Etikettarkiv: miljö

Standard

Publicerat av

Publicerat den

27 augusti 2009

Publicerat i

Övrigt och allt annat från Syncs lilla värld

Kommentarer

3 kommentarer

Militär organisation i byggsvängen?

Mats på Byggbloggarna har suttit ensam med tänkarmössan nerdragen över öronen. Gör man det kan det hända att en och annan idé kryper fram ur ens djupaste inre. Ur Mats kom det en tanke att byggbranschens organisationsproblem kanske kan lösas genom att hämta inspiration från militären. Byggblasket har lämnat sin syn på förslaget redan. Jag väntar spänt på en riktig expertkommentar från Leckne, ganska roligt faktiskt att hans inlägg idag var det här. Själv fick jag först fundera lite men nu har Sync beslutat att outa sin syn på detta också. Mats är ju nästan lite journalist tror jag så han får fejk-intervjua Sync själv. Han börjar med lite bakgrund.

Sync´s militära CV?

En av oss var märkligt nog halt just på mönstringen. Han vaggade fram som en gravid anka. En mopedolycka var orsaken och frisedeln given.

En annan av oss mönstrade 1997, då hade väl Försvarsmakten redan slagit igen butiken. Ingen tvingades göra värnplikt då så kollegan klarade sig undan. Frisedel utan en enda vit lögn.

Själv hade jag haft lite ont i magen och fått behandling för det, det största problemet var kanske en för omgivningen ovälkommen gasbildning. Jag kan inte tänka mig en bättre plats för det än på slagfältet, men ok. Kanske inte så allvarligt men det räckte för att jag skulle kunna förbli passiv pacifist. Japp, frisedel och tack så väldigt mycket.

Den äldste och mest obstinate av oss var länge föremål för Försvarsmaktens intresse. Hans intresse för dem var mer blygsamt och han lät på olika sätt meddela att han faktiskt inte tänkte dyka upp till mönstring. Efter klassisk delgivning utan resultat så skickades polismakten att hämta honom. Han fick eskort genom större delen av Sverige för dyra skattepengar, ner till Stora Holm i Göteborg. Väl där så satt mönstringsofficeren och bläddrade i kollegans alla undanflykter. Bland annat ett vykort där det stod att han ”tyvärr inte har möjlighet att närvara” och ett brev där han (falskeligen!) lät meddela att han sökt politisk asyl i Sovjetunionen och inte hade tänkt komma tillbaka. Han fick trots detta frisedel.

En som egentligen inte jobbar på Sync men som är vår ledstjärna och moraliska kompass har också en historia. Han fick inte frisedel, men väl vapenfri tjänst. Den började på en flygplats i Jönköping, men där fick han inte vara kvar efter ett (i hans tycke) jätteroligt bus med brandlarmet. Man får inte leka brandlarm på flyplatser, inte ens om man själv är brandman, så han blev förflyttad till museet i Vänersborg. Där fick han snart förtroendet att åka  till Paris och hämta lite konstverk och sånt. På vägen hälsade han på ett par polare i Amsterdam. När han hälsat ordentligt på dem ett par dar så hade glömt var han parkerat museets skåpbil. Vännerna och en lokal form av tobak hade nog grumlat hans annrs så fina ordningssinne. Oj, vad roligt holländska polisen hade när han stod där på stationen och förklarade att han slarvat bort sin bil. Men oroa er inte, konstvänner, det löste sig till slut.

Sync´s syn på militärer, vapen och sånt?

Jag måste erkänna att jag tycker det är coolt med krigsfilmer. Stora fordon, mullrande motorer, flygplan, precisionsvapen och iskalla män med stenhård attityd och sjuk humor. Men mer sällan speciellt roligt, det finns många fantastiska filmer, t ex Saving Private Ryan, Plutonen och Apocalyps Now. Rent organisatoriskt är det väl inte så mycket som imponerar egentligen, landstigningen i Normandie var ju i och för sig ett samordningsuppdrag modell större. Bland svenska rullar måste ju Repmånad vara den ultimata beskrivningen av effektivitet och finess. Den stämmer väldigt väl med de historier man får höra av dem som faktiskt gjort lumpen, meningslöst övande med bristfälligt material och ständigt långtråkigt väntande. Sen fanns det väl en svensk film där de värnpliktiga plockade isär försvarets bilar och sålde delarna. Ingen dum idé om ni frågar mig.

Min kompis Parkinson som fastslog en lag som han blygsamt kallade Parkinsons Lag hade ju som exempel brittiska amiralitetsmakten. Samtidigt som det blev färre båtar ute på havet och mindre krig så blev det fler tjänstemän som administrerade, faktisk ca 5,6 % mer administration per år enligt hans forskning. Ganska intressant att jämföra då om man läser Fokus artikel om svenska försvaret och sysslolösa officerare som klättrar på väggarna. Vi har en gigantisk militär organisation där rätt många utomstående verkar överens om att det egentligen bara är några få förband som duger något till. Dem skickar vi med gevär i hand till Afghanistan för att få lite mindre krig i världen. Heja Sverige.

Som projektorganisation måste man ju undra lite om krigsmakterna. Krigen i Vietnamn och Irak lämnade väl inte riktigt nöjda kunder efter sig, faktiskt lite tveksamt om det nånsin blivit så bra med krigandet alls. Projektet som svenska soldater deltar i just nu närmar sig slutbesiktning och det verkar lite darrigt, tycker jag. Som projekt betraktat.

Sync´s analys av byggbranschens behov av militär organisation?

?

Men kom igen nu, Sync, det måste väl finnas något bra?

Ok, om vi undantar att det är en organisation byggd för att vara verktyg åt ondskefulla härskare och ha ihjäl oskyldiga människor. Är det så du menar?

Visst, säger Mats. (tonfallet betyder ”wrap it up now!”)

I så fall tycker jag att militären har en föredömlig struktur med klar chain of command, tydliga roller och dessutom förstklassig kunskap om gruppdynamik. Sannolikt finns det mycket god kunskap om projektplanering (som i och för verkar skita sig plenty ganska regelbundet). En sak som oroar mig lite är att den stränga hierarkin, strikta strukturen och den underdåniga respekten (rädslan?) för den överordnade tar död på kreativitet och arbetsglädje. Jag har varit inne på det förut i andra sammanhang.

Å andra sidan verkar man inte ägna så mycket tid budgetarbete och prispressande. Det läcker iväg en del stålar och effektivitet i förhållande till insatt kapital är tveksamt. Våldsmonopol kan väl inte konkurrensutsättas men ett privat alternativ skulle nog sopa banan med försvaret. Jag vet inte men tror att det är så.

Så mitt förslag? Bra eller dåligt?

Ta på dig mössan, Mats, och tänk lite till. Det var inte helt tokigt men det kan bli bättre. Lite bättre 🙂

(fotnot: Mats Hultgren har egentligen inget med den här intervjun att göra, men det har ni ju redan fattat, eller hur?)
Standard

Publicerat av

Publicerat den

21 augusti 2009

Publicerat i

Privatkunder i byggbranschen

Kommentarer

8 kommentarer

Privatkunder – maskinfetischister

Att skruva en altan med en skruvdragare inköpt på Jula för några hundralappar är ungefär jämförbart med att äta en god grillad entrecote på plasttallrik och med engångsbestick. Det känns fel. Det är fel. Har man möjlighet så skall man undvika dåliga verktyg. En del av maskin-nördarna på www.byggahus.se har fattat detta men inte alla. De är för sköna när de drar igång, man får sig ofta ett gott skratt när man läser inläggen om deras handmaskiner och dess finesser. Samtliga nördar är för övrigt män vad jag kan se. Han som jämförde skruvdragarna från Rusta med de från Jula, och ville få feedback och omdömen, är en god representant för de mer nyvakna hembyggarna, tror jag.

Jag minns en ganska söt historia från svågern när han jobbade på firman. När det var arbetsdag på kooperativa dagiset så lånade han hem vår sladdlösa betongborrmaskin, en Hilti 36 V. Den låg nerpackad i en plastlåda stor som en resväska och kostade ungefär lika mycket som en normal månadslön. Gissa om de andra papporna på dagis blev imponerade och avundssjuka när svågern packade upp monstret. De stod där med sina pyttemaskiner, Bosch 9,6 V och sånt trams. Jag kan se det framför mig, de vuxna pojkarnas stora ögon och deras sorgsna suckar för att de aldrig får köpa en egen Hilti. Snyft.

Nåväl. Privatpersoner måste väl ha en rimlig nivå på sina inköp av leksaker, men försörjer man sig på byggverksamhet så är inget snack – då skall man ha riktiga grejor. När jag hade byggfirman så låg det handmaskiner i förrådet för säkert ett par hundra tusen spänn. Många röda lådor med dyra maskiner var det. Jag hade en tät relation med en säljare på Hilti, kan man säga. Han kunde ringa i slutet på månaden och med darrande stämma säga:
– Kompis, du måste köpa en bilmaskin av mig, jag har inte uppfyllt kvoten denna månaden annars, den har kostat elva men du får den för nio.
(OBS detta var 1999,  men det var mycket pengar då också)

Visst, självklart, en bilmaskin kan vara bra att ha. Kör till. (Jag måste varit en drömkund). Nu är inte jag den värsta i den genren, jag har ett par närstående med en pervers fetisch för Festool. Det är ett snobbmärke för snickeriverktyg på toppnivå. Precision och finess i varje detalj, dessutom kan man koppla ihop väskorna med varandra till en proffsig men något vulgär styrkedemonstration varje gång man skall packa ur bilen. Bilen är för övrigt inte lika noga, den kan gärna kosta hälften av vad de fantastiska maskinerna gör, skit samma bara det är en bil som rullar. När jag tänker på det så låter det faktiskt som att säljaren på Festool har samma förhållande till sina kunder, som min Hilti-dito hade för länge sen.

Så är det dags för lite sensmoral, käre herr privatkund – Om du försöker se förbi den prylkåta ynglingen i en överlastad KingCab och istället ser den yrkesverksamma hantverkaren, så kanske du kan tänka på det här. Det att den höga timpengen till snickarn inte bara är lön, sociala avgifter, försäkringar och annat tråkigt, han skall dessutom ha råd att köpa rejäla, och alltid dyra, maskiner för att kunna utföra jobbet hemma hos dig. Och kanske, men bara kanske, kan du få provköra något.

Standard

Publicerat av

Publicerat den

18 augusti 2009

Publicerat i

Övrigt och allt annat från Syncs lilla värld

Kommentarer

Lämna en kommentar

Dagens underhållning

Sync kör ju egentligen en kampanj denna veckan för att ställa allt till rätta mellan byggarna och privatkunderna, till lika delar uppfostran och fjäsk, men nu måste vi göra plats för en annan grej. Sotarn´.

En anledning att jobba i byggbranschen är ju att man får träffa mycket skojigt folk. Det gjorde vi idag. Jag och kollegan stod på ett bygge och väntade in en sotare som skulle hjälpa oss kolla en rökkanal. Han heter Thomas, jag har träffat honom förr, det är en på ytan butter men i övrigt helt ok  jävel. Med sig hade en kort, tjock och trött kollega. Dagens underhållning alltså.

Den tjocke sotarn´ pustade av värmen och ansträngningen att ha promerat säkert 50 meter. Han satte sig ner och sa:

– Det är ju fan att man skall bli gammal! och påse på magen och allt helvete! Det är bara kärringen som är glad åt det – inget brunt i kallsongerna.

Jaha, tänkte jag, kanske lite överskottsinformation där som vi kunde klara oss utan. Men när vi började snacka så var det en riktigt rolig gubbe. Ingen tvekan. Han berättade att han var Göteborgs äldsta sotare, 47 år i yrket, började när han var 15. Respekt.

När han var lärling 1962 gick sotarna runt på gårdarna och knackade dörr, då på den tiden eldades det ju i nästan alla gamla bostäder, i tvättstugor och lite varstans. Man får tänka sig tillbaka till ett Göteborg innan rivningsvågen som drog fram på slutet sextiotalet och sjuttiotalet. Då fanns det fanns fortfarande vedspisar i köken och utedass på gården på vissa ställen. Hans historier om hur det var passar klockrent in i en miljö värdig Astrid Lindgrens Värld fast med lite mer barnförbjudet innehåll. Pilsner och galanta damer, halvpackade sotare som vinglade runt på taken, allt man kan tänka sig.

Mycket underhållande, det skulle jag kunna lyssna på länge.

Standard

Publicerat av

Publicerat den

12 augusti 2009

Publicerat i

Privatkunder i byggbranschen

Kommentarer

16 kommentarer

Berra är en arg privatkund

Bloggkollegan ByggBlasket skrev om byggismen härförleden. Ett lite småkul inlägg med humoristisk vinkel och en rejäl dos ironi, med djupt allvar i botten. Det är bra men lite av samma skåpmat som vi ältar både han och jag. Nej, det som verkligen fångar mitt intresse är kommentarstråden som följer. En man med signaturen Berra delger sin syn på byggbranschens aktörer, han kräks ymnigt över tangentbordet och spolar sen ner ett par hundratusen yrkesverksamma människor rätt ner i kloaken. Han gör i och för sig emellanåt några tafatta försök att inte dra alla över en kam, men lyckas dåligt med det.

Jag tänkte att jag skulle bemöta en del av vad han har att säga. Berras citat i fetstil och mina i blygsam och ödmjuk kursiv text. Berra börjar lite vackert:

Byggbranschen är den mest hatade branschen vi har vågar jag påstå.

Möjligen, kanske välförtjänt, men den är stor också – den näst största efter vårdsektorn. Andelen rötägg, idioter och bedragare syns lite för ofta och vi i byggbranschen har en lång tradition av att göra pinsamma systemfel som gärna blir skandalartiklar med tiden.

Ingen yrkesheder och ingen moral!

Som sagt – vi är många, vi har en ganska kass kultur och tyvärr en rallarmentalitet som dröjer sig kvar. Men heder och moral finns, jag lovar.

Bygga fort men fel har man gjort i decennier och sen konkar man i dåliga tider för att svina vidare i nästa högkonjunktur.

Konkurserna blir mer vanliga i dåliga tider, men knappast mer utstuderat än i andra branscher. Naturligtvis försöker man tjäna pengar i goda tider, men seriösa byggare strävar efter ett långsiktigt förhållande till sina kunder. Det är mest lönsamt på sikt.

Vilka var det som gick bygglinjen när man själv gick i skolan?! Varför skulle de sköta sig bättre i yrkeslivet än de gjorde då?

Här tycker jag du börjar bli oförskämd, Berra! De där killarna som satt längst bak i klassrummet i skolan och som gick ur skolan med 0,9 i snitt – de har blivit både bilmekaniker, snickare och fotbollsproffs. Jag tycker du har en nedvärderande attityd här. Tråkigt.

Moral, etik och yrkesstolthet verkar vara helt okända begrepp, begrepp som borde vara det allra viktigaste under denna typ av utbildning. Vilka är chefer i dagens byggbransch? De som var lite smartare än ovanstående kategori? De som inte skulle klarat sig i någon annan bransch?

Oj då, nu snackar du om mig. Jag ansträngde mig i och för sig för att vara så cool som möjligt i skolan, men kunde inte undvika ett hyfsat medelbetyg ändå. Att jag och mina chefskollegor i byggbranschen skulle vara de mer smarta bråkstakarna från skoltiden stämmer inte. Att påstå det är inskränkt och kortsynt. Vi klarar oss mycket bra i andra branscher om vi väljer den vägen, det vågar jag påstå.

Min förhoppning är att fler och fler står emot och kräver mer, vågar ta en fight i tingsrätten och inte accepterar denna bransch längre. Jag tror faktiskt att fler och fler gör så, man blir peppad på byggforum och man inser att andra vågar ta fighten.

Jodå, på byggahus.se som jag skrivit om i veckan där kan man läsa en hel del. Jag har nog läst ett par tusen nya trådar under sommaren och det är försvinnande få som handlar om stygga entreprenörer. Men visst, de trådarna finns också. Möjligen kommer det fram mer i kommentarerna än i själva inläggen. Om ett sådant forum hjälper privatpersoner att stå upp mot oseriösa entreprenörer är det kanon, jag applåderar.

(Berra öser sen en skopa ovett över storbyggarna, innan han fortsätter)
Då har jag inte glömt alla småföretagare som fuskar och svinar men de är lite anonyma och svårare att nå. Alla dem som dubblade priserna bara för att ROT-avdraget kom, som svartjobbar och som gärna bygger fort men fel! Ni är inte omtyckta! Det ska ni veta!

Här trattar vi du ner alla mina kompisar genom samma avfallskvarn. Det är orättvist och dumt, tycker jag. Prishöjning p.g.a. ROT-avdraget är ganska onödig på lite större byggjobb, men fullt förståeligt för han som putsar fönster och tar en betalt för enstaka timma. Problemet med svartjobben kan jag lösa på ett kick. Om Berras bekanta och alla privatkunder istället följer Berras exempel, och betalar full timpeng inklusive moms nä man köper byggjobb så försvinner problemet. Då finns det ju inga svarta pengar mer. Enkelt. Sen drar vi ner tempot och tar den tid det borde ta, ingen mer stress på bygget. Vips så kommer dessutom alla byggare att bli väldigt omtyckta. Det ser jag fram emot.

Vidare är jag fortfarande ganska säker på att roten till mycket fel i byggbranschen är vilka individer det var som gick bygglinjen. Väldigt många problembarn som inte kunde något annat och som bråkade och slogs. Inget fel i att man inte är akademiker men jag menar att om de var den typen av människor då så har jag väldigt svårt att se att de skulle vara bättre människor i sitt yrkesliv.

Nej, nu får du fan ge dig, Berra. Hade du fört ett sånt resonemang om kvinnor istället för byggare, då hade du varit mansgris. Om sagt samma saker om negrer så hade du blivit en djävligt obekväm rasist. Om du öst sån skit över judar eller muslimer, då hade till och med en anständig byggbloggare censurerat dig.

Oj – nu är tiden slut. Välkommen tillbaka, Berra. Vi har mycket kvar att gå igenom. Till nästa gång kan du väl fundera på konstruktiva förslag för förbättringar i byggbranschen. Det behövs. Hej då.

——

Uppdatering 4 april 2010:

Berra har sen detta inlägget skrevs blivit en flitig gäst på Sync Blog och är en tyvärr nödvändig påminnelse om att det finns byggare som missköter sig och människor som drabbas. Han står i princip fast vid det som framgår ovan men har också visat en viss glimt i ögonvrån, humor och en helt tydlig mänsklig sida. 🙂

——

Standard

Publicerat av

Publicerat den

26 juni 2009

Publicerat i

Övrigt och allt annat från Syncs lilla värld, Människor

Kommentarer

2 kommentarer

ROTfylla hos Sync

Sync hade en fin kväll igår. Vi hade bjudit in våra kompisar på ett kalas, eller egentligen en kombinerad information/uppläxning/påminnelse om att det finns en del att tänka på för småskuttarna i byggbranschen. Framförallt finns ett ROT-bidrag. Eller ROTavdrag, vi kan inte riktigt sätta ner foten där. Det är ju egentligen en skattereduktion. Det är en fantastisk möjlighet för småbyggarna, rätt hanterat är det jobb ett par år framåt med god betalning.

Tyvärr var riktigt dåligt väder för information om skatteregler – solen lyste och lyste och värmde. Men bra uppslutning ändå, grävmaskinisten kom och sme’n med, några målare och glasmästarn förstås. Vi hade en plåtslagare, några snickare, en kakelsättare, en ovanligt konstnärlig murare och en solbränd fastighetsägare. Hyfsat tvärsnitt av byggbranschen tycker jag. Själklart hade vi också en irländsk snickare som är slöjdlärare på ett mentalsjukhus i Ghana.

Sync höll låda en lite för lång stund, vi fastnar ju gärna på en del problem i vår bransch, som bekant. Vi hade en gästartist också, Robert på Archicon som ju har en egen byggblogg, tog rejält grepp på arbetsmiljöansvar. Det är inte ofta, om någonsin, som det sköts helt korrekt på små arbetsplatser. Vi behöver inte lära dessa småbyggarna att ta vara på sig, det händer väldigt sällan olyckor, men det gäller att ha ordning på Bas-P och Bas-U, man måste veta att man behöver ibland ha en arbetsmiljöplan. Och man skall veta vem som ansvarar för vad. Jobbar med privatkund är det inte helt klart alltid. Tur att Robert gjort läxan i alla fall!

Som nästan alltid när vi ordnar kalas så hade vi en god soppa. Denna gången hade min kollega gjort  en fräsch Gaspacho, tomater och paprika, lök och kryddor. Riktigt bra en varm dag, ihop med lite brödpinnar och torra skinkskivor från norra Italien så var buffén en succé.

Som nästan alltid när vi ordnar kalas så blev vi sittande med några öl och bara lite vin bland odiskat porslin, datorer och högar med ritningar och bygglagstiftning. Som nästan alltid så fick vi en sån underbar diskussion om allt mellan himmel och gjord. Det krävs en del förtroende och närhet för att tuffa byggkillar skall prata så om besöken hos psykologen eller sitt ständigt pyrande alkoholsug. Och vi hade vår fantastiske Eddie på besök, han som packade en väska och flyttade till Afrika ett par år för att bli slöjdlärare på ett mentalsjukhus i Ghana. Hans mod inspirerade till en diskussion om vad man egentligen vill vara/göra/bli. Vi har varit inne på det spåret förut här på Sync Blog, både här och där. När grävmaskinisten berättar att han blev tvingad in i en traktorgrävare som sextonåring och sen blivit sittande kvar i förtio år vid spakarna, när han egentligen ville bli dansare, då är det vackert och nära inpå känslorna. Jag är oändligt tacksam att jag får vara bland sådana människor och dela den stunden. Då är jag rik.

Standard

Publicerat av

Publicerat den

17 juni 2009

Publicerat i

Övrigt och allt annat från Syncs lilla värld

Kommentarer

Lämna en kommentar

Matlådan luktar också illa

Nya bloggkollegan på Trygghetsvakten väckte en del minnen till liv. Under ett par år jobbade jag med fuktskadade kryprumsgrunder, unkna vindar och gödseldoftande golv i daghem, skolor och villor.

Fukt och mögel kan ställa till ett svårstoppat elände för människor. Det är svårt att åtgärda mögliga kryprumsgrunder och blöta källare för rimliga pengar. Ofta går det att fixa men omfattningen kan bli sådan att det knappt känns lönt att spara något, det är bättre och riva skiten.

Det vi kallar ”elak lukt” blir ett socialt handikapp som sänker människor. Vi byggde om kryprumsgrunden för en massa pengar hemma hos en familj som hade sina gåbortkläder hängande hemma hos hemma kompisar. Hade kläderna hängt hemma så hade de förstörts. Vi gjorde en besiktning hemma hos en annan familj, där det luktade riktigt djävligt. Där berättade mannen att hans matlåda luktade! Tänk dig att sitta med kollegorna och för att avnjuta en stunds vänligt skitsnack och din goda lunchlåda, när mögeldoften kommer smygande ur mikron då du värmer gårdagens köttbullar. Inte roligt. Inte alls.

I senaste BBR:en så har vi en ny rubrik om Fuktsäkerhetsprojektering. Man trycker hårdare på genomtänkta åtgärder både i projekterings- och utförandefasen. Det är naturligtvis en god tanke. Men precis som i gårdagens inlägg, så tycker jag man hittar på nya titlar och ökad debitering för en massa fuktkonsulter och annat löst folk. Vi är inte speciellt bra på att skriva byggbeskrivningar, även om vi blir skitbra på det så löser inte det Platschefens dilemma och det kommer att fortsätta regna på lösvirkeshus utan väderskydd. Så är det bara.

Vi sänker inte byggkostnaderna i samma takt som vi skaffar oss nya arbetsuppgifter, där vi administrerar oss själva, kontrollerar oss själva och försörjer oss på att rätta till felen efter oss själva. Vi sänker inte kostnaderna.

Standard

Publicerat av

Publicerat den

15 juni 2009

Publicerat i

Planeten Jorden

Kommentarer

Lämna en kommentar

År 2030 – mina förslag till åtgärder

Byggbloggarna håller sig med gästartister också, Russel Smieder från SCB skriver om prognosen för arbetsmarknaden 2030. Russel har räknat ut att vi kommer sakna 250 000 personer på arbetsmarknaden år 2030. Tuff skit.

  • År 2030 – då har de där förtiotalisterna slutat golfa och åka motorcykel, då sitter de på dyra äldreboenden och förväntar sig fett med samhällsservice från oss yngre.
  • År 2030 – då fyller jag 61 år, och räknar mig till de yngre. Herregud!
    (Minnesnotering: Gör en egen prognos om vad som sannolikt kommer att hända mig och jämföra med listan på vad jag vill ska hända mig)
  • År 2030 – då har jag sannolikt jobbat ytterligare 20 år i byggbranschen.
    (om jag nu inte gör allvar av planerna på att bli pilot/fotbollsspelare/författare/bonde/läkare/dagisfröken eller något annat skojigt)

SCB har alltså räknat ut att vi kommer sakna 250 000 personer på arbetsmarknaden år 2030. Detta kan bli problem. Jag kanske inte har tänkt så länge på detta men har ändå några spontana förslag till att lösa detta:

  • Vi tar död på argumentet att invandring är en belastning för Sverige. Om det kommer 250 000 människor med sina familjer och flyttar hit så får de ett varmt välkomnande, en bostad och ett bra jobb.
  • Byggbranschen slutar slösa bort halva tiden på att projektera fel, bygga fel, prata om fel och sen blogga om samma fel. Vi behöver inte ha så många byggkonsulter i så fall. Och inte så mycket gnäll och navelskådning heller.
  • Vi lägger vårt krut nu på klimatfrågan. Om vi inte gör det – och de värsta profetiorna slår in – då är det år 2030 allvar och arbetskraftsbrist i Sverige ett ganska pyttelitet problem på Planeten Jorden.
Standard

Publicerat av

Publicerat den

14 juni 2009

Publicerat i

Planeten Jorden

Kommentarer

Lämna en kommentar

Min farbror planerar för de närmaste hundra åren

Lågkonjunkturen har medfört att jag fått rucka på principen att bara ta uppdrag på dyra adresser inom vallgraven i centrala Göteborg. Detta har fört mig till Älvängen, Svenljunga och faktiskt ända till Gällivare. Verksamheten är med andra ord rikstäckande numera.

I Svenljunga har min farbror och hans fru en gård. De bor i Skåne men har gården som fritidsbostad, och nu bygger de till 80 m2. Jag är KA enl PBL och väldigt blygsamt inblandad i själva byggandet. Farbror beter sig som en klok beställare på det hela taget, den lokala byggaren är anlitad på sitt goda renommé och han bygger med beprövad teknik och välkända metoder. Inget dramatiskt alls.

Som pigg och ganska nybliven pensionär så motiverar farbror projektet med att barnbarnen måste få plats när de kommer. Bra skäl att bygga hus tycker jag. Naturligtvis är det gott också att få en ny del i huset där det inte blåser rakt igenom väggar i november. Det blir lite mer komfort och bekvämlighet. Så här långt en helt vanlig historia. Då överaskar farbror.

– Har du sett vår ekplantering? frågar han.

– Va? Vadå för något? säger jag

– Vår ekplantering, det roligaste jag gjort på länge, säger min farbror då.

Han visar ett stycke mark där han planterat ekar. Och lite björkar som tydligen skall göra nyta på vägen. Runt alltihopa står ett stängsel typ viltstaket för att hindra rådjur och älgar från att käka upp plantorna.

– Staketet måste stå där i femton år, sen är ekarna så pass stora att de klarar sig från älgarna, säger farbror.

– Och när är ekarna klara att avverkas för att bli krigsskepp för Gustav Vasa? undrar jag.

– Om hundra år, kanske.

Det sätter lite perspektiv på det övriga i vardagen. Här planterar man något som har växt till sig lagom tills jag fyller 140 år. Risken är i och för sig överhängande att läkarvetenskapen inte kommit så mycket längre då heller och inte kunnat hålla mig vid liv (inte dig heller). Det troliga är nog att jag blivit kompost och mina barn sitter på ett hem, 105 och 108 år gamla.

Om hundra år så är det 59 år sen 2050, året då jorden i princip skulle gå under (och det kanske den gjorde). Om hundra år så har kanske min farbrors barnbarn egna barnbarn som möjligen är i den ålder jag är i nu – mittilivet – medelåldern. Om hundra år så kanske min farbrors barnbarns barnbarns barn springer runt och leker i en hundraårig ekskog.

Hundra år. Tillbyggnaden som byggs nu på huset kommer att renoveras och byggas om tre-fyra gånger under den tiden. Väldigt lite av det vi bygger idag står sig i hundra år.

Standard

Publicerat av

Publicerat den

12 juni 2009

Publicerat i

Arbetsmiljö och trivsel

Kommentarer

Lämna en kommentar

Sopsortering – Nej tack!

Släng allt i samma container – det var modellen när jag började jobba på byggen 1989. Ett par år senare började det talas om sortering, och vi delade i brännbart och blandat. Nu skall man helst ha 5-6 fraktioner på arbetsplatsen. För ett par dar sen fick jag smäll på fingrarna för att jag inte drog av plasten på köttfärstråget och sorterade det som mjukplast. För Planeten Jorden är detta ett framsteg.

Vi hade workshops för ett nytt projekt våren 2008, där jag envist frågade om det är miljömässigt bäst att sortera byggavfall på arbetsplatsen. Min slutsats av diskussionen är – Nej, det är det inte.

Arbetsmiljömässigt så skall vi hantera rivningsmassor så lite som möjligt på bygget. Om man skickar iväg det som blandat avfall så sorteras det ändå, men på ett kanske mer rationellt sätt. Det töms på ett golv i en stor hall, där står en grävmaskin med gripklo och plockar isär vårt blandade skräp. Snyggt och prydligt sorteras trä, isolering och annat. Att bara hantera en fraktion på arbetsplatsen betyder färre transporter från bygget, det blir samma antal ton men färre resor med lastbil alltså.

Så kanske, men bara kanske, så är det bättre att slänga skiten i samma container. Igen. För miljöns skull.

Standard

Publicerat av

Publicerat den

11 juni 2009

Publicerat i

Övrigt och allt annat från Syncs lilla värld

Kommentarer

4 kommentarer

Tillgänglighetskravet kostar pengar

En artikel i Byggvärlden för en tid sen lyfte en svår fråga. Företrädare för både JM och Stockholms Studentkårers Centralorganisation (SSCO) säger att tillgänglighetskravet kostar pengar och gör bostäder dyrare. Jaså. Kom med något nytt, säger jag.

Det är klart att tillgänglighetskraven kostar pengar i utförandeskedet och lika klart är det att det medför dyrare bostäder. Det gör det också svårare att bygga riktigt billigt. Men det finns det mer som kostar pengar om man tänker på det viset. Kravet på dagsljus i alla rum till exempel, kravet på utsikt och begränsad insyn likaså. Kravet på en viss längd på köksbänken, kraven på ljudmiljö och, naturligtvis, kraven på energiutnyttjande. Allt kostar pengar, SUV:ar också. Bara vissa saker går att räkna hem direkt.

År 2010 skall alla publika lokaler göras tillgängliga om det bara finns ”enkelt avhjälpta hinder”, varenda liten trapp till butiker och restauranger skall ha en ramp eller hiss. Fast så blir det ju inte, åtgärden skall vara ekonomiskt rimlig och ibland funkar det helt enkelt inte med annat än en ringklocka och handgriplig hjälp till den besökande. Det är en otacksam uppgift för kommunens tjänstemän på stadsbyggnadskontoren att driva dessa ärenden, det finns väldigt många trappsteg in till alla lokaler i Sverige. Jättejättemånga.

Vid nybyggnad kan man nog hantera det hyfsat, det kostar något – visst. Men på ombyggnad av t ex en vind blir det orimligt. Om vi skall bygga lägenheter på vinden femte våningen så måste det byggas en hiss dit. Inte till våning fyra eller våning tre, men den måste gå till våning fem. Detta är ett hinder för förtätning i städerna. Det finns massor av kvadratmeter som kan bli helt ok bostäder, fast utan hiss.

Det finns mycket i BBR som kostar pengar, faktiskt allt. Handikappkraven är en del av det. Ideologiskt så tycker jag det är självklart att vi skall bygga för alla, men i Sverige bygger vi alldeles för dyrt och vi jagar pengatjuvar överallt. Jag vill gärna höra frågeställningen – Har vi råd att bygga allt i Sverige tillgängligt? Vad kostar det egentligen? Tjänar vi in det på kortare tid på ålderdomshemmen? Eller är det så att det faktiskt är en lönsam investering? Jag bara undrar.