Etikettarkiv: byggbranschen

Standard

Publicerat av

Publicerat den

11 maj 2009

Publicerat i

Byggbranschens hantering av pengar (och människor)

Kommentarer

Lämna en kommentar

Gratis skruvdragare – för bara 5 000 kr

Alla har sett de löjliga kampanjerna där en mobiltelefon kostar en krona. Alla vet att det är bluff. Alla vet att de får betala för telefonen, förr eller senare. Alla platschefer i byggbranschen vet att skruvdragare kostar pengar, det vet nog nästan alla människor. Många platschefer i byggbranschen har fått gratis skruvdragare, men fått köpa dyra skruv i stället.

Så var det när jag jobbade på det stora byggbolaget för ganska länge sen. Kanske är det så nu med. Vi fick inte köpa maskiner till arbetsplatsen, det skulle hyras från företagets förråd. Eftersom vi samfällt tyckte att det stora byggbolagets förråd var alldeles för dyrt och funkade uselt så köpte vi 10 000 gipsskruv dyrt och fick en Fein-skruvdragare på köpet. Så alla blev nöjda – platschefen som fick nya skruvdragare, förrådet som slappa griniga kunder och säljaren som sålde skamligt dyra skruv, förstås. Hade man riktig tur så gick jobbet på löpande räkning, då kunde man ju dessutom debitera kunden och dunka på ett arvode på 12 %.

Jag har varit inne på det spåret förut – stora organisationer missar fördelen med sin storlek på grund av småaktigheter. Jag minns ett divisionsmöte med alla tjänstemännen i västra Sverige, med andra ord några hundra. Det var en upprörd diskussion om det där djävla förrådet, hur dåligt det funkade och hur dyrt det var. Högsta cheferna försvarade det hela. Jag som ung novis och gediget naiv kunde inte fatta problemet med höga interna kostnader – pengarna stannade ju inom företaget. Jag begrep inte då platschefernas inställning, det gör jag lite mer nu.

Ungefär i den vevan fick jag förflyttning till en arbetsplats där jag skulle arbetsleda ett markjobb på ett större kontorsbygge. När asfaltering skulle börja så instruerade min AC mig på sitt finstämda sätt:

– Du skall ha varenda djävla viktlapp, från varenda djävla asfaltslass. Du får inte släppa in en djävla lastbil här utan att ha koll på vad som ligger på flaket.

– Men är det så farligt? Vi jobbar ju på samma firma? frågar jag då (naiv, som sagt).

– Du, det är de värsta djävla svin man kan ha att göra med!

Jaha. Nu vet man det. Den egna asfaltsavdelningen hamnar längre ner i helvetet än hustrumisshandlare, rasister och fotbollshuliganer. Utrycket ”Interna samarbetsproblem” beskriver bara toppen på ett isberg. Det kan ha blivit bättre, men jag har mina misstankar att det faktiskt är samma djävla skit fortfarande.

Standard

Publicerat av

Publicerat den

10 maj 2009

Publicerat i

Övrigt och allt annat från Syncs lilla värld

Kommentarer

2 kommentarer

Sökord på Sync Blog en helt vanlig vecka

oseriöst anbud, blåvitt år 1982, kranmontering, diagram mars planeten, sunfleet omdöme, polskt byggmaterial, peter leckne, cirkeldiagram, instruktion+toaborste, lean, steni, daniel kvist, svångremmen ackord, kapa gips, blogg byggbranschen, plattor, poatissallad, dorre vägg, gör din egen diagram, kontrollplan, vad betyder ue i byggbranschen, centrala lägenheter göteborg, ny på jobbet, ue arvode, vad gör du om femton år, svara anbud, 10:e planeten + jordens undergång, långhåriga killar, sync, grovis med kompis

Något som verkar konstigt?

Nej, lite byggbransch och sånt är det ju – men…

”instruktion+toaborste” ger mig rysningar. Vem söker på nätet efter sådan information? Varför hamnar han här? För det är väl en han? Är det en representativ läsare av Sync Blog?

Jag är lite rädd.

Standard

Publicerat av

Publicerat den

10 maj 2009

Publicerat i

Övrigt och allt annat från Syncs lilla värld

Kommentarer

3 kommentarer

Jag har närt en kapitalist vid min barm!

Eller rättare sagt – jag gör det fortfarande. Hon är sju år och betydligt mer intresserad av att utveckla inkomstkällor och vinstoptimering än jag nånsin varit. Hennes yngre bror har i helgen blivit äldre, han fyllde fem, men är fortfarande lika naiv som tidigare. Familjen AB har en tveksam inställning till företagandet som sådant.

Sjuåringen har fått tipset att hon sälja teckningar, och är det något hon kan producera i mängder så är det just teckningar. Hon har i dagarna utvecklat en ny produkt – hon ritar en varelse ganska lik mumintrollet fast med egen fri tolkning. Hon gör detta i konceptuell form, hon upprepar sitt grundtema och varierar bara lite grann. Vi har gemensamt estimerat ett troligt marknadsvärde till 2 kr/st, och nu sitter sjuåringen och räknar på hur många hon måste rita för att få ihop hundra spänn.

– Pappa, måste jag rita femtio stycken för att få hundra kronor?

– Ja, men du kan ju kanske sälja dem dyrare. Om du tar femtio kronor styck så behöver du bara rita två stycken.

– Hm, men då får jag sätta dem i en ram. Då kan jag sälja dem för femtio kronor!

Hon kommer alldeles osökt i på sin farbrors domäner med andra ord – marknadsföring. Hon vill helt skamlöst sälja dyrt med hjälp av en snygg paketering. Som ansvarig för barnets värdegrund ifrågasätter jag resonemanget, jag undrar hur samma teckning kan bli så dyr plötsligt bara på grund av en ram. Hon tänker i två sekunder och säger frågande:

– Ok, men jag kanske kan på tjugo kronor i alla fall?

Aha, en gnutta samvete! Vad glad jag blir. Kampen mellan naiv humanism och kapitalisten inom henne fortsätter trots allt. Men visst är det påtagligt att till och med små barn ser att paketeringen kan vara dyrare än innehållet. Tänk om byggbranschen hade den insikten. Då kanske vi fick ordning på materialkostnaderna, dubbelugnar och människor som köpt grisen i säcken.

Standard

Publicerat av

Publicerat den

09 maj 2009

Publicerat i

Arbetsmiljö och trivsel

Kommentarer

3 kommentarer

”Är du blåvittare?”.

Kanske inte just nu men emellanåt så är jag platschef på en byggarbetsplats. Så jag ställer frågan ibland till folk som kommer okända in på platskontoret – Är du blåvittare?. Gärna ganska överrumplande, så den som förberett sitt ärende kommer av sig lite. Som regel är 70 % blåvita i Göteborg, så det är god chans på en bra start i umgänget. 20 % är gaisare och av tradition är de stolta över att vara i minoritet och sist i tabellen. 5 % är öisare och resten fattar inte frågan.

Man kan lugnt säga att detta ger en mer avspänd start på bekantskapen. Det tar ungefär 10-15 sekunder extra och betalar sig, tror jag, med en bättre relation så länge man fortsätter jobba ihop eller umgås på andra sätt.

Jag har som platschefen haft ambitionen att säga välkommen till alla som kommer nya till bygget, åtminstone de som skall stanna ett tag. Några minuters omtanke och uppmärksamhet – Här klär man om, där står kaffet och det här skall vi bygga. Läs igenom arbetsmiljöplanen och fyll i anhörigblanketten också.

Om du vill att de som jobbar i projektet skall prestera bra, så måste du som chef presentera projektets själ och hjärta, du måste tala om varför projektet finns, vad det skall bli och vem som skall använda det i färdigt skick. Det kostar lite tid och just det är det svåra. En platschef sitter ofta i lång möten instängd i ett konferensrum, för att direkt efter det sätta sig och ringa till dem som lämnat meddelanden på telefonsvararen under mötet. Och när det är klart så är det ett möte till och vips så är klockan 16.15 och bygget är tomt på folk.

Som platschef har jag ofta gått en runda på bygget efter klockan fem, då har jag all tid i världen, lugnet lägger sig och hjärnan registrerar på vad som hänt under dagen. Så dags är jag både kreativ och analytisk. Så varför är det så urbota korkat att jag sitter med stängd dörr när gubbarna finns på plats på bygget och sen står jag där ensam två timmar efter alla har gått hem redo att vara en riktigt bra chef som lyssnar, uppmärksammar och kommunicerar.

Standard

Publicerat av

Publicerat den

08 maj 2009

Publicerat i

Övrigt och allt annat från Syncs lilla värld, Sync´s musikval

Kommentarer

1 kommentar

och när vi ändå är inne på rock’n roll…

Fick lite inspiration av mitt eget inlägg tidigare idag. Det har varit dåligt med rock ett tag här nu. Peters Blogg skrivs av en kollega i byggbranschen. Han lämnar gärna tips om musik och länkar till låtar som han gillar. Sync tänker inte tillfället gå oss förbi. Faktiskt så ingår det i uppdraget Rädda Planeten Jorden att just sprida bättre musik.

Melissa Etheridge kallades för Tjej-Springsteen av min bror, ett ärofyllt epitet. Här är ett klipp från en Janis Joplin–hyllning ihop med annan pärla, Joss Stone. 

Och i en duett med bossen själv i Thunder Road skickar Springsteen en vänlig passning till den homofoba avdelningen i sin fanclub och det stora blir mäktigt när den homosexuella sångerskan sjunger raden i slutet på det amerikanska nationaleposet.
”… so Mary climb in, It’s a town full of losers, we’re pulling outta here to win”

Standard

Publicerat av

Publicerat den

08 maj 2009

Publicerat i

Övrigt och allt annat från Syncs lilla värld

Kommentarer

1 kommentar

Svågern kanske kan fixa lite mer skoj i byggbranschen

Jag har en svåger som är gitarrist. Detta är ju numera officiellt. För ett par år sen så deltog han i någon slags verksamhet där några musiker gick omkring i en skola, gick in i klassrummen och rockade loss en låt. Sen gick man därifrån. Bara sådär.

Tänk om vi fick in lite sånt i byggbranschen. Lite mer Rock’n roll. Inspirationen och arbetsglädjen hos oss är ju emellanåt på nivå med en morgontrött 14-åring som med nöd och näppe kan röra sig fysiskt/mentalt före klockan två en bra dag.

 Tänk vilken bra start på ett 4-timmars byggmöte med hugg och slag. Allt skulle bli så mycket lättare. Och roligare. Jag vet åtminstone en chef på Banverket som blir gråtmild och ung på nytt när han hör en bra Dylan-tolkning. Jag skall kolla detta med svågern.

Standard

Publicerat av

Publicerat den

07 maj 2009

Publicerat i

Arbetsmiljö och trivsel

Kommentarer

Lämna en kommentar

Familjedagen

En dag fick jag en idé, och just då hade jag också möjligheten att få genomföra den. Ibland har man flyt. Jag chefade då på ett stort bygge med mycket folk, många sköna människor som ansträngde sig och för att göra ett bra resultat (inte bara avseende pengar). Vi har ju den fördelen i byggbranschen att vi faktiskt kan få bygga saker ibland som blir bestående, vackra att se på och till och med betydelsefulla för människor.

Vi ville göra något för att tacka dem som finns där bakom. De där människorna, stora och små, som får höra om pappas eller mammas jobb hemma men aldrig direkt se det i verkligheten. Så vi skulle ha en familjedag. Det var själva idén.

Vi hade väl i och för sig redan bränt hela festkontot i projektet, så det fick vara en budgetvariant, korv och mos, kaffe och bulle och en rundvandring. En söndag i oktober (i konkurrens med Blåvitts guldmatch, hur dum får man bli?!) så öppnade vi dörrarna. Det var mer än uppskattat, minst sagt. Det var nästan rörande att se hur tuffa byggjobbare tog med sig sin gamla mor för att visa vad de gjorde på dagarna. Våra polska vänner verkade särskilt stolta att visa upp sin arbetsplats, och att få presentera sin käresta för beställaren och platschefen.

För att inte tala om alla glada barn förstås. Barnen sket nog i och för sig i det fina hantverket och de vackra lägenheterna så länge det fanns Festis och kanelbullar, godis och varmkorv. Men vi hade en barnteater som blev till klockren succé.

Jag har inte riktigt koll på vad en HR-chef gör, men kanske är det sånt här. Det skulle kunna kallas personalvård, men vi kallade det bara för en kul grej. Det kostade några tusen för kaffet med tilltugg, men kan också räknas som 0,004% av hela budgeten eller för den skull motsvarande att 80 man sitter 6 minuter för länge med kaffekoppen för att bygget är så trist. Teatern kostade väl några minuter till om jag minns rätt.
Hyfsad payoff-tid på den investeringen!

Standard

Publicerat av

Publicerat den

06 maj 2009

Publicerat i

Arbetsmiljö och trivsel

Kommentarer

Lämna en kommentar

”Är det inte det det här bygget handlar om – La Familia?”

Scenen var en byggarbetsplats i ett gammalt hus med kulturhistoria och atmosfär inbyggt i väggarna. Vi skulle bygga bostadsrätter de luxe, och hade dragit ihop en osannolik samling karaktärer, entreprenörer och konstnärer till bygget. Arbetsledningen satt i möte på tisdagskvällen, beställaren var med. Rundvandring och notering av återstående aktiviteter var avklarad. Oro för tidspressen, frustration för att målaren inte kunde måla, för mycket folk på bygget, ständiga överraskningar (=dålig planering?) var temat för kvällen.
(Big fucking surprice)

Då sitter vi, 4-5 män i 30-50årsåldern, och pratar om blöjbyten och relationer, matlagning och resor, människor och roliga händelser. Vi känner varandra väl och är riktigt goda vänner, vi vet hur det är ställt hemma hos var och en. Vi ömmar för kollegan som enligt egen utsago är utsatt för svårartad PMS, men konstaterar att det sannolikt finns andra orsaker än hennes hormoner som gör att han får skäll emellanåt;)

Efter en stund skruvar jag på mig, som ansvarig känner jag att vi behöver koncentrera oss på annat. Jag säger att nu har vi snackat bort en och en halv timme på familjeterapi och skvaller.

Då säger vår kloke beställare: – ”Är det inte det det här bygget handlar om – La Familia?”

Det löste ju inga som helst problem, men kändes ändå lite bättre. Just då i alla fall.

Standard

Publicerat av

Publicerat den

06 maj 2009

Publicerat i

Planeten Jorden

Kommentarer

Lämna en kommentar

Arslet ur vagnen

Som jag ser det är det klart att vi skall bygga lågenergihus, nollenergihus, passivhus, miljötänkwhatever hädanefter. På nybyggen så blir det enda rimliga standarden, det är snart vardag. Ingen säger emot, och NCC har till och med lovat försöka sänka byggkostnaderna (!) så alla förutsättningar finns.

Men nybyggnationer av bostäder var ca 1 % av det totala beståndet, åtminstone för den stora kraschen (Minns ni Hösten 2008? Ojojoj!). Nu när de flådiga mäklarna har slagit igen (lappen på dörren säger: ”Åter 2011”) och alla bostadsbyggare skall sysselsättas i infrastrukturprojekt (köra grävmaskin:), så kan det vara läge att fundera på att starta de där åtgärderna som alla vet behövs. Miljonprogrammet behöver en uppfräschning, en bedömning jag läst är att det kan kosta en sisådär 300 miljarder. Som hittat! Sync tror iofs att det kostar 500 miljarder, lite strul blir det ju alltid.

Startar planprocess och planering nu och utförs den vanliga frenesin (OBS OBS – ironi!), så är det igång lagom med byggstart till nästa konjunkturuppgång, 2011 sådär. Känn ingen stress beslutsfattare, nej det här måste naturligtvis funderas igenom, klimathotet är ju nästan helt nytt dessutom, och inte helt utrett ännu.

Så om vi skall rädda Planeten Jorden, så rekommenderas:
”Arslet ur vagnen”
Producerat:   Regeringen
Regi:             Boverket
Starring:      100 000 byggjobbare som annars skall leva på A-kassa och svartjobb

Standard

Publicerat av

Publicerat den

05 maj 2009

Publicerat i

Övrigt och allt annat från Syncs lilla värld

Kommentarer

2 kommentarer

12 % roligare

Jag har en kollega och vän som vill att vi skall ha 12 % roligare. Rent generellt. Lustigt nog sammanfaller procentsatsen med densamma i många bra viner, ett gott tecken. Den är också ett hyfsat snitt på det entreprenörsarvode jag genom åren kunnat lägga på på material och underentreprenader. 12 % är en bra siffra, så god som någon.

Vi kunde ju valt 15 % men den som gapar efter mycket…