting som händer med en fastighet, så är detta en smula märkligt. Jag skulle aldrig kunna köpa ett byggarbete för en tiondel av det normala priset, och sen tro att jag fick den funktion jag förväntat mig av en fullprisprodukt.

 Det händer ibland att man kan få in ett pris från en entreprenör som är riktigt lågt, långt under det du själv gissat. Inte sällan hänger det här ihop med lågkonjunktur eller att entreprenören byter organisationsnummer lite väl ofta. Det lockar till köp, men min erfarenhet säger att det sällan blir så bra. Vare sig det gäller vinterkängor eller ett målningsjobb.

Standard

Publicerat av

Publicerat den

02 mars 2009

Publicerat i

Arbetsmiljö och trivsel

Kommentarer

4 kommentarer

Enkät till byggjobbare – Vad kan du, egentligen?

 

Tackar Calle för inspirationen till detta, häromdagen beskrev han ju vad han gör – egentligen.

På ett projekt där vi samlat en osannolik blandning personligheter fick jag tanken att jag skulle ta reda på vad folk kunde – egentligen.

Vi hade en finsnickare som egentligen var poet och författare, en tandläkare som mycket hellre marmorerade, en gitarrbyggare som fick snickra ihop en trappa, en murarbas som egentligen var lastbilsmekaniker. Vi hade dessutom rätt många kockar och minst en konditor, när vi började undersöka.

Jag gjorde en naturligtvis medarbetarenkät som tyvärr aldrig gick ut på bygget.
( jag skall lista ut ett sätt att göra den som webformulär i fullversion, så alla kan fylla i sina egna svar)

Nedan följer de frågor som är själva huvudtemat:

  1. Tidigare har jag jobbat som…
    (t ex poet, psykiater eller andra konstiga yrken)
  2. …men egentligen är jag…
    (t ex poet, psykiater eller andra konstiga yrken)
  3. …fast jag skulle helst jobba som….
    (t ex poet, läkare eller andra konstiga yrken)
  4. …och, om jag bara kunde, skulle jag jobba som….
    (t ex rörläggare, cirkusartist eller en kombination av just de två)

Jag tycker vi skall vara glada för att vi har så mycket löst folk omkring oss, människor med en historia i bagaget och som kan g något extra till kafferasterna. Om vi bara kan blanda upp med lite helt vanliga snickare också så är saken klar.

Standard

Publicerat av

Publicerat den

01 mars 2009

Publicerat i

Nytänkande i byggbranschen, Planeten Jorden

Kommentarer

3 kommentarer

En lastbil om dagen – mer behövs inte

Byggindustrin skriver att Byggtransporter är en bortglömd miljöfråga – det stämmer inte. Vi har inte glömt bort det, men vi har inte gjort någonting åt problemet heller. Vi har en konservativ tradition att bara tänka på ekonomin för det enskilda projektet, där finns inte omtanke om Planeten Jorden med i kalkylen.

Jag har någon gång tyckt att en del lastbilschaufförer är idioter, men minst en chaufför har noterat att vi på byggena kan ligga nära samma betyg. Urban Wallin på Bygglogistik körde material till byggena för en del år sen, och han såg eländet. Nu driver han en nytänkande verksamhet som säljer just logistik av byggvaror. I deras nytänkande ligger bland annt ett koncept med Terminalisering, man samlar helt enkelt in materialet till ett projekt på en terminal. Sen levereras det in på bygget i rätt mängd, i rätt tid och på rätt plats. Det är bra för bygget, men det fina för miljön är att det blir mindre transporter på Planeten Jorden.

Sync planerar just nu ett bostadsprojekt i centrala Göteborg. Ett mål som vi formulerat i projektet är – En lastbil om dagen, mer behövs inte!

Grunden till det ligger just i det stora antalet små transporter till ett i sammanhanget litet projekt, mitt i stan. Jag har inte räknat, men kan gissa att det kommer åtminstone 10 transporter om dagen med bara småprylar. Rörläggarn får ett par stycken ventiler, elektrikern skall ha lite mer VP-rör och ventplåtslagaren har slut på skruv, för att inte tala om byggarn som måste få nya handskar och mer kaffe. Allt detta levereras gärna med kranbil som väger 15 ton eller så. Riktiga logistiker pratar om fyllnadsgrad – paus för asgarv – det gör inte vi. Leveransen ingår ju, så då kostar den inget, eller?

Vi har ett system i byggbranschen där vi kan ringa före klockan 16 ena dagen, på morgonen efter kommer allt du vill ha åkande på en för ändamålet ofta helt olämplig bil. För en tid sen så satt jag om pratade med ett par säljare på en järnhandlare här i stan. Vi kom in på detta fenomen och de berättade om en platschef som för några år sen ringde två gånger om dagen och beställde till nästa turbil. Han var alltid ute i sista sekunden, dessutom ringde han en järnhandlare till, som hade annat schema på sin turbil. Han menade att han inte klarade sig utan tre transporter om dagen. Det tyckte han ända tills han fick ett jobb långt ut på landet, då kom turbilen två gånger i veckan. Det gick att bygga ändå. Konstigt, va?

Det blir en utmaning till alla entreprenörer, att planera mer än en dag i förväg. Jag vet att det är tufft och kanske omöjligt men vi vill prova. Vi kan ju låtsas att vi bygger ute på landet. Nära naturen rent mentalt, så att säga.

 

Tillägg 2009-03-03:
PEAB har tydligen samma tanke. PEAB kör med Powerpoint och pressrelease, jag bloggar och kom först, det är skillnaden.

Standard

Publicerat av

Publicerat den

28 februari 2009

Publicerat i

Nytänkande i byggbranschen

Kommentarer

3 kommentarer

Att starta på nytt – och göra samma misstag

Rörmok har fått en ny arbetsplats och vandrar runt som ett frågetecken, igen. Eller rättare sagt med en massa frågor som känns igen från andra arbetsplatser. Som vanligt kommer det som en överraskning för platsledningen att det måste finnas plats att klä om och sitta ner och äta för alla på bygget.

Det är intressant att se detta ur ett UE-perspektiv. Som platschef har jag ju tagit emot både rörläggare och annat löst folk till mina arbetsplatser, nästan alltid har de kommit in lite för sent och lite för dåligt förberedda. Lagbasen har oftast kommit från annan arbetsplats, är inte riktigt klar med den, och han måste mentalt vara kvar där ytterligare en tid. Möjligheten att påverka byggets ”infrastruktur” är liten i det läget. Jag önskar mig att man träffades mycket tidigare och gick igenom upplägget, där alla fick ge sina synpunkter och önskemål. Det borde bli bättre i längden, men också skapa förståelse för att allt inte går att förutse.

Jag förstår att man som UE undrar exakt hur korkad man måste vara för att kvalificera sig som platschef eller verkare. Som part i målet kan jag inte uttala mig om just det, men det finns en struktur man kan fundera över. Kalkylator och planeringsingenjörer lämnar anbud och tecknar avtal, sen tar platschefen över och startar upp bygget. Allteftersom tiden går kommer fler personer in i processen, i mitt tycke då, lite för sent.

Det kostar ganska lite att träffas innan bygget startar upp, men det krävs en klok beställare som lägger tid för detta i tidplanen och driver på byggaren att genomföra detta. Information om arbetsplatsen, information om slutkunden och information om projektets syften och mål skall vara tydlig och lättillgänglig. Hemlagad soppa är en oslagbar ingrediens för såna möte och träffar.  Men det krävs kloka beställare, och rörläggare som kan koka soppa.

Standard

Publicerat av

Publicerat den

28 februari 2009

Publicerat i

Nytänkande i byggbranschen

Kommentarer

3 kommentarer

Det du gör egentligen, Calle…

… är en rundsmörjning av en gammal motor som går lite knackigt. Det är en helt nödvändig arbetsuppgift, som tyvärr sällan finns med i planering och väldigt sällan i ursprungskalkylen.

För dig som inte begrep inledningen så är det så att Calles Byggjobbarblogg har gjort en avancerad tidsstudie av en arbetsdag. Det är en enda lång rad av tokigheter som pinsamt tydligt visar byggbranschens problem. Det brister i planering, logistik och, vilket förmodligen är värst, kommunikationen mellan de inblandade.

Den här typen av forskningsprojekt brukar kosta en massa pengar och ta tid, men jag misstänker att Calle själv dragit det lasset, (LEAN Forskning mao). Per-Erik Josephson och hans kollegor på Chalmers under lång tid forskat och rapporterat om slöserierna i byggbranschen. Där får vi goda belägg för att vi kan spara in minst 35 % av byggkostnaderna. Jag tror det är från deras arbete som den inklippta bilden nedan är hämtad ”En platschefs arbetsdag”. Den påminner rätt mycket om Calles redovisning av sin dag.

en-platschefs-arbetsdag1

En viktig orsak till problemen uppstår på byggarens kontor, redan i anbudsskedet. Jag har suttit med kalkyler och räknat, och – jag lovar! – ensam på kontoret en sen kväll med penna och miniräknare så bygger jag snabbt, billigt och jättebra. Då flyter allt på det fortfarande imaginära bygget. Ingenting strular, alla är friska, det regnar aldrig, alla ritningar stämmer på millimetern, materialet ligger alltid på rätt ställe och alla är glada kompisar. Problemet är ju att vi ibland måste bygga det vi kalkylerat, på riktigt. Det är då problemen som Calle beskriver börjar.

Min slutsats av detta är att Calle snart blir platschef. – Det är inget du behöver vara rädd för, Calle, man blir inte automatiskt folkpartist bara för det. Men det finns risk att du får börja kalkylera. Sent på kvällen efter dagens bygge så skall du räkna fram lägsta pris på ett välplanerat bygge. Något att se fram emot?

Standard

Publicerat av

Publicerat den

26 februari 2009

Publicerat i

Arbetsmiljö och trivsel

Kommentarer

2 kommentarer

Vi är personligt ansvariga – för varandra

För inte så länge sedan så byggde vi vägg i vägg med de gamla kollegorna på stora byggbolaget. När de skulle ta ner sin tornkran så anlitade de den stora kranfirman som hjälp. Man behövde 2 st 150-tonnare (mobilkranar alltså), så det blev trångt i de centrala kvarteren den dagen kan man säga. Den som sett en kranmontering eller demontering vet att det blir mycket delar och många lastbilar.

Jag hade varit iväg en stund från bygget och kom dit på eftermiddagen, lagom till att rusningstrafiken kommit igång. Kranarbetet hade strulat och mobilkranarna stod kvar och det gjorde tornkranen med. Utanför vårt bygge står två lastbilar och väntar på lastning, men jag kunde ju se att de skulle dröja innan något landade på deras flak. Bägge två stod korkat och trafikfarligt parkerade. De tvingade ut gående runt lastbilarna, ut i körbanan bland bilar och bussar.

Jag ilsknade till och bad dem flytta lastbilarna. De bägge chaufförerna hade ingen större förståelse för problemet, och skyllde på att någon sagt att de skulle stå just där. Idioter var min slutsats. De riskerade livet på mammor med barnvagnar, gamla tanter och andra gående.

Jag fick inte tag i kollegorna på stora byggbolaget så jag ringde stora kranfirman. Efter vissa problem så fick jag prata med någon som var nästan ansvarig. När vi pratat en stund och lagt på, så backade två lastbilar ut och körde iväg.

Syndabockar? Ja, hade en olycka skett så hade beställaren fått problem även om han delegerat neråt. Platschefen är alltid ansvarig, men han hade ju överlåtit jobbet till kranfirman. Kranfirman hade en trafikanordningsplan som inte följdes och säkert var någon ansvarig för arbetena. Arbetsledaren på kranfirman borde fått sig en skopa ovett, men två chaufförer borde få offentligt spöstraff. Bägge två agerade på ett trångsynt och ynkligt sätt.

Att inte utsätta andra människor för fara måste alltid vara ett personligt ansvar. 

Standard

Publicerat av

Publicerat den

25 februari 2009

Publicerat i

Arbetsmiljö och trivsel

Kommentarer

1 kommentar

Chefens chef har ansvaret för att chefen fungerar.

I början på karriären var jag arbetsledare på stora byggbolaget. 1991 byggde vi om ett kontorshus i Göteborg. Jobbet var taget i utförsbacken, helt säkert till för lågt pris och man hade dessutom kapat fyra månader på tidplanen i upphandlingsskedet. Vi körde två etappers ombyggnad. Arbetsförmedlingen var hyresgäst i huset och skulle flytta över så snart vi var klara med etapp 1. Chefen på Arbetsförmedlingen var en kvinna, kanske 50+, lite andfådd och stressad hela tiden. I samma etapp skulle också en avdelning från Skatteverket flytta in i nyombyggda lokaler. Chefen på Skattekontoret var en man, samma ålder, lugn och sympatisk.

När etapp 1 skulle tas i bruk så var det i vanlig ordning inte helt klart. Ventilationen var inte igång, och värmen funkade tveksamt bra. I april 1992 var det vinter i Göteborg och de nyinflyttade fick bara 16 plusgrader på sina fina kontor. Trots att man hade samma problem så hanterades detta helt olika på respektive våning. När skattechefen frågade om läget och fick svaret att lösningen är ”på gång” så lät han sig nöjas. Hans personal klagade inte, men undrade när det skulle fixa lite värme till dem, inte grinigt utan man bara undrade, liksom. Chefen på Arbetsförmedlingen rörde upp himmel och jord, man skulle ringa huvudskyddsombudet, kontoret skulle bli tvunget att stänga av arbetsmiljöskäl. Praktiskt taget alla på Arbetsförmedlingens kontor verkade anse den låga temperaturen som det allt annat överskuggande problemet, och inget arbete kunde utföras där.

Samma aprilmånad 1992 kom sommaren abrupt, och vi hade plötsligt 28 plusgrader på de nyinflyttade kontoren. Vi hade fortfarande ingen ventilation i ordning. Nu satt tjejerna i skattekontorets reception (tidigare klädda i täckjackor) avklädda till ner till anständighetens gräns, nu med en fläkt på disken. De var fortfarande lika glada men frågade oss om det inte löser sig snart (”på gång” funkade igen). På Arbetsförmedlingen var läget ungefär som förut, men nu 12 grader varmare. Den höga temperaturen gjorde att man inte kunde bedriva sin verksamhet, detta var en allvarlig störning. Huvudskyddsombud och hela köret, omigen.

 Jag har funderat på vad som egentligen skilde de olika kontoren åt, de hade exakt samma bekymmer, men de hanterade detta på helt olika sätt. Jag tror det beror på ledarskap och chefens attityd. Nu skall vi komma ihåg att just arbetsförmedling 1992 inte var speciellt kul. Det var 600 000 människor utan arbete, och inga arbeten att förmedla. Vi kan väl gissa att resurserna att hantera detta inte följde efterfrågan. Nu kanske inte skattekontoret heller hade så glada ”kunder” i sin verksamhet, det ligger liksom i sakens natur. Men de hade nog en normal arbetsbelastning, med ett jämt flöde att arbetsuppgifter. Alldeles nyligen läste jag att just Skatteverket ligger högt på poppis-listan när det gäller myndigheter. Arbetsförmedlingen ligger nästan sist. Sista platsen är för övrigt vikt på lång tid åt Försäkringskassan.

Så frågan är: Var det ledarskapet som skilde dem åt? Jag tror det är en del svaret, men inte hela. Chefen på Arbetsförmedlingen borde fått resurser och hjälp.

Chefens chef har ansvaret för att chefen får resurser och fungerar.