Sådärja, oordningen är återställd

Jag har läst många undersökningar om byggbranschen sista året. Det finns en undersökning som säger att man i byggbranschen får gjort ungefär hälften av det man tänkt sig varje dag.

????

(här skulle man kunna klippa in Monthy Pythons klassiska sketch om rikemanspojkarna som försöker överträffa varandra i armod och misär under barndomsåren – You lucky bastard! – bara för att illustrera känslan)

Jag är byggare, numera inte entreprenör men väl projektledare och konsult, och jag kan lugnt säga att jag ligger i toppskiktet i branschen. Så högt upp i toppskiktet faktiskt så att jag ligger över snittet här, jag hinner med bortåt en tredjedel av det jag tänkt få gjort på dagarna, denna veckan är så här långt av yppersta klass och det kan bli så mycket som en fjärdedel klart av det som stod på ToDo-listan i söndags kväll.

——-

Så. Om jag haft tid så skulle jag läst den här bloggen från början till slut, följt alla kloka principer och goda råd. Teoretisk skulle det bli jääävligt nice, allt skulle falla på plats, alla skulle vara glada och bli rika som troll. Håhåjaja.

Ibland är det bra om det blir lite dåligt

Det sa Joakim Ohlén, ordförande för BQR. Han pratade på ett seminarium på Byggcentrum för några månader sedan. Jodå, det är ju inte bra om det bara är bra hela tiden, så visst är det bra om det blir lite dåligt ibland, men det vore väl bättre om det blev mindre dåligt ändå, för så dåligt som är nu är inte bra. Man kan lätt snurra in sig i det resonemanget. Jag tror i alla fall att han menade att det är bra att vi får fundera lite på vad vi håller på med i byggbranschen och hur vi gör och agerar.

”Hela vårt regelsystem bygger på misstro” sa han också, Joakim Ohlén.
(Sync uppmärksammade en artikel i Byggvärlden på samma tema)

Jovisst är det så. AB04/ABT06 förutsätter att parterna har olika mål och olika uppfattning. Partneringavtal och samarbeten mellan entreprenör och beställare är istället framtiden för byggbranschen menar Ohlén. Kanske är det så.

Sync tycker det är lustigt att vi ser det som en nyhet att man använder sitt kontaktnät och jobbar i förtroende med dem man litar på. Det sättet att genomföra sina projekt måste funnits sen stenåldern, AB04 är en ättling till något som sattes på pränt för kanske sextio år sen. I sammanhanget kanske AB04 är mer ny än Partneringtänket?

Men det kanske inte är så konstigt att regelsystemen är som de är, de finns ju för att avgöra det frågor som uppstår på vägen, men som man inte är överens om. Det finns mig veterligen inget i AB04/ABT06 som hindrar en entreprenör och en beställare att komma finfint överens och bli ömsesidigt nöjda med ett projekt. Våra regelböcker är skrivna av branschens parter och har växt fram allteftersom, det många kloka människor som bidragit. Möjligtvis så kan jag tycka att den lilla lilla skillnaden mot ABK96 är märkligt ändå.

———-

Det kanske inte är fel på det som står skrivet utan hur vi använder det?

———-

AB04 – Piska mig hårt

Dagens Byggvärlden-citat

Kontrakten som skrivs idag liknar djurdressyr från 1800-talet. Då piskade man djuren om de inte gjorde som man ville. Idag skriver vi kontrakt som innebär att vi är beredda att straffa våra partners om de inte gör si eller så. Istället för att tillsammans lösa eventuella problem.

Klockrent. Say no more. (Idag alltså, återkommer med detta som tema…=)

Underlag för beslut – när hände det?

Började ju på det här med lämnade uppgifter häromdagen, får väl fortsätta på det.

Ibland uppstår en sanning som alla godtar och jobbar efter, t ex att stammarna i huset måste bytas. Ibland finns det grund för detta men inte helt sällan sker det utan att man egentligen har underlag för beslutet. Det kan vara någon med en förflugen tanke som sagt något till en annan som sen säger till en tredje att den förste sagt att (…) och att det verkar ju logiskt och den tredje inblandade tycker att i så fall är det väl ganska klart för den förste (som egentligen bara spånade lite) är ju en person som varit med förr, han vet ju vad han snackar om, liksom.

Förmodligen ganska vanligt. ett litet skvaller som växer från öra till mun och blir en allmänt känd sanning till slut. Lite inslag av Kejsarens nya kläder är heller aldrig fel. Om alla andra snackar stambyte så vill man ju inte vara den som inte begriper.

———-

Brf Gamle Svarten ligger i centrala stan, ganska nybildad förening, ganska färsk styrelse. Alla är överens – stammarna måste bytas. Ok. Vem bestämde det?

Jag jobbar som projektledare med den föreningen och deras underhållsplan och de jobb som skall utföras närmaste åren. Stambytet var för dem självklart. När jag frågade på vilken grund den övertygelsen vilade så blev det irrande blickar och svävande svar om vem som sagt vad. Det fanns egentligen ingen utredning eller ens ett utlåtande om stammarnas kondition. Någon hade i något protokoll sagt att stambyte var aktuellt och sen blev det ett faktum långt senare.

Det är inte lätt för lekmän att veta sånt. Jag får samma känsla när det gäller bilar. Jag tycker inte om bilar. Jag har en granne som gärna talar om exakt vad det är för fel på min bil. Tyvärr kör han en kombo han på dåligt minne och uselt ölsinne så ibland kommer det dessutom motstridiga uppgifter. Hela tiden väldigt initierat men tveksamt trovärdigt. Hur fan skall jag veta vad som är fyllesnack och vad som är sanning?

———-

Här har vi byggare ett enormt ansvar. Vi måste lämna rätt information och dessutom göra den lättsförstådd och komplett. Vi behöver också tänka ett steg längre och lista ut vad mottagaren skall ha informationen till, egentligen.

Ett bra sätt kan vara att bekräfta skriftligt istället för att gå omkring och babbla bullshit och fikonspråk som låter bra men innehåller luft och tveksamheter. Tydligt och enkelt istället. Jag börjar nog med det imorgon.

Ansvar för lämnade uppgifter

I byggbranschen har vi regler. Vissa är ganska självklara, t ex att man ansvarar för de uppgifter man lämnar ifrån sig. Självklart, men vem lämnade man dem till? När lämnade man dem? Vem tog emot dem och varför? Och varför fastnar en del i hissen? Många frågor och väldigt få svar. Vi få anropa verkligheten.

Sagan om när hisschaktets invändigt mått blev en sanning

På ett projekt jag fick möjlighet att under lång tid både delta i förstudier, program och projektering och sedermera också själva bygget. Inblandad i kubik kan man säga. Ungefär tre år heltidsarbete, för oss rallare så är det väldigt lång tid. Faktiskt är det längre tid än jag varit anställd hos någon arbetsgivare i sträck.

Arkitekten hade antagit ett invändigt mått i hisschaktet, han hade av naturliga skäl lite svårt att själv ta sig in och mäta. Hissen var ju i drift. Vi hade i början arkitektens mått som arbetsmått ändå, tills vidare liksom. Jag ringde en hissfirma som skulle hjälpa oss att kolla förutsättningar för att byta hissen och förlänga den en våning. När man gjorde det så skulle man loda schaktet också, alltså kolla om lutade. En ny hiss är ju så grinig att den inte vill orma sig igenom ett gammalt skevt schakt. Nejdå, rakt och fint skall det va.

Hissfirman mätte och lodade, glada gossar och en inställsam hissarbetsledare som såg möjlighet till en framtida affär. Allting såg fint ut.

Det gick några månader, vi projekterade klart. I hissbeskrivningen stod arkitektens antagna mått. Vi handlade upp jobbet. Alles klahr. Bygget använde den gamla hissen så länge det gick, men efter ytterligare några månaders ombyggnad så var den utriven.

Det gick några månader, vi byggde vidare. Hissfirman kom och började lite vackert som sig bör. Det betyder att det kommer en oannonserad billast med prylar som ingen på platsen vill kännas vid. Några dar senare kom det ett par goa gubbar som skulle skruva ihop en hiss och undrar var deras grejor var. Vi var alltså ett drygt år in i projektet. Då började problemen.

Hisshelvetet fick inte plats. Det fick byggas specialfästen, vi fick planbila bort en stor betongyta och såga ur för de nya fronterna som ju skulle sitta fint som smäck. Dyrt, jobbigt och irriterande.

Varför? Jo, de invändiga mått som arkitekten en gång för länge länge sen antagit hade på något sätt blivit till sanning och smugit sig med ända in till tillverkningen av hissen. Vi som varit så duktiga och måttat och lodat och haft oss. Vi hade däremot inte varit så duktiga på att se till att de korrigerade måtten kom hissleverantören till livs.

Sync-analysen?

Ja, inte kan man hänga arkitekten, och knappast projektören som skrev hissbeskrivningen. Väl? Kanske skulle det stått ”mått kontrolleras på plats” eller någon annan klyscha. Hissleverantören kanske? Nej, tyvärr.

  • Naiv optimism? Nej inte jag!
  • Okunskap? No.
  • Självbedrägeri? Näej.
  • Politik? Knappast

Återstår – Dålig projektering och planering. Pinsamt.

(Based on a true story)

Privatkunder = 5 % går bort

Kommentarerna i föregående inlägg påminde mig om en grej vi pratade om över fikabord en gång. Vi var ett gäng småbyggare, projektledare och lite-av-varje-gubbar. En god vän berättade då en av många tänkvärda anekdoter från hans liv byggbranschen. En av dem är om kunderna du inte borde haft.

Han ägde under en period ett par husfabriker där man sålde och byggde hundra hus om året. Han hade innan dess skaffat en gedigen erfarenhet av att bygga själv som snickare och sen också att sälja hus som anställd på olika husföretag. Han kan med viss tyngd säga att 5 % av kunderna du säljer till eller bygger för är idioter. En annan kategori han har deckat in är de par där skilsmässan lurar runt hörnet och som skall reparera förhållandet med husköp och ny bäbis. Han har inget procenttal på den gruppen, men det är tyvärr ett betydande antal, dem skall man också försöka undvika. Att köpa eller bygga hus är inte alltid så bra familjeterapi, det kan vara en jobbig resa i flera år.

Jaha, 5 % är idioter alltså. Eller, nej kanske inte ändå. Om man använder principen att det inte är ens fel när två träter så sätter jag nu en korrektionsfaktor på 0,6. Två av de fem idioterna kanske bara är missförstådda och det kunde löst sig med bättre kommunikation. Kanske. Å andra sidan så kan ju kund nr sex och nr sju ha balanserat på gränsen till anständigheten också men fått tillräckligt dyra eftergifter för att stanna strax innan tingsrättsförhandlingen. Skit samma. Tre kunder av hundra innebär problem, problem som kostar pengar, skapar olust hos bägge parter. Problem som inte borde finnas.

Jag har inte lösningen på problemet. Det borde finnas ett filter men att urskilja de tre kunder du inte vill ha är omöjligt, det står inte skrivet i pannan på dem. Möjligheten finns ju dessutom att det faktiskt är du själv som entreprenör som påverkar deras sätt att agera. Kanske skall man börja varje jobb med en rejäl kaffepaus, nybakta bullar och gott om tid att gå igenom vad som skall göras, varför det skall göras och vad kundens förväntningar egentligen är. Sen skall yrkesmannen tala klokt och vist, han skall förklara vad det kommer att kosta, hur lång tid det kommer att ta och varför det är olämpligt att bygga på det korkade vis som kunden vill. Sen pratar man om det så länge att man förstår varandra. Lyckas man så vet nu entreprenören vad han säljer och kunden vad han köper. Vackra tanke.

Men som sagt – det händer ibland att entreprenören och kunden inte är överens. Ofta slutar det med att entreprenören slutar att svara i telefon och avslutar aldrig jobbet. Inte helt sällan skiter han dessutom i att skicka slutfaktura till idioten för det borde väl få tyst på den djäveln om man behåller den hållhaken. Kunden i sin tur får bekräftat för sig att byggentreprenörer är svin som aldrig gör klart, inte gör nånting nått vidare bra heller och aldrig i helvete att den jävla idioten skall få några mer pengar av mig i alla fall, skickar han en faktura till så skall jag torka mig i röven med den, så det så.

Så man ber varandra mer eller mindre omsorgsfullt att dra åt helvete, bägge förlorar pengar och blir sen på dåligt humör varje gång detta kommer på tal för all framtid. Det är inte bra för någon.

ROT-en till mycket gott

Skrev nyss en kommentar på Tryggehtvakten men tyckte att den kan ju lika gärna stå på Syncbloggen, så jag citerar mig själv.

”Jag tyckte först att det här med fakturametoden var ett korkat förfarande som sätter hantverkaren i sämre läge, men har nu fattat bättre.

ROT-avdraget är en fantastisk möjlighet för hela branschen och de människor som äger sin bostad (orättvisan ligger snarare i att hyresgäster inte får del av detta). Det kan generera miljarder i omsättning på privatmarknaden, som sin tur spiller av på materialleverantörer och till och med på en stackars byggkonsult:)

Sköter hantverkaren sitt avtal med kunden rätt så behöver han inte ligga ute pengarna längre än normalt, kunden är den som får problem om inte avdraget går igenom. Risktagandet ekonomiskt är inte större än förut och administrationen är enkel. Om Skatteverket fixar sin hantering på utlovade 10 dagar så är detta en kanongrej.”