Ah, jag vet inte….

Jaha. Tydligen gav min naiva genusfundering häromdagen om barnens olika sätt att kommunicera svallvågor ända upp till Norrland. Byggblasket har tidigare ju gjort sina försök att piska upp stämningen lite, och det var väl ett machouppror för typ jättelänge sen och som kanske fortfarande pågår (?) – till vilken nytta vet jag inte. Jag har väl själv tidigare snuddat vid genusperspektiv på byggbranschen i något inlägg, men har egentligen ingen färdig åsikt i frågan. Vet faktiskt inte om jag riktigt har koll på själva frågeställningen eller det konkreta problemet. Att definiera skillnad på kompetens och egenskaper, kanske.

Men men. Det hindrar ju att jag skaffar mig en åsikt eller helt enkelt bara babbla på som vanligt. Jag har varit sämre förberedd på många startmöten och slutbesiktningar och överlevt det ändå.

Lite bakgrund först. Jag representerar alltså gruppen MVM (medelålders vita män), uppvuxen i en hederligt kristen åttabarnsfamilj där föräldraskapet säkerligen bidragit till Alf Svenssons långa tid i Stockholm. Jag är sedan 22 år sambo med modern till mina två barn, vi bor i hus och vi har två bilar. Jag jobbar ganska mycket och är relativt välbetald, min sambo jobbar 70% och tjänar betydligt sämre på sitt jobb i offentliga sektorn. Med andra ord är det förmodligen min röst som saknas i en jämställdhetsdebatt. Så därför stannar detta inom byggbranschen. Okey?

Om man läser inlägget om Ludde och kommentarena så vill Victoria få sitt jobb för sin kompetens, inget annat. Det är fullt förståeligt. Men jag tycker också att om hon och en man med lika bra meriter konkurrerar om en anställning eller position så måste man se till de egenskaper respektive person har, eller de egenskaper man tror att de har.

Generellt i byggbranschen så finns det inga kvinnor i produktionsledet, det går knappast att räkna ens i promille. När jag jobbade på stora konsultbolaget så fanns där ganska gott om tjejer, det var betydligt roligare. Förändringen i hantverkarledet under mina tjugo år kan nog räknas till nollkommanoll procent ungefär. Bland ingenjörer och tjänstemän verkar det ju ändå som att det rör på sig lite.

Byggbranschen i stort verkar ju vilja ha större andel kvinnor, jag vet inte om byggbranschen riktigt har tänkt igenom varför den vill det, kanske bara för att vara lite lagom politiskt korrekt? Jag vet att jag gärna vill ha kvinnor omkring mig. Att de är kompetenta är en förutsättning det är ingen skillnad mot andra medarbetare. Jag behöver inte hjälp med kaffekokning eller att vattna blomkrukor, jag förväntar mig inte att bli ompysslad på det viset. Jag vill jobba och umgås med kvinnor för att kvinnor ofta tänker annorlunda och reagerar på andra sätt. Jag tycker vi behöver friktionen och spänningen mellan könen för att få bort likformigheten och den usla nivån på snacket vid kaffebordet. Det går för övrigt bra att byta ut ordet kvinnor mot valfritt folkslag eller kön. Möjligtvis också skåningar. Helt ärligt.

Nej jag är inte nöjd med detta inlägget. Mest ordbajsande.

Om jag säger så här istället då.

Om byggbranschen rycker upp sig en smula, putsar upp sitt sargade anseende, satsar på att skapa arbetsglädje och stimulerande arbetsmiljö så tror jag att det här kommer lösa sig självt med tiden. Kompetenta kvinnor tar plats bredvid kompetenta män och jobbar tillsammans och bygger bra boende för framtida generationer utan att slita mer än nödvändigt på Planeten Jorden.

– – – – –

OBS – det här inlägget blev till en smärre serie, så fortsätt gärna klicka på nästa inlägg 🙂

– – – – –

Privatkunder = svartjobb?

Nu kanske inte ROT-avdraget har den effekten att folk plötsligt börjar köpa alla byggtjänster på pappret. Förhoppningsvis kommer det ändå i alla fall att stimulera samhällsekonomin ett par år framåt. Just småjobbandet hemma hos folk har av tradition ett visst inslag av svarta pengar. Jag har filosoferat om det förut här. Jag har lite svårt att moralisera om det, om man nu undantar svenska samhällets behov av vård, skola och omsorg vill säga, möjligen också omtanken om de fyra miljarder människor som har det ganska kasst och behöver vårt bistånd emellanåt. Jag kan bara konstatera att det är ganska få som betalar mer än nödvändigt för en tjänst enbart av ideologiska skäl, trots allt.

Vilka bygger svart hemma hos folk?

Sync känner ganska många småbyggare som ibland jobbar för privatkunder. Några få av dem vägrar kategoriskt att göra svartjobb. Mer vanligt är det med firman som inte vill ha svartjobb men som accepterar det till en viss del. Kunden förutsätter att jobbet helt eller delvis går att göra svart. Man vill gärna ta del av arbetsmiljöansvar, garantier och försäkringar och alla dyra maskiner, men vill ändå snålåka lite där det går. Visst är det kortsiktigt bra för F-skattaren också, men har man anställda blir det strul med löneutbetalningar och inköp av material, firman funkar bäst om man fakturerar hela dagens arbete.

Anställda på byggfirmor som 40 timmar i veckan jobbar på riktiga byggen och har för mycket fritid och som vill tjäna extra, de jobbar svart. Det är en ganska stor grupp, tror jag. De behöver för övrigt inte jobba på byggen, det kan vara vem som helst med en hammare och såg liggande bak i bilen. Det är nog normalt i en beskedlig omfattning och närmast att jämföra som betald hobby.

Svartjobbarna kan vara polska diversearbetare som jobbar för svältlön och gör allt du ber om. Ofta med bra resultat men det finns alltför många historier om uselt genomförda jobb och ännu sämre förhållanden för gubbarna. När det blir i organiserad form blir det riktigt läskigt. Ljusskygga män bedriver hallickverksamhet med byggjobbare som handelsvara, killar som inte kan göra annat än acceptera läget eller åka hem med nästa färja utan betalning. Arbetsmiljö, kvalitetssäkring och byggnormer har hamnat ganska långt ner på prioriteringslistan så dags. Om vi skall snacka moral så är köparna av dessa tjänster välkomna att försvara sig i kommentarsfältet här nedanför.

Det finns ekonomer som hävdar att en viss del svartjobb måste finnas för att det ekonomiska systemet i samhället skall funka. Jag vet inte, men jag har svårt att se hur det skulle kunna utrotas annat än att vi slutar upp helt med skatter och fördelningspolitik. Då får var och en klara sig själv, och det är för min del ett fullständigt skräckscenario och som tur är helt otänkbart. Hoppas jag.

Det finns en del som gärna påtalar dålig moral hos småbyggare i synnerhet (tjena Berra), och att just byggarna gärna jobbar svart. Men den saken löser man ju hur lätt som helst – alla människor i Sverige slutar betala svart. Titta vad lätt det gick. Alla betalar rätt pris inklusive moms, alla får kvitto och riktiga garantier. Enkelt i teorin.

Jasså, jaha nänä, det kanske inte var så lätt. Mycket som blev dubbelt så dyrt och mycket som inte blev gjort alls. Så det fortsätter som förut och när det där tjocka kuvertet med femhundralappar byter ägare så är det två parter inblandade. Hur mycket eller lite omoral det än rör sig om så borde den fördelas lika.

Berra är en arg privatkund

Bloggkollegan ByggBlasket skrev om byggismen härförleden. Ett lite småkul inlägg med humoristisk vinkel och en rejäl dos ironi, med djupt allvar i botten. Det är bra men lite av samma skåpmat som vi ältar både han och jag. Nej, det som verkligen fångar mitt intresse är kommentarstråden som följer. En man med signaturen Berra delger sin syn på byggbranschens aktörer, han kräks ymnigt över tangentbordet och spolar sen ner ett par hundratusen yrkesverksamma människor rätt ner i kloaken. Han gör i och för sig emellanåt några tafatta försök att inte dra alla över en kam, men lyckas dåligt med det.

Jag tänkte att jag skulle bemöta en del av vad han har att säga. Berras citat i fetstil och mina i blygsam och ödmjuk kursiv text. Berra börjar lite vackert:

Byggbranschen är den mest hatade branschen vi har vågar jag påstå.

Möjligen, kanske välförtjänt, men den är stor också – den näst största efter vårdsektorn. Andelen rötägg, idioter och bedragare syns lite för ofta och vi i byggbranschen har en lång tradition av att göra pinsamma systemfel som gärna blir skandalartiklar med tiden.

Ingen yrkesheder och ingen moral!

Som sagt – vi är många, vi har en ganska kass kultur och tyvärr en rallarmentalitet som dröjer sig kvar. Men heder och moral finns, jag lovar.

Bygga fort men fel har man gjort i decennier och sen konkar man i dåliga tider för att svina vidare i nästa högkonjunktur.

Konkurserna blir mer vanliga i dåliga tider, men knappast mer utstuderat än i andra branscher. Naturligtvis försöker man tjäna pengar i goda tider, men seriösa byggare strävar efter ett långsiktigt förhållande till sina kunder. Det är mest lönsamt på sikt.

Vilka var det som gick bygglinjen när man själv gick i skolan?! Varför skulle de sköta sig bättre i yrkeslivet än de gjorde då?

Här tycker jag du börjar bli oförskämd, Berra! De där killarna som satt längst bak i klassrummet i skolan och som gick ur skolan med 0,9 i snitt – de har blivit både bilmekaniker, snickare och fotbollsproffs. Jag tycker du har en nedvärderande attityd här. Tråkigt.

Moral, etik och yrkesstolthet verkar vara helt okända begrepp, begrepp som borde vara det allra viktigaste under denna typ av utbildning. Vilka är chefer i dagens byggbransch? De som var lite smartare än ovanstående kategori? De som inte skulle klarat sig i någon annan bransch?

Oj då, nu snackar du om mig. Jag ansträngde mig i och för sig för att vara så cool som möjligt i skolan, men kunde inte undvika ett hyfsat medelbetyg ändå. Att jag och mina chefskollegor i byggbranschen skulle vara de mer smarta bråkstakarna från skoltiden stämmer inte. Att påstå det är inskränkt och kortsynt. Vi klarar oss mycket bra i andra branscher om vi väljer den vägen, det vågar jag påstå.

Min förhoppning är att fler och fler står emot och kräver mer, vågar ta en fight i tingsrätten och inte accepterar denna bransch längre. Jag tror faktiskt att fler och fler gör så, man blir peppad på byggforum och man inser att andra vågar ta fighten.

Jodå, på byggahus.se som jag skrivit om i veckan där kan man läsa en hel del. Jag har nog läst ett par tusen nya trådar under sommaren och det är försvinnande få som handlar om stygga entreprenörer. Men visst, de trådarna finns också. Möjligen kommer det fram mer i kommentarerna än i själva inläggen. Om ett sådant forum hjälper privatpersoner att stå upp mot oseriösa entreprenörer är det kanon, jag applåderar.

(Berra öser sen en skopa ovett över storbyggarna, innan han fortsätter)
Då har jag inte glömt alla småföretagare som fuskar och svinar men de är lite anonyma och svårare att nå. Alla dem som dubblade priserna bara för att ROT-avdraget kom, som svartjobbar och som gärna bygger fort men fel! Ni är inte omtyckta! Det ska ni veta!

Här trattar vi du ner alla mina kompisar genom samma avfallskvarn. Det är orättvist och dumt, tycker jag. Prishöjning p.g.a. ROT-avdraget är ganska onödig på lite större byggjobb, men fullt förståeligt för han som putsar fönster och tar en betalt för enstaka timma. Problemet med svartjobben kan jag lösa på ett kick. Om Berras bekanta och alla privatkunder istället följer Berras exempel, och betalar full timpeng inklusive moms nä man köper byggjobb så försvinner problemet. Då finns det ju inga svarta pengar mer. Enkelt. Sen drar vi ner tempot och tar den tid det borde ta, ingen mer stress på bygget. Vips så kommer dessutom alla byggare att bli väldigt omtyckta. Det ser jag fram emot.

Vidare är jag fortfarande ganska säker på att roten till mycket fel i byggbranschen är vilka individer det var som gick bygglinjen. Väldigt många problembarn som inte kunde något annat och som bråkade och slogs. Inget fel i att man inte är akademiker men jag menar att om de var den typen av människor då så har jag väldigt svårt att se att de skulle vara bättre människor i sitt yrkesliv.

Nej, nu får du fan ge dig, Berra. Hade du fört ett sånt resonemang om kvinnor istället för byggare, då hade du varit mansgris. Om sagt samma saker om negrer så hade du blivit en djävligt obekväm rasist. Om du öst sån skit över judar eller muslimer, då hade till och med en anständig byggbloggare censurerat dig.

Oj – nu är tiden slut. Välkommen tillbaka, Berra. Vi har mycket kvar att gå igenom. Till nästa gång kan du väl fundera på konstruktiva förslag för förbättringar i byggbranschen. Det behövs. Hej då.

——

Uppdatering 4 april 2010:

Berra har sen detta inlägget skrevs blivit en flitig gäst på Sync Blog och är en tyvärr nödvändig påminnelse om att det finns byggare som missköter sig och människor som drabbas. Han står i princip fast vid det som framgår ovan men har också visat en viss glimt i ögonvrån, humor och en helt tydlig mänsklig sida. 🙂

——

Ordning och reda – Säljes per timme

Djävelskap! Det händer alltid när jag har haft gott om tid på morgonen. Så trots gott om tid i morse  fram till avresan är jag så dags ändå lite sen. I helgen hade jag glömt tändningen på bilen. Så nu startar inte fanskapet, jag rusar ur kopplar startkablar till bil nr 2 och tappar ett par minuter. Ändå lite nöjd att jag faktiskt löste det under två minuter. Jag hann med tåget. Yes.

En timme senare står jag framför dörren till kontoret. Jag har glömt stoppa på mig nyckeln till kontoret. Kvällen innan har kollegan via SMS försäkrat sig om att jag är på kontoret på morgonen, eftersom han har glömt sina nycklar på landet. Första riktiga dagen efter semestern, skitmycket att göra och det börjar så uselt. Kramp.

JAg sätter mig på cafét och väntar på kollegan. Café Bronos har gott kaffe men ingen större ordning på lokalerna. En gång saknades det ”propphållare”, ni vet den där hylsan till de gamla porslinspropparna. Det såg inte så himla bra ut när hälften av hålen i elcentralen var öppen för små servitrisfingrar att göra sig illa på. Vi tog med en hög med såna hylsor till eftermiddagskaffet och fick en evigt tacksam caféägare och gratis kaffe just den gången. Idag var det vredet på WC dörren som inte funkade, det satt bara en rund tapp i mitten. Man kunde med starka nypor vrida runt den och låsa, så det gjorde jag. Efter jag utfört ärendet så tvättade jag mina händer, det saknades handduk så jag torkade mig hjälpligt på brallorna i vanlig ordning. Mina starka nypor räckte inte till att låsa upp dörren, inte nu när jag fuktat mina händer. En skamsen bankning på dörren och glada leenden hos personal och övriga gäster. Kul. Verkligen. Jättekul.

Till allt elände så hade min telefon fått sig en ovälkommen dusch när jag städade ur poolen i helgen. Det stod inte helt tydligt i telefoninstruktionsboken men jag kan själv så här i efterhand hålla med om att det var dumt att ta meden handdator ner i en bassäng med en högtryckstvätt hängande på axeln. Shit happens. Så min HTC ligger nu för döden, livsuppehållande åtgärder har avslutats och jag kan varken ringa eller kolla mail när jag sitter utelåst från kontoret och inlåst på toaletten. Skit. Skit. Skit.

Därefter förflöt ett flertal timmar utan en enda dumhet från min sida. På plus igen.

När jag kommer hem och kliver av tåget så startar inte bilhel-tet, den har inte fått laddning tillräckligt på färden till stationen. Jag hoppar in i en taxi, åker till sambons jobb och tar hennes bil och är bara en kvart sen till dagis. Yes. När jag svänger in hemma med två trötta barn i bilen så skriker jag rätt ut – NEJ, JAG JU FAN INGEN NYCKEL! Åttaåringen bara tittar på mig och säger – Och jag är jättehungrig. Jag överväger att vända bilen, åka enochenhalv mil till sambons jobb, igen, och hämta nyckeln. Jag tackar min lyckliga stjärna att jag ändå klev ur bilen och kände på dörren. Min allra käraste sambo hade uppenbarligen koll på läget och hade lämnat huset olåst. Love.

Jag säljer mig själv som projektledare i byggbranschen – ordning och reda, noggrann planering och smarta lösningar, korrekt administration och ekonomitänkande, total kontroll och skarpt tänkande – och det funkar ganska bra faktiskt. Ironiskt då att jag privat levererar klantigheter tillräckligt för att roa alla i bekantskapskretsen om och om igen. Tjena schizofreni, imorgon är en ny dag.

Letter of intent – Discoplanering

Vi vuxna tror ju vi är så himla avancerade när vi håller på med våra viktiga jobbpapper och kontrakt och sånt. Barnen bevisar om och om igen att vi sysslar med saker på lågstadienivå.

När dottern planerade disco härhemma tillsammans med kompisarna nyligen så skrev hon ett program för kvällen, sen har att alla tre signerat och därmed avtalat om hur schemat skall läggas. På vuxendagiset så kallar vi det för Letter of Intent och är ofta märkvärdigt nöjda när det författats och skrivits under.

Samma dag, en kort stund senare. Barnen sprang i flock ut på altanen när någonting dånade flög förbi. Åttaåringen hade två kompisar hemma och de hävdade att det var en satellit som flög förbi. Femåringen som sa att det var två ”krigsflygplan” hamnade i numerärt underläge. Jag som inte sett farkosterna, men väl hört dem, kunde konstatera att det var ett sällsynt besök av jaktplan på ganska låg höjd.

Jag sa att Ludde minsann hade rätt, men stortjejerna stod på sig och hävdade att det var en satellit. Jag försökte förklara vad en satellit är och skillnaden med ett flygplan, men en av dotterns kompisar gav sig inte, hon sa att hon hade bevis! Va? Jodå, hon kom in med en lapp där det stod: – Jag har rette.

Så vad säger man, hon lägger ju fram skriftliga bevis. Eller det kanske inte riktigt är ett bevis men ett dokument som hävdar att hon har rätt och jag har fel, utan att egentligen ha något underlag för det. Hur många juridiska dokument och förhalningsförsök, låt vara lite mer välformulerade och utförliga, har gjorts i större sammanhang med samma klena underlag?

byggahus.se – mitt semesternöje

Jag läser bloggar och nyheter via min RSS-läsare. Det är ett enkelt sätt att bevaka flödet av inlägg och artiklar och det blir lätt ett småsjukt beroende att hålla koll. Just nu är det för övrigt ingen vidare fart på byggbloggare och branschtidningar, det verkar vara stiltje på det mesta.

En oväntad effekt i min RSS är flödet från Byggahus.se. Jag tänkte bara bevaka deras redaktionsblogg men istället kommer alla nya inlägg på deras forum. Det kan bli hundra stycken om dagen, det är allt mellan golv och tak och lite om tomten. Juridiska problem blandas med oro för bankräntor och problemet med tryckimpregnerat trä i planteringslådor.

Jag som projektledare och f.d. byggentreprenör läser vartenda inlägg, och det känns som jag tjuvkikar rakt in i folkhemmet. Ibland följer jag tråden med svar, följdfrågor och synpunkter. Det är ett väl känt faktum att Sverige till stor del befolkas av gördetsjälvare, här får man det i koncentrat.

Det är verkligen stort och smått, ibland komplicerat, ibland väldigt enkelt. Det kan vara lite gulligt, som när någon skall ge sig på ett projekt att stapla några stenar till en mur eller när man diskuterar vilken skruvdragare som är bäst att köpa (Rusta vs Jula). Men ibland också mer skrämmande, som när frågorna handlar om hur man gör elektriska installationer. Det faktum att man frågar om detta i ett konsumentforum borde omedelbart diskvalificera en från all vidare koppleriverksamhet när det gäller el, det är farliga grejor.

Exempel på fråga:
Hej, jag ska dra fram ny el till en spis i sommarstugan och behöver lite hjälp på traven.
Spisen är en gammal pjäs med 400V elementspänning och en effekt på ca 9000W. Hur grov kabel ska dras och vilka säkringar ska användas? Är det 2,5mm och 16A som gäller?
Spisen har perilexkontakt med tre piggar plus jordstift, då är det tre faser och jord som skall dras fram, utan nolla, om jag har förstått det hela rätt?

Jag följde tråden och han fick lite olika svar (rätt eller fel vet jag inte, jag kan inget om el). En näsvis person förslog att han skulle anlita en elektriker, den personen blev tillrättavisad att en seniormedlem som menade att alla ”vet vad som gäller med föreskrifterna men man måste få fråga utan att få kommentarer som den här”. Jag tycker det är helt ok att fråga men att det är genomkorkat och livsfarligt att utföra handlingen med informationen man fått från okända kontakter på ett konsumentforum som grund.

Redaktionen på byggahus.se har klistrat in regler överst på sidan för vad man får göra utan behörighet och påminner om brandfaran, man visar med statistik hur många som dör per år på grund av elolyckor. Och visst, en brand kan förvisso vara ödesdiger, dyrbar och känslomässigt raserande, men det jag fasar för är att mina barn skall dö för att någon klåpare kopplat fel och hela spisen blivit strömförande.

Frånsett den eventuella livsfaran så är foruminläggen från byggahus.se min bästa semesterunderhållning. Soliga hälsningar från byggnörd med RSS-beroende.

Uppdatering:

Detta idoga forskningsarbete resulterade i serie inlägg som började med detta. Sen fortsatte det av bara farten.

Det är samma mamma

Jag tar risken. Jag lämnar tillfälligt byggbranschens glädjeämnen och problem och blir personlig. Bara på grund av Bloggvärldsbloggens uppmaning att skriva om mamma.

Egentligen har brorsan Anjo redan skrivit så vackert om vår mamma som det går, men det var jag som körde bilen han åkte i på två hjul i kurvorna. Chockad och rädd efter att ha fått ett telefonsamtal – ”din mamma är på Sahlgrenska, hon är riktigt dålig” – så hade jag på en liten stund dumpat (bokstavligen) tvååringen hos sin moster, hämtat brorsan och utan sans tokkört tvärs genom staden.

När min lillebror skriver om hur taskigt han mådde då, så smärtar det mig. Jag borde ju haft koll på det men jag var för upptagen med att bygga upp en alldeles egen hög med skit att skjuta framför mig i livet. I min egen lilla värld var jobbet drogen. När vår farmor gick bort, några år innan mammas stroke, reagerade jag knappt på beskedet i telefon men jag grät hejdlöst på begravningen. Först då fattade jag att jag sumpat massor av chanser att besöka henne. Min farmor, min pappas mamma.

Min mamma har åtta barn. Hon jobbade fortfarande när jag var liten men var hemmamamma med oss all the way. Efter ett kortare avbrott i yrkeslivet på kanske tjugo år så startade hon en slags flyktinghjälp på hemmaplan. Hon och några till hjälpte människor som hamnat i Sverige, några av dem mot sin vilja, några utan sin familj. Det är ingen tvekan om vem planterat det fröet i mig – att alla skall ha mat, fem eller hundra gäster, vi svänger ihop något och serverar med glädje på toppen, det räcker till alla. Både bildligt och bokstavligt.

När min mamma fyllde femtio så fick hon ett av de finaste kalasen jag varit på. Det var en överraskning, hon visste inget och blev lurad in i en mörk och tyst sal i Härlanda Kyrka. Där väntade 150 människor. Släkt, gamla vänner, nya vänner. Allihop var där. Farsan hade skrivit en sång och den mest musikaliske brodern hade arrangerat sin manskör i ett mäktigt framförande. Jag grät.

För bara något år sedan så var det dop, min mamma får ju barnbarn ganska frekvent numera. Då kom det en kvinna till dopkaffet, jag kände inte igen henne men uppenbarligen hade vi träffats. Hon berättade att hon kommit ensam med sin dotter från ett land i Östeuropa. Min mamma hade räddat hennes liv, sa hon, nu var hon min mor evigt tacksam för detta. Jag grät inte då, men det gör jag nu. Att rädda liv är meriterande på min skala. Det har min mamma gjort.

Det är samma mamma. Hela tiden.

ROT-en till mycket gott

Skrev nyss en kommentar på Tryggehtvakten men tyckte att den kan ju lika gärna stå på Syncbloggen, så jag citerar mig själv.

”Jag tyckte först att det här med fakturametoden var ett korkat förfarande som sätter hantverkaren i sämre läge, men har nu fattat bättre.

ROT-avdraget är en fantastisk möjlighet för hela branschen och de människor som äger sin bostad (orättvisan ligger snarare i att hyresgäster inte får del av detta). Det kan generera miljarder i omsättning på privatmarknaden, som sin tur spiller av på materialleverantörer och till och med på en stackars byggkonsult:)

Sköter hantverkaren sitt avtal med kunden rätt så behöver han inte ligga ute pengarna längre än normalt, kunden är den som får problem om inte avdraget går igenom. Risktagandet ekonomiskt är inte större än förut och administrationen är enkel. Om Skatteverket fixar sin hantering på utlovade 10 dagar så är detta en kanongrej.”

Min farbror planerar för de närmaste hundra åren

Lågkonjunkturen har medfört att jag fått rucka på principen att bara ta uppdrag på dyra adresser inom vallgraven i centrala Göteborg. Detta har fört mig till Älvängen, Svenljunga och faktiskt ända till Gällivare. Verksamheten är med andra ord rikstäckande numera.

I Svenljunga har min farbror och hans fru en gård. De bor i Skåne men har gården som fritidsbostad, och nu bygger de till 80 m2. Jag är KA enl PBL och väldigt blygsamt inblandad i själva byggandet. Farbror beter sig som en klok beställare på det hela taget, den lokala byggaren är anlitad på sitt goda renommé och han bygger med beprövad teknik och välkända metoder. Inget dramatiskt alls.

Som pigg och ganska nybliven pensionär så motiverar farbror projektet med att barnbarnen måste få plats när de kommer. Bra skäl att bygga hus tycker jag. Naturligtvis är det gott också att få en ny del i huset där det inte blåser rakt igenom väggar i november. Det blir lite mer komfort och bekvämlighet. Så här långt en helt vanlig historia. Då överaskar farbror.

– Har du sett vår ekplantering? frågar han.

– Va? Vadå för något? säger jag

– Vår ekplantering, det roligaste jag gjort på länge, säger min farbror då.

Han visar ett stycke mark där han planterat ekar. Och lite björkar som tydligen skall göra nyta på vägen. Runt alltihopa står ett stängsel typ viltstaket för att hindra rådjur och älgar från att käka upp plantorna.

– Staketet måste stå där i femton år, sen är ekarna så pass stora att de klarar sig från älgarna, säger farbror.

– Och när är ekarna klara att avverkas för att bli krigsskepp för Gustav Vasa? undrar jag.

– Om hundra år, kanske.

Det sätter lite perspektiv på det övriga i vardagen. Här planterar man något som har växt till sig lagom tills jag fyller 140 år. Risken är i och för sig överhängande att läkarvetenskapen inte kommit så mycket längre då heller och inte kunnat hålla mig vid liv (inte dig heller). Det troliga är nog att jag blivit kompost och mina barn sitter på ett hem, 105 och 108 år gamla.

Om hundra år så är det 59 år sen 2050, året då jorden i princip skulle gå under (och det kanske den gjorde). Om hundra år så har kanske min farbrors barnbarn egna barnbarn som möjligen är i den ålder jag är i nu – mittilivet – medelåldern. Om hundra år så kanske min farbrors barnbarns barnbarns barn springer runt och leker i en hundraårig ekskog.

Hundra år. Tillbyggnaden som byggs nu på huset kommer att renoveras och byggas om tre-fyra gånger under den tiden. Väldigt lite av det vi bygger idag står sig i hundra år.

Ny bloggkompis i kryprumsgrunden

Trygghetsvakten heter ett företag i fuktochmögel-branschen som överaskar med en riktigt intressant blogg. Välskrivet och inte så mycket mumbojumbo om mögelsporer på latin och RF-halter som det lätt blir när man pratar fukt i hus. Faktiskt inget alls  tror ja. Mycket bra.

Jag har ju tidigare avslöjat en del av mitt förflutna i den nischen, och har en viss klockarkärlek till just kryprumsgrunder och dess problem. Det blir sannolikt läge att berätta mer om det med tiden. Tills vidare så läser ni här.

Uppdatering:

Lustigt att man sammanfattar bloggens fokus som ”blandad kompott”. Hyfsat avancerad fokusering det:)