Etikettarkiv: barn

Standard

Publicerat av

Publicerat den

18 maj 2009

Publicerat i

Anledningar att jobba i byggbranschen

Kommentarer

3 kommentarer

Anledning att välja byggbranschen – del 1

Svensk Byggtjänst har tillsammans med Universum låtit göra en undersökning om hur unga ser på byggbranschen. Budskapet är att vi måste konkurrera om den kvalificerade arbetskraften framöver. Erik Hellqvist, överste chef på Byggtjänst, förklarar närmare. Svensk Byggtjänst har gett ut en idéskrift som man kan ladda ner och bli inspirerad av. Det är bra.

Min bloggkollega Byggblasket har skrikit sig hes om varumärket Byggbranschen, och radat upp exempel på varför folk har anledning att tycka illa om byggare och fastighetsbolag. De något äldre gubbarna på Byggbrahus hittar pinsamma fel på nybyggda hus. Peter startar ett upprop mot machokulturen.  Rörmok avslöjar att allt är ungefär lika tokigt som vanligt. Byggvärlden och Byggindustrin har ständigt nya artiklar om dumheter i branschen. Syncbloggen kan ju också bli lite grinig ibland. Inte så lockande för någon.

Lite mer positiv anda när var det när Krusbeth gästbloggade på Veckans Affärer, (jag förutsätter att hon fortsätter på en annan adress;)). Hon chefar på ett konsultbolag i Stockholm och var inne på temat med tjejer i byggbranschen, eller snarare bristen på tjejer, kvinnor och systrar. Hon verkar ha lyckats hyfsat väl i sitt företag i konsultbranschen. Jag var själv för inte så länge sen anställd på en större konsultfirma och hade rätt många kvinnliga kollegor, och det var nog den största fördelen med den arbetsplatsen (manliga kollegor kom på en hedrande andra plats). Många tjejer var det, det tyckte jag i alla fall själv, jag räknade inte men det var en stor andel. Som entreprenör hade jag bara haft en kvinnlig kollega och märkligt nog jobbade just hon just där på konsultbolaget när jag började. Världen är liten. Och konsulterna är en liten del av den stora byggbranschen.

Så det är väl dags för lite positiv image – Sync tycker så här

  • Vi måste för oss själva formulera varför det är så roligt att jobba i byggbranschen. Hur skall vi övertyga andra om vi inte själva kan räkna upp fördelarna.
  • Vi får inte glömma att byggbranschen spänner över så mycket. Det behövs för all del spetskompetens och ingenjörer, men det dagliga byggande är ingen elitverksamhet. Skall det bli något byggt så behöver vi snickare, murare och grovisar. Vi måste ha våra rörläggare, elektriker och armerare.
  • Vi måste förklara det fantastiska i att få jobba i ett stort projekt, där något betydelsefullt byggs. Hur det ibland faktiskt står kvar i generationer. Hur det du gjort ibland blir det bästa som hänt någon – privatkunder kan bli oändligt tacksamma över ganska enkla åtgärder.
  • Vi måste ödmjukt be de unga om hjälp att fixa till några bekymmer vi har dragit på oss. Vår bransch drar 40% av energin. Det kan bli mycket mindre, men det krävs lite action också. Vill man göra en bestående insats för miljön så – varsågod sätt igång.
  • Vi måste också berätta att det i byggbranschen finns människor. Många roliga tokiga människor.

Sync Blog startar härmed Positiva Veckan. Syftet är att locka unga och gamla människor till byggbranschen, män och kvinnor, svarta och vita, utvecklingsstörda och normalstörda, skoltrötta ADHD-ungdomar  och toppstudenter. Den byggbloggare som missar chansen att haka på är en fegis.

Standard

Publicerat av

Publicerat den

17 maj 2009

Publicerat i

Övrigt och allt annat från Syncs lilla värld

Kommentarer

1 kommentar

Sjuåringen går över gränsen

Sjuåringen har ju tidigare avslöjats som en kapitalistisk affärskvinna in spe. Tidigare har det ju varit lite gulligt men det börjar spåra ur. Nu skall hon sälja kakor till sin farmor!

Häromdagen så sa nämligen sjuåringen att hon skulle sälja kakor på sitt kalas om några veckor. Hennes mor protesterade: – Nej men det kan vi väl inte göra, vi bjuder ju alltid på kakor och mat.

Sjuåringen förhandlar snabbtänkt: – De kan få vanliga kakor gratis, och så kan jag sälja lite lyxiga kakor istället.

Lyxiga kakor säljs som extra tillval? Vanliga kakor ingår i priset. Var har jag hört det förut? Just det. I flygbranschen säljer Ryan Air biljetter gratis men tar betalt för uselt kaffe, äckliga smörgåsar och svindyra toalettbesök. Kvällspressen är inte bättre, man säljer en, i mitt tycke bedrövligt dålig produkt, där extrabilagan ständigt marknadsförs som livsavgörande för nästa grillparty/badsäsong/bröllop/whatever.

Men, det förstås. I byggbranschen gör vi ju också så – NCC/Skanska/JM med flera säljer ju lite lagom lyx i glättiga broschyrer och sen kostar allt annat multum. Det sker med en taktik som en sjuåring avslöjar på tre sekunder.

Jaja, hursomhelst. Syftet med det nyss nämnda kalaset är bland annat att vi då skall uppgradera sjuåringen till en sprillans ny åttaåring. Vi har stora förhoppningar den nya modellen, vi är i och för sig väldigt nöjda med dem gamla men nytt är ändå nytt. Kanske. Jag frågade vad hon skall ha pengarna till. Cd’n från High School Musical-filmerna, blev svaret, så hon kan ladda in dem på sin nya MP3 som hon vet att hon skall få på kalaset. Suck.

– Men du har ju redan DVD-filmerna, försöker jag.  Spelar ingen roll enligt henne.

– Men vi kan ju be någon att ladda ner dem och lägga in dem på din MP3. Jag igen.

– Men det får man ju inte. Det har ju du sagt själv! Nu låter hon lite förebrående faktiskt.

Oups – uppmana till lagbrott ingick väl inte in mitt uppdrag som uppfostringsansvarig? Kanske inte så bra? Så nu är vi igång med fildelningsdebatten här hemma. Det är inte svårt att hitta bloggar på det temat, Deepedition är en av dem, jag läser gärna där men det är så många ord. Både jag och sjuåring behöver en enklare förklaring till hela grejen.

Standard

Publicerat av

Publicerat den

14 maj 2009

Publicerat i

Människor

Kommentarer

1 kommentar

Tokstollarna kan komma på lösningen närsomhelst

Jag vet inte varför men tokstollar brukar börja prata med mig. Det spelar ingen roll om det är ute på gatan, på bussen eller om jag är på kontoret. De hittar mig ändå. Kaka söker maka? Vem vet?

En gång när jag jobbade på medelstora byggfirman så hade vi kontoret i Frihamnen i Göteborg. Det är inget ställe man råkar gå förbi, man kommer dit i ett ärende, inte annars. En kväll när jag är ensam kvar på kontoret och sitter längst in i datarummet (detta var 1996 och vi hade just skaffat datorer, coolt va?). Jag hör att någon rör sig i korridoren och siste kollegan gick för en stund sen så jag kollar ut. Där kommer en lagom tjock man i sina bästa år med en plastpåse i handen och lurig uppsyn. Han frågade om det var Stena Line’s kontor. Nej, tyvärr.

Han var faktiskt lite större än jag, så lite skraj blev jag också. Det fanns ingen anledning till det, för han var from som ett barn. Frommare faktiskt för barn kan vara ganska jobbiga. Han kom i alla fall in med sin plastpåse och packade upp innehållet. Han hade gjort ett förslag till kösystem för Stena Line som såg både komplicerat och genialt ut. Nu vet jag inte om Stena har behov av en sådan lösning, men visst är det spännande att han hade tänkt ut något.

En annan gång så var vi ute hela familjen. Sjuåringen var då bara tre år och femåringen var bara bebis. Ja, ni fattar, det var fyra år sen. Han kom dragandes på en tomdunk i ett snöre. Han visslade och smackade till dunken och behandlade den ganska likt en hund faktiskt. Intressant minst sagt. Självklart stannade vi för en stunds konversation. Vi klappade dunken och frågade vad den hette, sjuåringen som då var fyra hade redan då humor så det räckte för detta skådespel. Den synbarligen galne manen saknade de flesta av sina tänder och han saknade förmodligen också förmågan att sköta personlig hygien. Men han hade en glasklar blick när han förklarade att barn har en förmåga att ta till sig allt fram till ca tre års ålder. Efter det så grumlas sinnet och man formas av kulturella normer och andra dumheter. Han förklarade detta vältaligt och välformulerat, värdigt en Chalmersprofessor. Kusligt.

Inte mycket senare så träffade vi på ytterligare en snedseglare. Vid Vasaplatsen i Göteborg så börjar han prata med oss, och vi stannar glatt hela familjen. Igen. Denna person hade andra talanger. Han kunde alla namnsdagar, blåvitts spelschema för hela säsongen och möjligtvis så visste han också vad han själv hette. Om jag minns rätt så visste han också vad våra namn betydde. Killen hade koll, i och för sig kanske bara på just det med namn och datum, men han hade koll.

Kanske var dessa människor sjuka, kanske var det superintelligenta hjärnor som gått överstyr. Kanske så går någon av dem omkring med lösningarna på de stora problemen här på Planeten Jorden, det vore ju förjävla dumt om vi missade det bara för vi tror att tokiga människor är korkade.

Standard

Publicerat av

Publicerat den

10 maj 2009

Publicerat i

Övrigt och allt annat från Syncs lilla värld

Kommentarer

3 kommentarer

Jag har närt en kapitalist vid min barm!

Eller rättare sagt – jag gör det fortfarande. Hon är sju år och betydligt mer intresserad av att utveckla inkomstkällor och vinstoptimering än jag nånsin varit. Hennes yngre bror har i helgen blivit äldre, han fyllde fem, men är fortfarande lika naiv som tidigare. Familjen AB har en tveksam inställning till företagandet som sådant.

Sjuåringen har fått tipset att hon sälja teckningar, och är det något hon kan producera i mängder så är det just teckningar. Hon har i dagarna utvecklat en ny produkt – hon ritar en varelse ganska lik mumintrollet fast med egen fri tolkning. Hon gör detta i konceptuell form, hon upprepar sitt grundtema och varierar bara lite grann. Vi har gemensamt estimerat ett troligt marknadsvärde till 2 kr/st, och nu sitter sjuåringen och räknar på hur många hon måste rita för att få ihop hundra spänn.

– Pappa, måste jag rita femtio stycken för att få hundra kronor?

– Ja, men du kan ju kanske sälja dem dyrare. Om du tar femtio kronor styck så behöver du bara rita två stycken.

– Hm, men då får jag sätta dem i en ram. Då kan jag sälja dem för femtio kronor!

Hon kommer alldeles osökt i på sin farbrors domäner med andra ord – marknadsföring. Hon vill helt skamlöst sälja dyrt med hjälp av en snygg paketering. Som ansvarig för barnets värdegrund ifrågasätter jag resonemanget, jag undrar hur samma teckning kan bli så dyr plötsligt bara på grund av en ram. Hon tänker i två sekunder och säger frågande:

– Ok, men jag kanske kan på tjugo kronor i alla fall?

Aha, en gnutta samvete! Vad glad jag blir. Kampen mellan naiv humanism och kapitalisten inom henne fortsätter trots allt. Men visst är det påtagligt att till och med små barn ser att paketeringen kan vara dyrare än innehållet. Tänk om byggbranschen hade den insikten. Då kanske vi fick ordning på materialkostnaderna, dubbelugnar och människor som köpt grisen i säcken.

Standard

Publicerat av

Publicerat den

19 april 2009

Publicerat i

Övrigt och allt annat från Syncs lilla värld

Kommentarer

4 kommentarer

Delad glädje och dubbelt ledarskap

Delad glädje är dubbel glädje. Glädjen att ha två friska och roliga barn delar jag med barnens mor. Vi har det tillsammans. Barnen, huset och bilarna. Sjukdagar och klädhögarna i tvättstugan, solen på altanen och en väldigt mycket för stor tomt att sköta bättre.

Det är som ett litet företag, vi kan kalla det Familjen AB. Verksamhetsbeskrivningen för Familjen AB är ungefär ” Familjen AB har inget långsiktigt vinstkrav, men får inte gå med underskott under längre tid än 3 månader. Syftet med verksamheten är att bedriva barnuppfostran, utveckla individerna i Familjen AB och skapa förutsättningar för välmående och glädje. Familjen AB skall också verka för att förvalta arvet från tidigare generationer, underhålla och förstärka sociala nätverk samt därmed förenlig verksamhet.”.

Rent organisatoriskt så utövar vi delat ledarskap. Precis som miljöpartiet, genus-korrekt med en man och en kvinna, och utåt sett helt demokratiskt. Vi har i och för sig inte blivit valda demokratiskt, det har faktiskt kommit en del kritik i den frågan, men det funkar ändå hyggligt med de anställda (pojke 4 år, flicka 7 år). Jag chefar ju emellanåt i byggbranschen och har praktiserat någon form av delat ledarskap, men alltid med en viss hierarki. I militären kallas det befälsordning. Men inte hemma, nänä, där är det två jämnstarka chefer.

Svagheterna i denna typ av organisation utnyttjas skamlöst av de anställda. Idag när vi handlat mat så hade sjuåringen köpt en paket gräddbullar. För egna pengar. Hon frågade i bilen: ”Pappa, kan vi få äta en gräddbulle i bilen?”

Jag tvekade, övervägde sockerproblemet kontra tjat och gnäll, funderade över verksamhetsbeskrivningen (barnuppfostran?) Jag är en svag människa och jag gav med mig nästan direkt. Tre minuter och en gräddbulle senare börjar hon om: ”Pappa, kan vi få en gräddbulle till?”

Nu är det stopp: ”Nej, det blir inget med det!” säger jag då.

Då utnyttjar hon lömskt svagheterna i ledarskapet i Familjen AB: ”Mamma brukar låta oss äta tre stycken gräddbullar i bilen”. Den för stunden icke närvarande mamman har alltså sanktionerat tre gräddbullar per bilresa, samma mamma är på exakt samma nivå i befälsordningen som jag, så nu är det bekymmer i ledarskapet. Hur löser Miljöpartiet sådana gräddbulle-problem?

Att barn ställer sina föräldrar mot varandra i olika situationer är vanligt och förhoppningsvis ganska lätthanterligt inom respektive familj. Om ett riktigt företag (eller för all del byggprojekt) har en oklar och alltför platt organisation så finns risken att små söta problem på sjuårsnivån växer till riktiga vuxenproblem.

Standard

Publicerat av

Publicerat den

17 april 2009

Publicerat i

Övrigt och allt annat från Syncs lilla värld

Kommentarer

Lämna en kommentar

Hönan eller ägget? – Sjuåring löste gåtan

Påsken är slut, äggorgierna är förbi. Inte helt, dock. Inte hemma hos oss. Pappa skulle sköta nattningen igår. När mamman pussat god natt och var på väg till sin Facebook-kväll så frågade sjuåring – ”Mamma, vem kom först hönan eller ägget?”

Mamman svarar – ”Jag vet inte älskling, ägget kanske?”

Sjuåringen kontrar – ”Jag tror det var hönan, ägget kunde ju lika gärna blivit en tupp!”

Där ligger jag i underslafen, nyss fyllda förtio år, och tycker att jag har svåra problem att lösa i livet. I överslafen ligger en unge och droppar en statistisk självklarhet om den omtalade hönan och hennes ägg. Ett uttryck som jag använt tusen gånger utan att fundera över själva frågeställningen. Självklart är det större chans för hönan, ägget har ju bara 50 procents chans att bli en höna. Så enkelt.

Tänk om vi vuxna kunde tänka så fullkomligt logiskt och klart, då kanske byggbranschen funkade bättre och Planeten Jorden blev en riktig bra planet att bo på igen.

Glad påsk i efterskott.

Standard

Publicerat av

Publicerat den

07 april 2009

Publicerat i

Övrigt och allt annat från Syncs lilla värld

Kommentarer

1 kommentar

Mina barns uppfattning om pengar

(Jag vill varna känsliga läsare att det här inlägget tyvärr inte innehåller någon sensmoral, inte heller några fåniga jämförelser med byggbranschen, inte ens ett förslag till eventuell räddning av Planeten Jorden. Läs gärna vidare ändå)

Vi har en sjuåring hemma som tappar sina tänder lite sent i livet. Hon tycker i alla fall själv att det tar lite mycket tid för vissa av gaddarna att lossna. Det här handlar om en lite gnutta fåfänga (det snyggt med glugg i första klass), men framförallt handlar det om pengar.

Frågar man banken om man får låna pengar så kollar de upp din inkomstkälla (lön och anställning). För sjuåringen är tänderna en inkomstkälla av viss betydelse. Vi har en tandfé som kommer på natten efter det att en tand lossnat. Första tanden som sjuåringen tappade gav en guldpeng i glaset. Den guldpengen var extra viktig för den skulle användas att betala bussresan hem till sjuåringens fästman/pojkvän Axel. Förhållande var då stabilt och vi helt naturligt Axel som en framtida svärson.

Traumat som kunde blivit resultatet av den bussresan hade kunnat bli livslångt. Kommunen hade höjt avgiften på skolbussen till 12,50 kr! Nu fick sjuåringen åka med ändå, busschauffören var en man med glatthumör, och förhoppningsvis sätter det inga spår hos henne. Det blev värre för tandfén som numera får pröjsa 12,50 varje gång minsta flisa lossar i gapet på ungarna.

I lördags tappade sjuåringen en tand och igår ytterligare en. Den där tandfén hade inte hunnit med i svängarna och det låg nu två tänder i glaset. Sjuåringen var lite gramse om detta i morse och sa att tandfén nu var skyldig tjufem spänn, och om hon inte betalde snabbt så skulle hon minsann få betala femti spänn.

– Jaha, varför då, sa jag?
– Hon får betala ränta, säger ungen då!

Jag vet inte hur hon har utvecklat sin kapitalistiska kunskap, men jag hyser blandade känslor när hon kör hårt med tandfén på det viset. Det är tuffare krav än det flesta SMS-lån, och likviditetsproblemen kan vara riktigt stygga för alla i dessa dagar. Jag tror däremot att sjuåringens lillebror kommer vara en naiv världsförbättrar-wannbee utan krav på egen vinning. Han vill i och för sig och tappa tänderna och dra in kulor, men verkar inte så brydd om stålarnas värde eller eventuell förmåga till investeringar som t ex bussresor.

Fyraåringen och jag hade en sån där fantastisk konversation vid nattningen häromkvällen. Storasystern hade ju lagt en tand i glaset och väntade på betalning. Lillebrodern sa till mig att han ville tappa alla sina tänder och att han då skulle få jättemycket pengar. Kanske skulle glaset bli fullt (med mynt) och lite till.

– Kanske kan jag få några lappar också, sa han i sitt önsketänkande?

I sonens världsuppfattning så är en näve mynt visserligen fräckt att ha, men en sedel är fräckare. Och nu snackar vi tjugo-lappar! Inget annat. Han fortsatte övertygande.

– Tandfén finns faktiskt! Det gör hon!
– Jaha, sa jag, är det så?
– Jo, hon måste finnas för hon lägger ju pengar i glaset, och det är ju inga vuxna som ger bort sina pengar, säger han förtroligt till sin far.

Som den unge mannens försörjare så skulle jag ju kunnat ta illa upp av detta, men vi somnade gott på den kommentaren. Vi är ju bägge lika naiva, det är bara trettiofem års erfarenhets som skiljer.

Standard

Publicerat av

Publicerat den

14 mars 2009

Publicerat i

Planeten Jorden

Kommentarer

1 kommentar

40-årsgris på Planeten Jorden

Jag fyller 40 år 2009 och har planer på en 40-årskris under våren.

Medellivslängden för min åldersgrupp är 76 år enligt SCB. Med lite flyt så blir jag 80 år 2049. Om jag blir 81 kanske jag är med och ser om prognoserna för 2050 stämmer. FN’s klimatpanel har som mål att Planeten Jordens medeltemperatur inte får stiga mer än 2 grader tills dess. 2009 säger prognoserna 5 grader, de värsta scenariorna närmar sig totalhaveri för mänsklig existens.

I Fokus förra veckan stod det om James Lovelock, en kändis naturvetarbranschen som har en mycket dyster prognos för oss på jorden. Jag har precis börjat läsa boken Sex Grader av Mark Lynas, temat är detsamma och prognosen lika apokalyptisk. Andra vetenskapsmän säger att det är lugnt, växthuseffekten är inte så farligt. De säger att vi kan köra på som vanligt, i stort sett.

Lovelock’s cyniska slutsats är att man skall bosätta oss någonstans där det översvämningar inte tar död på allt liv. Hans råd till 300 miljoner människor i Indonesien är att packa ihop och flytta snarast. Sverige och Storbritannien är några av det relativt få landområden som kan räknas som beboeliga när planeten värmts upp. Hans förslag är att man skall skaffa sig ett bra försvar för det kommer bli trångt vid gränserna när flyktingar söker ny boplats. Boplats Göteborg får en ny och annan innebörd helt klart.

Utan att fördela någon skuld så kan man bara konstatera att byggbranscher och fastigheter förbrukar ca 40% av våra resurser, och det finns gigantiskt mycket att spara in på. Vi kvalar lätt in bland de ledande skurkarna.

2050 är mina barn knappt femtio år gamla, förhoppningsvis har de fått egna barn. Det hade känts bättre om det fanns förutsättningar också för att mina barn skall kunna få barnbarn. Men det verkar som vi för för upptagna med vårt dagliga bröd och en i sammanhanget pytteliten men världsomspännande lågkonjunktur, för att hinna fixa med Planeten också. Prioriteringar, hela tiden, jobbigt, jobbigt.

Människor har väl i alla tider förutspått planeten Jordens undergång, möjligen blir vi de första som faktiskt får rätt. 

Standard

Publicerat av

Publicerat den

26 februari 2009

Publicerat i

Arbetsmiljö och trivsel

Kommentarer

2 kommentarer

Vi är personligt ansvariga – för varandra

För inte så länge sedan så byggde vi vägg i vägg med de gamla kollegorna på stora byggbolaget. När de skulle ta ner sin tornkran så anlitade de den stora kranfirman som hjälp. Man behövde 2 st 150-tonnare (mobilkranar alltså), så det blev trångt i de centrala kvarteren den dagen kan man säga. Den som sett en kranmontering eller demontering vet att det blir mycket delar och många lastbilar.

Jag hade varit iväg en stund från bygget och kom dit på eftermiddagen, lagom till att rusningstrafiken kommit igång. Kranarbetet hade strulat och mobilkranarna stod kvar och det gjorde tornkranen med. Utanför vårt bygge står två lastbilar och väntar på lastning, men jag kunde ju se att de skulle dröja innan något landade på deras flak. Bägge två stod korkat och trafikfarligt parkerade. De tvingade ut gående runt lastbilarna, ut i körbanan bland bilar och bussar.

Jag ilsknade till och bad dem flytta lastbilarna. De bägge chaufförerna hade ingen större förståelse för problemet, och skyllde på att någon sagt att de skulle stå just där. Idioter var min slutsats. De riskerade livet på mammor med barnvagnar, gamla tanter och andra gående.

Jag fick inte tag i kollegorna på stora byggbolaget så jag ringde stora kranfirman. Efter vissa problem så fick jag prata med någon som var nästan ansvarig. När vi pratat en stund och lagt på, så backade två lastbilar ut och körde iväg.

Syndabockar? Ja, hade en olycka skett så hade beställaren fått problem även om han delegerat neråt. Platschefen är alltid ansvarig, men han hade ju överlåtit jobbet till kranfirman. Kranfirman hade en trafikanordningsplan som inte följdes och säkert var någon ansvarig för arbetena. Arbetsledaren på kranfirman borde fått sig en skopa ovett, men två chaufförer borde få offentligt spöstraff. Bägge två agerade på ett trångsynt och ynkligt sätt.

Att inte utsätta andra människor för fara måste alltid vara ett personligt ansvar. 

Standard

Publicerat av

Publicerat den

19 februari 2009

Publicerat i

Övrigt och allt annat från Syncs lilla värld

Kommentarer

3 kommentarer

Vad en sjuåring kan räkna ut?

– Jag önskar att jag jobbade i affär, då blev jag rik, sa sonen (4 år).

– Hur menar du, frågar jag?

– Dom får ju massa pengar, så dom blir ju rika.

Så i sonens värld så är kassörskan på ICA Maxi rikast, för hon (det är oftast en hon) får ju massa pengar. Logiskt. Som ansvarig för uppfostran försöker jag förklara att kassörskan inte får alla pengarna, chefen tar alltihop. Sonens första inblick i kapitalismens principer förbryllade lite, och jag fortsatte:

– Chefen måste ju köpa in det som säljs, leksaker och sånt. Kassörskan får lite lön av chefen också förstås. Affären måste betala lastbilen som kommer med mjölken, och han måste ju betala bonden som levererat mjölken, sen måste han köpa mat till sina barn.

Så här dags är sjuåringen intresserad, och frågar:

– Men vem ger bonden pengar till då?

– Han måste ju köpa kraftfoder till djuren och tanka traktorn och så, och mat till sig själv, säger jag.

– Men då går det ju bara runt med samma pengar, det måste komma in något nytt också, säger dottern då.

Så enkelt är det att en sjuåring kan räkna ut det. För att systemet skall fungera måste det in något nytt, man kan inte bara putta runt pengar mellan sig. Vi måste förbruka resurser av något slag, det har vi alltid gjort och det gör vi fortfarande hela tiden.

Snart måste jag förklara för henne att vi redan har använt de resurser som fanns, och att vi gjort det på ett sånt sätt att hennes barn och barnbarn kanske inte får en lika fin planet att bo på. Jag väntar med det tills hon fyllt åtta.