Finns det hopp(are)?

Sync jobbar med ett projekt som skall innehålla lite jympa-salar och sånt. Jag vet, träning är inte vårt huvudnummer. men det kanske kommer bli.

Nu kom frågan upp bordet – vad händer om 120 pers hoppar i takt i huset? Rasar det? Gungar marken iväg? (vi har lite problem här i stan med en arena som är nybyggd och där Blåvittklacken gungar igång halva innerstan. Grannar som i störs av klirr i vitrinskåpen och ibland lite sjösjuka.  Håhåjaja.

Nåväl. Vårt problem är kanske inte heller att förakta. Bäst att kolla. Sync ringer konstrutören, ställer frågan. Först ett gapskratt till svar, sen lite allvar. Han råkar vara inblandad just i projektet att styva upp den nybyggda arenan. Han skall kolla om det kan bli ett problem – 120 pers låter inte så mycket, men ok. Nu är det en konstruktör i Sync´s smak. Han är inte mycket för att slarva bort mycket pengar på undersökingar om långa möten och sånt. Han är mer praktiskt lagd.

– Nej, om det kan vara ett problem överhuvudtaget, då är det bästa att ta dit 120 pers och hoppa så mäter vi vibrationerna samtidigt. Det blir billigare.

– Det löser jag, sa jag. (För jag säger så utan ha täckning för det – ibland=)

Senare berättar jag detta för arkitekten som en rolig historia. HAn skrattar också och frågar hur jag skall få ihop 120 pers-

– 120 byggkonsulter, det blir ju väldigt dyrt i så fall. 🙂

Tänkte inte på det.

————-

Lite senare på kalkylavdelningen:
120 arkitekter och projektledare som skall åka dit, klä om, jympa, duscha, åka tillbaka till kontoret – jag skulle tippa på att vi klarar det under 300 000 kr. Moms tillkommer.
Sen tillkommer normala konsult-ÄTA, kaffe, kopieringskostnader, avtalsjuridik, uppstartsmöten, mm. 400 000 + moms och då är inte själva mätningen inräknad.

Shit va vi är dyra.

(givetvis får hyresgästen fixa det gratis, men som räkneexempel är det intressant på nördnivå III)

Än finns det hopp…

en av de bloggar jag gärna läser är lite inne på Syncbloggens budskap.

Skönt med lite positiv feedback så här på en fredag. Inte till mig iofs men ändå:)

Jag visste det – Banverket läser min blogg

Jag har ju sen länge avslöjat vilken strategi byggbranschen måste ha om vi skall rekrytera unga tjejer till våra yrken. Det måste börjas tidigt.

Och helt ur det blå så kommer det en representant från Banverket till dotterns klassrum, har med sig presenter och lite lagom info om högspänningsledningar och annat skoj.

Så nu ikväll så satt min unge och matade in http://www.banverket.se – ”hur skriver man snedstreck, pappa?” – matade vidare b-a-n-g-o. Sen spelade hon spel, la ut räls och roade sig en lång stund. Hon blev med andra ord rallare på en kvart i skolan idag. Poäng till Barnverket.

Griniga majoriteten

Based on a true story.

Gjorde ju ett nummer av bakre majoriteten häromdagen. Idag blir det en variant på det temat. Den griniga majoriteten på bygget består av en person. Han är tveklöst duktig hantverkare, han har en bra blick för sammanhang och en god förmåga att uttrycka sig. Han är dessutom missnöjd i allmänhet och grinig på platschefer och annat korkat folk i synnerhet. Livsfarligt.

Livsfarligt för en byggarbetsplats som behöver fungera. Just den här mannen har en stort inflytande på sin omgivning, yngre killar som hör honom och tar över hans åsikter och tonfall. När ynglingarna gnäller så är det egentligen överste gnällspikens ord som kommer ut i oredigerad form.

Gnällpellen är som den grinige gamle gubben i historien, han som när väckarklockan ringde sa:

– Jaha, så var den här jävla dagen också förstörd.

Det framgår inte varför han är missnöjd. Han har fog för att säga att arbetsplatsen är dåligt organiserad, projekteringen undermålig och framförhållningen genomusel. Men ändå, vad är nytt, liksom? De problemen har han ju levt med länge, och han har varit högljutt grinig lika länge. Om det är bekymmer hemma eller svår barndom som är förklaringen vet vi inte heller, för han är en av dem som skall finnas tillhands mellan sju och fyra men i övrigt hålla sig till sitt.

Det finns ett gäng gubbar på samma bygge som inte är griniga. De kan vara både frustrerade och arga när det strular för mycket, skillnaden är att deras grundinställning är positiv. Varje dag startar med en förhoppning om att det skall bli bra.

Jag tror att om man lyckas omvända gnällspiken, få honom att förstå helheten och ge honom en chans att förbättra åtminstone den del han kan påverka så skulle han kunna vara en enorm tillgång. Det är värt ett försök.

När man sen provat det och konstaterat att det inte funkat så skall han väck från bygget. Helst innan dan är slut.

Pedagoger och kommunikatörer som kan snickra?

Jag var inhyrd platschef på ett ombyggnadsprojekt, det skulle bli nya bostadsrätter. I huset fanns det uthyrda lokaler i källarplanet, bl a ett galleri. I galleriet skulle vi göra en lite manöver, riva den gamla hissen, bygga en ny hissgrop intill den gamla och röra runt lite på galleristens lilla kontor. Galleristen var en glad och gemytlig man med få bekymmer i livet verkade det som och affärerna gick också enligt uppgift (skvaller alltså) finfint.

Jag hade gjort en liten tidplan och bestämt tid med galleristen, tre veckor ganska stökigt arbete skulle det bli. Galleristen var fortfarande glad och gemytlig så vi körde igång. Vi bemannade med två äldre herrar, snickare med förflutet inom allmännyttan och tyvärr inte riktigt taggade för ett sådant attackprojekt som det här innebar. Dagarna gick, det var det ena problemet efter det andra, inget ville sig riktigt alls. Tidplanen sprack direkt.

Jobbet i galleriet var en pytteliten del av det stora projektet och det fick ingen mer kärlek av mig när jag lämnat över det i händerna på snickarna, tyvärr. Efter fem veckor och många fler bedrövelser så sprang jag förbi, såg eländet och konstaterade faktum. Galleristen inte lika gemytlig och glad längre. Nästa dag flyttade jag på de äldre snickarna till ett för dem bättre ställe i huset. Sen ringde jag in mina ”egna” gubbar, jag hade ju firman och anställda själv också.

Snickarna O och K kom dit, jag förklarade för dem innan att det som gäller här är att ni galleristen skall vara nöjd innan ni åker härifrån. Vi klev in på galleriet, gick igenom vad som var kvar att göra, snickarna snackade och galleristen verkade glad igen. Snickarna lämnade platsen med löfte att komma tillbaka två dagar senare och köra klart.

Dagen efter så träffar jag galleristen. Man skulle kunna tänka sig att han kunde vara lite grinig när vi dragit över tidplanen med 100% och avbrutit arbetet för att invänta ny bemanning. Men nejdå, han sa istället:

– Fan vilka bra gubbar, riktigt bra.

OBS, detta var alltså innan de faktiskt svingat hammaren eller ens druckit kaffe på platsen. Allt som galleristen behövde var en timmes genomgång, att någon lyssnade på honom och visade att han blivit förstådd. Förtroende och trovärdighet återställd i en handvändning. Love it.

———

(häromdagen skrev jag om att vi skall anställa pedagoger och kommunikatörer, när jag tänker på det så hade jag ju anställt sådana redan för tio år sen. Att de var snickare dessutom förenklade det hel lite…)

———

En dag på stranden

Egentligen är rubriken här ovan bara ett sätt att försöka få fler träffar, googlingar på Thomas Ledins klassiker måste dra in en del trafik ändå. Den rätt rubriken borde ”Ännu en dag på byggkonsultjobbet” men det verkar inte sökas så mycket på sånt. Undrar varför.

Skit samma. Jag och kollegan tog med familjerna på utflykt till den där ön som vi skall jobba på lite snart. En septemberdag som är mer fantastisk än sommaren, varmt och friskt, klarblå himmel och nästan vindstilla. Då är västkusten helt ok. Riktigt riktigt jätte-ok.

Buffé

Vi träffades med lunchkorgar och dukade upp en buffé på en uppdragen eka, ICA´s mjölkfria kanelbullar fick tina i solen och Serranoskinkan fick svettas lite. Bulgursallad, brieost och grillad kyckling. Bröd bakt med kärlek och omtanke av bagarn i Majorna, tidigt i gryningen.

Lunch på en klippa

Både jag och kollegan har normalt lite svårt att övertala våra respektive att åka med och titta på jobb. Denna gången gick det bra eftersom båda trodde att den andra redan sagt ja. Möjligen var det också picknicken med lite rödtjut som lockade. När de fick sätta sig här, tio meter från havskanten, i sydvästläge, under ett barrträd och en vildapel i en väderbiten utemöbel och fortsätta på vinflaskan så ville de inget annat än stanna kvar. Länge.

Under en vildapel, lite vin och mycket sol

Barnen fiskade krabbor.

Krabbfiske

Barnen hade krabb-race på klippan.

Krabbrace

Barnen hittade en megastor sjöstjärna.

Sjöstjärna

Åttaåring klär sig som en megastor countrystjärna. Passande för en tjej som skall bli projektledare i en jämställd byggbranch om sisådär femton år eller så.

Contrystjärna

Och just det ja – jag och kollegan fick jobbat effektivt säkert en timme, en lite bättre planlösning skissad ihop med kunden och med hjälp tre koppar kaffe och lite bullar. En helt vanlig dag på byggkonsultjobbet med andra ord. Jag är nöjd.

En gång är ingen gång…

…två gånger är en gonggong, tre gånger är en trend. Jag har i veckan fått tre kommentarer om att jag inte producerar något. Inte egentligen, inte något riktigt. Som om jag behövde den påminnelsen:)

Bevis 1

Kollegan har också en liten pojke hemma, Sigge 6 år. Sigge var sjuk nu i veckan och hans pappa fick vara hemma med honom, på den tredje dagen var Sigge feberfri och pigg och hans far ganska rastlös. Så de tog en promenad, vi möttes i city och gick till en fastighet vi skall börja jobba med. Jag skulle ändå dit på balkongbesiktning en timme senare så vi satte ge oss på innergården och filosoferade om kommande uppdrag.

Sigge var inte nöjd med situationen, han hade förespeglats att han skulle få följa med till pappas jobb. I Sigges värld innebär det att man skall in en byggarbetsplats. Det tog tre sekunder på innergården innan han frågade:

–          Var är ditt jobb, pappa? Här finns ju inga plankor.

Besvikelse och ilska, han var lurad. Hans pappa jobbar numera med telefonen, datorn och kameran. Möjligen också med sin närvaro och talförmåga. Sigge var inte imponerad. Inte alls.

Bevis 2

Jag ringer hem, Ludvig 5 år svarar, vi pratar lite. Han frågar vad jag gör, jag svarar att jag jobbar, han frågar hur då jobbar, jag säger jag sitter vid datorn. Han frågar lite mer eftertryckligt:

–          Ja, men vad gör du? Egentligen. Hur jobbar du?

Märkligt nog har pojken någon föreställning om att man faktiskt borde ha ett synbart resultat efter sig om man bedriver byggverksamhet.

Bevis 3

Jag käkade fredagslunch med en kompis. Kompisen har en byggfirma sen tolv år. Hårt liv och mycket ringande och fixande alltså. Kompisen berättade om den kommentar hans fru brukar lämna ibland när det ringer mitt i middagen och han bara måste ta det.

–          Du är ingen byggare, du är ett djävla callcenter!

Att hennes make driver en byggfirma betyder ju inte nödvändigtvis att han spikar hus dagarna i ända, men påpekandet har en poäng. Han pratar väldigt mycket i telefon.

Slutsats

Det här har jag sagt förut. Vi ägnar mycket tid åt att elektroniskt flytta vårt fokus till någon plats som känns viktigare just för stunden. Istället för att koncentrera sig på det som ligger/sitter/står/rullar rakt framför näsan på oss. Verkar dumt.

——

Jag kan väldigt mycket, jag vet

Jag har ju sällan backat för att ge mig på att göra saker jag inte begriper hur man egentligen löser. Det finns inte inbyggt någon sån spärr i min lilla hjärna att jag kanske skulle fundera lite innan jag lovar. Är det en manlig egenskap, Viktoria? Japp, visst är det så. Skönt – då är jag manlig, blir lite orolig ibland.

Jag hade varit arbetsledare på stora byggbolaget och resultatchef på medelstora byggfirman innan jag befordrades till hantverkare. Jo, så var det. När jag hade startat lilla firman -97 och svågern och jag jobbade i början så fuskade vi som hantverkare när det föll sig så (två platschefer som byggde saker själva, tänk er!). Vi hade bägge ungefär samma något lättsamma inställning till sånt vi inte begrep oss på. En typisk konversation på ett nytt jobb kunde låta så här.

Kunden frågar: – Kan ni fixa detta?
Vi svarar: – Jajamensan
Kunden: – Har ni gjort det förut?
Vi svarar: – Näej
Kunden (nu lite bekymrad): – Men ni vet hur man gör, väl?
Vi (självsäkert): – Nej, men löser sig nog, inga problem.

Märkligt nog kunde vi lämna pris på jobben ändå, oftast löste det sig men inte alltid. Bastubänken som rasade under tyngden från störste beställaren och hans affärsbekanta satte vi ju tillbaka, bryggan som inte överlevde första vintern på samma adress har jag ju redan flaschat här. Det där skärmtaket som blåste iväg och rullade över hustaken en stormig dag, ja det skulle ändå fixas till. De två avfuktare som svågern T kopplade åt fel håll är nu officiellt preskriberade. Att vi rent tekniskt befuktade två kryprumsgrunder i ett år var väl ganska pinsamt då, men så här tolv år senare kan man ju börja småle lite grann.

———

Man lär sig av sina misstag sägs det ju.

Jag kan väldigt mycket. Känn på den.

———

Det är inte jämställdhet vi strävar efter…

…det är är att bli bättre och ha roligare. Jämställdhet kan vi få på köpet.

Senaste veckans serie av ganska oplanerade och möjligen lite svajiga inlägg om jämställdhet, jämlikhet och andra konstigheter behöver rundas av. Viktoria gav mig godkänt i sin kommentar på förra inlägget så det känns helt ok att sluta här.

Sammanfattningsvis – alla människor bär omkring på egenskaper och färdigheter som är användbara och nyttiga i olika sammanhang. Byggbranschen i Sverige sysselsätter ca 450 000 personer. Under de närmaste åren skall en ganska stor del bytas ut, vi behöver massor med folk. Då vore det ju alldeles fullständigt urkorkat att bara anställa svenska vita män. Då missar vi ju 60% av utbudet.

Det räcker inte med att spexa till några broschyrer och en hemsida för gymnasiekidsen. Visst är det bra med riktad information till tjejer i den åldern, men risken är att byggbranschen är typ astråååkigt så dags i livet. Den typen av insatser kanske lockar några men inte så många fler än förut.

Jag tror det måste starta på dagis och uppåt ungefär. Långsiktig strategi. Studiebesök på byggen, sponsrad träslöjd, arkitekttävlingar föt tolvåringar, vad vet jag? Jag tror vi skall lära av McDonalds och Disney, vi måste mata in det i huvudet på barnen – Bygga hus är roligt!  Fatta läget, unge! Så är det bara. Alla får ballonger.

Vi hade ju en kommentator här, Berra, som ganska oförskämt tyckte att byggare var ohederliga för att det var just de killarna som inte kunde sköta sig i skolan. Förutom ohederligheten så hade han en poäng, många som har svårt för det teoretiska jobbar bättre praktiskt och har en plats i byggbranschen. Förr så hade vi traditionella lärlingar, så varför inte fortsätta med det? Det är ingen dålig uppfostran för en femtonåring att få lära sig etik, moral och fula ord i en byggbyssja. Orkar man inte med skolbänken så måste man inte sitta där och lida. Väl?

Sen vilar det tungt på beställarna att göra projekten roligare. Det är fortfarande för långt från styrelserummet ut till gubbarna på arbetsplatsen. Man måste veta vad man bygger, varför det skall se ut som det gör, vem som skall använda det. Det blir så fantastiskt mycket lättare att utföra ett till synes onödigt moment om man begriper bakgrunden och sammanhanget. Det handlar om delaktighet, ansvar och motivation. Det är ett pedagogiskt uppdrag i Nobelpris-klass. Puh. (Här behöver Sync faktiskt lite hjälp, det blir mycket annars…)

Slutligen – jag skulle önska att de som rekryterar nya anställda skulle bli helt färgblinda och okänsliga för kön och utseende, men det kommer inte att hända. Att ändra det beteendet kommer ta många år ännu. Det kanske blir bra runt 2030 när de dagisbarnen som vi just börjat programmera blir i mogen ålder och själva sitter i den stolen. Kanske.

———–

Uppdatering: Bra länktips från ViktoriaDN´s ledarsida 20 sept.

———–

Privatkunder – För övrigt anser Sync…

…att alla blogginlägg här senaste tiden om byggarens relation till privatkunden är ett helt planlöst och ganska ostrukturerat försök att hitta en väg genom bekymren som omger hemma-hos-jobben. Källan till problemen sitter nog i en nedärvd kultur av misstro, gamla oförätter och väl inarbetade fördomar om motparten hos både kunderna och byggarna. Historiskt så har det startats krig på just av sådana orsaker så att det blir en och annan entreprenadtvist är kanske inte så konstigt.

En del av problemet är att kundens surt förvärvade tusenlapp tappar så mycket i värde på vägen innan den landar i hantverkarens knotiga näve (om det skall skattas och skrivas kvitton). En annan är att det rör sig om så stora pengar i förhållande till privatekonomin. En inte helt oväsentlig del är att kunden tror sig kunna (eller nästan kunna) utföra jobbet själv och gärna petar i utförande och detaljer.

Så kan man ju hålla på. Länge. Fast jag lägger av nu.

Saken solklar för min del- när det skiter sig så handlar det nästan alltid om bristen på kommunikation i något stycke. Den måste vara tydligare, tidigare och bättre. Informationen från parterna måste vara rätt. Och i det fallet råder inte delad vårdnad om ansvaret – det lägger jag helt och hållet på byggaren.