Privatkunder – byta ut elektrikern?

Saxat från www.byggahus.se

”Många på forumet föreslår ju att man ska byta till en annan hantverkare om man inte är nöjd med den första eller helt enkelt ta in flera offerter. Kanonbra! men hur gör vi som är bundna av husleverantörens val av hantverkare??? vi FÅR INTE ta in någon annan t.ex elektriker för att göra extrajobben utan måste anlita ”ordinarie” elektrikern som har avtalet med huslev. Den här elektrikern är ju given för det här husbygget och har ju ingen anledning att deala några priser med mig som kund. Vi kan ju iofs göra jobben efter slutbesiktningen men det innebär ju att vi måste riva väggar och tak för att komma åt. Känns lite onödigt.”

Detta är en del av ett foruminlägg från en kille som är igång med ett husbygge och gissar att han kan få problem med underentreprenörer som inte duger. Han tror också att han kan få betala dyrt för tillägg och ändringar under byggtiden. Han känner att han är i händerna på presumtivt ondskefulla hantverkare med tvivelaktig heder och moral. Han är med andra ord rökt. Ingen kul start att få på sitt drömprojekt.

I princip har han rätt.

Det här är inget ovanligt, i stort så gäller det samma sak på alla entreprenader som utförs där ett fast pris överenskommits. Entreprenören har både rätt och skyldighet att utföra ändringar och tillkommande arbeten (ÄTA). Kunden kan inte plötsligt kalla in en annan elektriker till som kopplar lite egna trådar här och var, det går inte. Tänker man bara lite längre än näsan räcker så inser man det ohållbara i garantiförhållande och elsäkerhet. Det gäller i princip för alla entreprenadformer och ersättningsformer, det skiljer bara pyttelite hit eller dit. Det är för allas bästa dessutom. Sync Blog återkommer med ett inlägg bara på det ämnet så småningom.

Så vill man ändra något så är det egentligen bara att fråga snällt – Vad kostar det? Passar galoscherna så köper man, annars låter man bli.

Men det finns också en möjlighet att styra priset på ÄTA som i och för sig förutsätter löpande räkning. I nästan alla avtal så finns det ett fastslaget arvode för entreprenören och oftast också hans timkostnad. Arvodet skall läggas procentuellt på hans självkostnad. Jag upprepar självkostnad, det är alltså det han själv betalar. Elektriker brukar gärna använda en prislista på sitt material istället som blir rejält mycket dyrare för köparen. Detta tycker jag är ett jävla okynne. Byggentreprenörer brukar mer ärligt lägga på sitt arvode, oftast något mellan 12 och 20 %. Helt ok för mig. Dock blir det lite jobbigt när arvode läggs på arvode, det blir svårt att förklara det fina med det för en kund som kan åka till Bauhaus och köpa samma grej för samma pengar som entreprenören betalar i självkostnad.

Nåväl. Läser man kommentarerna inlägget så får han blandade råd och tips. Några spär på hans farhågor, någon är ganska klok och råder honom att fråga och diskutera med entreprenören i god tid (!) innan det skall utföras (jag blir alldeles varm i hjärtat av sådana människor). En kommentator säger att elektrikern förmodligen har krupit lågt när han tog jobbet för husfirman, nu kommer han svina för att tjäna något alls på hela jobbet. Suck. Killen som gjort inlägget avrundar med att han nog väntar med ändringar tills bygget är klart, skruvar ner gipsen i sitt då färdiga bygge och fixar det själv. Han konstaterar att det kanske inte blir billigare men att han slipper känslan av att blivit blåst. Grattis till ditt nya hus säger jag då. Dubbelsuck.

Min slutsats – En medveten kund som i god tid meddelar vad han vill ha lyckas bättre, han måste visserligen köpa av elektrikern på plats men inte till vilket pris som helst, egentligen handlar det som vanligt om kommunikation och ömsesidigt förtroende. Så enkelt.

Privatkunder = Strul?

Björn Skifs spelade huvudrollen i filmen Strul. Jag minns inte riktigt handlingen men helt klart så byggde den filmen på myterna om den fumliga hemmabyggaren och de hårda hantverkarna. Det finns några repliker som jag lagt på minnet, en är när Skifs desperat försöker visa att han minsann kan en del själv och för att förstärka detta svagt klämmer ur sig: – Jodå, jag, öh, hade fyra i slöjd!

En annan replik är när han avslöjar att han har lite dåligt med kosing att betala med. Alla hantverkarna i kaoset stannar unisont i rörelsen, det blir dödstyst på en sekund, och en av dem blir aningen hotfull när han säger: – Ingen deg – inget kneg.

I övrigt är det nog en skitfilm om jag kommer ihåg rätt.

Men det finns en klar polarisering mellan privatkunderna och småbyggarna som Björns Skifs tar fasta på. Privatkunder som inte får tag på bra hantverkare och byggare som helst inte vill jobba hemma hos folk. Vad är det här om egentligen? Bägge sidor är beroende av varandra och Anders Borg har ju dessutom fixat ett sanslöst generöst ROT-avdrag som borde trigga bägge sidor. Det borde ju vara jättebra för alla om byggarna fick mer sysselsättning och folk fick ordning hemma på torpet.

Är det så här?

Myten om att hantverkaren – han som inte ringer tillbaka, inte gör klart, inte gör det så bra – den lever och får ny näring och bekräftelse hela tiden. Det ser man i kommentarerna här på Sync Blog och inte minst på www.byggahus.se

Myten om privatkunden – han som kan själv (men bara nästan), han som är velig och ändrar sig stup i kvarten, han som inte riktigt har råd att göra allt han vill, han som inte begriper att det kostar timmar att bygga hus, han som skall hjälpa till själv för att spara pengar– den myten frodas och blir värre varje gång Ernst eller Timell visar nunan i TV-rutan och renoverar en sommarstuga på 55 minuter inklusive reklampauser och produktplacerade skruvdragare.

Jag begriper inte varför myterna lever kvar. Det är en gigantisk sektor inom en av näringslivets största branscher och utfallet borde vara som vilken normalfördelningskurva som helst. Det är naturligt att några procent ab projekten ballar ur och där kunden blir rejält missnöjd, ungefär lika många som i så fall blir riktigt nöjda. Sen borde det vara en stor mängd kunder som blir ganska marginellt bättre eller sämre tillfredställda än de förväntat.

Men fan vet om normalfördelningskurvan gäller här?

Dagens underhållning

Sync kör ju egentligen en kampanj denna veckan för att ställa allt till rätta mellan byggarna och privatkunderna, till lika delar uppfostran och fjäsk, men nu måste vi göra plats för en annan grej. Sotarn´.

En anledning att jobba i byggbranschen är ju att man får träffa mycket skojigt folk. Det gjorde vi idag. Jag och kollegan stod på ett bygge och väntade in en sotare som skulle hjälpa oss kolla en rökkanal. Han heter Thomas, jag har träffat honom förr, det är en på ytan butter men i övrigt helt ok  jävel. Med sig hade en kort, tjock och trött kollega. Dagens underhållning alltså.

Den tjocke sotarn´ pustade av värmen och ansträngningen att ha promerat säkert 50 meter. Han satte sig ner och sa:

– Det är ju fan att man skall bli gammal! och påse på magen och allt helvete! Det är bara kärringen som är glad åt det – inget brunt i kallsongerna.

Jaha, tänkte jag, kanske lite överskottsinformation där som vi kunde klara oss utan. Men när vi började snacka så var det en riktigt rolig gubbe. Ingen tvekan. Han berättade att han var Göteborgs äldsta sotare, 47 år i yrket, började när han var 15. Respekt.

När han var lärling 1962 gick sotarna runt på gårdarna och knackade dörr, då på den tiden eldades det ju i nästan alla gamla bostäder, i tvättstugor och lite varstans. Man får tänka sig tillbaka till ett Göteborg innan rivningsvågen som drog fram på slutet sextiotalet och sjuttiotalet. Då fanns det fanns fortfarande vedspisar i köken och utedass på gården på vissa ställen. Hans historier om hur det var passar klockrent in i en miljö värdig Astrid Lindgrens Värld fast med lite mer barnförbjudet innehåll. Pilsner och galanta damer, halvpackade sotare som vinglade runt på taken, allt man kan tänka sig.

Mycket underhållande, det skulle jag kunna lyssna på länge.

Byggahus.se – Privatkunder i koncentrat

Precis innan semestern hade Sync en infokväll om ROT-avdraget för småbyggarna i innersta kretsen. Efter det gjorde kombinationen ledig tid och dåligt väder att jag fick fundera över byggarnas förhållande till privatkunder. Faktiskt fick jag bränsle till en hel serie inlägg.

Som entreprenör gjorde jag under några år en del byggjobb hemma hos folk, oftast var det fuktskador. Någon gång så var kunden relaterad till mig, kompisar och kompisars kompisar som behövde saker gjorda. Vanliga människor. Människor är som folk är mest, många är utan kunskap om byggande och byggnader men vill gärna bo i hus. Mer eller mindre frivilligt blir de då också fastighetsägare. Med tiden blir de då dessutom ofrånkomligt beställare av byggarbeten. Oj, backa bandet lite! Alla beställer inte jobben av någon annan, några utför dem helt själv med varierande resultat.

www.byggahus.se kan man läsa om det här, jag har varit inne på det förut. Det är en konsumentsight för byggande. Där finns ett forum där man kan lägga in en fråga och vem som helst av övriga medlemmar kan gå in och svara och resonera. Det finns tydligen 70 000 medlemmar så det borde finnas en oerhörd mängd ackumulerad erfarenhet och kunskap, men helt säkert också ett antal dårar och rätt många viktigpettrar med dålig koll på viktiga saker. Det kan bli ganska långa trådar med svar och resonemang. Det är underhållande för en byggnörd med semester.

Underhållning för mig alltså. Roligast är när gossarna snackar om sina handmaskiner och sågbord. Man droppar initierade klyschor och modellbeteckningar som ingen oinvigd fattar. Tips från någon som ”åkte förbi K-RAuta och så att de hade 30 %” på en riktigt hyfsad sticksåg – sånt gillar jag.

Jag får lite moderskänslor för vissa insändare emellanåt, det sker när frågan är harmlös och avslöjar en gullig tveksamhet om saker som jag tycker är oviktiga eller enkla men uppenbarligen blir stora för en del människor. Andra frågor kan skapa helt annan känsla, det är när frågeställaren avslöjar sig som en Bror Duktig genom sitt sätt att uttrycka sig och att han egentligen redan har bestämt sig, han har ingen egentlig fråga utan det handlar bara om bekräftelse och uppvisning. Den typen av kund sorterar man som byggentreprenör helst bort direkt.

Några inlägg avslöjar också en naivitet som kommer göra ont på sikt, som den som precis köpt ett hus, flyttar från hyresrätt och frågade om han får en hyresfri månad nu när räntan skall betalas först i efterhand till skillnad från hyresavin som alltid betalades i förskott.  Den killen har lite kvar att uppleva i husägandet, är min gissning.

En del frågor av teknisk karaktär poppar upp som borde riktas till rätt person direkt, t ex om dimensionering av en bärlina till ett bjälklag. Märkligt nog så finns det hemmabyggare som har mycket bättre koll på tabeller och dimensioneringsprogram än vad jag har, trots att jag har 20 år i byggbranschen i ryggen. Skillnaden är att om jag undrar något sådant så ringer jag en konstruktör, jag läser aldrig i någon tabell. Att diskutera dimensionering av bärande konstruktioner med någon annan än en beprövad konstruktör eller en väldigt duktig hantverkare är för mig helt otänkbart.

Nu är det väl ytterst sällan någon dör av ett feldimensionerat bjälklag i en sommarstuga, kanske. Men alla de killar (alltid killar, inga tjejer frågar om detta) som skall koppla ihop nollan och jorden i en elcentral eller bara undrar hur spisen skall kopplas, de gossarna skrämmer mig. Straffskalan för att med okunskap och dumdristighet riskera livet på sina närmaste borde starta med offentligt spöstraff som uppvärmning följt av några schysta chocker med elpistol.

Idag, inte imorgon, idag

Jag hade för länge sen en skojig skämtteckning med en arg gubbe som skriker. Den har jag skickat genom faxen* många gånger till leverantörer och andra. Oftast när jag ringt och beställt något som jag ville ha direkt. Som en skämtsam ursäkt för att jag är sent ute, igen.

Den arga gubben skriker:

– JAG VILL INTE HA DEN IMORGON!!!
HADE JAG VELAT HA DEN IMORGON HADE JAG BESTÄLLT DEN IMORGON!

Jo, är det inte så då? Att vi väntar med att bestämma oss, skjuter upp beställningen eller (hemska tanke) planerar närmsta dagarna lite för dåligt. Vi lämnar inte någon tid för leverantörerna att jobba med sin planering och logistik och sina egna inköp. Visst kan ett bygge råka ut för oförutsedda saker, det kan hända en del konstigheter. Det är helt olika karaktär på ombyggnad och nybyggnad. Jaja, det är det. Men ändå.

Jag reagerade på ett uttryck jag hörde en gång i ett TV-inslag, en man pratade om att de hade en ”händelsestyrd” verksamhet (jag tror att han var rektor på en skola?). Händelsestyrd? Jaha.

En akutmottagning på ett sjukhus är händelsestyrd, det tycker jag verkar ganska klart. Räddningstjänsten – japp, det är händelsestyrd verksamhet. Att driva skolverksamhet är knappast händelsestyrt i den jämförelsen kanske.

Återstår då att analysera ett normalt bygge – är det händelsestyrt? Nähä, varför ringer vi i så fall och beställer våra skruvar och spikar för sent, varje dag, hela tiden?

*Förklaring för yngre människor – fax var som mail fast på en telefon med papper i liksom. Typ.

Wallenstam

Läste i tidningen på nätet (var annars?) en ganska intressant intervju med Hans Wallenstam. Bl a om utländska investerare i Sverige.

”– Många av dem kommer att få stora problem. De har köpt kommersiella fastigheter och hyreshus i små orter. Deras köp av fastigheter är bara en excelkalkyl. Men det är så mycket mer jobb med hyreshus.” Hans Wallenstam, E24, 2009-07-13, hela artikeln.

Jag tycker det var att bra uttryck – köpet är en excelkalkyl – det beskriver klockrent hur ett tyskt fondbolag investerar i fastigheter. Man räknar på valutaskillnader och räntor, vakansgrad och hyresnivå. Men man har nog ingen riktig koll hur hyresgästen mår. Wallenstam vill vara ”nära” kunden och ha den kollen. Det klarar de nog bättre än tyska fonden, gissar jag. Det stämmer bra med min uppfattning om en medveten och närvarande fastighetsägare.

Jag har själv försökt att lösa projekt, uppgifter och kriser med ett enda magiskt exceldokument. Det spelar ingen roll hur mycket jobb jag lägger ner, hur många sidor jag har, hur snyggt kolumnerna är uppställd, hur bra ihopkopplat allting är. När verkligheten knackar på då kommer det med känslor och irrationella beslut, oförutsedda händelser och dåligt väder. Tyvärr eller lyckligtvis (välj själv) så kan inte livet få plats i en excelfil på datorn.

Alla borde få minst ett nytt syskon

Alla borde få minst ett nytt syskon i vuxen ålder. Jag känner en som fick fyra systrar en lördag förmiddag. Lyllos hon.

Min sambo hade tre systrar fram till januari 2002. Fyra tjejer som tagit hand om varandra genom en tuff barndom, tighta som få andra. Då presenterades de plötsligt för en halvsyster. De skedde på en vernissage, styvmoder till alla dessa systrar är en konstnär och säregen figur, hon låg bakom kuppen. Vi visste att halvsystern fanns för all del, men det hade aldrig varit aktuellt att ta kontakt med henne.

Jag missade första mötet i galleriet (jobbade förstås!) men har förstått att det var en smula chockartat och lite förläget och pinsamt. Men bara ett par veckor senare satt hon hemma i vår stora soffa och började ta igen 35 års missat syskonskap med sina systrar. Hon bytte från ensambarn till att vara syster till fyra för henne helt okända människor. Det tog ett par timmar, sen var det klart. Fyra tighta systrar blev fem tightare systrar.

Det var sju år sen. Den nya systern och hennes man är nu en lika självklar som naturlig del av vår familj. Deras barn är nästan jämnåriga kusiner till våra barn. Familjerna träffas på barnkalas, sommarstället och gårdsfester. Systrarna hinkar ibland rödvin på grekiska restauranger, och får prata ostört utan barn och män närvarande men förmodligen pratar de om just barn och män. Det känns helt självklart och skulle inte kunna vara på annat sätt. Vi borde skicka ett tackkort till den tokiga styvmodern.

Så vad kan byggbranschen lära sig av det här?

Kanske att det finns en massa halvsyskon som irrar runt, halvsyskon som skulle förgylla din familj och din vardag.

År 2030 – mina förslag till åtgärder

Byggbloggarna håller sig med gästartister också, Russel Smieder från SCB skriver om prognosen för arbetsmarknaden 2030. Russel har räknat ut att vi kommer sakna 250 000 personer på arbetsmarknaden år 2030. Tuff skit.

  • År 2030 – då har de där förtiotalisterna slutat golfa och åka motorcykel, då sitter de på dyra äldreboenden och förväntar sig fett med samhällsservice från oss yngre.
  • År 2030 – då fyller jag 61 år, och räknar mig till de yngre. Herregud!
    (Minnesnotering: Gör en egen prognos om vad som sannolikt kommer att hända mig och jämföra med listan på vad jag vill ska hända mig)
  • År 2030 – då har jag sannolikt jobbat ytterligare 20 år i byggbranschen.
    (om jag nu inte gör allvar av planerna på att bli pilot/fotbollsspelare/författare/bonde/läkare/dagisfröken eller något annat skojigt)

SCB har alltså räknat ut att vi kommer sakna 250 000 personer på arbetsmarknaden år 2030. Detta kan bli problem. Jag kanske inte har tänkt så länge på detta men har ändå några spontana förslag till att lösa detta:

  • Vi tar död på argumentet att invandring är en belastning för Sverige. Om det kommer 250 000 människor med sina familjer och flyttar hit så får de ett varmt välkomnande, en bostad och ett bra jobb.
  • Byggbranschen slutar slösa bort halva tiden på att projektera fel, bygga fel, prata om fel och sen blogga om samma fel. Vi behöver inte ha så många byggkonsulter i så fall. Och inte så mycket gnäll och navelskådning heller.
  • Vi lägger vårt krut nu på klimatfrågan. Om vi inte gör det – och de värsta profetiorna slår in – då är det år 2030 allvar och arbetskraftsbrist i Sverige ett ganska pyttelitet problem på Planeten Jorden.

Min farbror planerar för de närmaste hundra åren

Lågkonjunkturen har medfört att jag fått rucka på principen att bara ta uppdrag på dyra adresser inom vallgraven i centrala Göteborg. Detta har fört mig till Älvängen, Svenljunga och faktiskt ända till Gällivare. Verksamheten är med andra ord rikstäckande numera.

I Svenljunga har min farbror och hans fru en gård. De bor i Skåne men har gården som fritidsbostad, och nu bygger de till 80 m2. Jag är KA enl PBL och väldigt blygsamt inblandad i själva byggandet. Farbror beter sig som en klok beställare på det hela taget, den lokala byggaren är anlitad på sitt goda renommé och han bygger med beprövad teknik och välkända metoder. Inget dramatiskt alls.

Som pigg och ganska nybliven pensionär så motiverar farbror projektet med att barnbarnen måste få plats när de kommer. Bra skäl att bygga hus tycker jag. Naturligtvis är det gott också att få en ny del i huset där det inte blåser rakt igenom väggar i november. Det blir lite mer komfort och bekvämlighet. Så här långt en helt vanlig historia. Då överaskar farbror.

– Har du sett vår ekplantering? frågar han.

– Va? Vadå för något? säger jag

– Vår ekplantering, det roligaste jag gjort på länge, säger min farbror då.

Han visar ett stycke mark där han planterat ekar. Och lite björkar som tydligen skall göra nyta på vägen. Runt alltihopa står ett stängsel typ viltstaket för att hindra rådjur och älgar från att käka upp plantorna.

– Staketet måste stå där i femton år, sen är ekarna så pass stora att de klarar sig från älgarna, säger farbror.

– Och när är ekarna klara att avverkas för att bli krigsskepp för Gustav Vasa? undrar jag.

– Om hundra år, kanske.

Det sätter lite perspektiv på det övriga i vardagen. Här planterar man något som har växt till sig lagom tills jag fyller 140 år. Risken är i och för sig överhängande att läkarvetenskapen inte kommit så mycket längre då heller och inte kunnat hålla mig vid liv (inte dig heller). Det troliga är nog att jag blivit kompost och mina barn sitter på ett hem, 105 och 108 år gamla.

Om hundra år så är det 59 år sen 2050, året då jorden i princip skulle gå under (och det kanske den gjorde). Om hundra år så har kanske min farbrors barnbarn egna barnbarn som möjligen är i den ålder jag är i nu – mittilivet – medelåldern. Om hundra år så kanske min farbrors barnbarns barnbarns barn springer runt och leker i en hundraårig ekskog.

Hundra år. Tillbyggnaden som byggs nu på huset kommer att renoveras och byggas om tre-fyra gånger under den tiden. Väldigt lite av det vi bygger idag står sig i hundra år.

Tillgänglighetskravet kostar pengar

En artikel i Byggvärlden för en tid sen lyfte en svår fråga. Företrädare för både JM och Stockholms Studentkårers Centralorganisation (SSCO) säger att tillgänglighetskravet kostar pengar och gör bostäder dyrare. Jaså. Kom med något nytt, säger jag.

Det är klart att tillgänglighetskraven kostar pengar i utförandeskedet och lika klart är det att det medför dyrare bostäder. Det gör det också svårare att bygga riktigt billigt. Men det finns det mer som kostar pengar om man tänker på det viset. Kravet på dagsljus i alla rum till exempel, kravet på utsikt och begränsad insyn likaså. Kravet på en viss längd på köksbänken, kraven på ljudmiljö och, naturligtvis, kraven på energiutnyttjande. Allt kostar pengar, SUV:ar också. Bara vissa saker går att räkna hem direkt.

År 2010 skall alla publika lokaler göras tillgängliga om det bara finns ”enkelt avhjälpta hinder”, varenda liten trapp till butiker och restauranger skall ha en ramp eller hiss. Fast så blir det ju inte, åtgärden skall vara ekonomiskt rimlig och ibland funkar det helt enkelt inte med annat än en ringklocka och handgriplig hjälp till den besökande. Det är en otacksam uppgift för kommunens tjänstemän på stadsbyggnadskontoren att driva dessa ärenden, det finns väldigt många trappsteg in till alla lokaler i Sverige. Jättejättemånga.

Vid nybyggnad kan man nog hantera det hyfsat, det kostar något – visst. Men på ombyggnad av t ex en vind blir det orimligt. Om vi skall bygga lägenheter på vinden femte våningen så måste det byggas en hiss dit. Inte till våning fyra eller våning tre, men den måste gå till våning fem. Detta är ett hinder för förtätning i städerna. Det finns massor av kvadratmeter som kan bli helt ok bostäder, fast utan hiss.

Det finns mycket i BBR som kostar pengar, faktiskt allt. Handikappkraven är en del av det. Ideologiskt så tycker jag det är självklart att vi skall bygga för alla, men i Sverige bygger vi alldeles för dyrt och vi jagar pengatjuvar överallt. Jag vill gärna höra frågeställningen – Har vi råd att bygga allt i Sverige tillgängligt? Vad kostar det egentligen? Tjänar vi in det på kortare tid på ålderdomshemmen? Eller är det så att det faktiskt är en lönsam investering? Jag bara undrar.