Etikettarkiv: byggbranschen

Standard

Publicerat av

Publicerat den

09 april 2009

Publicerat i

Arbetsmiljö och trivsel

Kommentarer

3 kommentarer

Långhårig och inkvoterad

1989 gick jag ut tekniskt gymnasium och började på stora byggbolaget. Med mitt vanliga flyt i livet så krävdes det ett telefonsamtal och en intervju så var det klart. Min karriärplanering har sen dess alltid liknat vägen en flipperkula tar, helt ostrukturerad och slumpmässig. Den gången så hjälpte förmodligen dåvarande högkonjunktur till, man anställde antagligen alla som just gått ut teknisk linje och råkade slå just det numret. Årskullen efter oss hade kanske en hyfsad chans till jobb, men de som gick ut 1991 och ville jobba i byggbranschen fick nog gå söka-jobb-kurs i fem-sex år först. Förmodligen lika välkomna som de som går ut i år 2009. Olika falla ödets lotter.

Den som läst här förut vet att jag hade en arbetschef (AC) av det mer burdusa slaget, lite okänslig ibland, men han och jag kom bra överens. Jag var förmodligen inte gammal nog att ta illa upp när han på något kalas förklarade varför jag blivit anställd. ”Jag hade ju redan anställt en tjej som platschef, så nu tyckte jag det var lika bra att anställa en långhårig kille också”. Asgarv följde på det.

Förmodligen så hade jag fått jobbet även om jag varit korthårig, men den kommentaren avslöjade lite om likformigheten och synsättet hos arbetschefen. Jag har svårt att tänka mig att homosexuella och människor med utländsk härkomst (bögar och blattar hade vi förmodligen sagt internt) hade haft samma tur med sig vid en intervju.

Jag har knappast tagit skada av att ha blivit inkvoterad. Positiv särbehandling av långhåriga ynglingar är nog ganska harmlöst, men jag kan tänka mig att det känns annorlunda om det sker på grund av kön eller härkomst. Alla vill få sitt jobb på grund av sin egen personlighet och sina egna färdigheter, inte för att man representerar en minoritet i sammanhanget. Det krävs stabila och duktiga chefer som vågar välja rätt person för jobbet, inte för statistiken.

Nu har det gått 20 år sen första mötet med arbetschefen på det stora byggbolaget, jag har väl nått ungefär den position han hade då. Jag undrar om fördomarna har förändrats några millimeter sen dess, eller om hanterar vi dem bara lite annorlunda?

 

Standard

Publicerat av

Publicerat den

05 april 2009

Publicerat i

Byggbranschens hantering av pengar (och människor)

Kommentarer

Lämna en kommentar

Spillprocent, svinn eller kompensation

Dags för en rolig historia. Lille Pelle kommer hem med en lapp från skolan. Rektorn meddelar att Pelle minsann stulit blyertspennor i skåpet i skolans förråd. Mamma blir arg och utbrister:

– Men Pelle, det förstår du väl att du inte får stjäla! Du är bättre uppfostrad än så, jag skäms över dig!

Hon hämtar andan och fortsätter:
– Om du behöver pennor och sånt kan ju jag ta det på jobbet. Det vet du.

Är det inte så? Vi uppfostrar våra barn att inte stjäla, men själva tycker vi det är ok att ta med lite pennor hem till barnen? En packe papper som var avsedd för kopieringsmaskinen passar också fint hemma. Ungarna producerar ju teckningar fortare än vi hinner packa ner alstren för långtidsförvaring i förrådet i källaren.

Är det någon skillnad på pennor och papper från kontoret jämfört med att ta med ett par gipsskivor hem från bygget, eller kanske en halv paket skruv som ändå blivit över? Är det värdet på stöldgodset som avgör om det är ok?

Skall det inte användas så känns det ju ok, men då skulle grejorna inte funnits där alls egentligen. När man köper material till ett bygge så lägger man till en spillprocent, en shithappens-faktor. Detta är ett litet annat problem, det hänger ihop med planering och förberedelser, det hinner vi inte med här.

Jag hade en väldigt klok chef på stora konsultbolaget som klippte av en diskussion om (i mitt tycke tveksamma) debiteringssätt. Han sa helt enkelt att alla löser det bäst på sitt sätt. Jag tror på det. De flesta har någon slags heder där man kan ta med lite papper från kontoret hem till barnen, om man vet att man faktiskt jobbade lite över utan att ta betalt en annan gång. Man har så att säga sitt eget mentala konto av tjänster och gentjänster med sin arbetsgivare. Frihet under ansvar, liksom.

Men om man inte kan räkna så bra, då kan det ju bli så att det blir för mycket grejor som åker med hem utan motsvarande gentjänst. Eller om det systematiskt funkar som en slags förtäckt lönereglering. Det är då det blir fel.

Standard

Publicerat av

Publicerat den

04 april 2009

Publicerat i

Planeten Jorden

Kommentarer

3 kommentarer

Finns det någon bra diktator, tro?

 

Rörmok skrev en kommentar igår som jag gick igång på.

Jag brukar roa min omgivning med en åsikt – ”Det är bättre med en väl fungerande diktatur, än en dålig demokrati”. Oftast är bara jag i sällskapet som uppskattar det till fullo.

Det är en lek med ord, diktatur har ju negativ klang, minst sagt, och är svår att tänka sig som ett förstaalternativ. Demokratin däremot ser vi normalt som en självklarhet, att det skulle vara dåligt finns ju inte på kartan. Men om det blir utslätat och ingen varken vågar bestämma eller ta ansvar, då blir det ju en dålig demokrati. Om alla bara hävdar sina rättigheter men missar sina skyldigheter, då funkar inte demokratin och samhället något vidare bra.

Jag tror vi i våra organisationer har blandat ihop medbestämmande med inflytande, det blir lätt en oklar organisation med vilsna chefer. Alla får tycka och delta, det vill vi och det är viktigt, men det måste finnas en som fattar beslutet.

På väggen i produktionschefens rum på korvfabriken hängde en lapp med texten – ”Här fattas viktiga beslut”. En annan ordlek med ironi och lite självinsikt i ljuv förening. Just på det företaget fanns en latjolajban-stämning som var trivsam, men som ibland saknade de hårda nyporna hos en mer okänslig chef.

Planeten Jorden skulle behöva en bra chef närmaste tiden, gärna en diktator. De som gjort sig kända som diktatorer igenom historien har ju tyvärr haft för vana att slå ihjäl en massa folk, så det finns få bra förebilder. Alla är de män dock, så en tuff tjej med mycket hjärta hade kanske funkat. Det finns en del gudar som aspirerar på en rätt så massiv makt, men rent handgripligt så har vi inte sett det ännu, det kanske är dags? Vi får fundera på nomineringarna där.

G20-mötet nyligen skulle kunna vara ett startmöte för ett projekt ”Rädda Planeten Jorden 2050”. Några enkla målsättningar – fixa klimatproblemet, omfördela resurserna så alla människor får en dräglig tillvaro, planera för ytterligare några miljarder människor. Finanskris låter inte som den svåra uppgiften på det mötet!  Frågan är om världens 20 mäktigaste ledare kan jobba mot ett mål, risken är uppenbar att egenintresse och nästa val i hemlandet styr istället för långsiktighet. Det låter som ett normalt byggmöte på en större byggarbetsplats.

Det behövs en djävligt duktig platschef på Planeten Jorden, den saken är tydlig.

Standard

Publicerat av

Publicerat den

03 april 2009

Publicerat i

Människor

Kommentarer

5 kommentarer

Hur utvecklingsstörd är byggbranschen?

Alldeles nyligen var jag på ett inspirationsseminarium. Igen, jag vet, det är många sådana nu och det behövs uppenbarligen för det är populärt. Per Johansson berättar helt lysande bra om resan Glada Hudik-teatern gjort från en trist dagcenterverksamhet till en fantastisk succé på scener i Stockholm och Göteborg. Han beskriver hur de utvecklingsstörda människor som han först var rädd för, visade sig kunna annat än kapa ved och gå på skosnöreknytarkurs i all oändlighet. De kunde spela teater. Först spelade man för de närmast anhöriga, nu spelar man för hundratusentals betalande besökare.

Det är en dråplig berättelse när Per beskriver hur vi normalstörda möter dem som är utvecklingsstörda. Han säger att de utvecklingsstörda är just det vi vill vara, fördomsfria och positiva, obekymrade om pengar, lever för dagen. Ändå är det vi (normalstörda) som är rädda för dem (utvecklingsstörda). Det är ju faktiskt helt koko, det borde ju vara tvärt om tycker jag.

Framgångsrecept enligt Per Johansson? Det måste finnas passion. Man skall göra det man är bra på. Finns det saker du inte kan lära dig – skit i det då, nån annan får lösa den biten. Per Johansson verkar vara en smått tokig ledare, med mycket passion. Han har helt säkert trampat både politiker och kollegor på tårna, men nu är han hjälten hela dagen. Det kunde slutat som vilket annat kommunalt tramsprojekt som helst, men växte till en kommersiell och humanitär succé. Inspirerande.

Här uppstår nu några frågor:

·         Vad kan byggbranschen lära sig av de utvecklingsstörda?

·         Är byggbranschen själv kanske utvecklingsstörd?

·         Har vi (byggbranschen) svårt att förstå värdet av pengar?

·         Har vi svårt att planera saker långt i förväg?

·         Har vi svårt att lära oss vissa saker?

Nu vet jag inte längre om jag är normalstörd eller utvecklingsstörd, det här börjar bli rörigt. Som tur är får alla vara med på scen, hur störd man än är. Tur för mig.

Standard

Publicerat av

Publicerat den

03 april 2009

Publicerat i

Nytänkande i byggbranschen

Kommentarer

2 kommentarer

Skärpning gubbar? Skärpning allihopa kanske?

Jag tillhör den ironiska generationen och uppskattar på något sätt att  artikeln i Branschnyheter den 1 april. Stadskontoret har konstaterat att byggbranschen inte verkar förbättra sig något nämnvärt.  Inte ens några år efter rapporten ”Skärpning gubbar!” (SOU 2002:115).

Det ironiska ligger både i att det är samma gamla skit vi släpar omkring på, men roligare är att det rubriceras som branschnyheter. Old news. Skåpmat. Vad var det jag sa?. Det är inte svårt att raljera runt det ämnet en stund.

Hade det inte varit första april hade jag gått på det.

Standard

Publicerat av

Publicerat den

02 april 2009

Publicerat i

Nytänkande i byggbranschen

Kommentarer

3 kommentarer

Delaktighet och ansvar – för skojs skull

För mig är det i teorin enkelt – delaktighet och ansvar. Om alla inblandade i ett byggprojekt förstår sin roll, om alla förstår att de påverkar och bidrar till det färdiga resultatet, så tror jag att byggprocessen blir bättre. Om alla påverkas, både positivt och negativt, av slutresultatet, av förnöjsamheten hos kundens kund, då är man också intresserad av hur det ser ut när kundens kund flyttar in och tar det man byggt i bruk.

Projektägaren måste ta ett större grepp om hela processen, inte göra en taskig rambeskrivning, handla upp till lägsta pris, pressa tidplanen och gömma sig bakom ABT06. Projektägaren skall synas på bygget, gubbarna skall veta vem han/hon är, det skall vara en människa, inte en organisation.

Alltför ofta så gör man en fragmentarisk insats i ett projekt, du vet inte vad du bygger, inte för vem du bygger, inte vad det skall bli. För att lyckas behöver vi ha en kärntrupp, en linje med människor som finns med från start till mål. En grupp hantverkare, konsulter och ekonomer som är med i startskedet, som sen bygger och som står på rad med mössan i hand den dagen kunden skall flytta in. Sen, för att uppnå upprepningseffekt, skall samma gäng köra nästa projekt, och nästa, osv…

Koppla projektets ekonomiska resultat till gruppens gemensamma förtjänst, skapa ett långsiktigt förhållande, var noga med att alla förstår vaddet  handlar om – pengar. Men så det måste det vara kul också, glöm inte det!

(Jag tror faktiskt jag just beskrivit ett gammalt hederligt byggmästarföretag, som rår om sina trotjänare och bygger hus till sig själv! Så mycket för det nytänkandet!)

Standard

Publicerat av

Publicerat den

01 april 2009

Publicerat i

Nytänkande i byggbranschen

Kommentarer

1 kommentar

Polsk riksdag – helt utan polacker

Jag har glädjen att fått jobba med ett gäng polska byggjobbare under en hyfsat lång tid. De hade sin första anställning i Sverige, efter en tid i den mer gråsvarta sektorn av branschen. Med hjälp av polskt yrkesbevis fick de 130 kr/tim och betald semester dessutom. Fantastiskt för dem, helt normalt för oss svenskar.

Vi har uppenbart en del kulturella skillnader mellan länderna, de polska vännerna har en tydlig respekt för överheten (d.v.s. jag, platschefen då). Man har inte heller någon vana vid att ta egna beslut, eller att ifrågasätta mina. Språkförbistring gör att en diskussion om bästa sättet att lösa ett specifikt problem blir svår. Resultatet blir att man ger enkla order om enkla uppgifter, och jobbet utförs tills man säger stopp.

Fördelen jämfört det svenska resonerande sättet att leda är att jobbet blir gjort, om platschefen säger att det skall göras. Nackdelen för platschefen (definitivt för mig) är att jobbet blir gjort, även när det inte borde bli gjort, mina misstag blir synliga direkt. Den svenska hantverkaren är van att ifrågasätta, och gör sällan något som han anser är fel eller dumt och det skall alla platschefer vara väldigt glada för.

Nackdelen med den svenska modellen är att vi kan få en oklar organisation där alla är chefer, eller möjligen ingen organisation alls beroende på situationen. Vi anstränger oss för att få alla med på tåget, vi har personalmöten och informerar om allt. Ändå finns alltid några som bevakar sina rättigheter, men som inte är lika noga med sina skyldigheter och sitt eget ansvar. Inte sällan hänger det ihop med ackordsjagande eller gammaldags skråtänkande.

Så uttrycket ”Polsk riksdag” som beskrivning på ett rörigt och stökigt möte har förmodligen inget med polska byggarbetare att göra, det låter mer som högst normalt planeringsmöte på en helsvensk arbetsplats med stort inflytande för alla. Det är ingen lätt balans för en platschef att vara kompis, chef och slavdrivare i en samma person. Jag tror det är mycket lättare att vara ett riktigt svin på heltid.

Standard

Publicerat av

Publicerat den

29 mars 2009

Publicerat i

Övrigt och allt annat från Syncs lilla värld

Kommentarer

1 kommentar

Lets face it, byggbranschen!

På grund av en tillfällig vistelse på fejsbock för en dag så var min fråga för ett tag sen:

– Vem vill vara vän med byggbranschen, om byggbranschen går med i Facebook?

Vi är förmodligen väl några stycken i världshistorien som har haft anledning att någon gång fundera över vilka som är ens riktiga vänner. Byggbranschen som person är inget undantag. En väldigt kort och intensiv genomgång av möjliga svar gav detta utfall.

Staten?
Tror inte det, det är mer som din farsa, och han hänger inte på Facebook.

Näringslivet?
Lite för suddigt i konturen, passar mer som Facebook-grupp, om staten är din farsa så är näringslivet din mamma.

Statliga bolag?
Jodå, här finns det kompisar med. Banverket, Vägverket och Vattenfall. Det några säkra polare där, gott om pengar och mycket projekt.
Många bra vänner.

Företagen
Jo, tjena alla går på knäna. De vill nog gärna bli vänner men hur länge håller det? Industrin, finansbranschen och alla andra har gott om tid att hänga på Facebook, men tveksamt när de kan betala för några av dina tjänster.
Men visst, vänner.

Försäkringsbolagen?
Förmodligen en rätt så ok kompis. Det finns ett intresse att samarbeta, man småkäbblar lite om ersättningsnivåer och kvalitet på utförande, men göder varandra med inkomster, ibland lite för mycket.
Helt klart vänner.

Skatteverket?
Fogden som hanterar byggbranschen verkar ha högkonjunktur ett tag framöver. En kompis som vill väl, och gärna hjälper dig in i rätt banor och rensa lite i rabatten liksom.
Klockren vän.

Byggmaterialbranschen?
Jo, det är många som skall sälja prylar och annat. Ständigt nya uppfinningar och teknik som vi inte visste att vi behöver. En del framkallar kräkattacker med sina metoder, en del har kanonfina innovationer som hjälper Planeten Jorden till en bättre framtid.

Yimby?
En samling stadsplanerar-wannabee’s med engagemang och gott om tid. Klockrena på Facebook. De får representera vanligt-folk-med-åsikt-och-attityd.
Kan bli en nyttig kontakt med tiden. Vänner.

Bankerna?
I hårda tider så får du veta vilka som är dina riktiga vänner. Banken vill gärna vara kompis när allt går uppåt och solen lyser. Men banken kan vara en grym lekkamrat när det bränns under fötterna.
Vänner, men på ett ansträngt vis.

Privata bostadsägare?
ROT-avdraget kan stimulera, men det är långt till att det blir en vettig sysselsättning för så många fler än tidigare. Timell-kunderna blir inte mer attraktiva som kunder, de blir kunder i brist på annat.
Vänner, visst.

Planeten Jorden?
Ja, alltså, nej kanske eller jag vet inte. Behov av tak över huvudet och rent vatten är ett rimligt krav, men sen kanske vi byggt lite för dyrt och onödigt ibland, vi har bränt för mycket energi och hittat på lite för många korkade byggmaterial.
Men Moder Jord är nog förlåtande så visst – vänner igen!

Standard

Publicerat av

Publicerat den

28 mars 2009

Publicerat i

Arbetsmiljö och trivsel

Kommentarer

1 kommentar

Arbetsmiljöinspektören tog ett fint kort

Arbetsmiljöinspektören tog ett fint kort när yngsta brorsan hängde krok i arm över gavelspetsen för att fånga en fladdrande presenning. Han klev in på platskontoret och presenterade sig artigt, och vi hade en bra diskussion där vi bägge var överens om att jag hängde löst, att fängelse var en tänkbar påföljd för dylika brott och att jag i största allmänhet hade agerat idiotiskt. Vi saknade arbetsberedning, arbetsmiljöplan och framförallt omdöme. Det var skönt att få det utrett en gång för alla!       

Det går inte en vecka utan att byggtidningarna har en artikel om skurkaktiga byggentreprenörer som slarvar med säkerheten. Förmodligen är ren och skär tur orsaken att byggbranschen inte tar livet av fler än den gör. Vid tillfället hade jag haft egen firma igång något år och hade en entreprenad för min tidigare arbetsgivare. Efter 10 års platschefande var det inte orutin som gjorde att jag lät människor sväva i livsfara. Jag hade bara lite mycket att göra. Eller…?

Nej, orsaken var nog snarare nonchalans och felprioritering från min sida. Men också att beställaren (kommunalt bolag) och min uppdragsgivare (mellanstor byggare) inte la någon vikt vid arbetsmiljöfrågor. Jag hade som platschef både utförande och kontroll på min lott och det funkar inte. Inte alltid. Kanske ibland, med lite tur. 

Standard

Publicerat av

Publicerat den

27 mars 2009

Publicerat i

Övrigt och allt annat från Syncs lilla värld

Kommentarer

5 kommentarer

Det är lite synd om beställaren ibland

Byggblasket skrev detta igår, läs det först. Sync replikerar.

Jag är möjligen partisk med min bakgrund, men byggarna är inte skurkarna hele dagen. Alla använder den mest gynnsamma delen av sin dubbla moral. Att en byggare skulle avstå från en möjlig förtjänst för att en materialtillverkare skall tjäna mer när byggaren själv har sänkt ner sig till lägsta pris i anbudet är knappast troligt. Att byggaren byter material utan att kompensera även beställaren måste vara undantag, då behövs det bättre projektledning.

Och det är nästan komiskt att man i tidiga skeden kan hitta på så skitfräcka detaljer och material. Man kan tro att arkitekter och beställare sitter och frossar i designtidningarna och har workshops om inredning och lullull. Men när det skall byggas och blir klart att allt skojigt kostar mycket pengar, då kroknar beställaren betydligt. Jag tycker det är usel pedagogik av arkitekter och projektledare att först tillåta en massa lullull, och sen klippa bort det för att det är dyrt. Det blir som att locka barn med godis, och sen byta godiset mot havregrynsgröt innan ungen får smaka.