Sjuåringen går över gränsen

Sjuåringen har ju tidigare avslöjats som en kapitalistisk affärskvinna in spe. Tidigare har det ju varit lite gulligt men det börjar spåra ur. Nu skall hon sälja kakor till sin farmor!

Häromdagen så sa nämligen sjuåringen att hon skulle sälja kakor på sitt kalas om några veckor. Hennes mor protesterade: – Nej men det kan vi väl inte göra, vi bjuder ju alltid på kakor och mat.

Sjuåringen förhandlar snabbtänkt: – De kan få vanliga kakor gratis, och så kan jag sälja lite lyxiga kakor istället.

Lyxiga kakor säljs som extra tillval? Vanliga kakor ingår i priset. Var har jag hört det förut? Just det. I flygbranschen säljer Ryan Air biljetter gratis men tar betalt för uselt kaffe, äckliga smörgåsar och svindyra toalettbesök. Kvällspressen är inte bättre, man säljer en, i mitt tycke bedrövligt dålig produkt, där extrabilagan ständigt marknadsförs som livsavgörande för nästa grillparty/badsäsong/bröllop/whatever.

Men, det förstås. I byggbranschen gör vi ju också så – NCC/Skanska/JM med flera säljer ju lite lagom lyx i glättiga broschyrer och sen kostar allt annat multum. Det sker med en taktik som en sjuåring avslöjar på tre sekunder.

Jaja, hursomhelst. Syftet med det nyss nämnda kalaset är bland annat att vi då skall uppgradera sjuåringen till en sprillans ny åttaåring. Vi har stora förhoppningar den nya modellen, vi är i och för sig väldigt nöjda med dem gamla men nytt är ändå nytt. Kanske. Jag frågade vad hon skall ha pengarna till. Cd’n från High School Musical-filmerna, blev svaret, så hon kan ladda in dem på sin nya MP3 som hon vet att hon skall få på kalaset. Suck.

– Men du har ju redan DVD-filmerna, försöker jag.  Spelar ingen roll enligt henne.

– Men vi kan ju be någon att ladda ner dem och lägga in dem på din MP3. Jag igen.

– Men det får man ju inte. Det har ju du sagt själv! Nu låter hon lite förebrående faktiskt.

Oups – uppmana till lagbrott ingick väl inte in mitt uppdrag som uppfostringsansvarig? Kanske inte så bra? Så nu är vi igång med fildelningsdebatten här hemma. Det är inte svårt att hitta bloggar på det temat, Deepedition är en av dem, jag läser gärna där men det är så många ord. Både jag och sjuåring behöver en enklare förklaring till hela grejen.

Stadsplanering med hjälp av grävskopor

Mats på Byggbloggarna har hakat på i underhållningsbranschen. Han skall presentera bra musik med någon slags relation till byggandet, tror jag. Bra idé. Sync kan hjälpa till lite här med.

Tomas Andersson Wij är en svensk rockare som skrivit De gröna vagnarna, en låt som Springsteen skulle varit stolt över (hittar den inte på youtube, men väl ett smakprov från TAW’s hemsida.). I Blues Från Sverige sjunger han rakt ur folksjälen och in i hjärtat. Texten rymmer dessutom lite stadsplanering. Yimby kan ju ha den som ledmotiv, vet ja.

Det är en tidig morgon och dimman hänger mellan träden
Jag går ensam genom Jesusparken och hör Malmö vakna
För sådär 40 år sen åt sig grävskopor genom staden
Och man stöpte den nya sköna världen i cement och glömska
Sen när husen stod skinande höga gick Malmöpampen
med partinål på finkostymen och dränkte sig i sundet

 

Sist in – först ut

Det är lågkonjunktur och det måste glesas ut och sparas in, det måste slås stopp och sen komma igång, dra åt svångremmen och anpassa kostymen.

Om man är egenföretagare så är det relativt svårt att sparka sig själv, även om man skulle önska sig just det.

Men man kan ju tänka sig att man förändrar sig lite. Varje person är ju en sammansättning av en massa egenskaper och förmågor, där kan det behövas en rensning ibland.

  • Dåligt självförtroende och uselt morgonhumör kanske kan få sparken?
  • Dålig initiativförmåga och bristande disciplin kan gott varslas med hot om uppsägning.
  • Dubbelmoral och kortsiktighet måste övervägas men nej, bättring.
  • Inskränkthet och tunnelseende – Hej då liksom.

Vi kan läsa om tekniska egenskapskrav i BVL, visst. Men det är väl rimligt med lite egenskapskrav även på oss själva också? Men nu får vi ett problem – vilken egenskap kom till sist?

Sist in, först ut gäller ju alltid. Förslag mottages tacksamt. Förhandlingar inleds inom kort mellan parterna.

Gratis skruvdragare – för bara 5 000 kr

Alla har sett de löjliga kampanjerna där en mobiltelefon kostar en krona. Alla vet att det är bluff. Alla vet att de får betala för telefonen, förr eller senare. Alla platschefer i byggbranschen vet att skruvdragare kostar pengar, det vet nog nästan alla människor. Många platschefer i byggbranschen har fått gratis skruvdragare, men fått köpa dyra skruv i stället.

Så var det när jag jobbade på det stora byggbolaget för ganska länge sen. Kanske är det så nu med. Vi fick inte köpa maskiner till arbetsplatsen, det skulle hyras från företagets förråd. Eftersom vi samfällt tyckte att det stora byggbolagets förråd var alldeles för dyrt och funkade uselt så köpte vi 10 000 gipsskruv dyrt och fick en Fein-skruvdragare på köpet. Så alla blev nöjda – platschefen som fick nya skruvdragare, förrådet som slappa griniga kunder och säljaren som sålde skamligt dyra skruv, förstås. Hade man riktig tur så gick jobbet på löpande räkning, då kunde man ju dessutom debitera kunden och dunka på ett arvode på 12 %.

Jag har varit inne på det spåret förut – stora organisationer missar fördelen med sin storlek på grund av småaktigheter. Jag minns ett divisionsmöte med alla tjänstemännen i västra Sverige, med andra ord några hundra. Det var en upprörd diskussion om det där djävla förrådet, hur dåligt det funkade och hur dyrt det var. Högsta cheferna försvarade det hela. Jag som ung novis och gediget naiv kunde inte fatta problemet med höga interna kostnader – pengarna stannade ju inom företaget. Jag begrep inte då platschefernas inställning, det gör jag lite mer nu.

Ungefär i den vevan fick jag förflyttning till en arbetsplats där jag skulle arbetsleda ett markjobb på ett större kontorsbygge. När asfaltering skulle börja så instruerade min AC mig på sitt finstämda sätt:

– Du skall ha varenda djävla viktlapp, från varenda djävla asfaltslass. Du får inte släppa in en djävla lastbil här utan att ha koll på vad som ligger på flaket.

– Men är det så farligt? Vi jobbar ju på samma firma? frågar jag då (naiv, som sagt).

– Du, det är de värsta djävla svin man kan ha att göra med!

Jaha. Nu vet man det. Den egna asfaltsavdelningen hamnar längre ner i helvetet än hustrumisshandlare, rasister och fotbollshuliganer. Utrycket ”Interna samarbetsproblem” beskriver bara toppen på ett isberg. Det kan ha blivit bättre, men jag har mina misstankar att det faktiskt är samma djävla skit fortfarande.

Jag har närt en kapitalist vid min barm!

Eller rättare sagt – jag gör det fortfarande. Hon är sju år och betydligt mer intresserad av att utveckla inkomstkällor och vinstoptimering än jag nånsin varit. Hennes yngre bror har i helgen blivit äldre, han fyllde fem, men är fortfarande lika naiv som tidigare. Familjen AB har en tveksam inställning till företagandet som sådant.

Sjuåringen har fått tipset att hon sälja teckningar, och är det något hon kan producera i mängder så är det just teckningar. Hon har i dagarna utvecklat en ny produkt – hon ritar en varelse ganska lik mumintrollet fast med egen fri tolkning. Hon gör detta i konceptuell form, hon upprepar sitt grundtema och varierar bara lite grann. Vi har gemensamt estimerat ett troligt marknadsvärde till 2 kr/st, och nu sitter sjuåringen och räknar på hur många hon måste rita för att få ihop hundra spänn.

– Pappa, måste jag rita femtio stycken för att få hundra kronor?

– Ja, men du kan ju kanske sälja dem dyrare. Om du tar femtio kronor styck så behöver du bara rita två stycken.

– Hm, men då får jag sätta dem i en ram. Då kan jag sälja dem för femtio kronor!

Hon kommer alldeles osökt i på sin farbrors domäner med andra ord – marknadsföring. Hon vill helt skamlöst sälja dyrt med hjälp av en snygg paketering. Som ansvarig för barnets värdegrund ifrågasätter jag resonemanget, jag undrar hur samma teckning kan bli så dyr plötsligt bara på grund av en ram. Hon tänker i två sekunder och säger frågande:

– Ok, men jag kanske kan på tjugo kronor i alla fall?

Aha, en gnutta samvete! Vad glad jag blir. Kampen mellan naiv humanism och kapitalisten inom henne fortsätter trots allt. Men visst är det påtagligt att till och med små barn ser att paketeringen kan vara dyrare än innehållet. Tänk om byggbranschen hade den insikten. Då kanske vi fick ordning på materialkostnaderna, dubbelugnar och människor som köpt grisen i säcken.

”Är du blåvittare?”.

Kanske inte just nu men emellanåt så är jag platschef på en byggarbetsplats. Så jag ställer frågan ibland till folk som kommer okända in på platskontoret – Är du blåvittare?. Gärna ganska överrumplande, så den som förberett sitt ärende kommer av sig lite. Som regel är 70 % blåvita i Göteborg, så det är god chans på en bra start i umgänget. 20 % är gaisare och av tradition är de stolta över att vara i minoritet och sist i tabellen. 5 % är öisare och resten fattar inte frågan.

Man kan lugnt säga att detta ger en mer avspänd start på bekantskapen. Det tar ungefär 10-15 sekunder extra och betalar sig, tror jag, med en bättre relation så länge man fortsätter jobba ihop eller umgås på andra sätt.

Jag har som platschefen haft ambitionen att säga välkommen till alla som kommer nya till bygget, åtminstone de som skall stanna ett tag. Några minuters omtanke och uppmärksamhet – Här klär man om, där står kaffet och det här skall vi bygga. Läs igenom arbetsmiljöplanen och fyll i anhörigblanketten också.

Om du vill att de som jobbar i projektet skall prestera bra, så måste du som chef presentera projektets själ och hjärta, du måste tala om varför projektet finns, vad det skall bli och vem som skall använda det i färdigt skick. Det kostar lite tid och just det är det svåra. En platschef sitter ofta i lång möten instängd i ett konferensrum, för att direkt efter det sätta sig och ringa till dem som lämnat meddelanden på telefonsvararen under mötet. Och när det är klart så är det ett möte till och vips så är klockan 16.15 och bygget är tomt på folk.

Som platschef har jag ofta gått en runda på bygget efter klockan fem, då har jag all tid i världen, lugnet lägger sig och hjärnan registrerar på vad som hänt under dagen. Så dags är jag både kreativ och analytisk. Så varför är det så urbota korkat att jag sitter med stängd dörr när gubbarna finns på plats på bygget och sen står jag där ensam två timmar efter alla har gått hem redo att vara en riktigt bra chef som lyssnar, uppmärksammar och kommunicerar.

Familjedagen

En dag fick jag en idé, och just då hade jag också möjligheten att få genomföra den. Ibland har man flyt. Jag chefade då på ett stort bygge med mycket folk, många sköna människor som ansträngde sig och för att göra ett bra resultat (inte bara avseende pengar). Vi har ju den fördelen i byggbranschen att vi faktiskt kan få bygga saker ibland som blir bestående, vackra att se på och till och med betydelsefulla för människor.

Vi ville göra något för att tacka dem som finns där bakom. De där människorna, stora och små, som får höra om pappas eller mammas jobb hemma men aldrig direkt se det i verkligheten. Så vi skulle ha en familjedag. Det var själva idén.

Vi hade väl i och för sig redan bränt hela festkontot i projektet, så det fick vara en budgetvariant, korv och mos, kaffe och bulle och en rundvandring. En söndag i oktober (i konkurrens med Blåvitts guldmatch, hur dum får man bli?!) så öppnade vi dörrarna. Det var mer än uppskattat, minst sagt. Det var nästan rörande att se hur tuffa byggjobbare tog med sig sin gamla mor för att visa vad de gjorde på dagarna. Våra polska vänner verkade särskilt stolta att visa upp sin arbetsplats, och att få presentera sin käresta för beställaren och platschefen.

För att inte tala om alla glada barn förstås. Barnen sket nog i och för sig i det fina hantverket och de vackra lägenheterna så länge det fanns Festis och kanelbullar, godis och varmkorv. Men vi hade en barnteater som blev till klockren succé.

Jag har inte riktigt koll på vad en HR-chef gör, men kanske är det sånt här. Det skulle kunna kallas personalvård, men vi kallade det bara för en kul grej. Det kostade några tusen för kaffet med tilltugg, men kan också räknas som 0,004% av hela budgeten eller för den skull motsvarande att 80 man sitter 6 minuter för länge med kaffekoppen för att bygget är så trist. Teatern kostade väl några minuter till om jag minns rätt.
Hyfsad payoff-tid på den investeringen!

Arslet ur vagnen

Som jag ser det är det klart att vi skall bygga lågenergihus, nollenergihus, passivhus, miljötänkwhatever hädanefter. På nybyggen så blir det enda rimliga standarden, det är snart vardag. Ingen säger emot, och NCC har till och med lovat försöka sänka byggkostnaderna (!) så alla förutsättningar finns.

Men nybyggnationer av bostäder var ca 1 % av det totala beståndet, åtminstone för den stora kraschen (Minns ni Hösten 2008? Ojojoj!). Nu när de flådiga mäklarna har slagit igen (lappen på dörren säger: ”Åter 2011”) och alla bostadsbyggare skall sysselsättas i infrastrukturprojekt (köra grävmaskin:), så kan det vara läge att fundera på att starta de där åtgärderna som alla vet behövs. Miljonprogrammet behöver en uppfräschning, en bedömning jag läst är att det kan kosta en sisådär 300 miljarder. Som hittat! Sync tror iofs att det kostar 500 miljarder, lite strul blir det ju alltid.

Startar planprocess och planering nu och utförs den vanliga frenesin (OBS OBS – ironi!), så är det igång lagom med byggstart till nästa konjunkturuppgång, 2011 sådär. Känn ingen stress beslutsfattare, nej det här måste naturligtvis funderas igenom, klimathotet är ju nästan helt nytt dessutom, och inte helt utrett ännu.

Så om vi skall rädda Planeten Jorden, så rekommenderas:
”Arslet ur vagnen”
Producerat:   Regeringen
Regi:             Boverket
Starring:      100 000 byggjobbare som annars skall leva på A-kassa och svartjobb

12 % roligare

Jag har en kollega och vän som vill att vi skall ha 12 % roligare. Rent generellt. Lustigt nog sammanfaller procentsatsen med densamma i många bra viner, ett gott tecken. Den är också ett hyfsat snitt på det entreprenörsarvode jag genom åren kunnat lägga på på material och underentreprenader. 12 % är en bra siffra, så god som någon.

Vi kunde ju valt 15 % men den som gapar efter mycket…

Avdelningsmöte 72 000 kr/st

För en tid sen så jobbade jag på stora konsultfirman, där fanns några som tyckte vi kunde bli mer konstruktiva när det gällde fakturering. T ex tyckte de att vi gott kunde ta betalt för tiden man reser från ett uppdrag, samtidigt som man debiterar den kund man är på väg till. Skitbra, man kan dubbelfakturera en timme när man sitter i bilen och ändå snacka med en tredje kund i telefon. Trots min bakgrund som byggentreprenör hade jag svårt för detta.

Ett annat knep som vi uppmanades att börja med, var att debitera tiden för vårt interna avdelningsmöte på kunden. Två timmar i månaden hade vi för allmän genomgång, fika och skvaller. I mitt tycke var det en viktig stund för sammanhållning och väsentlig om man skall agera någorlunda samstämmigt. Dessutom gillar jag både fika och skvaller.

Men jag gillar inte tanken på att debitera en kund för att jag mysa med mina kollegor och pimpla kaffe och lyssna på alla andras småbekymmer och stordåd. Min kund vill, om han betalar tiden, att jag jobbar med hans projekt. Om jag fått förtroendet att hålla i hundra miljoner i ett projekt – skall jag klå beställaren på tvåtusen extra i månaden då? Det jag skall granska hos entreprenörerna är bl a att beställaren betalar den tid som är nedlagd på plats – skall jag själv bluffa med min tid då?

Jag gjorde parallellen att om alla på det bygget jag hade för stunden skulle göra samma sak. Jämförelsen blir intressant, 80 man åker in till firman för att gå på internt möte, sen kommer de tillbaka och vill ändå ha betalt för tiden. Kostnad ~72 000 kr (per tillfälle!).

– Någon beställare som vill pynta för det, tror du?
Det kunde ingen av dem inte svara på.

Som vanligt alltså, ett litet vardagsbedrägeri för din egen vinning låter inte så farligt. Men när du förstorar det blir det otänkbart.