LEAN Dans

Jag är en vit heterosexuell man i 40-årsåldern, jag dansar bara om jag är på gränsen till alkoholförgiftning. Skälet är sannolikt en kombination av blygsel, hämningar och viss brist på taktkänsla (rent fysiskt alltså).

Våra byggföretag styrs till stor del av medelålders vita män, man kan nog gissa att det är större dominans av medelålders vita män än genomsnittet i samhället och i andra branscher. Jag kan ha fel där, skall kolla det någon gång.

Våra byggföretag beter sig därför som medelålders vita män gör. De dansar inte om det inte är alldeles utan kontroll. LEAN-tänkandet bygger på en ödmjuk inställning där man vågar erkänna sina misstag (och bli belönad för det) och är modig nog att på skakiga ben lära sig något nytt. Det kräver att du lyssnar på alla inblandade och är snål med gemensamma resurser men generös med dig själv.

Det finns ju ett talesätt att ”allting går som en dans”. Det betyder att allt flyter, inget strular och man känner en glädje och tillfredsställelse. Så ett är dags för byggbranschen att ställa ifrån sig groggen på bardisken, lämna grabbgänget och bjuda upp. Bjud gärna upp en dam för de är för få i byggsvängen, men viktigast är att man leandansar. 

Ny teknik, igen?

Är det inte otroligt? För en liten tid sen så läste jag om en chef på Veidekke som berättade att han numera övergått till att bara bygga med murade/putsade väggar. Inga enskiktsfasader här inte! Tänk att hus med massiva tegelväggar kan betraktas som en nyhet 2008.

Häromdagen var det en artikel om nya ”stenhus” i betong med cellplastkulor som isolering. Ett prefabsystem utan (!) skarvar, enligt artikeln. Uttorkningen tar ingen tid, så från beställning till inflyttning räknar man tre månader. Det kan bli bra, men man börjar ana oråd. Man kan fråga sig om journalisten gör annat än plankar pressreleaser. Kritiska frågor är på sin plats. (OBS understatement grandissimo)

Jag väljer ändå att vara optimist, snart kommer nog en doktorsavhandling från Skanska, NCC eller JM som säger att lösvirkesbyggen som utsätts för regn kan bli fuktiga. Möjligen kommer man fram till att det även i fortsättningen sannolikt kommer att regna, och att man måste planera in det i sitt byggande. Om vi bara forskar riktigt ordentligt så kommer vi fram till kunskaper som varit självklara i några tusen år.

Så, om gud är god och branschen vågar, så kanske uttorkning av betong och flytspackel blir avgörande för byggtiden på något enstaka projekt. Kanske man lyfter detta från en plågad själ. Jag tänker nu på Platschefens dilemma – ”Vad är viktigast, inflyttningsdatum eller uttorkning?”

Va sa du? Stoltheten över att vara del av byggbranschen?
Hm, på en skala – Svagt till måttligt.

Planeten Jorden behöver mer hjälp än så här.

LEANux – vårt nya operativsystem

Toyota ställer hårda krav på sina leverantörer, men när man väl startat samarbete så fortsätter det. Ett krav är bl a att leverantören jobbar efter Toyotas principer om LEAN-tänket. En klok person sa att LEAN är som ett operativsystem som styr hur företaget jobbar.

Linux är ju som bekant ett operativsystem, som konkurrerar med Windows. Det är gratis och med öppen källkod. Google, ett annat exempel, har blivit gigantiskt stort med ett helt annat upplägg än konkurrenten Microsoft. Affärsmodellen bygger på att erbjuda gratistjänster och smyga med lite reklam som finansierar det hela. Microsoft kämpar fortfarande på med att sälja licenser, och att bevaka piratkopior och tjuvåkare.

OpenSource-program som är gratis att använda finns till snart sagt varje arbetsuppgift du behöver göra. Programmen är ibland utvecklade av tusentals hackers och datanördar som gjort egna programtillägg och utvecklingar. Man kan betala om man känner att man får nytta av dessa tillägg, om man vill. Det bygger på ett samarbete, öppenhet och på förtroende.

Toyota har väldigt långt perspektiv på sitt samarbete med leverantörerna. Man räknar med ett givande och tagande, man vet att man måste lära känna varandra och bygga upp ett ömsesidigt förtroende. Lägsta pris på årsavtal är inte riktigt samma grej!

Hans Reich på Chalmers har jobbat inom industrin med LEAN-tänkande i många år. Han är en rolig gubbe. Han jämför LEAN med ett operativsystem för dina processer och för samarbete med dina leverantörer. Det är en spännande tanke att byggbranschen kan förändras till det bättre genom detta. Vi behöver ett nytt operativsystem, gärna ett som bygger på öppenhet, samarbete och kollektiv nytta. Man kan kalla det för LEANux.

”Hus skall inte stå ute, det blir bara problem”

 

(Citat från en före detta kollega)

Det regnar och blåser i Sverige. En gång per år blir det vinter, då blir det kallt. På sommaren steker solen, och malignt melanom kan drabba plåttak och andra ytskikt.

Ett hus är ett väderskydd för boende eller en verksamhet. Vi kan tyvärr inte ha våra hus inomhus. Men våra byggen kan vi skydda. Man ser det oftare och borde snart vara regel med intäckning av ett bygge så arbetena kan ske torrt och skyddat för dåligt väder. Jag tror dessutom att man kan räkna hem kostnaden om man lägger all intjänad tid i potten. Om nya reglerna om fuktsäkerhetsprojektering skall bli till någon nytta så är valet enkelt.

Jag tänker så här. Om man är tydlig i upphandlingsskedet att här skall det täckas in, då borde en plåtslagare lämna ett lägre pris, tyvärr blir det inte alltid så. Alternativt så köper man jobbet på löpande räkning, då får beställaren full utväxling av väderskyddet. Exemplet nedan kostade i runda slängar en miljon att bygga. Det stod uppe i 10 månader och släppte inte igenom något enda regnväder. Vi gjorde ca 16 000 arbetstimmar därunder, så om vi sparade in 20-30% så lönade det sig. Vi har inte ångrat det valet.

Så det blir inte dyrare totalt sett, det blir högre kvalitet, det blir snabbare klart och bättre arbetsmiljö. Jag tycker att våra beställare skall kräva ett bygge under tak helt enkelt. 

 

Intäckning

Intäckning

Vinterkängor för 129 kr funkar väl inte i Norrland?

Jag är inte ekonom, jag är inte ens speciellt ekonomisk. Rent privat är jag snarare oekonomisk. Eller så är det så att mina föräldrar frikostigt har delat med sig av egenskapen att det inte är så noga med en själv, tänk på hur de andra har det först. Vi är åtta syskon så man skulle kunna tro att sådana egenskaper fördelades i lagom dos, men nej då. Farsan är just nu lite bekymrad över att just hans barn måste rädda världen – jo tack – dags att fundera över uppfostran nu, 30 år senare.

Denna uppfostran kan yttra sig bland annat i att jag köper mina nya vinterkängor på ICA Maxi. Jodå, det hände nyligen. Japp, Maxi har allt, och billigt är det också, ibland. Vinterkängor för 129 kr. Vinterkängor för 129 kr? Efter en veckas användning så kändes denna ena kängan lite sned liksom, men man härdar ju ut med sånt, som sagt (uppfostran).

Efter ytterligare några dagars haltande, så kollade jag i kängan, lyfte på sulan och konstaterande felet. Gummit i den yttre sulan var ihålig med små mellanväggar av gummi, dessa bar upp den inre stommen av en kartongsula. Tyvärr höll inte den kartongen mot väta och jag har väl förmodligen fuktat upp den på något sätt. Kort sagt – billig skit. Big surprise. Ikväll skall vi åka upp till Norrland och nu måste jag leta fram ett par riktiga kängor, det funkar inte med kängor från ICA Maxi med kartongsula. I Norrland har de riktiga grejor på fötterna.

Eftersom jag rent professionellt är inblandad i köp/sälj av byggarbeten och allting som händer med en fastighet, så är detta en smula märkligt. Jag skulle aldrig kunna köpa ett byggarbete för en tiondel av det normala priset, och sen tro att jag fick den funktion jag förväntat mig av en fullprisprodukt.

 Det händer ibland att man kan få in ett pris från en entreprenör som är riktigt lågt, långt under det du själv gissat. Inte sällan hänger det här ihop med lågkonjunktur eller att entreprenören byter organisationsnummer lite väl ofta. Det lockar till köp, men min erfarenhet säger att det sällan blir så bra. Vare sig det gäller vinterkängor eller ett målningsjobb.

Framtiden kan bli en rolig historia

Det har varit lite allvarligt några dagar nu, så jag känner att jag får lätta upp det hela. Förr i tiden var framtiden lite mer spejsad, nu hör man sällan något om utomjordingar. För ett jag sen läste jag en rolig historia, den utspelas på ett rymdskepp någon annanstans i galaxen.  
Dialog i kontrollrummet:

– Kapten, vi har fått rapporter från Planeten Jorden att de lagt ut en vapensköld i rymden runt planeten.
– Planeten Jorden? Finns det intelligent liv där?
– Vi vet inte, men antagligen inte. Vapnen är riktade mot dem själva!

Det finns ju helt klart en del saker som skadar oss på lång eller kort sikt. Jag har inte diskuterat färdigt med mig själv än, men jag är lite tveksam till saker som kärnkraft, dåliga tätskikt i badrum och melodifestivalen. 

Hundra pannkakor i en norsk container

Under en av de sällsynta perioder (2001?) när jag handgripligen har jobbat som byggnadsarbetare själv, då låg vi i en container. Eller två containrar egentligen, men vi möblerade om och ställde alla fyra sängarna i den ena och så åt vi tillsammans i den andra. Fyra unga män på tveksamt äventyr i Osloområdet. De var inte vår normala omgivning, det var helt klart.

Sammanfattning rent generellt. Sorglig sunkmiljö, dyr folköl och dålig mat, uselt boende och mögel i duschen, norsk TV och griniga gamla gubbar som legat borta på jobb alldeles för lång tid i sitt liv. Feta traktamenten i lönekuvertet, men ändå, hyfsat deprimerande.

Vi lämnade Göteborg kl 3 på måndag morgon och åkte hem i raketfart på torsdagseftermiddagen (skynda innan köerna!). Vi jobbade tre långa dagar och en kort, sen drog vi. Första gången vi kom upp så hade ingen fixat något boende alls till oss, så vi fick ta in på ett härbärge i Oslo som förmodligen fakturerade socialtjänsten för de flesta av sina sängar. Vi bar in alla verktyg och maskiner och la under våningsängarna den natten.

Sen fick vi ändå ett någorlunda ok boende, två bostadscontainrar med två sängar, ett bord och ett kylskåp i varje. Vi möblerade om som sagt, men mysfaktorn låg ändå strax under noll. Det som värmde var sällskapet och lillbrorsans pannkakor. Vi hade gjort upp om att ta med middag till varsin dag mån-tis-ons och så skulle brodern fixa mellanmål. Han stod hemma hos morsan och stekte hundra pannkakor på söndan innan första resan. Det är väldigt många pannkakor. (Notera att det var långt innan GI-snacket slagit igenom!)

Vi har nostalgisnackat om detta många gånger, så förmodligen hade vi ganska trevligt i vår container. Jag undrar om de griniga gamla gubbarna hade det lika skoj som vi. Helt säkert är den deprimerande miljön i boendet och hela situationen gick stick i stäv med min bild av att skapa arbetsglädje och bra prestationer genom att skapa så bra sociala förutsättning som möjligt.

Jag undrar om någon stekte hundra pannkakor till dem, nånsin. 

Kontrollplan – en ren skitsak

I alla kvalitetssystem som jag har sett så ingår det en slags egenkontroll. Ofta innebär det att du skall fylla i en checklista när du gjort en viss given del av din arbetsuppgift. Alla har säkert sett listan på väggen i en del offentliga toaletter. Det står vem som senast städade och när hon (för det är fortfarande oftast en hon) städade sist. Har du sett en sån lista så vet du också att det inte är någon garanti för att toaletten är fräsch, besökaren innan dig kan ha ställt till det ganska ordentligt. Men heller inte att den är nödvändig, det finns ju fräscha toaletter utan lista på väggen också.

I byggbranschen har vi många kontrollplaner. Mig veterligen har det inte hjälpt upp kvalitén i någon större utsträckning, men det håller igång en hel del konsulter, det är helt säkert. Någon gång när jag har behövt förklara för en novis hur en kontrollplan fungerar så har jag använt toaletten som hjälp. Eller rättare sagt – toalettbesöket, det man själv gör, för sig själv. Alla kan det momentet, och det underlättar.

För att kvalitetssäkra det hela måste man upprätta sin checklista med de punkter som är kvalitetskritiska. I detta fall kan det vara:

1.      låsa dörren
2.      kolla att det finns papper
3.      sitta ner
4.      använda pappret
5.      använda toaborsten
6.      tvätta händerna.

Checklistan hjälper dig att lösa detta, du missar inget och du gör det i rätt ordning. Rent teoretiskt är det så.

Om man utvecklar sitt kvalitetssystem lite så kan man ha instruktioner för hur man skall agera om något gått snett. T ex om man kissat på golvet – då står det förmodligen ”Torka upp efter dig, din gris!”. Eller om man kanske haft lite för bråttom, sprungit in och lättat ett halvkilo, och sen insett att det saknas dasspapper. Då kanske det i din checklista finns förslag på alternativa lösningar, t ex dagens Metro, en bättre begagnad pappershandduk eller dina strumpor. Hursomhelst är det viktigt med erfarenhetsåterföring och eliminering av upprepade fel, för det här är inget kul när det händer.

Det vore ju egentligen ett rimligt krav att inte bara städaren utan även vi som toalettanvändare kunde kvalitetssäkras. Om alla hade en sån checklista och följde den så skulle det underlätta för den som har det som jobb att hålla fräscht mellan våra besök på toa. Det vore väl bra!

Vad en sjuåring kan räkna ut?

– Jag önskar att jag jobbade i affär, då blev jag rik, sa sonen (4 år).

– Hur menar du, frågar jag?

– Dom får ju massa pengar, så dom blir ju rika.

Så i sonens värld så är kassörskan på ICA Maxi rikast, för hon (det är oftast en hon) får ju massa pengar. Logiskt. Som ansvarig för uppfostran försöker jag förklara att kassörskan inte får alla pengarna, chefen tar alltihop. Sonens första inblick i kapitalismens principer förbryllade lite, och jag fortsatte:

– Chefen måste ju köpa in det som säljs, leksaker och sånt. Kassörskan får lite lön av chefen också förstås. Affären måste betala lastbilen som kommer med mjölken, och han måste ju betala bonden som levererat mjölken, sen måste han köpa mat till sina barn.

Så här dags är sjuåringen intresserad, och frågar:

– Men vem ger bonden pengar till då?

– Han måste ju köpa kraftfoder till djuren och tanka traktorn och så, och mat till sig själv, säger jag.

– Men då går det ju bara runt med samma pengar, det måste komma in något nytt också, säger dottern då.

Så enkelt är det att en sjuåring kan räkna ut det. För att systemet skall fungera måste det in något nytt, man kan inte bara putta runt pengar mellan sig. Vi måste förbruka resurser av något slag, det har vi alltid gjort och det gör vi fortfarande hela tiden.

Snart måste jag förklara för henne att vi redan har använt de resurser som fanns, och att vi gjort det på ett sånt sätt att hennes barn och barnbarn kanske inte får en lika fin planet att bo på. Jag väntar med det tills hon fyllt åtta.

Konversation – 7-åring vs 4-åring

Sjuårig storasyster frågar:
– Ludde, vem byggde Eiffeltornet? (Tonfall som en redig skolfröken)

Fyraårig bror svarar:
– HM, Gustav… (paus för fundering)… kanske, jag vet inte.

Systern:
– Gustav var rätt. Gustav Eiffel heter han. Eiffeltornet! (fortfarande lika redig)

Hon fortsätter: – I vilket land står Eiffeltornet?

Gissning nr 1: – Sverige!

Fel, gissning nr 2: – Alingsås!

Fel igen, gissning nr 3: – Legoland!

Fyraåringen hade nu täckt hela världen så som han ser den. Sjuåringen som vet mer utropar:
– Det ligger i Disneyland! I Paris.

Hennes uppfattning om Paris är alltså att där ligger Disneyland, och förmodligen inget annat tillräckligt intressant värt att nämna. Då måste ju rimligen tornet finnas i Disneyland, logiskt.

Som överkurs så frågar nu sjuåringen sin bror:
– Vet du vad Disney är?

Nej det vet han inte. Hon förklarar:
– Disney är alla filmer med Kalle Anka, Nalle Puh och sånt. Filmerna görs där – i Disneyland!

Nu skall jag inte förstöra den söta historien med sensmoral. Men jag har ofta den rollen som sjuåringen tog i detta fallet. Det vill säga – man vet bäst i egenskap av ålder, erfarenhet eller bara störst käft och ego. Så tro för den skull inte att jag vet vad jag pratar om. Inte alltid.