Det du gör egentligen, Calle…

… är en rundsmörjning av en gammal motor som går lite knackigt. Det är en helt nödvändig arbetsuppgift, som tyvärr sällan finns med i planering och väldigt sällan i ursprungskalkylen.

För dig som inte begrep inledningen så är det så att Calles Byggjobbarblogg har gjort en avancerad tidsstudie av en arbetsdag. Det är en enda lång rad av tokigheter som pinsamt tydligt visar byggbranschens problem. Det brister i planering, logistik och, vilket förmodligen är värst, kommunikationen mellan de inblandade.

Den här typen av forskningsprojekt brukar kosta en massa pengar och ta tid, men jag misstänker att Calle själv dragit det lasset, (LEAN Forskning mao). Per-Erik Josephson och hans kollegor på Chalmers under lång tid forskat och rapporterat om slöserierna i byggbranschen. Där får vi goda belägg för att vi kan spara in minst 35 % av byggkostnaderna. Jag tror det är från deras arbete som den inklippta bilden nedan är hämtad ”En platschefs arbetsdag”. Den påminner rätt mycket om Calles redovisning av sin dag.

en-platschefs-arbetsdag1

En viktig orsak till problemen uppstår på byggarens kontor, redan i anbudsskedet. Jag har suttit med kalkyler och räknat, och – jag lovar! – ensam på kontoret en sen kväll med penna och miniräknare så bygger jag snabbt, billigt och jättebra. Då flyter allt på det fortfarande imaginära bygget. Ingenting strular, alla är friska, det regnar aldrig, alla ritningar stämmer på millimetern, materialet ligger alltid på rätt ställe och alla är glada kompisar. Problemet är ju att vi ibland måste bygga det vi kalkylerat, på riktigt. Det är då problemen som Calle beskriver börjar.

Min slutsats av detta är att Calle snart blir platschef. – Det är inget du behöver vara rädd för, Calle, man blir inte automatiskt folkpartist bara för det. Men det finns risk att du får börja kalkylera. Sent på kvällen efter dagens bygge så skall du räkna fram lägsta pris på ett välplanerat bygge. Något att se fram emot?

Framtiden kan bli en rolig historia

Det har varit lite allvarligt några dagar nu, så jag känner att jag får lätta upp det hela. Förr i tiden var framtiden lite mer spejsad, nu hör man sällan något om utomjordingar. För ett jag sen läste jag en rolig historia, den utspelas på ett rymdskepp någon annanstans i galaxen.  
Dialog i kontrollrummet:

– Kapten, vi har fått rapporter från Planeten Jorden att de lagt ut en vapensköld i rymden runt planeten.
– Planeten Jorden? Finns det intelligent liv där?
– Vi vet inte, men antagligen inte. Vapnen är riktade mot dem själva!

Det finns ju helt klart en del saker som skadar oss på lång eller kort sikt. Jag har inte diskuterat färdigt med mig själv än, men jag är lite tveksam till saker som kärnkraft, dåliga tätskikt i badrum och melodifestivalen. 

Vi är personligt ansvariga – för varandra

För inte så länge sedan så byggde vi vägg i vägg med de gamla kollegorna på stora byggbolaget. När de skulle ta ner sin tornkran så anlitade de den stora kranfirman som hjälp. Man behövde 2 st 150-tonnare (mobilkranar alltså), så det blev trångt i de centrala kvarteren den dagen kan man säga. Den som sett en kranmontering eller demontering vet att det blir mycket delar och många lastbilar.

Jag hade varit iväg en stund från bygget och kom dit på eftermiddagen, lagom till att rusningstrafiken kommit igång. Kranarbetet hade strulat och mobilkranarna stod kvar och det gjorde tornkranen med. Utanför vårt bygge står två lastbilar och väntar på lastning, men jag kunde ju se att de skulle dröja innan något landade på deras flak. Bägge två stod korkat och trafikfarligt parkerade. De tvingade ut gående runt lastbilarna, ut i körbanan bland bilar och bussar.

Jag ilsknade till och bad dem flytta lastbilarna. De bägge chaufförerna hade ingen större förståelse för problemet, och skyllde på att någon sagt att de skulle stå just där. Idioter var min slutsats. De riskerade livet på mammor med barnvagnar, gamla tanter och andra gående.

Jag fick inte tag i kollegorna på stora byggbolaget så jag ringde stora kranfirman. Efter vissa problem så fick jag prata med någon som var nästan ansvarig. När vi pratat en stund och lagt på, så backade två lastbilar ut och körde iväg.

Syndabockar? Ja, hade en olycka skett så hade beställaren fått problem även om han delegerat neråt. Platschefen är alltid ansvarig, men han hade ju överlåtit jobbet till kranfirman. Kranfirman hade en trafikanordningsplan som inte följdes och säkert var någon ansvarig för arbetena. Arbetsledaren på kranfirman borde fått sig en skopa ovett, men två chaufförer borde få offentligt spöstraff. Bägge två agerade på ett trångsynt och ynkligt sätt.

Att inte utsätta andra människor för fara måste alltid vara ett personligt ansvar. 

Chefens chef har ansvaret för att chefen fungerar.

I början på karriären var jag arbetsledare på stora byggbolaget. 1991 byggde vi om ett kontorshus i Göteborg. Jobbet var taget i utförsbacken, helt säkert till för lågt pris och man hade dessutom kapat fyra månader på tidplanen i upphandlingsskedet. Vi körde två etappers ombyggnad. Arbetsförmedlingen var hyresgäst i huset och skulle flytta över så snart vi var klara med etapp 1. Chefen på Arbetsförmedlingen var en kvinna, kanske 50+, lite andfådd och stressad hela tiden. I samma etapp skulle också en avdelning från Skatteverket flytta in i nyombyggda lokaler. Chefen på Skattekontoret var en man, samma ålder, lugn och sympatisk.

När etapp 1 skulle tas i bruk så var det i vanlig ordning inte helt klart. Ventilationen var inte igång, och värmen funkade tveksamt bra. I april 1992 var det vinter i Göteborg och de nyinflyttade fick bara 16 plusgrader på sina fina kontor. Trots att man hade samma problem så hanterades detta helt olika på respektive våning. När skattechefen frågade om läget och fick svaret att lösningen är ”på gång” så lät han sig nöjas. Hans personal klagade inte, men undrade när det skulle fixa lite värme till dem, inte grinigt utan man bara undrade, liksom. Chefen på Arbetsförmedlingen rörde upp himmel och jord, man skulle ringa huvudskyddsombudet, kontoret skulle bli tvunget att stänga av arbetsmiljöskäl. Praktiskt taget alla på Arbetsförmedlingens kontor verkade anse den låga temperaturen som det allt annat överskuggande problemet, och inget arbete kunde utföras där.

Samma aprilmånad 1992 kom sommaren abrupt, och vi hade plötsligt 28 plusgrader på de nyinflyttade kontoren. Vi hade fortfarande ingen ventilation i ordning. Nu satt tjejerna i skattekontorets reception (tidigare klädda i täckjackor) avklädda till ner till anständighetens gräns, nu med en fläkt på disken. De var fortfarande lika glada men frågade oss om det inte löser sig snart (”på gång” funkade igen). På Arbetsförmedlingen var läget ungefär som förut, men nu 12 grader varmare. Den höga temperaturen gjorde att man inte kunde bedriva sin verksamhet, detta var en allvarlig störning. Huvudskyddsombud och hela köret, omigen.

 Jag har funderat på vad som egentligen skilde de olika kontoren åt, de hade exakt samma bekymmer, men de hanterade detta på helt olika sätt. Jag tror det beror på ledarskap och chefens attityd. Nu skall vi komma ihåg att just arbetsförmedling 1992 inte var speciellt kul. Det var 600 000 människor utan arbete, och inga arbeten att förmedla. Vi kan väl gissa att resurserna att hantera detta inte följde efterfrågan. Nu kanske inte skattekontoret heller hade så glada ”kunder” i sin verksamhet, det ligger liksom i sakens natur. Men de hade nog en normal arbetsbelastning, med ett jämt flöde att arbetsuppgifter. Alldeles nyligen läste jag att just Skatteverket ligger högt på poppis-listan när det gäller myndigheter. Arbetsförmedlingen ligger nästan sist. Sista platsen är för övrigt vikt på lång tid åt Försäkringskassan.

Så frågan är: Var det ledarskapet som skilde dem åt? Jag tror det är en del svaret, men inte hela. Chefen på Arbetsförmedlingen borde fått resurser och hjälp.

Chefens chef har ansvaret för att chefen får resurser och fungerar.

Hundra pannkakor i en norsk container

Under en av de sällsynta perioder (2001?) när jag handgripligen har jobbat som byggnadsarbetare själv, då låg vi i en container. Eller två containrar egentligen, men vi möblerade om och ställde alla fyra sängarna i den ena och så åt vi tillsammans i den andra. Fyra unga män på tveksamt äventyr i Osloområdet. De var inte vår normala omgivning, det var helt klart.

Sammanfattning rent generellt. Sorglig sunkmiljö, dyr folköl och dålig mat, uselt boende och mögel i duschen, norsk TV och griniga gamla gubbar som legat borta på jobb alldeles för lång tid i sitt liv. Feta traktamenten i lönekuvertet, men ändå, hyfsat deprimerande.

Vi lämnade Göteborg kl 3 på måndag morgon och åkte hem i raketfart på torsdagseftermiddagen (skynda innan köerna!). Vi jobbade tre långa dagar och en kort, sen drog vi. Första gången vi kom upp så hade ingen fixat något boende alls till oss, så vi fick ta in på ett härbärge i Oslo som förmodligen fakturerade socialtjänsten för de flesta av sina sängar. Vi bar in alla verktyg och maskiner och la under våningsängarna den natten.

Sen fick vi ändå ett någorlunda ok boende, två bostadscontainrar med två sängar, ett bord och ett kylskåp i varje. Vi möblerade om som sagt, men mysfaktorn låg ändå strax under noll. Det som värmde var sällskapet och lillbrorsans pannkakor. Vi hade gjort upp om att ta med middag till varsin dag mån-tis-ons och så skulle brodern fixa mellanmål. Han stod hemma hos morsan och stekte hundra pannkakor på söndan innan första resan. Det är väldigt många pannkakor. (Notera att det var långt innan GI-snacket slagit igenom!)

Vi har nostalgisnackat om detta många gånger, så förmodligen hade vi ganska trevligt i vår container. Jag undrar om de griniga gamla gubbarna hade det lika skoj som vi. Helt säkert är den deprimerande miljön i boendet och hela situationen gick stick i stäv med min bild av att skapa arbetsglädje och bra prestationer genom att skapa så bra sociala förutsättning som möjligt.

Jag undrar om någon stekte hundra pannkakor till dem, nånsin. 

Kontrollplan – en ren skitsak

I alla kvalitetssystem som jag har sett så ingår det en slags egenkontroll. Ofta innebär det att du skall fylla i en checklista när du gjort en viss given del av din arbetsuppgift. Alla har säkert sett listan på väggen i en del offentliga toaletter. Det står vem som senast städade och när hon (för det är fortfarande oftast en hon) städade sist. Har du sett en sån lista så vet du också att det inte är någon garanti för att toaletten är fräsch, besökaren innan dig kan ha ställt till det ganska ordentligt. Men heller inte att den är nödvändig, det finns ju fräscha toaletter utan lista på väggen också.

I byggbranschen har vi många kontrollplaner. Mig veterligen har det inte hjälpt upp kvalitén i någon större utsträckning, men det håller igång en hel del konsulter, det är helt säkert. Någon gång när jag har behövt förklara för en novis hur en kontrollplan fungerar så har jag använt toaletten som hjälp. Eller rättare sagt – toalettbesöket, det man själv gör, för sig själv. Alla kan det momentet, och det underlättar.

För att kvalitetssäkra det hela måste man upprätta sin checklista med de punkter som är kvalitetskritiska. I detta fall kan det vara:

1.      låsa dörren
2.      kolla att det finns papper
3.      sitta ner
4.      använda pappret
5.      använda toaborsten
6.      tvätta händerna.

Checklistan hjälper dig att lösa detta, du missar inget och du gör det i rätt ordning. Rent teoretiskt är det så.

Om man utvecklar sitt kvalitetssystem lite så kan man ha instruktioner för hur man skall agera om något gått snett. T ex om man kissat på golvet – då står det förmodligen ”Torka upp efter dig, din gris!”. Eller om man kanske haft lite för bråttom, sprungit in och lättat ett halvkilo, och sen insett att det saknas dasspapper. Då kanske det i din checklista finns förslag på alternativa lösningar, t ex dagens Metro, en bättre begagnad pappershandduk eller dina strumpor. Hursomhelst är det viktigt med erfarenhetsåterföring och eliminering av upprepade fel, för det här är inget kul när det händer.

Det vore ju egentligen ett rimligt krav att inte bara städaren utan även vi som toalettanvändare kunde kvalitetssäkras. Om alla hade en sån checklista och följde den så skulle det underlätta för den som har det som jobb att hålla fräscht mellan våra besök på toa. Det vore väl bra!

Vi var kungar i Warszawa – på olika sätt

På ett bygge så tog vi in ett par polska murare. De hade bra referenser, men hade väl inte funnits med i en officiell svensk lönelista ännu, om man säger så. Vi ordnade så att de fick anställning i ett svenskt företag med kollektivavtal och polsktalande löneadministratör. De var med oss i 18 månader på det projektet, nästan från start till mål. Killarna fick plötsligt 130 kr/tim och tog ett stort kliv in i samhället. Åtminstone på pappret. De kunde inte prata svenska och min polska är inte mycket bättre, men vi använde teckenspråk och, så småningom, en svensktalande polack som tolkade.

Att våra polska vänner inte kunde delta i snacket i matrummet eller ute på bygget gjorde tyvärr att det var en viss distans mellan dem och oss. När vi skulle ordna en liten studieresa efter en lyckad etapp på bygget så tänkte jag slå två flugor på smällen. Jag tänkte att vi kunde vända på steken, att vi åkte till deras hemmaplan där vi blir utlänningar och de blir de infödda.

Vi bokade in en helg i Warszawa, flyget dit är ju faktiskt nästan gratis. Totalt 25 personer var vi (byggnadsarbetare, beställaren, mäklarna, arkitekten, antikvarien) 23 svenskar och 2 polacker. Två nätter på hotell och några bra studiebesök blev det. Vi fick en rejäl påminnelse om att andra världskriget faktiskt hände på riktigt och att vi svenskar historiskt har våldsfört oss på Polen många gånger om. Min plan funkade ganska bra – den att våra polska vänner skulle ta kommandot, men lite blygsel och respekt för överheten bromsade fortfarande.

Den andra kvällen i stan fick vi en middag med fem rätter som var och en täckte dagsbehovet av kalorier och fett för en mindre armé. Ihop med en gedigen tömning av vinkällaren så tog det knäcken på halva (det då blivande) Sync. Dock inte mig eller min bror. Nejdå, vi skulle på lokal också.

En av de polska murarna Janne (pseudonym) uppnådde på nattklubben det jag tänkt mig. Han blev kung i baren. Han hade med sig kanske 15 svenskar, han var den enda som kunde polska och han var vår ledare just då. Jag hoppas att det kändes lika bra för honom som för oss.

Janne (fortfarande pseudonym) hade ju också fått en rejäl middag i magen, och tog upp en grej som han startade kvällen innan – han hetsade till vodka-race. Ett klassiskt scenario – chefen skall supas under bordet. Fast denna gång lite mer raffinerat, i Polen med en polack mot en svensk och vodka i floder. Omdöme, självbevarelsedrift och ansvarskänsla borde naturligtvis hindrat mig att anta utmaningen, tyvärr var de egenskaperna kvar på hotellet. Men märkligt nog så stod jag distansen ut. Janne kroknade efter en 7-8 vodkashots, och jag blev vodkakung i Warszawa.

Helt säkert är att middagen på 7 000 kalorier, tjockt med stekflott på smörgåsen och att jag vägde 40 kg mer än Janne påverkade utgången till min fördel. Den egentlige kungen den kvällen, Janne (som ju heter något annat), hade förhoppningsvis ett par fantastiska dagar hemma i Polen med sina nya svenska kompisar. Vi hade i alla fall skoj.

LEAN Rock´n roll

1987 så var jag på en konsert med en grupp som heter Toto. Ett gäng grymt duktiga studiomusiker som lyckats med några egna hits, piano-introt till Hold The line är genialt och klassiskt. Men Toto betraktades nog som lite tråkiga, perfektionister och opersonliga. Lite för välproducerat och organiserat.

Jag hade läst recensionerna från tidigare konserter på turnén, man körde samma setlist och avslutade sina två största hits, improvisation lika med noll. Mitt minne av konserten är att recensionerna stämde ganska bra. Man körde rutinartat igenom låtarna, vers-vers-refr-vers-solo-refr, väldigt ospännande. Men efter andra extra-numret (Rosanna) i Scandinavium så hände det något. Bandet kom tillbaka ut en gång till på publikens rutinmässiga begäran. Någon i bandet gick fram till mikrofonen och sa ungefär:

– We usually don’t do this, but tonight we do it anyway!

Och sen, djälvlar i taket, så rockade Toto skiten ur oss i publiken. Om taket i Scandinavium rasat då hade det var befogat i den stunden. Jag minns inte vilken låt de spelade, men det var inte deras egen. All slentrian var borta, spelglädjen sprutade fram och några av världens bästa musiker släppte loss allt de hade.

I LEAN-tänket så nämner man åtta olika sorters slöseri – outnyttjad kreativitet är en av dem. Kanske är det så att vi på en del byggprojekt kan släppa fram spelglädjen och utnyttja all den skicklighet som finns i huvudet och i händerna på alla våra artister (byggnadsarbetare)?

Kan vi prestera på våra byggen såsom Toto presterade på sitt extra extranummer – ja då kommer publiken (beställarna) att stå upp och jubla, och de kommer köpa biljett till nästa konsert (förlåt, bygge), sen startar de fan-clubs (årsavtal) och talar om för andra hur bra vi är. Då blir det mer rock’n roll, det är bra.

Min svåger kan spela gitarr – det kan inte jag

Jag har en svåger som är gitarrist. Han äger perverst många gitarrer och stränginstrument, han kan spela på allt. Han har en studio där han spelar in musik olika artister, han ingår i en massa olika band. Han har spelat in och kompat Daniel Lemma, Sofia Karlsson och Freddie Wadling (ni fattar, respekt).

Själv är jag projektledare i byggbranschen. Kul. Jättekul.

För ett par år sen så satt vi och åt lunch, svågern H, hans kompis K och jag. En bit in på lunchen, jag minns inte i vilket sammanhang, sa svågern att det är så skönt med folk som gör riktiga saker (han menade mig, då). Bygga hus och sånt är i detta fallet riktiga saker. Han tyckte att han själv och hans omgivning var pseudo-människor. OBS – Han sa detta med ett skratt. Hans omgivning består till stor del av musiker och artister, teaterfolk och konstnärer. Människor som bara producerar musik, historier och konstverk för att de roar dem, och som emellanåt kan vara en försörjning. De bygger ju inga hus förvisso, åtminstone inte så ofta.

Jag fick protestera, för jag i min tur avundas deras värld. Jag avundas den som kan spela ett instrument så bra som H. Snabbkommandon på en laptop blir liksom aldrig lika fräckt som ett gitarrsolo. Tyvärr. Jag charmas av dem som vågar leva det livet där inte avkastningskravet 10% på investerat belopp bestämmer motivet på tavlan du målar, du målar det motivet för att känner att du vill måla just det.

Jag kan emellanåt vara väldigt bra på det jag gör, men jag målar inte tavlor och jag spelar inte gitarr. Jag skriver protokoll och attesterar fakturor. Jag sitter vid kortändan på mötesbordet och frågar efter brandskyddsdokumentationen och arbetsmiljöplanen, för femtioelfte gången. Det närmaste jag kommer att spela teater, det är när vi i förväg bestämmer vem som skall vara goodguy/badguy i en förhandling.

Visst är det både märkligt och trösterikt att man uppskattar varandras sätt att leva. Man dissar sin egen vardag och ser fördelarna hos andras. När det blir tvärtom, det är väl då det blir problem i världen. Sync lovar nu att bli lite mer pseudo-konsult hädanefter, måla fler tavlor, ordna mer kalas, åka till Ghana och hälsa på Eddie och kanske rädda Planeten Jorden också.

Blåvitt var bäst i Europa 1982

IFK Göteborg vann UEFA-cupen 1982. Svennis var ung super-tränare, men stjärnan hette Torbjörn Nilsson. Hade han haft mer av Zlatans ego och självförtroende, så hade han också varit kung i Italien. Kung på Ullevi är i och för sig lika stort, men vi är tyvärr få som begriper det fullt ut.

Blåvitt, som varit rejält på dekis på sjuttiotalet, dominerade svensk fotboll under många år efter första cupsegern. En rad SM-segrar, ny UEFA-cup -87, 10 gubbar i landslaget samtidigt, glory days. Grovjobbare och artister i ljuv förening. Det som Blåvitt levde på var spelsystemet, en grundidé om disciplin och en ordning och reda som inte funnits tidigare. Rak backlinje, zonspel och, framförallt, samarbete.

Själv har jag spelat korpfotboll på absolut lägsta nivå. Det har ingen som helst likhet med Blåvitt -82.

Nu händer det tyvärr allt som oftast att vi i byggbranschen bygger som ett korplag spelar. Ett korplag som är ihopsamlat i sista minuten. Spelarna är inte uttagna för sina fina egenskaper (~referenser) som bollspelare (~entreprenörer) utan för att de var tillgängliga (~lägsta pris). Spelsystemet jobbas fram av coachen (~platschefen) under en symbolisk uppvärmning som ingen tar på allvar (~startmöte). Motståndarna är i detta läget okända, ingen har kollat upp vad som väntar på andra sidan (~planeringsmöte). Domaren kommer sist av alla och har nollkoll på vem som skall spela, vilken serie det är och vem som borde ha boll med sig (~beställarens ombud). När matchen väl är igång så vill alla vinna men man spara sig gärna till strax före slutsignalen (~slutbesiktningen). Känner man att man inte grejar det så kan man alltid filma sig till en frispark eller straff (~ÄTA-rapport om tidsförlängning). Efter matchen så finns det ingen ände på orsakerna till att det gick som det gick (~efterbesiktning).

Jag stod på läktaren när Blåvitt slog Barcelona och Manchester United. Då var den självklara drömmen att själv få vara stjärna på planen. Nu är jag mer intresserad av tränarrollen, eller snarare coachjobbet. Jag har nästan coachat ett ”Real Madrid” på ett bygge, vi hade enorma resurser, grovjobbare och artister. Vi presterade och fick beröm, men de kostade också därefter. Elefantsjuka.

Jag önskar att vi kunde prestera som Blåvitt gjorde 1987 – med små resurser, smartare än alla andra, med samarbete och lagkänsla. Vi tränar för det nu, men var är Torbjörn Nilsson?