Privatkunder – Drömkunder

Jo, egentligen avslutade jag ju privatkund-temat igår men va fan. Fick ett sånt trevligt mail så det är dags för lite skryt. Jag träffar ju sällan privatkunder i egna hus nu för tiden, men ibland så händer det.

I lördags så packade jag in barnen i bilen, hängde cyklarna på dragkroken och åkte till en ö norr om GBG. Vi har hjälpt en boende där med en extra knölig ombyggnad och en ny avloppslösning som även Uddevallas miljötjänstenmän kunde godkänna. Nu börjar grannarna bli nyfikna också.

Så vi var där jag och barnen. Vi pratade om Sync-diagrammet Måste/Borde/Vill/Skullekunna, vi pratade om kostnadspåverkanskurvan och drack kaffe. Vi pratade naturligtvis om det fantastiska ROT-avdraget en god stund. Sen cyklade vi lite på ön, tjingsade på en bekant, drack en kall nera vid bryggan och rullade till slut hem över en lång brygga (bro?).

Lång brygga eller bro?

Hade det bara varit en utflykt så hade det ändå varit en kanondag. Nu kanske jag gjorde nytta också. I måndags fick jag ett mail:

”Hej!

Vill börja med att tacka dig för att du ”tittade till oss” i lördags! Nu känns det på riktigt på ngt sätt!…man har ett ansikte, ett avspänt och trevligt första möte. Dessutom en någorlunda uppfattning om vad ett sådant här projekt kan innebära för oss!”

….

”Vi satt i helgen och försökte gå igenom din cirkel med ”Måste-Borde…”och vi tror vi missade en tårtbit…och det var inte ”shit happens”!! Men vi har ändå försökt skissa lite på vad vi måste, vill, skulle kunna osv.”

Mailet forstätter med en sammanställning med mina rubriker Måste, Borde, Skulle Kunna Prydligt uppställda. Under Måste-rubriken står det:

  • ”VA system á la IFÖ Trapper
  • Badrum med plats för Handfat, Toa, Dusch, Bad och Tvättmaskin
  • Sovrum för 2 pers
  • Altan ”baksida” västerut
  • Befintligt hängränne system…känns som att vattnet leds åt fel håll på vissa ställen?!”

Man blir ju nästan gråtmild, så bra.

Så här långt är det här en drömkund. Om nu bara jag och övriga byggare, grävmaskinister och annat löst folk fortsätter på det spåret så kan det bli det perfekta projektet – Drömprojektet.

P.S.

Fick dessutom ett bra tips hur åttaåringen skall få en häst till rimlig peng.

Häst?

Det är samma mamma

Jag tar risken. Jag lämnar tillfälligt byggbranschens glädjeämnen och problem och blir personlig. Bara på grund av Bloggvärldsbloggens uppmaning att skriva om mamma.

Egentligen har brorsan Anjo redan skrivit så vackert om vår mamma som det går, men det var jag som körde bilen han åkte i på två hjul i kurvorna. Chockad och rädd efter att ha fått ett telefonsamtal – ”din mamma är på Sahlgrenska, hon är riktigt dålig” – så hade jag på en liten stund dumpat (bokstavligen) tvååringen hos sin moster, hämtat brorsan och utan sans tokkört tvärs genom staden.

När min lillebror skriver om hur taskigt han mådde då, så smärtar det mig. Jag borde ju haft koll på det men jag var för upptagen med att bygga upp en alldeles egen hög med skit att skjuta framför mig i livet. I min egen lilla värld var jobbet drogen. När vår farmor gick bort, några år innan mammas stroke, reagerade jag knappt på beskedet i telefon men jag grät hejdlöst på begravningen. Först då fattade jag att jag sumpat massor av chanser att besöka henne. Min farmor, min pappas mamma.

Min mamma har åtta barn. Hon jobbade fortfarande när jag var liten men var hemmamamma med oss all the way. Efter ett kortare avbrott i yrkeslivet på kanske tjugo år så startade hon en slags flyktinghjälp på hemmaplan. Hon och några till hjälpte människor som hamnat i Sverige, några av dem mot sin vilja, några utan sin familj. Det är ingen tvekan om vem planterat det fröet i mig – att alla skall ha mat, fem eller hundra gäster, vi svänger ihop något och serverar med glädje på toppen, det räcker till alla. Både bildligt och bokstavligt.

När min mamma fyllde femtio så fick hon ett av de finaste kalasen jag varit på. Det var en överraskning, hon visste inget och blev lurad in i en mörk och tyst sal i Härlanda Kyrka. Där väntade 150 människor. Släkt, gamla vänner, nya vänner. Allihop var där. Farsan hade skrivit en sång och den mest musikaliske brodern hade arrangerat sin manskör i ett mäktigt framförande. Jag grät.

För bara något år sedan så var det dop, min mamma får ju barnbarn ganska frekvent numera. Då kom det en kvinna till dopkaffet, jag kände inte igen henne men uppenbarligen hade vi träffats. Hon berättade att hon kommit ensam med sin dotter från ett land i Östeuropa. Min mamma hade räddat hennes liv, sa hon, nu var hon min mor evigt tacksam för detta. Jag grät inte då, men det gör jag nu. Att rädda liv är meriterande på min skala. Det har min mamma gjort.

Det är samma mamma. Hela tiden.

Alla borde få minst ett nytt syskon

Alla borde få minst ett nytt syskon i vuxen ålder. Jag känner en som fick fyra systrar en lördag förmiddag. Lyllos hon.

Min sambo hade tre systrar fram till januari 2002. Fyra tjejer som tagit hand om varandra genom en tuff barndom, tighta som få andra. Då presenterades de plötsligt för en halvsyster. De skedde på en vernissage, styvmoder till alla dessa systrar är en konstnär och säregen figur, hon låg bakom kuppen. Vi visste att halvsystern fanns för all del, men det hade aldrig varit aktuellt att ta kontakt med henne.

Jag missade första mötet i galleriet (jobbade förstås!) men har förstått att det var en smula chockartat och lite förläget och pinsamt. Men bara ett par veckor senare satt hon hemma i vår stora soffa och började ta igen 35 års missat syskonskap med sina systrar. Hon bytte från ensambarn till att vara syster till fyra för henne helt okända människor. Det tog ett par timmar, sen var det klart. Fyra tighta systrar blev fem tightare systrar.

Det var sju år sen. Den nya systern och hennes man är nu en lika självklar som naturlig del av vår familj. Deras barn är nästan jämnåriga kusiner till våra barn. Familjerna träffas på barnkalas, sommarstället och gårdsfester. Systrarna hinkar ibland rödvin på grekiska restauranger, och får prata ostört utan barn och män närvarande men förmodligen pratar de om just barn och män. Det känns helt självklart och skulle inte kunna vara på annat sätt. Vi borde skicka ett tackkort till den tokiga styvmodern.

Så vad kan byggbranschen lära sig av det här?

Kanske att det finns en massa halvsyskon som irrar runt, halvsyskon som skulle förgylla din familj och din vardag.

Matlådan luktar också illa

Nya bloggkollegan på Trygghetsvakten väckte en del minnen till liv. Under ett par år jobbade jag med fuktskadade kryprumsgrunder, unkna vindar och gödseldoftande golv i daghem, skolor och villor.

Fukt och mögel kan ställa till ett svårstoppat elände för människor. Det är svårt att åtgärda mögliga kryprumsgrunder och blöta källare för rimliga pengar. Ofta går det att fixa men omfattningen kan bli sådan att det knappt känns lönt att spara något, det är bättre och riva skiten.

Det vi kallar ”elak lukt” blir ett socialt handikapp som sänker människor. Vi byggde om kryprumsgrunden för en massa pengar hemma hos en familj som hade sina gåbortkläder hängande hemma hos hemma kompisar. Hade kläderna hängt hemma så hade de förstörts. Vi gjorde en besiktning hemma hos en annan familj, där det luktade riktigt djävligt. Där berättade mannen att hans matlåda luktade! Tänk dig att sitta med kollegorna och för att avnjuta en stunds vänligt skitsnack och din goda lunchlåda, när mögeldoften kommer smygande ur mikron då du värmer gårdagens köttbullar. Inte roligt. Inte alls.

I senaste BBR:en så har vi en ny rubrik om Fuktsäkerhetsprojektering. Man trycker hårdare på genomtänkta åtgärder både i projekterings- och utförandefasen. Det är naturligtvis en god tanke. Men precis som i gårdagens inlägg, så tycker jag man hittar på nya titlar och ökad debitering för en massa fuktkonsulter och annat löst folk. Vi är inte speciellt bra på att skriva byggbeskrivningar, även om vi blir skitbra på det så löser inte det Platschefens dilemma och det kommer att fortsätta regna på lösvirkeshus utan väderskydd. Så är det bara.

Vi sänker inte byggkostnaderna i samma takt som vi skaffar oss nya arbetsuppgifter, där vi administrerar oss själva, kontrollerar oss själva och försörjer oss på att rätta till felen efter oss själva. Vi sänker inte kostnaderna.

Min farbror planerar för de närmaste hundra åren

Lågkonjunkturen har medfört att jag fått rucka på principen att bara ta uppdrag på dyra adresser inom vallgraven i centrala Göteborg. Detta har fört mig till Älvängen, Svenljunga och faktiskt ända till Gällivare. Verksamheten är med andra ord rikstäckande numera.

I Svenljunga har min farbror och hans fru en gård. De bor i Skåne men har gården som fritidsbostad, och nu bygger de till 80 m2. Jag är KA enl PBL och väldigt blygsamt inblandad i själva byggandet. Farbror beter sig som en klok beställare på det hela taget, den lokala byggaren är anlitad på sitt goda renommé och han bygger med beprövad teknik och välkända metoder. Inget dramatiskt alls.

Som pigg och ganska nybliven pensionär så motiverar farbror projektet med att barnbarnen måste få plats när de kommer. Bra skäl att bygga hus tycker jag. Naturligtvis är det gott också att få en ny del i huset där det inte blåser rakt igenom väggar i november. Det blir lite mer komfort och bekvämlighet. Så här långt en helt vanlig historia. Då överaskar farbror.

– Har du sett vår ekplantering? frågar han.

– Va? Vadå för något? säger jag

– Vår ekplantering, det roligaste jag gjort på länge, säger min farbror då.

Han visar ett stycke mark där han planterat ekar. Och lite björkar som tydligen skall göra nyta på vägen. Runt alltihopa står ett stängsel typ viltstaket för att hindra rådjur och älgar från att käka upp plantorna.

– Staketet måste stå där i femton år, sen är ekarna så pass stora att de klarar sig från älgarna, säger farbror.

– Och när är ekarna klara att avverkas för att bli krigsskepp för Gustav Vasa? undrar jag.

– Om hundra år, kanske.

Det sätter lite perspektiv på det övriga i vardagen. Här planterar man något som har växt till sig lagom tills jag fyller 140 år. Risken är i och för sig överhängande att läkarvetenskapen inte kommit så mycket längre då heller och inte kunnat hålla mig vid liv (inte dig heller). Det troliga är nog att jag blivit kompost och mina barn sitter på ett hem, 105 och 108 år gamla.

Om hundra år så är det 59 år sen 2050, året då jorden i princip skulle gå under (och det kanske den gjorde). Om hundra år så har kanske min farbrors barnbarn egna barnbarn som möjligen är i den ålder jag är i nu – mittilivet – medelåldern. Om hundra år så kanske min farbrors barnbarns barnbarns barn springer runt och leker i en hundraårig ekskog.

Hundra år. Tillbyggnaden som byggs nu på huset kommer att renoveras och byggas om tre-fyra gånger under den tiden. Väldigt lite av det vi bygger idag står sig i hundra år.

Rekrytering pågår – nästan klar

Förra helgen så gjorde Sync ett gott försök att rekrytera lite yngre ungdomar till byggbranschen. Eller åtminstone kolla deras intresse. Det gick väl sådär. Den dåvarande sjuåringen, nu känd som den numera åttaårige sjuåringen, var den som var mest negativ. Synd med tanke på genusperspektivet och vinklingen på Sync´s kampanj.

Nu är uppgradering klar, vi har haft kalas och hon kallas nu officiellt åttaåringen i Sync Blog. Och oj vad hon gladde sin far i fredags kväll när vi satte oss i soffan för att skriva inköpslistor och planera lite. Jag tog fram papper och penna, hennas mor förtvivlade över hur vi skulle hinna med dubbla barnkalas och släkten på samma dag, alltså ungefär som vanligt. Då tar åttaåringen ett av mina papper, min penna och sätter sig och gör ”en plan”.

Ok. Hon sitter tyst en stund. Hon ritar ett rutnät och numrerar rutorna, sen skriver hon vad som skall hända på lördagen.

Amandas kalasplan

  1. Vi vaknar kl 7
  2. Vi äter frukost
  3. Mamma och Ludde vaknar kl 8
    (hon vet att vilka som är tröttast på morgonen)
  4. Amanda och pappa åker och handlar
  5. Amanda och pappa kommer tillbaka
  6. Mamma och ludde och Amanda bakar
  7. Vi fixar godispåsar
  8. Halv tolv skall allt vara klart
  9. Nu kommer alla barn
  10. Vi har ett roligt kalas
  11. Fiskdamm
  12. Kalaset slut
  13. Nu kommer alla släktingar
  14. Vi har kul och badar
  15. Planen slut

Sådärja. Pappas flicka avslöjar sig. Här är det projektplanering på hyfsat avancerad nivå. Många byggprojekt skulle må bra av en såpass nogrann planering som denna. T ex borde det stå i en bra tidplan att ”Vi har ett roligt kalas”, det tycker i alla fall jag.

Jag ger mig inte nu – jag skall övertyga henne om att det är kul att rita/planera/bygga hus.

Men först lite erfarenhetsåterföring. Fiskdammen blev inte av och hamnar alltså i avvikelserapporten, i övrigt gick projektet helt ok. Hon fick dessutom en hundring i cash vilket uppskattas mer av en nybliven kapitalist än något annat (och hon fick inte sälja kakor till sin farmor).

Rekrytering måste ske i unga år

Jo, Sync Blog kämpar på för att förse den framtida byggbranschen med nya talanger och arbetshästar. Åldersgruppen 5-9 år har visat sig något motvillig men kan bli något ändå. Det krävs hursomhelst en del tjat och träget övertygande att få de små glinen på rätt spår. Jag tror att jag har en bättre idé. Det grundar sig på min erfarenhet av indoktrinering.

Blåvit bebisSå här ser jag det. Jag ser mig själv som ganska vidsynt, jag tycker det är ok med vilken religion som helst, jag hoppas att jag inte sorterar folk efter etnisk härkomst eller sexuella preferenser. Men en sak skall vara helt klar – det finns bara ett fotbollslag – och det har mina barn fått med sig från modersmjölken (eller parallellt med modermjölken snarare).

Den förstfödda fick en napp som jag döpte till Blåvitt. IFK Göteborgs klubbmärke som prydnad på en bebismun. Hon visste inte att det hetter napp förrän i fyraårsåldern – hennes första ord var mamma, pappa och blåvitt. Det är vackert så änglar gråter när en ettåring ropar ”blåvitt, jag vill ha blåvitt!”

Åttaåringen för fem år senNär hon växte och tandborstningen kom på tal så var det inte tandtrollen som skulle bort – det var gajsare. Vi borstade bort gajsare, öisare och akiare och en och annan djurgårdare. Så mina barn har välborstade tänder och en grundlig uppfattning om fotbollslaget Blåvitt.

I lördags var det kalas och barnens blåvita farbröder som var fyra timmar sena (eftersom Blåvitt slog Brommapojkarna hemma med fyranoll, hehe) men de hade en present med sig som bygger på det hela lite till. En luftmadrass formad som ett blåvitt-matchställ.

Blåvitt och blåvita barn

Mina ungar är fullständigt ointresserade av fotboll, men de vet att de håller på Blåvitt. Indoktrinering var ordet.

Så varför vill inte unga tjejer jobba på byggen – kanske för att vi har en rosa avdelning på leksaksaffären och en blå? Det kanske finns för få rosa vertygsväskor och borrmaskiner på Toy´s R Us? Kanske, men bara kanske, så är det så att vi grundlägger machoattityden i byggbranschen lagom till inskolningen på dagis?

”Min mage är så tjock och f…”

Sjuåringen fyller åtta idag den 28 maj.

Igår struttade hon runt hemma, som vanligt naken, och konstaterade glatt: – Min mage är så tjock och fin!

Jag skrattade gott. Då sa hon: – Den är ju så fin!

Hon blev nu en förebild för alla de kvinnor, tjejer och andra som inte tycker om sin kropp. Jag tycker det är märkligt och lite sorgligt att så många inte är bekväma med sin egen lekamen. Om man som jag följer en del bloggar så är det tydligt. Tjejbloggare droppar alltsom en bisats ibland om sig själv som lite för tjock/tung/fet/stor.  Det här är kvinnor med humor, distans och insikt. Ändå kan de inte låta bli att dissa sig själva.  En kvinna väldigt nära mig (som inte bloggar) gör samma sak. När hon uppfostrar vår f.d. sjuåring låter det annorlunda däremot, då är den tjocka magen helt ok.

…och nu följer en något krysta övergång till byggbranschen…

Jag tror att byggbranschen också kan lära av sjuåringen. Vissa hanterar branschens problem på ett maniligt sätt – förnekelse, skojar bort det, sysslar med annat. Andra gör på det kvinnliga sättet – ältar extrakilona för sig självmen fortsätter käka godis som förut.

Kanske vi skulle kunna vara mer distanserade? Vi kan väl konstatera att vi har vissa brister, men vi är faktiskt bäst i Sverige på det vi gör. Typ

Rekrytering påbörjad – åldersgrupp 5-9 år

Jo, Sync tar detta på allvar – rekryteringen till byggbranschen. När 40-talisterna (man skulle kunna kalla dem köttberg – om man var riktigt plump) har lämnat av så uppstår ett vacuum i svenska samhället. Åtminstonen har det låtit så ganska länge – att det skall bli en smärre katastrof när den generationen börjar golfa på heltid. Möjligt.

Svensk Byggtjänst och Universum har gjort en ganska gedigen undersökning om ungas attityd till byggbranschen. Jag insåg att Sync låg efter på research så jag tog mod till mig, gick rätt ut i verkligheten (min altan) och träffade på en sjuåring som jag intervjuvade.

Så är det hemma hos oss . Det här kommer inte bli lätt.

Könsbarriärerna sitter som gjutna innan förskolan. Men mina egna barn kanske inte är normativa. Jag bestämde mig för att gå ut bredare, fråga flera. Och de har ju kusiner…

Vad gör man? Vi har ju stöpt dessa stackars flickor i mentala Barbie-formar. Och sjuåringen som blivit kapitalist nappar inte på bete med bra betalt. Jag kämpar vidare.

Yes, en tjej som med viss övertalning kan tänka sig jobba på bygge. Ludde är ju inte direkt svårövertalad, han är djupt imponerad av alla typer av maskiner, verktyg, byggkranar och byggställningar. Ludde är självskriven som byggslusk, han kliar sig i röven framför kameran och kan inte stå still nån längre stund – kan det vara genetiskt?

Jag gör ett sista test – en kille som jag trodde på – men ack vad det blev fel.

Precis – Pappa är konsult – fattar inte ungarna att man kan göra mer än bara spika spikar och bära brädor? Fattar de inte hur stor byggbranschen är?

Anledning att välja byggbranschen – del 5

En fördel med byggbranschen är att man kan få resa till olika platser, t ex till Svenljunga. Så jag satt på ett byggsamråd på kommunkontoret i Svenljunga. Vuxengrejor igen, ja ja ni vet, vuxna allvarliga män och många viktiga papper. Då ringer det hemifrån. Det har ju hänt förut. Jag svarar inte på första, låter det ringa klart. Det ringer igen. Jag svarar på andra påringningen: – Hallå.

Sjuåringen: – Hej pappa.
Jag: – Hej, du jag kan inte prata nu…
Hon avbryter barskt: – Jo det kan du!
Nu låter hon lite lenare: – Pappa, kan vi få ta träbitarna under altanen? Vi skall bygga en lådbil.
Jag: – Visst älskling, men vi får prata sen. Puss puss. Hej.

Nåja, ingen skada skedd med pappas möte, kontrollplanen blev godkänd och jag var snart på väg ifrån Svenljunga igen, mot bebodda trakter. När jag kom hem så låg den här på altanen.

Lådbilschassi

Lådbilschassi

Det är ju för sött! Sjuåringen har byggt ett lådbilschassi, eller rättare sagt ett embryo till ett lådbilschassi. Att det skall bli en fungerande bil är svårt att se, ungefär lika svårt som att fatta att Saab sitter på produktionsfärdiga bilar som plötsligt skall sälja hundratusenfalt över världen. Faktiskt så känns sjuåringens bygge lite mer trovärdigt ändå.

Så nu kom jag att tänka på Sync’s ansvar för rekrytering av Sveriges unga byggtalanger och på en fin historia som Snickarn O berättade. När hans lille pojke gick på dagis så tog O med ett par bärkassar med spill från sågen på bygget. Det var regelbitar, brädlappar och sånt. Skräp alltså. Personalen på dagis blev överlycklig, utsåg snickarn O till hjälte, och alla barnen snickrade som små tokar. Vårt skräp från bygget blev till glädje och lådbilar på dagiset.

Nu slipar Sync på nästa kampanj – Ge ert skräp till våra barn!

Medans vi överväger om det är en bra slogan så kommer jämförelsen i krypande huvudet. McDonalds har ju lyckats snärja varenda unge. Ingen tror väl att Happy Meal lönar sig så bra, men det är ju en briljant investering i barnets framtida ätande. Så om McDonalds kan servera skräpmat och få en livslångt betalande matgäst, så kan väl vi skänka lite byggavfall till samma ungar och få dem att bli byggare även i vuxen ålder. Jag tycker detta verkar logiskt, eller?