Tack för kaffet!

För snart tjugo år sen var jag och kollegorna på stora byggbolaget på besök hos järnhandlarn vi dagligen handlade av. Vi gick runt i butiken och på lagret, genom kontoret och säkert vidare till något slags kalas med överflöd av mat och dryck. När vi gick genom butik så berättade säljaren att deras näst största artikel (i pengar räknat) var kaffe. Hoppsan.

Så är det, vi köper kaffe till byggena. Gärna och mycket, för det skall alltid finnas kaffe. I goda tider så bjuder byggaren alla UE också, i snåltider så dras det in. Ibland bjuder inte byggaren på kaffe ens till de egna gubbarna. Det är sannolikt fel sätt att spara pengar, i min mening.

Någon som tror att kaffet är billigt hos järnhandlarn? Nej, precis – helt rätt. Men det är enkelt och snabbt, och leverans ingår! Dessutom är det märkligt att när vi privat står i butiken och gärna värderar priset mot KRAV-märkning, rättvisemärkning och kanske rentav smak innan vi gör vårt val, vi köper glatt bryggmalet-whatever utan att fundera på sånt när vi ringer järnhandlarn. Trots att det kan vara hundra gånger mängden, på bygget jämfört med hemma. Förklara det!

Naturligtvis borde vi teckna avtal med Lidl eller någon annan lågpriskedja, och köpa kaffet till lägsta pris och hantera det med rationell logistik. Det kan gärna vara rättvisemärkt. Så om någon tycker jag var spydig mot Dipart i föregående inlägg, så tänk om. Vi behöver nya, gärna naiva, inköpare som ifrågasätter och skriver oss på näsan när vi kör på i våra gamla spår.

Nyanställd inköpare på löpande räkning?

I en artikel i Byggindustrin så droppar man nyheten(?) att firman Dipart har börjat tänka efter före, och på det sättet sänker man kostnaderna. Bakgrunden till rubriken är att en ny inköpare började ringa runt och fråga vad en klyvsåg kostade – egentligen. Han sänkte slentrianpriset med 23%. Ojojoj.

Dipart verkar vara en reko firma, de har CSR och samvete. Jag har läst tidigare om deras engagemang med glasögon till de mindre bemedlade. Mycket behjärtansvärt. Så antagligen har artikeln blivit lite konstigt utspädd och naivt formulerad? Nej, den är faktiskt plankad rätt av månadens pressrelease.

Men det kan väl inte vara så att en ny inköpare blir den förste på Dipart att ringa och kolla vad en klyvsåg kostar? Det kan väl inte vara så att Dipart först nu börjar teckna avtal med sina leverantörer?

Kan det vara så att ersättning på löpande räkning gjort att man inte haft anledning att bevaka sina kostnader?

”Hus skall inte stå ute, det blir bara problem”

 

(Citat från en före detta kollega)

Det regnar och blåser i Sverige. En gång per år blir det vinter, då blir det kallt. På sommaren steker solen, och malignt melanom kan drabba plåttak och andra ytskikt.

Ett hus är ett väderskydd för boende eller en verksamhet. Vi kan tyvärr inte ha våra hus inomhus. Men våra byggen kan vi skydda. Man ser det oftare och borde snart vara regel med intäckning av ett bygge så arbetena kan ske torrt och skyddat för dåligt väder. Jag tror dessutom att man kan räkna hem kostnaden om man lägger all intjänad tid i potten. Om nya reglerna om fuktsäkerhetsprojektering skall bli till någon nytta så är valet enkelt.

Jag tänker så här. Om man är tydlig i upphandlingsskedet att här skall det täckas in, då borde en plåtslagare lämna ett lägre pris, tyvärr blir det inte alltid så. Alternativt så köper man jobbet på löpande räkning, då får beställaren full utväxling av väderskyddet. Exemplet nedan kostade i runda slängar en miljon att bygga. Det stod uppe i 10 månader och släppte inte igenom något enda regnväder. Vi gjorde ca 16 000 arbetstimmar därunder, så om vi sparade in 20-30% så lönade det sig. Vi har inte ångrat det valet.

Så det blir inte dyrare totalt sett, det blir högre kvalitet, det blir snabbare klart och bättre arbetsmiljö. Jag tycker att våra beställare skall kräva ett bygge under tak helt enkelt. 

 

Intäckning

Intäckning

Peter, vad gör du om femton år? Har du tagit över firman då?

Frågan var knivskarp och Peter blev ännu blekare än bakfyllan egentligen motiverade. Uppenbarligen var detta inte det han funderade på innan han somnade på kvällen. Snickarn T fick en klump i halsen när det var hans tur, så han fick respit med sitt svar, dock max tre veckor. Vi satt runt ett bord på en öde restaurang i Hemsedal.

Den som ställde frågan är en förebild för mig. Snickare som blev lagbas och egen företagare, vidare till fastighetsägare och projektutvecklare. Han har lärt sig hur man tjänar pengar, och han delar generöst med sig av visdom och tänkvärdheter. Han kallas vidare för Beställaren, men på denna resan var han en i gänget av betalande polare. Han ställde frågan över en ganska slö eftermiddagsöl, vi var nog åtta man runt bordet. Man kan säga att skärpan ökade några hundra procent när frågan ställdes till första man till vänster. Beställaren har en viss respekt med sig och han skojade inte, så det var upp till bevis.

Peter jobbar som hantverkare på en firma som hans pappa startat och byggt upp under många år. Det är ju inte svårt att gissa att firman kan gå i arv. Men Peter svamlade, stakade sig och hade inte någon klar bild om vad han ville. Åtminstone inte sådär uttalat officiellt.

Övriga klarade sig mer eller mindre dåligt. Jag tror att Peters kollega ville bli sjökapten, han visste vad som krävdes men hade inte tagit de nödvändiga besluten ännu. Själv satt jag sist i varvet, och fick väl på grund av väloljat munläder  ihop en hyfsad målbild som blev knappt godkänd. Tre veckor senare så fick vi ett mail från snickaren T som klockrent redovisade sin framtid. Han hade använt tiden väl, och kunde presentera en ambitiös och fullt möjlig utveckling för honom och en del i hans omgivning.

Leckne lockade fram denna tanken tidigare idag. Den att vi, definitivt jag, är dåliga på att ha en positiv vision och målbild. Min egen slumpmässiga karriärplanering och flyktighet skulle imponera på en flipperkula. Jag har åkt på räkmacka, halkat på bananskal och haft ett iblan oförtjänt flyt med att träffa rätt människor. 

Kanske är det det som tydligast skiljer mig från en mer framgångsrik affärsman, en klar och tydlig målbild. Drömmar och fantasier har jag gott om, men målbilden saknas. Återkommer om den en annan dag.

Vinterkängor för 129 kr funkar väl inte i Norrland?

Jag är inte ekonom, jag är inte ens speciellt ekonomisk. Rent privat är jag snarare oekonomisk. Eller så är det så att mina föräldrar frikostigt har delat med sig av egenskapen att det inte är så noga med en själv, tänk på hur de andra har det först. Vi är åtta syskon så man skulle kunna tro att sådana egenskaper fördelades i lagom dos, men nej då. Farsan är just nu lite bekymrad över att just hans barn måste rädda världen – jo tack – dags att fundera över uppfostran nu, 30 år senare.

Denna uppfostran kan yttra sig bland annat i att jag köper mina nya vinterkängor på ICA Maxi. Jodå, det hände nyligen. Japp, Maxi har allt, och billigt är det också, ibland. Vinterkängor för 129 kr. Vinterkängor för 129 kr? Efter en veckas användning så kändes denna ena kängan lite sned liksom, men man härdar ju ut med sånt, som sagt (uppfostran).

Efter ytterligare några dagars haltande, så kollade jag i kängan, lyfte på sulan och konstaterande felet. Gummit i den yttre sulan var ihålig med små mellanväggar av gummi, dessa bar upp den inre stommen av en kartongsula. Tyvärr höll inte den kartongen mot väta och jag har väl förmodligen fuktat upp den på något sätt. Kort sagt – billig skit. Big surprise. Ikväll skall vi åka upp till Norrland och nu måste jag leta fram ett par riktiga kängor, det funkar inte med kängor från ICA Maxi med kartongsula. I Norrland har de riktiga grejor på fötterna.

Eftersom jag rent professionellt är inblandad i köp/sälj av byggarbeten och allting som händer med en fastighet, så är detta en smula märkligt. Jag skulle aldrig kunna köpa ett byggarbete för en tiondel av det normala priset, och sen tro att jag fick den funktion jag förväntat mig av en fullprisprodukt.

 Det händer ibland att man kan få in ett pris från en entreprenör som är riktigt lågt, långt under det du själv gissat. Inte sällan hänger det här ihop med lågkonjunktur eller att entreprenören byter organisationsnummer lite väl ofta. Det lockar till köp, men min erfarenhet säger att det sällan blir så bra. Vare sig det gäller vinterkängor eller ett målningsjobb.

Enkät till byggjobbare – Vad kan du, egentligen?

 

Tackar Calle för inspirationen till detta, häromdagen beskrev han ju vad han gör – egentligen.

På ett projekt där vi samlat en osannolik blandning personligheter fick jag tanken att jag skulle ta reda på vad folk kunde – egentligen.

Vi hade en finsnickare som egentligen var poet och författare, en tandläkare som mycket hellre marmorerade, en gitarrbyggare som fick snickra ihop en trappa, en murarbas som egentligen var lastbilsmekaniker. Vi hade dessutom rätt många kockar och minst en konditor, när vi började undersöka.

Jag gjorde en naturligtvis medarbetarenkät som tyvärr aldrig gick ut på bygget.
( jag skall lista ut ett sätt att göra den som webformulär i fullversion, så alla kan fylla i sina egna svar)

Nedan följer de frågor som är själva huvudtemat:

  1. Tidigare har jag jobbat som…
    (t ex poet, psykiater eller andra konstiga yrken)
  2. …men egentligen är jag…
    (t ex poet, psykiater eller andra konstiga yrken)
  3. …fast jag skulle helst jobba som….
    (t ex poet, läkare eller andra konstiga yrken)
  4. …och, om jag bara kunde, skulle jag jobba som….
    (t ex rörläggare, cirkusartist eller en kombination av just de två)

Jag tycker vi skall vara glada för att vi har så mycket löst folk omkring oss, människor med en historia i bagaget och som kan g något extra till kafferasterna. Om vi bara kan blanda upp med lite helt vanliga snickare också så är saken klar.

LEAN Säljtavla – eller att överarbeta en tavla?

 

När jag jobbade på stora konsultbolaget så infördes en ny grej i koncernen, säljtavlan. Lanseringen och internutbildningen för detta måste kostat miljoner, 2 000 ingenjörer bara i Sverige som skulle lära sig sälja bättre. Vi fick till och med gå inspirationsföreläsning med supersäljaren Per Lange. Han är typ megakändis som säljcoach och som underhållning är han verkligen värd att lyssna på. Standup-comedy, fast på riktigt.

Säljtavlan var ett relativt enkelt schema som man ställer upp med tänkbara nya jobb. De delas in i kolumner med procentsatser på chansen att du skall få uppdraget. Systemet är likformigt för alla så att man kan lägga ihop flera tavlor och se en trend avdelningsvis eller ännu större.

Som motvalls kärring och allmän pessimistkonsult så tyckte jag detta var ett fiasko. Ytterligare ett system som sysselsätter folk med onödiga arbetsuppgifter. Det måste gå mängder med tid att fixa sin lilla säljtavla och sen vårda den – du måste ju flytta runt dina tänkbara jobb lite så det märks att du jobbar. Om tavlan faktiskt hjälper dig att dra in mer jobb är underordnat själva administrationen av tavlan. Dessutom har varje byggfirma med minsta självbevarelsedrift, liten eller stor, redan en lista på vilka jobb som är på gång. Varje firma funderar på vilka jobb de skall räkna på, vilka de absolut vill ha och de som inte är så noga. Att det lanseras som en nyhet 2007 på stora konsultfirman är genant.

I LEAN är Överarbete definierat som det femte slöseriet. Jag tror det är väldigt vanligt i stora organisationer att någon långt upp i hierarkin hittar på ett system som teoretiskt funkar bra, men som blir en belastning totalt sett. Det naturligtvis skitbra om man på koncernnivå kan addera tusen säljtavlor och se en trend. Jag kan ha fel, men om 2 000 konsulter sitter och lägger tid på ett system som inte ökar försäljningen, då blir resultatet i stora konsultbolaget sämre. Även om säljtavlorna blir väldigt fina att se på.

Anbuden kostar pengar – och beställaren måste betala

Jag var häromdagen inne på att jag räknat på jobb och lämnat in anbud som entreprenör. Det var ett tag sen, numera sitter jag mest på andra sidan bordet. I förra veckan fick jag som projektledare in anbud på en entreprenad. Vi gjorde ett försök att få in anbud hösten 2008, men det gick inget vidare.

Hösten 2008 var det ett märkligt vakuum i byggbranschen. Konstigt nog så var det svårt att få in anbud under hösten, trots annalkande kris. Jag tolkar det mer som en chockskada än krisbearbetning. Nu har det mentalt stabiliserat sig och alla har nog fattat läget. Min känsla är dock att de flesta har lika mycket att göra på dagarna som förut, men framförhållningen är kort och osäker. Kort och osäker framförhållning är inte skoj för en arbetsgivare, har man anställda så måste det finnas jobb i några månader, det gör det inte nu.

Sync är projektledare för ett mindre bostadsprojekt i Göteborg, en vindsombyggnad i ett anrikt hus i bra läge. Försäljningen som skulle startat i oktober sköts upp till februari 2009. Det blev en fullträff, alla tre lägenheterna såldes på en månad. Glädjande nog är inte bostadsmarknaden död. Så nu har beställaren kunder som vill betala och vi har en hög med anbud på bordet. Det är roligt.

För få fram kunderna så betalar beställaren mäklaren en del pengar. Men för anbuden betalar vi ingenting, jo egentligen betalar beställaren mig en del timmar för upphandlingen. Den entreprenör som inte får jobbet, han får inte heller några pengar. Så funkar det.

I Chalmers forskning om slöserierna i byggbranschen så kom man fram till att det kostade 3-4% att i anbudsskedet få fram en entreprenör. Tror fan det. Jag undrar om det räcker ens med 5%.

Som entreprenör för bara några år sen så gjorde jag en del kalkyler, och vi började alltid på samma sätt, vi beställde utskrifter och kopior på ritningar. Vi gjorde några ritningsomgångar och skickade ut till våra underentreprenörer. Det kunde bli rätt mycket om vi frågade fem elfirmor, fem rörfirmor, fem ventfirmor, fem golvfirmor, fem alltmöjligtfirmor. Det är en blygsam bedömning att vi la ner minst 30 000 kr på ett normalt anbud. Sen mailen började bli gängse har det blivit enklare, men knappast billigare.

 Så om vi hade fyra konkurrenter och de i sin tur bara frågade andra firmor (vi jobbar i en liten ankdam, så det blir en del samma ändå), då har vi väl satt en 150 st kalkylatorer i arbete. Mer eller mindre. Om vi nu är fem entreprenörer som räknar så får vi teoretiskt var femte jobb. Alltså skall vi betala fem kalkyler med varje erhållen entreprenad. Logiskt.

Vilken klok beställare som helst inser då också att det kostar mer i längden om du har tjugo entreprenörer som räknar på ditt jobb. De drabbar inte det projektet du just skall köpa men det drabbar branschen i stort.

Jag satt en gång som entreprenör och pratade med en beställare, han var anställd på en kommunal förvaltning. Han kunde inte första varför vi skulle ha arvode på material och underentreprenörer. Jag försökte ta detta som exempel, jag försökte förklara att han på varje jobb han köpte måste betala för fem anbud. Han reaktion var att han inte vill betala det. Min enkla fråga är i så fall – Vem skall annars betala?

Jag har ingen patentlösning på det här. Om det skall kallas slöseri eller inte är tveksamt, vi behöver ett sätt att sålla ut en lämplig entreprenör, och vi behöver köpa till rätt pris. Så entreprenörerna får snällt fortsätta jobba gratis för att få ihop sina anbud. Men ingen kan säga något annat än att beställaren är den som betalar i sista änden. Alltid.

En lastbil om dagen – mer behövs inte

Byggindustrin skriver att Byggtransporter är en bortglömd miljöfråga – det stämmer inte. Vi har inte glömt bort det, men vi har inte gjort någonting åt problemet heller. Vi har en konservativ tradition att bara tänka på ekonomin för det enskilda projektet, där finns inte omtanke om Planeten Jorden med i kalkylen.

Jag har någon gång tyckt att en del lastbilschaufförer är idioter, men minst en chaufför har noterat att vi på byggena kan ligga nära samma betyg. Urban Wallin på Bygglogistik körde material till byggena för en del år sen, och han såg eländet. Nu driver han en nytänkande verksamhet som säljer just logistik av byggvaror. I deras nytänkande ligger bland annt ett koncept med Terminalisering, man samlar helt enkelt in materialet till ett projekt på en terminal. Sen levereras det in på bygget i rätt mängd, i rätt tid och på rätt plats. Det är bra för bygget, men det fina för miljön är att det blir mindre transporter på Planeten Jorden.

Sync planerar just nu ett bostadsprojekt i centrala Göteborg. Ett mål som vi formulerat i projektet är – En lastbil om dagen, mer behövs inte!

Grunden till det ligger just i det stora antalet små transporter till ett i sammanhanget litet projekt, mitt i stan. Jag har inte räknat, men kan gissa att det kommer åtminstone 10 transporter om dagen med bara småprylar. Rörläggarn får ett par stycken ventiler, elektrikern skall ha lite mer VP-rör och ventplåtslagaren har slut på skruv, för att inte tala om byggarn som måste få nya handskar och mer kaffe. Allt detta levereras gärna med kranbil som väger 15 ton eller så. Riktiga logistiker pratar om fyllnadsgrad – paus för asgarv – det gör inte vi. Leveransen ingår ju, så då kostar den inget, eller?

Vi har ett system i byggbranschen där vi kan ringa före klockan 16 ena dagen, på morgonen efter kommer allt du vill ha åkande på en för ändamålet ofta helt olämplig bil. För en tid sen så satt jag om pratade med ett par säljare på en järnhandlare här i stan. Vi kom in på detta fenomen och de berättade om en platschef som för några år sen ringde två gånger om dagen och beställde till nästa turbil. Han var alltid ute i sista sekunden, dessutom ringde han en järnhandlare till, som hade annat schema på sin turbil. Han menade att han inte klarade sig utan tre transporter om dagen. Det tyckte han ända tills han fick ett jobb långt ut på landet, då kom turbilen två gånger i veckan. Det gick att bygga ändå. Konstigt, va?

Det blir en utmaning till alla entreprenörer, att planera mer än en dag i förväg. Jag vet att det är tufft och kanske omöjligt men vi vill prova. Vi kan ju låtsas att vi bygger ute på landet. Nära naturen rent mentalt, så att säga.

 

Tillägg 2009-03-03:
PEAB har tydligen samma tanke. PEAB kör med Powerpoint och pressrelease, jag bloggar och kom först, det är skillnaden.

Att starta på nytt – och göra samma misstag

Rörmok har fått en ny arbetsplats och vandrar runt som ett frågetecken, igen. Eller rättare sagt med en massa frågor som känns igen från andra arbetsplatser. Som vanligt kommer det som en överraskning för platsledningen att det måste finnas plats att klä om och sitta ner och äta för alla på bygget.

Det är intressant att se detta ur ett UE-perspektiv. Som platschef har jag ju tagit emot både rörläggare och annat löst folk till mina arbetsplatser, nästan alltid har de kommit in lite för sent och lite för dåligt förberedda. Lagbasen har oftast kommit från annan arbetsplats, är inte riktigt klar med den, och han måste mentalt vara kvar där ytterligare en tid. Möjligheten att påverka byggets ”infrastruktur” är liten i det läget. Jag önskar mig att man träffades mycket tidigare och gick igenom upplägget, där alla fick ge sina synpunkter och önskemål. Det borde bli bättre i längden, men också skapa förståelse för att allt inte går att förutse.

Jag förstår att man som UE undrar exakt hur korkad man måste vara för att kvalificera sig som platschef eller verkare. Som part i målet kan jag inte uttala mig om just det, men det finns en struktur man kan fundera över. Kalkylator och planeringsingenjörer lämnar anbud och tecknar avtal, sen tar platschefen över och startar upp bygget. Allteftersom tiden går kommer fler personer in i processen, i mitt tycke då, lite för sent.

Det kostar ganska lite att träffas innan bygget startar upp, men det krävs en klok beställare som lägger tid för detta i tidplanen och driver på byggaren att genomföra detta. Information om arbetsplatsen, information om slutkunden och information om projektets syften och mål skall vara tydlig och lättillgänglig. Hemlagad soppa är en oslagbar ingrediens för såna möte och träffar.  Men det krävs kloka beställare, och rörläggare som kan koka soppa.