Sync har fått ett nytt uppdrag

Tänkte bara meddela det, vi har fått ett uppdrag. Smickrande sådant.

Tyvärr kan jag inte blogga om det jobbet. Men det innehåller typ allt som är avhandlat här på bloggen i en trasslig, jobbig och intressant mix.
(Intressant om man som jag har ett lätt masochistiskt drag och är Lic. Byggnörd)

Så jag kysser självbevarelsedrift och sommarledighet farväl och kör igång.

——

återkommer med mer info i november…

——

Annonser

Sync skriver en manual

Besiktningar i byggbranschen är viktiga grejor. Mycket av vår juridik, kvalitet, ekonomi vilar på besiktningstillfället. Byggtiden avslutas, garantitiden påbörjas. Viktigt.

Det finns en byggbloggare på Byggtjänst som är lite nestor bland besiktningsmän. Han är min idealbild av besiktningsmannen.

Han heter Lennart Wågström och är typ 75 år gammal, verkar vara pigg som en lärka och kan rabbla kapitel 7 i ABT 06 baklänges. Han har med sig pondus, erfarenhet och ännu mera erfarenheter till en besiktning. Och han har skrivit böcker om besiktningar.

Sync är ibland besiktningsman. Inte ofta, men det händer. Typ 34 år yngre än Lennart så är jag ju en ung spoling, en gröngöling. Min eventuella pondus kommer inte nödvändighetsvis av erfarenheten och kunnandet utan kanske också av de många luncherna på Kinesiska Muren.

—-

Jag tänkte ändå – trots min relativa ungdom – ta upp kampen med Lennart. Jag skall också skriva en bok om besiktningar. Eller en manual.

Tänkte ta utgångspunkten från min första chef på stora byggbolaget. Det var han som förklarade hur en besiktningen skulle vara. Alltså – så här:

  • Arbetsplatsen är avetablerad, bodarna och gubbarna är borta
  • Gräsmattorna är gröna
  • Platschefen kommer till slutbesiktningen utvilad, i skjorta och slips med alla relationsritningar i en rulle under armen.

(alla som bevistat en byggbesiktning inser den råa komiken i detta)

—-

Syncs manual kommer vara mer basic, riktad till platschefen. Tänkte börja så här:

  1. Bygget skall vara klart innan besiktningen börjar
    (jag veeeet  – det känns petigt men är liksom en förutsättning för slutbesiktning)
  2. Platschefen skall helst ha sovit någon timme natten innan besiktningen
    (det gör mycket för första intrycket, hett tips)
  3. Kaffet skall vara klart senast 3 minuter efter besiktningstidens start
    (en stunds socialt umgänge, presentationer och mys – sen är det jobb/koffein som gäller)

ja, det var väl så långt jag hunnit i mitt bokskrivande idag….
(fortsätter säkert imorgon…)

—-
OBS att researchen för detta inlägg bygger på erfarenhet från uppdrag som

  • bister besiktningsman ( ca två stycken)
  • medlidande/arg projektledare (flera) och som
  • plågad platschef (skitmånga).

—–

Jag har tröttnat på fuskbyggare

Jag vet inte om det är jag som är lätt uttråkad.

Fuskbyggarna på TV4 känns numera ofräscht och som en seg upprepning. De jag umgås med på dagarna (byggare, arkitekter och konsulter) säger ungefär samma sak. Nästan alla väntar på att Timell/Ekdal skall ge sig på ett större byggbolag så det blir lite match. Att trycka till halvkriminella klantskallar som agerar i liten skala är för enkelt i längden.

Jag har bloggat om eländet tidigare här, här och här. Denna gången skiter jag lite grann i det. Som tur är så är Robert på Archicon tålig nog att se på alla avsnitten och pigg nog att skriva om dem också.

Robert avslutar snyggt med ett klockrent citat från byggaren i gårdagens avsnitt

”Jag har personligen inget med badrummet att göra förutom att jag har gjort jobbet”.

——

Jag kunde inte sagt det värre själv… 🙂

(Bygg)Världen är liten

Världen är liten sägs det när man råkar på någon man har träffat förut fast i ett helt annat sammanhang.

Så byggvärlden är väl ännu mindre då. Här rör vi oss ju inom en ännu snävare krets. Så känns det i alla fall när jag läser i tidningen Byggvärlden om Johan Hansen. En oväntat lång, genomarbetad och bra artikel – nästan Fokus-klass :), tack för det – om den sargade ägaren till Ittur, Trivselhus, Rörvik och en del andra företag.

Jag träffade honom en gång. Förmodligen 2000, kanske 2001. Har inte hundra koll på det faktiskt. Då hade jag den lilla byggfirman och omsatte ett par miljoner, han hade Trivselhus, några sågverk och lite annat i koncernen. Omsatte väl en miljard eller två. Han var typ tusen gånger större med andra ord. Jag minns att vi storögt imponerades av hans pondus och effektivitet.

Kompisen var med också, han hade precis som jag en liten byggfirma med ett par anställda. Anledningen att vi satt där med Hansen var att Trivselhus behövde entreprenörer som kunde bygga deras hus och vi ville ju ha jobb.

Tanken var väl att vi skulle ta ett större grepp och bygga ganska många hus, få lite upprepningseffekt och möjligen tjäna pengar. Det gick så där. Kompisen drog sig ur och min firma gjorde en enda villa. Vi fick ett antal timmar tilldelade, omsatt i pengar var det kanske trehundra tusen eller så. Det blev vår ekonomiskt sämsta entreprenad någonsin. Uselt.

Kunderna var ett yngre par som fått tomten av en släkting, ingen bebis i magen vad jag minns men i övrigt var de enligt mallen för förstagångshusköpare. 1½-plans hus, övervåningen skulle de inreda själva. Garaget skulle byggas svart av en kompis, inget konstigt alls.

——

Det var som sagt vårt första och sista hus. Husmonteringen var en parodi, det borde tagit två dar, det tog fyra dygn och det regnade oupphörligt. De färdiga väggelementen stod i fem cm djupt vatten på betongplattan. Krankostnaderna övertrasserades med ett par hundra procent och vi var lindrigt nöjda när taket väl var på och kalkylen spräckt åt alla håll. Dessutom med en blöt kåk.

Nåväl. Vi hade ju fuktskador som specialitet, så torkning av väggar det kunde vi. Vi lossade all invändig gips, plockade ur isoleringen och körde avfuktning av väggarna, bit för bit.

Jag har gott samvete för det vi lämnade efter oss. Vi fick jobba många gratistimmar där, lärpengar eller syndapengar, fan vet och det är skitsamma nu. Trivselhus sköt till det material som behövde bytas, men inte en krona extra för merarbetet vi haft.

Sammanfattning – Livet är hårt och vi skulle inte bygga fler villor.

——

Detta är allvarligt, Berra

Det här har väl egentligen inte så mycket med Berra att göra, men nu har jag ju börjat så jag får väl fortsätta.

Ja i alla fall.

Konversation tog plats en morgon för ett tag sen när jag körde barnen till skola och dagis. Jag satt naturligtvis med headsetet i örat och några superviktiga telefonsamtal på gång. Man är ju projektledare för allt i världen.

——-

Åttaåring: Du pratar ju alltid i telefon när vi åker bil! Vi får ju aldrig lyssna på musik.
Jag: Ja, det är ju mitt jobb.
Åttaåring: Då tycker jag du skall byta jobb!

——

Kanske det.

Hon har en förmåga att träffa hårt på mina ömma punkter, min åttaåring, hon säger sånt som snörper ihop hjärtat på mig och det där dåliga pappasamvetet blir smärtsamt påtagligt.

Denna veckan är det sportlov här och jag som lever i min egen lilla bubbla fattade inte ens att det var så innan nämnda åttaåringen lite lätt sorgset frågade om inte jag skulle vara ledig något alls när det var lov. På jobbet är det mycket, visst, men inte mer än att jag kunde ha bokat ett par dar ledigt och åkt till badhuset eller skidbacken eller godisfabriken eller muséet eller vad det nu kan vara som lockar barnen för stunden.

Undrar om det räcker med att byta jobb för att bli mer närvarande pappa och medveten om omgivningen?

——

Undrar vad en byggare måste göra för att Berra skall få förtroende för byggbranschen igen?

Färdigt?

Rätt?

Detta är inte bra, Berra

Byggindustrin skriver i sin ledare att ”Byggare lever farligt”.

Jaså.

Jag överlevde i alla fall och kom ut på andra sidan. Jag såg ljuset i tunneln. Jag blev byggkonsult istället 🙂

——

Det Staffan Åkerlund skriver om är att det är lite väl chansartat för byggfirmor att anlita andra byggfirmor och lita på att de sköter sina skatter  och sånt. Det räcker inte med at inhämta ett F-skattebevis, tydligen. Man kan ändå åka dit på att betala arbetsgivareavgifter och skatter för skojarna.

Han har exempel också. Lustigt nog en person som jag träfat på ett av våra jobb här i Göteborg, trots att han hör hemma norr om Stockholm.

Roland Wikström på WMP är en charmerande man, vi träffades några timmar på en slutbesiktning av ett balkongjobb som hans firma utfört. Jag var där som lite lagom grinig representant för beställaren, en bostadsrättsförening.

Roland är en skön bekantskap, vi slog följe ner till stationen efter besiktningen. Han skulle fylla 73 år om jag inte minns fel, han har monterat balkonger sen femtiotalet och lever på sitt goda rykte. Ryktet värnar han om. Det vet jag. Och han var åtminstone i vårt fall angelägen om att göra rätt för sig.

I min värld förtjänar man maximal respekt när man har en kund som ringer förtio år efter montaget och ber en att komma och se över grejerna igen.

——

Möjligen har han nu råkat i problem för att ha anlitat en mindre firma som inte haft ”grönt mjöl i påsen” som vi säger. Tråkigt i så fall.

——

UPPDATERING

Jag hade slarvigt förväxlat Stafffan Åkerlund med Mats Åkerlind, det är fixat nu. Tyvärr hann Calle kommentera här nedan innan dess. Well well, ÅkerLIND tål säkert en råsop eller två!

——

Detta är ett annat byggprojekt, Berra (ett riktigt skitprojekt)

Som sagt, jag har börjat något igen utan ha koll på vad det skall bli eller vart det egentligen leder, det något om att övertyga Berrra men nu vet jag inte längre.
Det började i alla fall så här.

Del 9 (av 100? Blir jag klar i mars?)

——

Det hände sig 2003 att en bekant i branschen ringde.

Det gällde en lokal i fiskhamnen som lite hastigt hade bytt innehavare. Vi hade suttit med den förre innehavaren och prata under flera månader om vad han kunde göra med den och vad det kunde tänkas kosta. Men han kom aldrig till skott, istället sålde han kontraktet.

En annan fiskhandlare tog vid, där var man inte lika eftertänksam och det skulle gå fort. Fort, fort, fort. Det skulle vara klart innan julruschen. Och det var redan augusti. I praktiken tre månader på ett ganska omfattande bygge. Det kändes fel i magen.

Jag hade min lilla byggfirma och var underentreprenör åt en totalentreprenör som egentligen inte brukade ta hela byggen, man byggde normalt sett bara kylrum. Så min del var dels att göra mark- och betongarbeten, dels att platschefa över min beställare. Tänk så jävla korkat man ställa till det för sig!
(Synd att skiten inte brann ner när det var så nära!)

Nåväl – genetiskt felkodad som jag är och ständigt naiv så tyckte jag det var å ena sidan inspirerande och andra sidan fel. Jag frågade min beställare (TE) om fiskhandlaren verkligen visste vad han gav sig in på. Jag tänkte på allt det där man skall göra i lugn och ro innan man börjar bygga, alla beslut och ändringar som skall göras innan det kostar pengar. Han (TE) fnös och tyckte att fiskmånglarn minsann var vuxen nog att fatta lite själv.

Fiskhandlarn visade sig vara en lika god kålsupare han. Avsiktliga missförstånd och elakt spel. Ändå är det han jag trivs bäst med i efterhand.

Det blev kaos nästan direkt som bygget startade – ändringar, missförstånd och oklarheter som rullade upp nästintill dagligen. Tidplanen höll inte förstås, det blev december innan frysen kunde användas och lokalerna faktiskt tas i bruk.

Fiskhandlarn och TE pratade inte snällt med varandra längre så dags. Fem år senare så var det fortfarande inte utrett och klart, ekonomin var inte reglerad. Det rörde sig bara om en halvmiljon så det var lite för lite att dra till tingsrätten.
(Tumregel – inte under en halv miljon:( )

Tyvärr borde del av de pengarna varit mina julklappspengar i typ 15 år. Livet är hårt.

——-

Analys på det då?

Jag skulle naturligtvis backat ur direkt. Jag skulle litat på magkänslan. Det blev ett praktfiasko. Projektet hade knappast någon vinnare, alla var missnöjda och kände sig lurade. Alla.

Dessutom sitter det i en lång lång tid efteråt. Surt.

——

Det här bekräftar ju en del av Berras resonemang, tyvärr. Surt, det med.

——