(Bygg)Världen är liten

Världen är liten sägs det när man råkar på någon man har träffat förut fast i ett helt annat sammanhang.

Så byggvärlden är väl ännu mindre då. Här rör vi oss ju inom en ännu snävare krets. Så känns det i alla fall när jag läser i tidningen Byggvärlden om Johan Hansen. En oväntat lång, genomarbetad och bra artikel – nästan Fokus-klass :), tack för det – om den sargade ägaren till Ittur, Trivselhus, Rörvik och en del andra företag.

Jag träffade honom en gång. Förmodligen 2000, kanske 2001. Har inte hundra koll på det faktiskt. Då hade jag den lilla byggfirman och omsatte ett par miljoner, han hade Trivselhus, några sågverk och lite annat i koncernen. Omsatte väl en miljard eller två. Han var typ tusen gånger större med andra ord. Jag minns att vi storögt imponerades av hans pondus och effektivitet.

Kompisen var med också, han hade precis som jag en liten byggfirma med ett par anställda. Anledningen att vi satt där med Hansen var att Trivselhus behövde entreprenörer som kunde bygga deras hus och vi ville ju ha jobb.

Tanken var väl att vi skulle ta ett större grepp och bygga ganska många hus, få lite upprepningseffekt och möjligen tjäna pengar. Det gick så där. Kompisen drog sig ur och min firma gjorde en enda villa. Vi fick ett antal timmar tilldelade, omsatt i pengar var det kanske trehundra tusen eller så. Det blev vår ekonomiskt sämsta entreprenad någonsin. Uselt.

Kunderna var ett yngre par som fått tomten av en släkting, ingen bebis i magen vad jag minns men i övrigt var de enligt mallen för förstagångshusköpare. 1½-plans hus, övervåningen skulle de inreda själva. Garaget skulle byggas svart av en kompis, inget konstigt alls.

——

Det var som sagt vårt första och sista hus. Husmonteringen var en parodi, det borde tagit två dar, det tog fyra dygn och det regnade oupphörligt. De färdiga väggelementen stod i fem cm djupt vatten på betongplattan. Krankostnaderna övertrasserades med ett par hundra procent och vi var lindrigt nöjda när taket väl var på och kalkylen spräckt åt alla håll. Dessutom med en blöt kåk.

Nåväl. Vi hade ju fuktskador som specialitet, så torkning av väggar det kunde vi. Vi lossade all invändig gips, plockade ur isoleringen och körde avfuktning av väggarna, bit för bit.

Jag har gott samvete för det vi lämnade efter oss. Vi fick jobba många gratistimmar där, lärpengar eller syndapengar, fan vet och det är skitsamma nu. Trivselhus sköt till det material som behövde bytas, men inte en krona extra för merarbetet vi haft.

Sammanfattning – Livet är hårt och vi skulle inte bygga fler villor.

——

Detta är allvarligt, Berra

Det här har väl egentligen inte så mycket med Berra att göra, men nu har jag ju börjat så jag får väl fortsätta.

Ja i alla fall.

Konversation tog plats en morgon för ett tag sen när jag körde barnen till skola och dagis. Jag satt naturligtvis med headsetet i örat och några superviktiga telefonsamtal på gång. Man är ju projektledare för allt i världen.

——-

Åttaåring: Du pratar ju alltid i telefon när vi åker bil! Vi får ju aldrig lyssna på musik.
Jag: Ja, det är ju mitt jobb.
Åttaåring: Då tycker jag du skall byta jobb!

——

Kanske det.

Hon har en förmåga att träffa hårt på mina ömma punkter, min åttaåring, hon säger sånt som snörper ihop hjärtat på mig och det där dåliga pappasamvetet blir smärtsamt påtagligt.

Denna veckan är det sportlov här och jag som lever i min egen lilla bubbla fattade inte ens att det var så innan nämnda åttaåringen lite lätt sorgset frågade om inte jag skulle vara ledig något alls när det var lov. På jobbet är det mycket, visst, men inte mer än att jag kunde ha bokat ett par dar ledigt och åkt till badhuset eller skidbacken eller godisfabriken eller muséet eller vad det nu kan vara som lockar barnen för stunden.

Undrar om det räcker med att byta jobb för att bli mer närvarande pappa och medveten om omgivningen?

——

Undrar vad en byggare måste göra för att Berra skall få förtroende för byggbranschen igen?

Färdigt?

Rätt?

Detta är inte bra, Berra

Byggindustrin skriver i sin ledare att ”Byggare lever farligt”.

Jaså.

Jag överlevde i alla fall och kom ut på andra sidan. Jag såg ljuset i tunneln. Jag blev byggkonsult istället 🙂

——

Det Staffan Åkerlund skriver om är att det är lite väl chansartat för byggfirmor att anlita andra byggfirmor och lita på att de sköter sina skatter  och sånt. Det räcker inte med at inhämta ett F-skattebevis, tydligen. Man kan ändå åka dit på att betala arbetsgivareavgifter och skatter för skojarna.

Han har exempel också. Lustigt nog en person som jag träfat på ett av våra jobb här i Göteborg, trots att han hör hemma norr om Stockholm.

Roland Wikström på WMP är en charmerande man, vi träffades några timmar på en slutbesiktning av ett balkongjobb som hans firma utfört. Jag var där som lite lagom grinig representant för beställaren, en bostadsrättsförening.

Roland är en skön bekantskap, vi slog följe ner till stationen efter besiktningen. Han skulle fylla 73 år om jag inte minns fel, han har monterat balkonger sen femtiotalet och lever på sitt goda rykte. Ryktet värnar han om. Det vet jag. Och han var åtminstone i vårt fall angelägen om att göra rätt för sig.

I min värld förtjänar man maximal respekt när man har en kund som ringer förtio år efter montaget och ber en att komma och se över grejerna igen.

——

Möjligen har han nu råkat i problem för att ha anlitat en mindre firma som inte haft ”grönt mjöl i påsen” som vi säger. Tråkigt i så fall.

——

UPPDATERING

Jag hade slarvigt förväxlat Stafffan Åkerlund med Mats Åkerlind, det är fixat nu. Tyvärr hann Calle kommentera här nedan innan dess. Well well, ÅkerLIND tål säkert en råsop eller två!

——

Detta är ett annat byggprojekt, Berra (ett riktigt skitprojekt)

Som sagt, jag har börjat något igen utan ha koll på vad det skall bli eller vart det egentligen leder, det något om att övertyga Berrra men nu vet jag inte längre.
Det började i alla fall så här.

Del 9 (av 100? Blir jag klar i mars?)

——

Det hände sig 2003 att en bekant i branschen ringde.

Det gällde en lokal i fiskhamnen som lite hastigt hade bytt innehavare. Vi hade suttit med den förre innehavaren och prata under flera månader om vad han kunde göra med den och vad det kunde tänkas kosta. Men han kom aldrig till skott, istället sålde han kontraktet.

En annan fiskhandlare tog vid, där var man inte lika eftertänksam och det skulle gå fort. Fort, fort, fort. Det skulle vara klart innan julruschen. Och det var redan augusti. I praktiken tre månader på ett ganska omfattande bygge. Det kändes fel i magen.

Jag hade min lilla byggfirma och var underentreprenör åt en totalentreprenör som egentligen inte brukade ta hela byggen, man byggde normalt sett bara kylrum. Så min del var dels att göra mark- och betongarbeten, dels att platschefa över min beställare. Tänk så jävla korkat man ställa till det för sig!
(Synd att skiten inte brann ner när det var så nära!)

Nåväl – genetiskt felkodad som jag är och ständigt naiv så tyckte jag det var å ena sidan inspirerande och andra sidan fel. Jag frågade min beställare (TE) om fiskhandlaren verkligen visste vad han gav sig in på. Jag tänkte på allt det där man skall göra i lugn och ro innan man börjar bygga, alla beslut och ändringar som skall göras innan det kostar pengar. Han (TE) fnös och tyckte att fiskmånglarn minsann var vuxen nog att fatta lite själv.

Fiskhandlarn visade sig vara en lika god kålsupare han. Avsiktliga missförstånd och elakt spel. Ändå är det han jag trivs bäst med i efterhand.

Det blev kaos nästan direkt som bygget startade – ändringar, missförstånd och oklarheter som rullade upp nästintill dagligen. Tidplanen höll inte förstås, det blev december innan frysen kunde användas och lokalerna faktiskt tas i bruk.

Fiskhandlarn och TE pratade inte snällt med varandra längre så dags. Fem år senare så var det fortfarande inte utrett och klart, ekonomin var inte reglerad. Det rörde sig bara om en halvmiljon så det var lite för lite att dra till tingsrätten.
(Tumregel – inte under en halv miljon:( )

Tyvärr borde del av de pengarna varit mina julklappspengar i typ 15 år. Livet är hårt.

——-

Analys på det då?

Jag skulle naturligtvis backat ur direkt. Jag skulle litat på magkänslan. Det blev ett praktfiasko. Projektet hade knappast någon vinnare, alla var missnöjda och kände sig lurade. Alla.

Dessutom sitter det i en lång lång tid efteråt. Surt.

——

Det här bekräftar ju en del av Berras resonemang, tyvärr. Surt, det med.

——

Detta är ett byggprojekt, Berra (av många)

Förlåt, men jag har börjat något utan ha koll på vad det skall bli. Det började så här.

Del 3 (av 100?)

——

Prolog.

En bekant till Sync köpte en villa i höstas. Sync fick ett uppdrag att rodda en ombyggnad. Det var inflyttning för en vecka sen.  Jag tänkte Berra kunde få en glimt in bakom kulisserna.

Uppdraget var att blåsa ur en villa och göra nytt på två månader. Inte renovera egentligen för huset var inte på något sätt dåligt, tvärtom. Ett kvalitetshus från 1974 som det i princip inte ändrats på någon gång. Det var helt enkelt en Total Makeover från sjuttiotalet till 2010.

Tidplanen var egentligen mot bättre vetande. Det var ganska omfattande aktiviteter och många inblandade som skulle samsas på en begränsad yta och på väldigt kort tid. Vi hade ungefär sex veckor förberedelse innan byggstart och mitt budskap till kunden var övertydligt
– Visst, två månader är ok, men då skall allt vara bestämt när vi börjar och inget velande på vägen!

Allt var bestämt när vi började på plats. I stort sett. En del val av badrumsutrustning återstod, det störde inte framfarten och klämdes fram när det verkligen behövdes.

——

Byggstart den första december.

Vi visste att vi kunde stöta på överraskningar när vi rev ut det gamla, det kan finnas asbest och annat otrevligt i vilket hus som helst från den tiden. Lyckligt nog var det inte så.

Däremot uppstod ett annat fel som kunde blivit överjävligt besvärligt. Riningen stämde inte. Skorsten var mycket större än arkitekten hade på ritning, och köksfirman hade ritat på det underlaget, beställt och producerat ett kök som inte fick plats. Den typen av fel som kan sänka ett projekt och kosta hundratusentals kronor. Märkligt nog gick det att helt ändra planlösning med samma köksuppställning och faktiskt få en lika bra eller bättre lösning. Det var inget annat än tur. För Sync, arkitekten och köksleverantören. Och för kunden med.

Sammantaget en ganska liten dos av oförutsett.

——

Så sista veckan i januari, då. Ett crescendo grandissimo.

En ganska massiv insats. När jag och kollegan var ute en sväng och tittade på plats så fanns det nio byggbilar på villagatan. Kanske så var det tolv man som jobbade samtidigt i huset och dessutom ett par städare som börjat förbereda sin del.

Köksmontören fick vinterkräksjukan. Det blev närapå hårda ord men han löste det med en kollega som täckte upp. Allt i ordning i sista stund.

Badrumskillen gick upp i rök. Duschdörren saknades. Han jagades fram idag och fick sorgset avslöja att han skilt sig i måndags. Hemmet splittat i två delar, barnen fördelade . Han fick ta hand om tjejerna. Duschdörren saknades fortfarande. Svårt att skälla i det läget.

Ventkillens var magsjuk och borta måndag till onsdag, sen dog hans svärfar på torsdagen. Fläktarna kom inte igång och en av mina bästa vänner sjönk ihop och grät på bygget.

Målarna – stackarna – var av bästa märke. Effektiva, duktiga och befogat griniga av att behöva dela 120 m2 med samtliga yrkesgrupper samtidigt som de skall lämna bästa finish efter sig.

Elektrikern som alltid utan undantag måste vara sist på plats hade en än mer otacksam uppgift. Det blev efter midnatt sista dagen och då hanns ändå inte allt med. Det gick några dagar till innan fläktarna snurrade och värmen fick full effekt.

På grund av sena beslut och velig beställning (Sync?) så skulle Glasmästarn montera ett stort glasparti sista dagen, samtidigt som alla gjorde sin slutfinish. Städarna var redan på plats. Så fredag morgon – samtidigt som slutstädning pågår! – så river vi upp ett stort hål i ytterväggen mitt i smällkalla vintern. Det kändes sådär men blev väldigt bra!

——

Nåväl. Dags för eftertanke.

Om detta inte dryper alltför mycket av självgodhet och  skryt så hoppas och tror jag att detta är ett gott exempel på att det kan gå bra också. Vi har klarat av detta utan hårda ord, inga hot om tingsrätt, alla inblandade talar fortfarande med varandra och kommer fortsätta träffas i nya projekt.

Att det dessutom passerade fyra månader av livet under tiden för alla visade sig med ett förlorat körkort, en ledsam skilsmässa och en bortgången älskad svärfar. Det ger lite perspektiv på väsentligheterna.

Kunden ändrade sig nästan inget alls under byggets gång, blev lite besviken på några saker, blev väldigt nöjd med mycket annat och kommer ringa samma gubbar igen. Och igen. Och igen.

Tror jag.

Vi har ju inte gått igenom ekonomin än 🙂

Detta är byggbranschen, Berra

Jag är förmodligen minst lika skyldig som någon annan när det gäller att slarvigt använda ordet byggbranschen som något samlingsnamn för alla som jobbar och allt som sker i bygg- och fastighetssektorn i Sverige. Förlåt.

Men jag är i gott sällskap.

Emellanåt så blir det riktigt irriterat också när någon ger byggbranschen en känga och utan åtskillnad ger alla i branschen i samma egenskap det kan till exempel vara att vi är lata kaffedrickare/rökare eller ohederliga Y-barn.

Samtidigt finns det en inställning att byggbranschens kunder är idioter eller åtminstone okunniga och besvärliga, ibland till och med ohederliga som värsta skurkar.

Här ligger det gamla oförätter och pyr, hämnd som väntar på att utkrävas och i vanlig ordning en god portion fördomar som bygger på okunskap och trångsynthet.

Hur reder man ut det här?

——

Jo, jag tänkte så här.

Vi är ca 450 000 människor som jobbar med bygg- och fastighetssektorn. Vi levererar på något sätt till våra kunder.

Traditionellt så kallar vi kunden för beställare, men jag väljer att konsekvent se den som brukar (använder) våra byggnadsverk som kunden. Kunderna är alltså det de drygt nio miljoner människor som bor i, jobbar i eller på annat sätt använder byggnader, daghem, skolor, väggar, broar, bryggor och K-märkta utedass.

Alla deltar på något sätt, nästan alla har sin verklighet och sin uppfattning. Men det går inte för sig att ge en del av branschens aktörer en gemensam egenskap med sin egen ganska snäva erfarenhet. Inte jag och inte någon annan.

——

Detta är del 1 (av ca 100) i serien Detta är…., Berra.

OBS att rubriken inte är till för at göra narr av Berra, tvärtom. Jag uppskattar hans kommentarer och att han faktiskt orkar fortsätta. Missnöjda kunder är förgörande för vilken verksamhet som helst och vi byggare behöver hjälp att förstå hur det upplevs från andra sidan bordet. Keep on rockin´Berra 😉

(och ja – detta är ytterligare en grej jag lovar göra förutom att ta hand om rekryteringen av unga till byggbranschen, motivera Chalmers 32 rekommendationer, bevisa att ÄTA-arbeten är olönsamma för entreprenörer samt några världsproblem till som jag förträngt just för stunden)

Sonny, Conny och Ronny – The Movie

Det var livat här på bloggen igår kväll. Jag gjorde ett enkelt inlägg om rasismen mot våra Y-barn – Sonny, Conny och Ronny. Berra kommenterade och han har ju en förmåga att få igång folk. Han trampar en precis lagom hårt på tårna och ältar en ganska unken besvikelse mot hela byggbranschen. De som åstadkommit hans bekymmer borde rimligen vara ganska få och knappast vara mall för en hel bransch.

Calle tog diskussionen med Berra igår, liksom en gammal (egentligen ung) kollega till mig, Robert, från tiden på stora konsultbolaget. Tidigare i veckan har Berra gått ett par ronder med Olle på ungefär samma tema.

Det är allvarligt tema men sent igår kväll blev det lite flamsigt – jag sa att det inlägget kommer ut som bok och sen kanske som film. JAg skrev nog att jag till och med dramatiserar lite och får mig själv som hjälte där i det sliskiga Hollywoddslutet. Trams. Förlåt.

——

Men så tänkte jag nu på morgonen. Inte så dumt. Jag följer ju Byggnads på Twitter som en del i forskningsprojektet om Sociala medier i byggbranschen. Där  kom det tweets i mängder häromdagen om Youtube-klipp. Det är kortisar om olika yrken i byggbranschen. Killar med noll mediaträning får en kamera i ansiktet och skall berätta om sitt jobb. Som slutkläm kommer ett par ord om varför de är med i Byggnads och hur bra det är. (Det skulle ju till och med göra en kaxig projektledarjävel nervös! Stackare)

——

Så – trumvirvel – samma vecka som Göteborg Internationella Filmfestival – mera trummvirvel!

I give you – BETONGARBETARE

——-

Tro nu för allt i världen inte att jag raljerar eller hånskrattar. Tvärtom.

Det här är basic. Det är enkelt. Det är naket och äkta (kliché visst). Klicka på Byggnads övriga filmer , det finns några stycken nu. Titta på dem. Den jag länkat till hade tre visningar hittills i morse, jag har sett den två gånger 🙂

Jag misstänker att målgruppen är ungdomar som skall välja gymnasiprogram. Möjligen tråkar man ut en femtonåring ganska snabbt med det här, men va fan – Varför inte försöka.

——

Och Berra kan ju passa på att kolla igenom och känna efter om var och en av det personerna gjort sig förtjänt av sorteras i bland skurkar och banditer.

Slutbesiktningen av år 2008 blev uppskjuten

Yrvaket insåg Sync att premiäråret 2008 var slut, men inte klart för slutbesiktning. Så slutbesiktningen av år 2008 blev uppskjuten på obestämd framtid.

Enligt byggbranschens regler så fick man ju egentligen inte ta år 2009 i bruk innan föregående år blivit godkänt, men det sket vi i, förstås. Vi körde på ändå.

Nu har vi startat projektet 2010 också med friska takter. Men – kors i taket – det verkar som 2009 passerat som godkänt och 2008 hängde med på ett snöre det också. Orderläget ser ljust ut, inga lik i garderoben, vi har helt ok status och bloggen har tvåsiffrig läsarskara. Life is sweet.

——

Detta kändes ju helt underbart ända tills vår nye bloggkompis Fredrik förstörde det med att påminna om nästa ösregn. Tack för det, jag höll så när på att bli optimist igen. Det hade jag inte tänkt bli förrän framåt 2013 ungefär.

Dåligt med bra kaffe på byggena

Folke, min nya soulmate, slöjdläraren på Mullbergaskolan flashade ju att han får dåligt med bra kaffe på jobbet. Trist att höra, tyder på dåligt ledarskap, tycker jag. Vi på Sync har gjort en undercover-undersökning av kaffekulturen i byggbranschen, resultatet är bitvis skrämmande. Det finns bra med dåligt kaffe, den saken är klar.

Jag har ju lärt mig dricka kaffe i byggbodar. Jag har lärt mig mycket i byggbodar, t ex att spela skitgubbe, ganska många fula ord och att det är djävligt mesigt att diska sin mugg (beläggningen i botten skall skrapas ur i samband med månadsskifte eller finbesök).

Jag har också lärt mig att inte göra dubbelmacka. Just det avsåg för ovanlighetens skull inte någon sexuell aktivitet. Nej, man skall inte göra dubbelmackor för känns inte smaken på pålägget. Alla vet att hushållsost har en närmast obefintlig touch av sälta och en ganska avlägsen smak ost(?), så därför så blir det ett ganska meningslöst fettintag om man klämmer fast ostskivan mellan två vita formbröd.

Jag har alltså gått den långa vägen här. Tro mig.

När jag slutade klä om till blåbyxor på jobbet så fick jag vissa fördelar. Förutom att jag dubblade timpengen, slapp börja jobba mitt i natten och vara ute när det regnar, så fick jag ju nya kompisar. Konsultkompisar. På fina konsultkontoret där vi gärna hänger, kollegan och jag, där finns en kaffemaskin som är snäppet dyrare än min bästa bil. Den fräser och låter lite grann som min sämsta bil, men kaffet är sanslöst gott. Man får ju i och för sig kaffet i sådana där småkoppar. Det hade varit lite gay om det hade serverats i byggbyssjemiljö, men det får väl gå på kontoret då.
(översättning byggtermer: Gay är bara ett finare ord för bögigt, och det undviker alla i en byggbyssja att vara. Alla)

Och vinnaren är…

På byggena så finns det bara en kaffemaskin som gäller,
The King, The Real Stuff, The One and Only.
Japp. Nu fattar alla byggare vad jag syftar på. Precis.
Melitta Aroma Excellent (12 koppar, nu med inbyggd timer).
Den skall laddas och köras på Gevalia E-brygg. Inget jävla Skånerost eller något annat utländskt. Svenskt kaffe bara. Man sätter på en tolvkoppars kanna, vrider timern på en timme. Sen efter enochenhalv timme så är det perfekt. Lagom ljummet, aningens mogen eftersmak och med en behagligt balanserad beska. Till detta – Formbröd och hushållsost. Himmelriket på Planeten Jorden!

Mellitta Aroma Excellent

En kaffebryggare hämtad direkt ur verkligheten. Alla attribut är med:

  • Värmeplattan är så där grusigt kladdig av fastbränt kaffe,
    (det droppar ju alltid lite efter man dratt av den liksom.)
  • Oljiga fingeravtryck runt på/avknappen och påfyllningslocket
  • Plåtburk från Gevalia (den nötta texten ger den rätta känslan)
  • En mugg gömd lite bakom, komplett med öknamnet skrivet med tuschpenna
  • En lite finare mugg med bara en tunn brun hinna på botten – gäst-mugg kanske?
  • Sportbilagan med dålig ordvits i rubriken

————